V. K. E. Wichmann
Hågkomster från min Nykarleby-tid

III. Mina övriga kolleger vid seminariet samt mitt förhållande till dem och mina lärjungar.

Min närmaste vän och meningsfrände allt till år 1889 var lektorn i matematik och naturkunnighet Max Strömberg. Han var en ovanligt begåvad och av sina lärjungar högt uppburen lärare, därtill skämtsam och gladlynt, varför hans förtidiga bortgång också väckte stor saknad i många avseenden. Hans undervisning sköttes av vikarier, fil. kand.A.Th. Böök 1889—91 och mag. Verner Bergroth till 1893, tills tjänsten ordinariter tillträddes 1893 av fil. kand. A. F. Mennander, (»Milo»), som tog avsked år 1925 och dog i Nykarleby år 1929. Han var en ungdomsbekant till mig från studenttiden, en stilla, anspråkslös, vänsäll personlighet och i sin undervisning precis om ock kanske med, något gammalmodiga metoder, direktor Hedströms närmaste vän och ivriga jaktkamrat.

Strömbergs medlärare från Conradis tid voro lektorn i svenska och finska Alex. Hellgrén och lektorn i sång och musik F. V. Illberg.

Den »hedersgubben Hellgrén» tjänstgjorde vid seminariet från 1874 till 1890, då han blev pensionerad och flyttade till Loppis i Tavastland, men dog samma år på sjukhus i Helsingfors. Född finsk bondson och ungdomsvän till senator Yrjö-Koskinen var han, förstås, fennoman, men utan att någonsin agitera härför, ovanligt godmodig, lugn, fridsam och vänsäll som han var till sin natur. Som lärare var han punktlig och samvetsgrann, utan egentlig pedagogisk begåvning och därtill alltför »beskedlig». Han bröt även något på finska, bl.a. sade han fiurton (14) och fura (4), varför även hans lärjungars kunskaper i det svenska modersmålet lämnade mycket övrigt att önska och väckte vederbörandes uppmärksamhet och även klandrades, enär bl.a. de blivande svenska folkskollärarnas ansökningar till skolstyrelsen voro behäftade med svåra ortografiska fel och t.o.m. fennicismer.

Hans efterträdare, fil. dr K. J. Hagfors, vilken själv genomgått seminariet på Conradis tid och utnämndes till direktor 1917, fick därför ett tungt arv. Genom sin ovanliga lärarduglighet och energi lärde han de kommande generationerna av blivande svenska lärare att i grund behärska sitt modersmål i tal och skrift, och sålunda bota den föregående tidens svåra brister i språkligt hänseende. Efter min avgång har han till år 1930, då även han avgick med pension, varit seminariets vaksamme och precise direktor.

Lektorn i musik och sång F.V. Illberg var seminariets original och hela ortens och det på vida nejder; därtill kolerisk och ytterst subjektiv i sitt förhållande både till sina medlärare och lärjungar, vartill den huvudsakliga orsaken torde varit hans sjuklighet och nervösa läggning. Som lärare var han i yngre dagar »både kunnig och intressant» vittna hans forna lärjungar. År 1897 blev han pensionerad och dog i Helsingfors år 1904. Han har även framträtt såsom kompositör och har bl.a. satt musik till min »Skärgårdsgossens visa», som torde vara den mest bekanta av hans små kompositioner.

År 1898 blev fil. mag. Ivari Eliel Forsman, som efter år 1906 kallade sig Koskimies, Illbergs efterträdare, trots sin, dock reserverade finskhet, angenäm och vänsäll, både som medlärare och lärare. Han gjorde musikundervisningen betydligt tidsenligare, bildade seminaristernas hornkapell och en stråkorkester. År 1917 flyttade han till Jyväskylä seminarium såsom dess lektor i musik och sång.

