V. K. E. Wichmann
Hågkomster från min Nykarleby-tid

VII. Ofärdsårens begynnelse och ingrepp.
Min överflyttning till Sverge.

I början av det nya århundradet, 1900-talet, sedan, »muschikkejsaren» Alexander III:dje efterträtts av sin son »Nikolai II menedaren», blev trycket österifrån över Finland dag för dag allt värre, särskilt sedan »Bobban» (Bobrikoff) blivit vår generalguvernör. Av en seminarist i Nykarleby fick nu svåra känningar av den all frihet förkvävande östanvinden.

När den nya ryska värnpliktslagen utkom med hotet om våra värnpliktiges instickande i ryska leder, under ryskt befäl, vände sig även många av seminaristerna till mig, som särskilt efter lektor Max Strömbergs frånfälle tycktes ha blivit ungdomens förtroendeman, med förfrågningar, vad de nu skulle göra. Naturligtvis avrådde jag dem att inställa sig vid de olagliga värnpliktsuppbåden, vid vilka ingen enda seminarist infann sig.

I saken korresponderade jag flitigt med min gamle vän och kamrat från U.V. [studentkåren Unga Vasaiter], dåvarande tjänstemannen vid Vasa hovrätt, baron Eric von Troil, som flitigt agiterat mot uppbåden i särskilda svenska socknar i Vasa län. Bobrikoff blev allt ilsknare och hans kreatur i Vasa, guvernör Knipovitsch, sekreteraren Ladau och sorgligt att säga min forne, synnerligen gode vän och kamrat från Fredrikshamnstiden, dåvarande polismästaren i Vasa Axel av Enehjelm, begynte flitigt snoka efter »riksförrädarne».

En dag, jag vill minnas vid slutet av sommaren år 1903, fick jag ett konfidentiellt brev från Troil, där han ångerfullt meddelade, att han, oförsiktigt nog, ej förstört vår korrespondens, vilken vid nyss företagen visitation av Knipovitsch med sin stab och gendarmer beslagtagits, och Troil skulle landsförvisas till Sverge i dagarna.

Vid mottagandet av detta brev reste jag, medtagande min äldste, sexårige son Rolf, till Vasa för att träffa Troil. Vid ankomsten till hans hem, fann jag hela gården besatt av rysk militär och gendarmer samt Erik jämte hans broder, sedermera guvernören i Viborgs län, sysselsatta med inpackning för resan till Sverge, som samma dag under stark betäckning av despotismens hejdukar även försiggick. Troils hem hade undergått en formlig vandalisering, till och med möbelöverdragen hade sönderskurits vid sökandet efter misstänkliga brev.

Troil upprepade nu sin ursäkt för sin oförsiktighet, och trodde att jag, tyvärr, snart skulle dela hans olycksöde. Jag frågade nu av honom, i vems värjo det mest komprometterande brevet från mig för närvarande befann sig. Härtill meddelade han följande: »När visiteringen begynte i Knipovitschs närvaro, varvid Ladau förde protokollet, o. min »infame kusin Axel av Enehjelm fungerade såsom tolk och »uppläsare», hittades även ditt »värsta» brev. Enehjelm lämnade ej detsamma till Knipovitsch eller Ladau, utan stoppade det på sig, efter att ha genomläst detsamma, med orden: — Detta behåller jag —, ty det är ett fullkomligt oskadligt privatbrev, som även rör mig, från min gamle vän lektor Wichmann i Nykarleby.» — »Garanterar då översten detta och ansvarar för dess oskadlighet», frågade nu både guvernören och hans sikter. »Det gör jag» — svarade Enehjelm, som antagligen ville rädda dig och förstöra aktstycket och därmed blev din sak, tänker jag, tills vidare utagerad».

