Kajsa Haapa, från Oravais eller Kimo, gården eller byn Haapa, som Oskar Häggblom uppgifver, bodde på 1850 o. -60 talet i en liten stuga, något ensligt belägen, utanför Nykarleby stads område, sista stugan på höger hand vid landsvägen åt Munsala till. Stadsborna färdades med hemska känslor förbi den ensliga stugan.
     Kajsa var en lång, storväxt gumma, med ihålig basunlik stämma. Hon förstod att ingifva människorna en vidskeplig fruktan för sin person — därpå berodde hennes makt. Brännvin använde hon naturligtvis också, ty utan brännvin kan ju ingen trolla!
     Det ligger något sataniskt hemskt i denna drycken! — Det är dess berusande, hetsande egenskap.

Sem. vaktmästare Johan Sundberg, hemma från Isakas, berättar att han med andra pojkar, då de märkte att Haapa Kajsa begaf sig på trollarefärd, smög sig efter henne. Kajsa vandrade till forsen i älfven där Gasängskvarn är belägen, för att offra. Pojkarna smögo in i kvarnen och kröpo på sidan af det stora kvarnhjulet fram till ett ställe, där de genom muren kunde se hvad gumman gjorde. De sågo henne där mumlande sina trollformler, kasta pennislantar och knappnålar i de brusande vattenvirvlarna.
     »Cuo bono?» [Till vilken nytta?] må man fråga — troligtvis för att enligt sin egen vidskepliga tro af djupets hemska makter erhålla kraft att trolla. — Billigt var ju priset, egentligen ett ytterst naivt försök att behaga dessa andemakter, genom att muta dem med värdelösa småmynt och annat strunt! Men sådan är folktron! Andarna, vare sig skogsråd, bergsråd, sjöråd, smågubbar eller grafgårdsandar, alla sätta de högt värde på metallsaker, slantar, knappar (af metall!) och dylikt.
     Men Haapa Kajsa behöfde mycket annat att trolla med. — Någon som såg henne begifva sig på trollerifärd, hörde henne ihåligt hostande fråga sin medhjälperska, veterligen någon flicka hon hade boende hos sig, eller någon kund »ha du taji allt medde nu? Ha du int — uhu, uhu — glömt liklappin och stakan, uhu, uhu?» Redan dessa attiraljer ingåfvo kunderna vidskeplig respekt. (Då hon skulle åstad att trolla behöfdes vanligen någon medhjälpare, kunden själv eller någon af hans folk.)

Fru Sarlin berättar att stundom Herrar från staden, som varit på vift, och ännu ville göra sig en glad stund, brukade begifva sig ut till Haapa Kaj för att låta henne trolla, — troligast låta spå sig. De medhade för det ändamålet själffallet starka drycker som gumman lät sig väl smaka, och berättade senare att de fått höra märkvärdiga saker. Så t.ex. doktorerna Fr. Blank och Julius Lundqvist. Den senare bodde ett år i Nykarleby i kapten Sarlins gård, och praktiserade som läkare (utan tjänst), hade ock kunder.
     Det sades inte precis att gumman drack, såsom flera andra på orten beryktade kvinnor — Vik Greta, Solbo Lovisa och Skogas Kaj —, men att hon gärna tog sig en »sticka» för att kunna intränga i andevärdens hemligheter.
     Det var allmänt bekant att Haapa-Kajsa ingalunda ville bli räknad till »Packet», utan hon uppträdde alltid med en viss aktningsbjudande elegans. När hon kom till stads, var hon alltid iklädd sidensjal och hade äfven sidenduk på huvudet.
     Fiskal Alfred Gyllenberg, som stod på boda hos Hedström och Nylund, förrän han öppnade egen handelsbod, berättar att då man frågade Kajsa om hon kunde trolla, svarade hon bestämt nej! »men så säger folk», påstod frågaren. »Ja, de må säga hvad de vilja», genmälde Kajsa, »jag trollar inte, men väl botar jag».
     Och säkert är att hennes rykte att kunna bota sjukdomar gick vida omkring.
     Engång kom ett ungt fruntimmer till Nykarleby och tog som släkting in på prostgården. Hon hade enkom kommit för att anlita Haapa Kajsa [för abort?]. Men då prosten Kullman hörde att det var meningen, förklarade han för den unga damen att det inte gick an att hon bodde på prostgården, utan rådde henne att söka kvarter i någon bondgård i den trakt där trollgumman bodde. Ty annars skulle det uppstå en storm af ovilja hos tänkande människor i församlingen. Mamsell Engman fick i uppdrag att lotsa den främmande till Juthas eller Isakas att söka logi.

