V. K. E. Wichmann
Hågkomster från min Nykarleby-tid
VI. Sällskaps- och umgängesliv i Nykarleby på
1880-talet.
I småstäder, särskilt
fordomdags, var man hänvisad att såsom det finska ordspråket
säger »Ottaa ilot itsestään», d. v. s. själv
söka göra det så trevligt som möjligt för sig och andra.
Brusande
av ungdomslust och livsglädje kom jag från den glada huvudstaden med
dess student- och societetsliv till det stilla Nykarleby. Jag samlade snart kring
mig en skara av likasinnade unga damer och manliga kamrater såsom
-
bröderna Lybeck (Mikael, John och
Verner),
- Fritz Olson
- Adrian Nyman
- Oscar Calamnius [borgmästare]
- den evigt unge Julle Sandström [apotekare]
- Viktor Olander
- Alexander
Sjöström
- Axel Cederberg
- Konstantin Wegge
- Hugo Grundfeldt
- Germund Aminoff
- Gusti Roos
- Arvid Castrén
- Alfred Herler
[bryggarmästare]
- Ville Eng [fabrikör]
- Bruno och Elis Häggblom
senare även Ernst Knape m. fl. —
Av damer
- Naima och Hildegard Burman
- Mia Wennerström (alla tre rikssvenskor
[och förmodligen servitriser på stadshotellet])
- Aline och Sigrid
Lybeck
- Hilma och Elna Grundfeldt
- Märtha och Alfhild Castrén
- Anna Olson, född Appelberg
- Lotti Dyhr
- Lotti Sandström
- Maria Nylund
- Betty Carlsson
- Bertha Herler
- Ester Backman
- Helga Backman
- Berta och Gabriella Häggblom m. fl.
[Förteckningen
är löpande text i originalet.]
Snart avlöste
bjudningar, baler slädpartier, maskerader och sällskapsspektakel varandra
i oavbruten följd. Jag fick, ännu ungkarl, lov att vara både anförare
av fransäser och kottiljon, »teaterdirektör» och Gud vet
allt vad, samtidigt som pedagog, kommunal- och brandkårsman. — Ack
ja! — O, ungdomstid, o, vingade minuter, sjunger skalden Wecksell. —
Bland sällskapsteaterstycken, som vi uppförde voro: Topelii »Ett
skärgårdsäventyr», vidare Blanches »Järnbäraren»,
»En midsommarnatt i Dalarna» m. fl. Mikael Lybeck var en utmärkt
komiker och Nanna Burman vår förnämsta tragedienne. Inkomsterna
»festade» vi vanligtvis upp vid våra gemensamma, glada »supéer»
i rådhuset. Jakobstads unga damer behedrade oss gärna och ofta med
sina besök, främst Thekla Schauman, Aline Malm o. a. Vi å
vår sida återgäldade besöken på Runebergsdagen den
5:te februari.
I utfärderna och slädpartierna deltogo ofta även
äldre och yngre stadsbor, påminnande sig sin glada ungdom under
t. ex. Topelii ungdomstid. Utfärderna skedde även till
skärgården: till Alörn, Djupsten, Djupön, senare
Bådan, där jag hade låtit bygga mig en villa, Långön,
Andra sjön, samt till Munsala, Udden, Vexala och Kovjoki. Det var
ett i allo oskyldigt, anspråkslöst, glatt umgängesliv.
— Men ack! — »Den glada ungdomsvår, hur snabbt den
dock förgår med mycket skönt, dans och sång och
litet gnabb nån' gång», som det heter i visan. —
Ofta redo vi, särskilt gärna Fritz Olson, Bruno Häggblom,
Olander och Alfred Herler. — I min barnslighet köpte jag mig
såsom ogift, ung lektor en egen ridhäst, vilken jag dock efter
ett år sålde bort till Sverge, icke anande att jag själv
en gång »skulle den vägen vandra».
När Gustaf Hedström stiftade
segelsällskapet »Ägir», blevo vi ivriga seglare, och Nykarleby
segelförenings fester med besökare även från Jakobstad och
Gamlakarleby blevo utomordentligt trevliga och alldeles särskilt påminnande
om de av Ludvig Nordström skildrade i hans »Sju söndagar».
Många av oss, bl. a. jag, lade sig även till med egna segelbåtar.
Senare
tillkom herrklubben med kortspel, dryckjom, sång och tal. Medlemmar voro
äldre och yngre stadsbor, både borgmästare, läkare och andra
honoratiores, dock utan några extravaganser. Sådant tåldes ej
i det stilla, »fromma» Nykarleby Det oaktat hade skvallret mycket
att beställa med all »denna världsens ogudaktigheters lättfärdiga
väsende».
Det glada, sorglösa, fridfulla och
flärdlösa livet i Nykarleby, liksom överallt i vårt land
under Alexander II:s lyckliga tid och till en början även under hans
son och efterträdare, innan denne råkat alltmer under de ryska nationalisternas
inflytande, stördes och avbröts snart under de s. k. ofärdsåren med Bobrikoffs och Seyns terrorism. |