Då denna »undersökning», varvid både direktor, lärare och lärjungar enhälligt förklarade sig ej ha hört något dylikt eller annars haft reda på vad mig påbördats, och således ej ledde till något vidare resultat, var generalguvernören ingalunda nöjd härmed. Den 9:de december 1903 anlände, enkom beordrad, överinspektorn i ryska språket vid skolstyrelsen, baltern A. Thillot, som åhörde min undervisning i historia och svenska, varom han avlät mig okänd rapport till generalguvernören.

Den f. d. nyländske studenten, poliskommissarien von Gross begynte nu resa omkring i landsorten och »förhöra» våra forna lärjungar, av vilka H. W—m, då för tiden redan folkskollärare, skyndade att skriva närlagda karaktäristiska brev, som här meddelas av mig in extenso, till en av sina kamrater vid seminariet för att Hagfors och mig meddelas.

I—by den 29 augusti 1903.

B. B.!

Har väntat förskräckligt på svar. Jag trodde, till en början inte alls på posten, därför var mitt brev så kort och underligt. Skall berätta allt, vad jag kommer ihåg av de 31/2 timmarna.

Först då de kommo in, frågade de efter folkskolläraren W—m, varpå jag svarade, att det var jag, som befann mig i rummet. Sedan presenterade de sig såsom von Gross, poliskommissarie, och en herr Stenberg. Verkan av namnet von G. kan du förstå, då jag visste något om honom förut. De sade, att de kommo på befallning av kapten Reinbott att anställa förhör men mig angående det högförräderi, som lektorerna Wichmann och Hagfors gjort sig skyldiga till vid Nykarleby seminarium. De fordrade, att jag skulle berätta om dem, jag vet ej vad, antagligen ont. Varpå jag svarade, att jag ej har annat att säga om mina lärare än gott. Då jag upprepade detta flere gånger på deras frågor, började de säga, att W. och H. redan voro dömda, men nu skulle jag blott klargöra min egen ställning i frågan. Du kan förstå, huru frestande det var att tala om dem allt möjligt blott för att vakta sitt eget skinn, i synnerhet som de började läsa upp yttranden, som av dessa lektorer skulle blivit fällda på klasserna. De förde protokoll under hela förhöret, o. hade detta ungefär följande lydelse:

Vid förhör av undertecknad har det framgått, att lektorerna W. och H. överhuvudtaget icke idkat någon regeringsfientlig agitation.

Att lektor W. någon gång på klass sagt, att de ryska namnen sluta på roff och koff och skoj. Att då Gud skapade människan, ville f—n skapa något, och så skapade han ryssen. Det första ryssen gjorde var, att han stal f—ns mössa. Att någon av W. eller H. under uppbådstiden sagt, att var och en fick följa sitt samvetes röst. Att konventet fick brev från Jyväskylä, om vi ämnade gå till uppbådet, varpå vi svarade, att vi ej skulle gå. Att broschyren »Moab i Örtagården» spritts ut av okänd. Att dr H. ej under timmen befattade sig med annat, än som hörde till ämnet. Att jag icke mycket deltog i kamratlivet. Sedan fordrade de, att jag skulle skriva under protokollet, vilket jag ej ville göra. Jag fordrade, att de skulle visa fullmakt på, att de hade rätt att anställa förhör med mig, varpå de visade sina polisbrickor. Då jag det oaktat ej skulle skriva, hotade de att föra mig till H:fors till »hans excellens». Det hade de gjort flere gånger förut. Jag skrev dock slutligen under, då jag tyckte, att protokollet eller innehållet i detsamma ej hade något värde. De förberedde mig också på om »hans exellens» ej vore nöjd med förhöret, skulle jag hämtas till H:fors. Många gånger brusade de båda upp över att jag hade så dåligt minne. Vad kan man göra själv åt ett sådant fel. De påstodo i sten, att jag måste minnas två år tillbaka uttryck, som blivit fällda på den klass, jag varit. Dessa »uttryck» hade de säkert kokat ihop i sommar hos E.W., ty sådana hade jag aldrig hört. De sade, att det framgått vid förhör av andra elever, folkskollärare och från deras anteckningar hade de sådana uttryck som: Vi skola liksom punierna svära att evigt hata ryssarna, liksom de svuro att evigt hata romarna. Det skolen I inplanta i edra elever, skulle W. sagt.