Gyllenberg tillägger ännu att det var trefligt att resonera med Haapa Kajsa och att man måste beteckna henne såsom en intelligent och ovanligt begåvad bondkvinna. Han minnes väl hennes gälla diskant [ihålig basunlik stämma sägs ovan] och hade mången gång bjudit henne på snaps vid sin boddisk, — såsom det var brukligt den tiden för att hålla kunderna vid humör.
     Haapa Kajsa var mycket gammal när hon gick ur tiden, och hade så länge varit bosatt på orten, att ingen minnes då hon kom dit.

Ytterligare om Haapa Kaj:

Haapa Kajsa hade en son, — Haapa Kajas Simon, — om honom berättar Henrik Hellstrand att han var dålig läsare »Sim och Stjytt — läser lika bra» sade modern själf. Ynglingen for till sjöss och afgick således från orten, troligen redan före stadens brand [1858]. Hade troligen besökt eller skrifvit hem från staden Wilmington i Amerika, Delaware eller Nya Syd-Carolina, eftersom modern berättade för folk att han varit i »Wildmynton».

Då Haapa Kajsa bodde ensam hade hon till sällskap och beskydd en hund som hette »Skytt».
     Men någongång beklagade hon sig att Skytt var sjuk »tå han int äter limpun» sade hon, vilket sen blef ett ordstäv.

Invid stugan står ännu kvar från Kajsas tid en stor gammal hägg, som på våren plägar ha löv och blommor före alla andra trän i trakten. De nuvarande inbyggarna i stugan lära också försöka sig på att trolla för att upprätthålla ställets traditioner

Att hon ej var hemma i Nykarleby hördes också på dialekten. »Ji ni Keppos mamselldren?» frågade hon af två flickor från staden, Skata Anna och Lina Wahlström, som engång stucko sig in på hennes gård för att begära vatten. — Men gumman sade sig icke hafva något vatten, som dugde åt Keppos mamsellerna, och de fingo gå vidare.

Haapa Kajsa hade en antagonist uti »Finskon», en annan beryktad trollkärring, som också bodde nära landsvägen i Boskogen [Bonskogen]. Då de båda gummornas fientlighet mot hvarandra engång stigit till sin höjd, så berättas det, — så — satte de ormar på varandra, och så såg man ormar i en lång rad nedkräla från den ena gummans stuga till den andras.

Kapten Högdahl på Smedsbacka, som led av någon tvinsjukdom (ryggmärgslidande) och förlamning (han satt och satt till sin död) anlitade äfven Haapa Kaja. Hans trogna dräng måste skjutsa henne till grafgården, dit hon skulle föra den trolldryck hon berett af brännvin och andra ämnen. Baklänges inträdde hon väl, som hexor bruka och offrade åt de dödas andar, kastandes öfver skuldran inåt grafgården. Sedan fick man inte se sig om utan måste genast bort. Drängen berättade att som Kajsa satt sig i släden, så bar det af för hästen så det brakade i släden och som om hästen varit jagad af vargar [och det kanske den var], och drängen sade att han för allt i världen aldrig mer skulle göra om den resan. Han hade ju sett hur eld stod ut ur hästens näsborrar. Och Kajsa förmanade honom att inte knysta ett ord då de lemnade grafgården.
     Högdahls trodde att gubbens sjukdom var påsatt af någon fiende, kanske skomakar Hägglund, som han försökte drifva bort från hans stuga på Smedsbacka. Och det berättades att man hittat "döfolksben" under byggningen. Däraf sjukdomen!
     Fru Högdahl var mycket vidskeplig (och elak).