[Bilden tagen av Hannes per slang till kameran. I förgrunden: Lektor Ivar Forsman-Koskimies och verkmästar Holmqvist, båda i H:s båt. Bakom dem Ritlärar Nylund och Hannes. Förstoring.
Mikael Schalin tillhandahöll. Hannes är Johannes Schalin.
(Inf. 2013-02-18.)]

Fröken Maria Castrén skötte nitiskt och förtjänstfullt undervisningen i pianospel från år 1900 och vikarierade tidtals för lektorn i musik och sång. Numera är hon ord. innehavare av denna lektorstjänst sedan år 1930.

Filosofiemagister Nils Alarik Fougstedt, som 1908 blev lektor i kristendom, är för närvarande direktor, omtyckt både som lektor och direktor, för sitt humana och hjärtegoda väsen.

Efter direktor Hedströms avgång blev Arvid Rydman lektor i gymnastik, hälsolära och geografi, »en älskvärd lärare och utmärkt gymnast och stor idrottsman», men även han flyttade året efter sin avgång, såsom lektor i gymnastik till Björneborgs finska lyceum.

Otto Nylund blev såsom dispenserad år 1905 rit- och teckningslärare (lektor 1912) och bragte dessa ämnen till en förut okänd utveckling i läroverket. Han deltog i vårt frihetskrig såsom artilleriofficer och tog avsked såsom kapten år 1920 med pension.

Under min tid fungerade såsom verkmästare i slöjd allt sedan Conradis tid den såsom lärare kunnige och godmodige snickarmästar Isak Thors 1898, då han efterträddes av den även slöjdkunnige, gemytlige Anders Holmqvist, som avled året efter min avgång 1917. Näst lektor Illberg var läraren i metallslöjd, kantor J. W. Nessler läroverkets original, men i mycket gladare och skämtsammare mening. Han dog 1910 och efterträddes av mekanikern Conrad Öhman.

Efter seminariets första trädgårdsmästare sedan Conradis tid var den originelle och gladlynte rikssvensken Axel Thunberg anställd till 1909, han tog avsked och efterträddes av den nitiske och för sitt kall fortfarande intresserade Karl Valdemar Bergman. Under min direktorstid lyckades jag få till stånd seminariets växthus och orangeri. — Bland kosthållerskor må även nämnas under min tid fru Matilda Petrelius, därpå fröken Agnes Forssén och från 1909 fröken Hanna Rosenback.

Genom direktor Hedströms ivriga bemödanden fick seminariet år 1907 sin nuvarande prydliga normalskolebyggnad. Samtidigt med mig kom Karl Fredrik Spolander till seminariet som normalskolföreståndare, »en god ordningsman och fordrande lärare, därtill praktisk och kommunalt intresserad, varför han även i åratal bl.a. var stadsfullmäktiges ordförande. — Han tog redan 1910 avsked och dog 1928. — Såsom normalskollärarinna var fröken Lydia Sundström under min tid anställd, tills hon året före min avgång avgick och efterträddes av fröken Jenny Nylund.

Min forne lärjunge, den energiske och målmedvetne ålänningen Hjalmar Björkvall blev hans efterträdare. Även en annan av mina forna lärjungar, den glade, vänsälle sångaren Alexander Björklund är allt sedan 1900 lärare vid normalskolans sammansatta klass.

Så har jag nu efter bästa förmåga sökt med några korta ord karaktärisera mina forna avhållna kolleger, till vilka jag under hela min långa tjänstetid vid seminariet tryggt och tacksamt kan vittna, att jag stod och sökte stå i gott, kamratligt förhållande utan några »slitningar» åt endera hållet.