En annan gång skulle W. vitsat om Kaligulas häst och jämfört den med våra förhållanden och därvid sagt, att nog är K. så tokig. Sedan något om att ryssarna förskingrar våra kassor samt också något om Nederländska frihetskriget, jag minns ej vad. Om ej de finnarna voro, skulle vi nog med svenskars och tyskars hjälp sopa ryssen ur landet, skulle W. också sagt. Dr H. skulle vid tiden för rykten om Bobrikoffs mord sagt: »Det man mest önskar går sällan i fullbordan.» Nog är det förfärligt, hur de kunnat ha en så livlig fantasi, att de kunnat få ihop så mycket. Det har nog kostat E.W. många dagars arbete för att få ihop det för att få sin hämndlystnad släckt. Då de sade, att också jag var angiven, blev jag litet häftig och frågade dem, vem som kunnat göra det, och om min verksamhet här i I—by eller någon annorstädes var värd att klandras, kunde de ej säga annat, än att de nu få mottaga många angivelser på oskyldiga personer av blott hämndlystnad. Jag ångrar ännu, att jag ej sade dem, att det är av blott hämndlystnad som E.W. gjort det. Inte talade de ett ord om E.W., men nog genomskådar jag det, att det är hans verk, ty hur skulle de då kunnat vara så till minsta detalj underrättade om mig.

Jag har nu berättat allt, som jag kommer ihåg. Har haft rysligt svårt att leva den, här veckan, ty jag tänker, alltid kan nu detta papper på något sätt användas till mina lärares ofärd. Du kan ju läsa upp brevet för dem. Inte är brevet något mönster i stilistik, men det bryr jag mig nu ej det ringaste om, då belysningen är mörk. Bränn upp mina brev, och underrätta mig per omgående post, om brevet kommit fram, så kanske jag lugnar mig något.

Ber också om min hälsning till alla kamrater och alla bekanta i Nykarleby.

Broderligen

H—.

En annan av mina f. d. lärjungar, folkskolläraren J. S—g sände även hemligt till mig följande, honom tillställda hotelsebrev av von Gross:

H:fors den 22 aug. 1903.

Herr J. S—g!

På grund av en angivelse mot Eder av f. d. seminaristen W—m i E—o avfordrar jag härmed av Eder en sanningsenlig berättelse om, varför Ni uteblev från uppbådet. Hade någon av lektorerna Wichmann eller Hagfors inverkat på Eder liksom på så många andra seminarister och lärare, eller är Ni själv orsak till, att Ni uteblev. Har Ni hört, att sagda lektorer yttrat något om Kejsaren och uppbådet samt om ryssarna? Svara!

W. von Gross.

Poliskommissarie.

Adr.:

Kommissarien W. Von Gross.

1:sta Polisstationen i Helsingfors.

Mina elever blevo nu utom sig av förbittring. Under Thillots vistelse vid seminariet blev oförmodat tsarens »helgade» porträtt, som nyligen i enlighet med Bobrikoffs och den krypande undfallenhetssenatens befallning upphängts i alla landets ämbets- och skolors solenna salar, bortfört av seminaristerna och gömt — i seminariets svinstia!

Följande dag frågade Thillot, varför Hans Majestäts porträtt ej befanns upphängt i seminariets fest- och bönsal. Direktor måste begå »pia fraus» [fromt bedrägeri] och meddela, att det var »under reparation», enär ramen fått skada vid uppsättandet. »Se till, att porträttet genast och senast i morgon hänger på sin plats», menade Thillot barskt.

Direktor måste nu bege sig till tullförvaltar Nilsdorff och låna tullkammarens porträtt, så länge Thillots inspektion varade, och tills seminariets porträtt endera hittats, eller ett nytt konfidentiellt beställts.

