V. K. E. Wichmann
Hågkomster från min Nykarleby-tid

II.

Ett angrepp mot seminariets existens.

Dåvarande senatorn Yrjö-Koskinen riktade 1889 ett angrepp mot Nykarleby seminarium, i det han med anledning av att elevantalet betänkligt sjunkit, föreslog genom överinspektör Floman, som var närvarande vid mötet härom i seminariet, att det skulle för framtiden flyttas såsom en parallellavdelning till — Jyväskylä, och att ledigblivande lärartjänster vid seminariet icke skulle tills vidare ordinater besättas. Häremot inlämnade lektor Strömberg och jag en skriftlig protest. Senaten förordade emellertid Koskinens förslag om lärartjänsterna. Med år 1890 började elevantalet likväl stiga, och år 1895 fingo ånyo lediga lärartjänster vid läroverket besättas.

Sålunda avvärjdes Koskinens ohemula angrepp. Jag bilägger härmed mitt skriftliga uttalande till protokollet vid det Flomanska mötet.

Mitt skriftliga anförande till protokollet om möjliga
åtgärders vidtagande mot Nykarleby seminarium
med anledning av det låga elevantalet.

Förenande mig i allo med lektor Strömbergs utlåtande, ber jag dessutom få ytterligare anföra följande:

Då regering och ständer samfällt beslöto inrättandet av ett svenskt folkskollärareseminarium i Nykarleby, visade sig ett jämförelsevis livligt intresse för detta läroverk bland den svenska allmogen. Talrika elever tillströmmade de första åren av seminariets tillvaro, särskilt från det svenska Österbotten. Men folkskolesaken var dock ännu helt ny, och folkskoleinstitutionen väckte här och där misstro och farhågor, till och med motstånd. Detta var fallet också bland de »bildade»; bland allmogen blev här och där, med eller utan påtryckning, motståndet ännu starkare, synnerligen när allmogen fann, att de nya skolorna skulle åstadkomma en ny ekonomisk tunga. Därav följde, att inrättandet av folkskolor något fördröjdes, och först småningom, på många orter med lock och pock, kommo dylika till stånd. — Följden härav var för seminariet den, att några av dess utdimitterade elever tills vidare blevo utan platser.

Då begynte dessa och deras alltför ivriga målsmän, här och där uppstämma en jämmerlig klagolåt i tidningspressen över de svenska folkskollärarnas ringa framtidsutsikter. Följden av dessa obetänksamma jeremiader blev naturligtvis den, att elevantalet med hastighet sjönk, år efter år.

Men ju längre det led, desto mer begynte trots alla hinder folkskolornas sak gå framåt bland allmogen. Nya fasta folkskolor inrättades, och de förnuftigare bland de utan plats varande lärarkandidaterna öppnade privata folkskolor, subventionerade av enskilda personer och sällskap, vilka småningom övertogos av kommunerna, sa snart folket hunnit inse deras nytta. Och den dag, som är, har ett motsatt förhållande gjort sig gällande med avseende å den svenska folkskolan i landet. — Det finnes ej mer brist på lärareplatser, men desto mer — på lärare. För närvarande är ingen enda av från seminariet utexaminerad lärarekandidat utan anställning, med ordinarie plats, med undantag av ett par mer eller mindre förfallna individer, vilka själva varit orsaken till att de ej bekommit någon stadigvarande anställning i folkskolans tjänst. — Och i år dimitterar seminariet endast 3 lärarekandidater, medan nu redan sex ordinarie platser oss veterligen stå dem till buds. När detta motsatta sakförhållande hinner bliva bekant, anser undertecknad för sin del, att elevfrekvensen otvivelaktigt skall i betydlig mån höjas; trots de förhöjda inträdesfordringarna till seminariet, vilka även i sin mån vid detta, likasom vid de andra seminarierna i landet nedbragt antalet av inträdessökande. — Alltså, med stöd av nyss påpekade faktiska förhållanden anser jag alla omorganisationer av seminariet tills vidare vara för tidigt väckta och deras väckande beroende på en numera övervunnen och av förhållandena själva rättad uppfattning.

Skulle nu, utan inväntande av högre elevfrekvens, någon dylik omorganisation i förtid av läroverket ifrågakomma, så skulle otvivelaktigt denna åtgärd icke blott återigen nedbringa elevfrekvensen, sålunda till ett antal som icke motsvarar den svenska folkskolans behov, utan åstadkomma, att möjligen ingen, eller högst få elever anmälde sig såsom inträdessökanden till ett dylikt abnormt seminarium. — Den svenska folkskolan i Finland bleve sålunda i total avsaknad av duglige folklärare, och ett bildningsbehov åsidosatt för en ganska tvivelaktig och i det stora hela ringa ekonomisk besparing, vilket otvivelaktigt gåve hela åtgärden en i högsta motto odiös [förhatlig] anstrykning, enär ju särskilt ett seminarium icke kan anses vara någon anstalt, vars arbetsresultat beräknas i mark och penni, utan i förmågan att fylla ett existerande bildningsbehov, som icke på några grunder kan bortresoneras, utan att en betydande del av vårt folks rätt förtrampas. Denna ekonomisering borde dessutom få en dubbelt tvivelaktigare färg därigenom, att såväl tidsandan som styrelsens åtgärd tydligen tendera till att hellre öka än minska utgifterna för folkets bildningsbehov, varför även lärarenas och särskilt seminarielärarenas löner blivit av styrelsen förhöjda.

Även i annat pedagogiskt hänseende torde det väl taga sig mer egendomligt ut, att medan man i alla andra läroverk och seminarier i landet ställer allt högre kompetensprov på lärarna, man ensamt vid detta seminarium ansåge undervisningen i många ämnen kunna skötas av icke därtill särskilt utbildade och i dessa ämnen rutinerade lärare. — Även i detta fall bleve abnormiteten vid detta seminarium så tydlig och iögonenfallande, att den otvivelaktigt skulle i betänklig mån skada anstalten och därmed även hela den svenska folkskolans stab. — Antages även sist, att de nuvarande lärarna, för undvikande av senast påpekade missförhållande, skulle alla avgå, och nya tjänster med kombinerade undervisningsämnen tillskapas, så fölle det sig väl rätt svårt att inse, varifrån dylika nya lärare skulle anskaffas, som åtoge sig att speciminera och avlägga prov i så många heterogena och olikartade ämnen, med vilka de nya tjänsterna skola i ty fall belastas, för att detta seminarium tills vidare åtminstone skall kunna ens till namnet skyldra med samma arbetsordningar som de övriga seminarierna i landet.

På grund av ovanstående och vad lektor Strömberg förut i ämnet framhållit, varken vill eller vågade jag uttala mig för en dylik genomgripande omorganisation av ett för den svenska folkbildningen så viktigt, genom regents och ständers samfälta beslut inrättade läroverk, utan vågar jag uttala den allmänna och enskilda önskan, att frågan åtminstone tills vidare måtte få förfalla.

V. K. E.  Wichmann.