Samma vänliga ställning sökte jag också intaga och uppehålla till mina kära lärjungar, seminaristerna, vilka å sin sida visade mig både lydnad, tacksamhet och välvilja i rikt mått och på många sätt. Sålunda fick jag bl.a. mottaga av dem på olika tider ett vackert, dyrbart antikt dryckeshorn av silver, Fritjofs Saga i vackert praktband med Malmströms teckningar. — Vidare ett dyrbart »vikingaskepp» av silver (vid min avgång 1916) samt på min 70-årsdag en den vackraste lyckönskningsadress åtföljd av ett mycket dyrbart större ekskrin med silverskedar m.m., och vid 50-årsfesten en dyrbar kristallvas m.m., likaså av Ålands lärareförening på 50 årsdagen. Om det ej skulle anses förmätet, så ville jag till bevis på min utsago anföra följande tal till mig vid seminariets 50-årsfest av läraren Albert Brommels å sina kamraters vägnar, då även mitt porträtt avtäcktes och upphängdes i festsalen bland mina företrädares, seminariets direktorer.

»Följande mina kamraters och mitt eget hjärtas önskan ber jag få adressera mig till direktor Wichmann med några ord av vördnad och tacksamhet. Ty de närvarande bland oss, som haft förmånen att vid Nykarleby seminarium vara lektorns och direktorns lärjungar, förnimma i denna stund, att våra hjärtan ännu äro långt ifrån utblottade på tacksamhetskänslor. Direktor Wichmann lät oss ofta under våra skolår förstå, att historia är livets lärarinna; i den mån år lagt sig till år och under vår vandring på livets allfarväg ha vi allt djupare börjat förstå de orden och därmed även det närvarande som en följd av det förflutna. Därmed har kärleken till allt det fäderneärvda goda, som Wichmann som historielärare tände i unga sinnen, blivit alltmera brinnande och värmande. Genom svenskhetshövdingen Wichmanns arbete har landets svenska lärarkår blivit det svenska sinnets budbärare och rotfästare i våra bygder och städer. Det har av somliga blivit betecknat såsom oklokt i dessa den överdrivna finska nationalismens klangdagar att vara svensk i själ och hjärta, liv och gärning. Men vi tro, att detsamma ej är något »oklokt», utan vår redan i 4:de budet [Hedra din fader och din moder.] inskärpta plikt, att utan dagtingan vara vad vi av naturen äro.

Vi ha under hans ledning lärt oss att göra hans, skalden Gånge Rolfs ord och maning livslevande i våra hjärtan: »Vi svenskar i Finland vilja ej dö och — därför vår ätt skall leva!» Nu gäller för oss, såsom det gällt för honom att gräva »allt djupare diken» av kärlek till vårt arv och eget, på att varje spår av misströstan och hat må försvinna, och att vi i vår kärlek famna all vår arvedel, såsom direktor Wichmann lärde oss i ungdomsåren.

Men direktorn har varit oss mer i vår lärotid än blott läraren och svenskhetsväckaren. Han var vältalaren och hjärtedanaren, som bragte våra själars strängar att dallra av hänförelse till allt gott i livet. Han var i skolungdomens dystra stunder den faderligt tröstande, och uppmuntraren, som ville »sina gossar väl!» Han var för oss städse hövdingen också på vårt hopps och framtidsskepp. Törhända fingo vi yngre synnerligare erfara detta än andra, som ej haft honom till sin direktor. Men alla, äldre som yngre ha vi förnummit hans varma intresse för sina »gossars» senare öden, vilka han vid varje sammanträffande tar emot som en grånad, kärleksfull, rådgivande fader.

För allt vad direktor Wichmann varit för Nykarleby seminarium och Finlands svenska lärarkår, har han skaffat sig ett rum i allas våra hjärtan, grundlagt hos oss alla en bestående kärleksfull vördnad, som åren ej kunna förminska. För den faderligt ibland ampra men oftare dock ömma välvilja, som tillfallit hans lärjungar i forna dagar, hysa vi bestående tacksamhetskänslor, för vilka jag vid detta tillfälle, tyvärr, ej har annat att erbjuda som gåva än vördnadens och kärlekens handslag. Mottag genom det hundratals av mina kamraters och mitt eget varmaste tack, och må Ni bära detta medvetande ända in i ålderns senaste dag».

Hela församlingen reste sig mangrant efter talet, och Modersmålets sång brusade genom salen.