Efter en sträng undersökning av direktor hittades verkligt porträttet i svinstian, rengjordes och upphängdes. »Attentatorn» blev sedermera relegerad och lever ännu såsom privatman i Helsingfors.

Bobrikoff ville stämma seminariiungdomen för de olagliga uppbåden genom att från varje seminarium avlägsna de lärare, sant antogos ha mesta inflytandet på eleverna. Lektor Lindèn blev nu anklagad för motarbetandet av värnpliktslagen och »utvisades» från Ekenäs seminarium. Lektor Forsström vid Sordavala seminarium anklagades och trakasserades i samma stil som jag. Märkligt nog blev ingen från Jyväskylä, Kajana eller Brahestad trakasserad, antagligen, åtminstone vet jag ej annat skäl, därför att de voro rättrogna suometarianer, vilkas lösen lydde: »taipuu vaan ei taitu» (»böjer sig men bryts icke»), närmare motiverat såsom en fosterländsk räddargärning.

Det gällde således att snabbt tänka på alla eventualiteter. En skrivelse uppsattes till skolstyrelsens dåvarande chef, Yrjö-Koskinen, junior, för att få veta vad skolstyrelsen skulle göra för läroverket och oss själva. Härom erhölls följande vänliga brev, ty jag »stod i goda papper» hos honom trots mina svenska åsikter huvudsakligen antagligen för min pedagogiska författarverksamhet. Av Yrjö-Koskinens närlagda svarsbrev tyckes det framgå, att Bobrikoff gått förbi skolstyrelsen, åtminstone beträffande angivelserna och handlat direkte. Brevet lyder som följer, adresserat icke till Hagfors, utan till mig, dock för bägges vårt vidkommande:

Helsingfors den 12 sept. 1903.

Högtärade Herr Lektor!

Den av Herr lektorn och doktor Hagfors undertecknade skrivelsen av den 4 dennes har jämte åtföljande handlingar kommit mig tillhanda, och ber jag att med anledning av densamma få framhålla följande: Nykarleby seminarium är, såsom Herrarna väl veta, i politiskt avseende komprometterat och förklarligt är vid sådant förhållande, att vederbörande fästa sin uppmärksamhet huvudsakligen på enskilda lärare inom anstalten. Jag finner därför läraren H.W — ms uppgifter angående det, med honom verkställda förhöret ganska troliga, ehuru de för mig äro helt och hållet en nyhet. Huruvida ifrågavarande undersökningar komma att medföra några ledsamma följder, kan jag nu icke avgöra, men skall, så vitt på mig ankommer, försöka avvärja eller åtminstone förmildra dem. Dock bör jag tillägga, att mitt inflytande icke är och icke kan vara stort, då frågan gäller en politisk riktning, som numera icke tolereras. Isynnerhet om fråga skulle uppstå om förvisning ur landet, är det guvernören i Wasa, genom vilken förvisningsordern kommer att emanera, och till vilken Herrarna således borde vända sig i fall en åtgärd i denna ritning vore att befara.

Högaktningsfullt:

Y. K. Y r j ö K o s k i n e n.

Kort därefter inställdes förföljelsen mot dr Hagfors, som ej hade angivits såsom så starkt komprometterad som jag. Vid det omnämnda elevspörsmålet vid middagsbordet å »Kosthållet», om dr H. hört ryktet om en sammansvärjning (aktivisternas, som sedan ledde till Bobrikoffs mord), mot generalguvernören hade dr H., enligt egen uppgift blott svarat: »Det kan ju vara möjligt, ty Hans Exellens har många fiender!»

När nu det ena förvisningsbudskapet efter det andra anlände och häktningar samt möjlig förvisning till Ryssland (Sibirien) kunde för mig ifrågasättas, skrev jag till rektor Palmgrén i Stockholm, vilken jag blivit bekant med vid allmänna Nordiska lärarmötet därstädes föregående år och å Finlands vägnar hållit tacksägelse och svarstalet vid avskedsfesten å Skansen, huruvida han kunde bereda mig någon lärarplats vid sitt läroverk, Palmgrénska samskolan, eller något annat läroverk i Stockholm. Likaså skrev jag till redaktören för Svenska Amerikanaren, dr Enander i Chicago en liknande förfrågan.

Jag erhöll samtidigt gynnsamma telegramsvar från bägge; från Palmgrén ett telegram: »Tillfälle yppats. Muntlig närvaro nödvändig!» och från Enander genom en i Amerika bosatt kamrat, affärsman Salin i Seattle, om möjlig plats s.s. lärare vid Bethany College i Chicago; brevet kom, uppbrutet av censuren, mig långt senare till handa.

Emellertid hade ryktet om hotet mot mig spritts överallt bland den av gammalt mot ryssen fientliga svenska österbottniska allmogen. Jag fick hälsningar från Munsala, Monäs, därifrån flera både ryska revolutionärer och våra egna misstänkta landsmän förts hemligt i skötbåtar över till Holmsund vid Umeå, att »når hälst lektorin önskar, så e' vi beredd' att föra Er över!» Då nu allt vildare rykten från södra Finland hördes, bl.a. hade min gamle vän och studentkamrat, dåvarande borgmästaren i Hangö F. Stenström med hastig flykt räddat sig över till moderlandet, uppmanade min hustru och även mina vänner, bl.a. Verner Lybeck, mig att antaga allmogens anbud, varpå »Monäs-postmästaren», bonden och fiskaren Isak Flygar, fick i uppdrag att föra mig över nattetid »till andra sidan.» Jag tog då ett ganska gripande farväl av min hustru och mina 3 yngsta barn, de 2 äldre voro i Gamlakarleby i skola, samt de vid tillfället närvarande vännerna Verner Lybeck och Ernst Knape, då vår stadsläkare, och reste i pin karriär med från Munsala enkom sänd häst genom natten till Monäs.

Det blåste en frisk sydost, och vid min ankomst till stranden, i en sinnesstämning, som ju lättare kan tänkas än beskrivas, hälsades jag hjärtligt av Flygar och två andra skäribor, som yttrade: »He' ska int' dröj mang timmar, innan vi ä' i Sverige».

Jag stod redan med ena foten i båten, då jag plötsligt, efter närmare besinnande under den nattliga färden, sade: »Tack ska Ni ha mina vänner! Men — de må nu ta och föra mig vart som helst, men må de ta mig med våld. För annat viker jag ej. Kör mig hem igen!»

Till min hustrus och vännernas häpnad återvände jag även, vilket var det bästa. Ty redan följande dag fick lektor Hedström ett telegram från min vän P. N—n i Helsingfors av följande innehåll: »Hälsa G—, att han inte förhastar sig ännu!»

Redan efter ett par dagar, innan order om förvisning eller häktning kunnat hinna till Nykarleby, fick jag mitt under det jag vid en demonstrationsfest av mina elever vid seminariet framsade Heidenstams gripande dikt om Gunnar på Lidarände: »För mig finns ingen väg från hemmets dörr!», redan omnämnda telegramsvar från rektor Palmgrén. Jag överlade nu med min hustru och mina vänner, om jag skulle välja mellan Sverige eller Amerika, varifrån svaret ännu ej hunnit anlända, och så beslöt jag utan dröjsmål, att resa till Stockholm. Jag telegraferade till mina två äldsta barn Rolf och Gerda i Gamlakarleby att komma hem och resa med mig för att fortsätta sina studier i Sverige.

Nästa dag reste jag med dem i flygande fart till Vasa och sedan med ångbåt till Stockholm, min resa förmedlades konfidentiellt och snabbt av ångbåtsbolagets direktör, min gode vän Karl Kurtén, äldste son till den ryktbare talmannen i borgarståndet, kommerserådet Joakim Kurtén.

Från skolstyrelsen hade jag liksom lektor Forsström fått uppmaning att rädda oss på så sätt, att vi bägge skulle anhålla om tjänstledighet tills vidare för studier, vilken utgång jag ännu i denna dag tror mig ha att tacka Yrjö-Koskinen d.y:s vänlighet för. — Bobrikoff lär inte ha varit riktigt belåten med detta skolstyrelsens snabba arrangemang, men sagt att det kunde tills vidare av honom godkännas, blott eleverna på detta sätt oskadliggjordes för mina »osunda tänkesätt».

Till t. f. vikarie blev fil. mag. Johannes Qvist tillförordnad. Men redan i maj 1904 sändes äldre tjänstemannen vid generalguvernörens kansli, greve Berg, att närvara vid tredje klassens uppflyttningstentamen till fjärde dimissionsklassen, i allmän och Finlands historia.

Mina elever lära ha, såsom ungdomens vanor ju är, på rent trots uttalat sig ganska fritt och »sturskt», särdeles vid tentamen om Nederländska och Amerikanska frihetskriget, så att greve Berg yttrat: »Ehuru lektor Wichmann är borta i Sverige, tycks hans oriktiga och skadliga »anda» fortfarande vila över eleverna och läroverket i allmänhet». Direktor Schalin, som genom alla dessa trakasserier ådragit sig en hjärtsjukdom, vilken gjorde hans nervsystem ömtåligare, sökte och anhöll om avsked den 4 juni och prorektor Hedström blev nu hans efterträdare.

Från min avresa har jag ännu att berätta ett på visst sätt karaktäristiskt smådrag.

När jag med mina barn i fyrsprång åkte i droska till ångbåten i Vasa, passerade vi vid ryska kyrkan några ryska officerare till häst, varvid Axel Enehjelm i spetsen piofferade på sin häst. När han varsnade och igenkände mig, blev han blodröd och visste tydligen ej, om han ville eller kanske täcktes hälsa på mig. Efter en stund förde han dock handen till mössan som honnör. Jag undrar vad ryssarna, hans nya kamrater tänkte. Då frågade min dotter Gerda förvånad: »Pappa, vem var den där utmärkt stilige ryske officeren, som blev så röd i ansiktet som en indian, då han hälsade på pappa?» »Det var din forne farbror Axel Enehjelm, som förr så ofta »pajat» om dig i vårt hem!»

Beträffande den vävnad av lögner och förvrängningar, likt och olikt, som E—l W—m laxerat åt Hans Exellens, vill jag här endast till sist anföra följande:

Vid berättelsen om kejsar Caligula, citerade jag hans beryktade: »Sic volo, sic jubeo» (så vill jag, och så befaller jag) och fogade därtill den anmärkningen, att i våra konstitutionella dagar slika despotiska uttalanden ej mer gå för sig, såsom då nyligen den tyske kejsaren, oförsiktigt nog, även begagnade sig av detta citat, vilket väckte allmän anstöt!» — Detta förvrängde W—m, till att jag sagt ryske (i stället för tyske) kejsaren!

Vid berättelsen om Puniska krigen och Hannibals ed yttrade jag, att ett dylikt nationalhat icke överensstämmer med kristendomens grundsatser, varför vårt sedan sekler existerande rysshat t.ex. bland allmogen icke bör vidmakthållas och allra minst av folkets lärare vidhållas och fortplantas. Men raka motsatsen passade det för angivaren att »citera».

Övriga »dumheter» hade han förstås av egen drift och bland allmänheten cirkulerande vitsar inskjutit, för att det skulle låta bättre.

Vilket blev mina angivares slutliga »belöning». E—l W—m hade hoppats att bli, enligt egen utsago, »minst länsman på kuppen», men hamnade i fängelse för allehanda »oredligheter», så snart lag och rätt åter infördes. — Hans »vittne» och stallbroder N—d hängde sig efter ofärdsårens slut! Bobrikoff föll för Eugen Schaumans kula och »Nikolai menedaren» med hela sin familj för bolsjevikernas. »Paha on pahan polkka! säger det finska ordspråket, d.v.s. ondskan straffar sig själv på sistone!