Den 15 juli 1897 var en kvalmig dag. Först
mot eftermiddagen sjönko de vitglänsande molnen ”varmgubbarna”
ned mot horisonten. Stundom var det stiltje på Alörs fjärden.
Vi
voro ute på Majniemi för att ordna det sista, mor Alma och jag. Hannes
Sundberg och Simon Thodén. Mimmi Lybeck och Anna Nyberg hade kommit till
Charlottenlund och därifrån till Majniemi för att hjälpa
Alma med stugans dekorering. Gult bomullstyg sattes till ovantåg på
de vita möblerna, gamla Kuddnäs gardiner med tofsar i fransen uppfästes
på fönstren, såsom fordom brukades, och friska ängsblommor
doftade i en vas på bordet. Jag satt däruppe i morbrors lilla kammare
och skrev på skrivbordet historiken i Majniemi främlingsbok. Mot sjön
hölls ständigt utkik, för att se när den käre gästen
skulle anlända. Solen lutade redan mot väster bakom de höga alarna
och rönnarna, innan allt var färdigt och ZT efter sin båtfärd
vilat ut på Charlottenlund.
Underrättad
av Mimmi att han var väntad, kom han sakta vandrande den gamla kända
vägen från Lybecks villa förbi det
forna skeppsvarvet och sist förbi den gamla häggen och övergivna
trädgårdstäppan. Framför stugan mötte vi honom med vårt
fattiga enkla ”Välkommen”. Morbror Topelius var iklädd sin
gråa kappa och gråa hatt. Trohjärtat hälsande avtog han
hatten och svängande denna, — rörd och beundrande, sade han i det
han gick uppför trappan ”vilken uppståndelse”. Djupt gripna
av den högtidliga stillheten och vemodet i detta återseende torkade
vi en och annan förstulen droppe ur ögonvrårna, innan vi inträdde
i hans följe. ”Hvarifrån har ni fått de gamla möblerna”
sporde han undrande. Det gamla matbordet fäste han sig särskilt vid,
trodde att det var äkta. Vi nändes knappt svara, att möblerna ej
voro precis de samma som förr, blott liknande. ”Jag har upplevat en
annan uppståndelse detta år”, sade Morbror, nämligen uppståndelsen
av min farfars, kyrkomålaren Mikaels glömda målningar genom Fornminnesföreningens
exposition i Helsingfors i våras. Detta är något liknande. Sedan
överlämnade jag åt ZT Majniemistugans nycklar jämte främlingsboken
med dess historik och bad honom själv berika boken med sin namnteckning och
någon versstump — om ej nu på rak arm, så någon gång
senare, en lämplig stund, då den rätta stämningen var för
handen. Det lovade han nog, men ej det senare. ”Nej, någon vers kan
jag inte skriva dit”.
Jag hoppades ändå.
Sedan Morbror genomläst historiken intygade han med synbar förnöjelse
att skildringen av de forna tiderna var riktig — ” Ja, så var
det”, sade han, — vilket naturligtvis fröjdade mig, som ej utan
möda sammansökt data och fakta.
Sedan
vi pratat en stund och druckit thé, kokade i Majniemispis och gubben besett
stugans båda våningar, anträdde han återfärden i aftonens
stillhet.
Vi hade alla det intrycket att ZT:s
återinträde i den forna sommarstugan var just sådant, som anstod
honom och överensstämde med hans känsliga sinne. Majniemi
var för den gamle mannen vordet en minnenas helgedom. Därför vandrade
han sedan under den sommaren ofta ensam dit och satt en stund på verandan,
försjunken i tankar, medan växlande minnen och stämningsbilder
drogo förbi hans själsöga. Kort
före sin avresa från Alörn skrev han slutligen en gång i
främlingsboken, den han eljest vid varje besök med intresse brukade
”vittja”, dessa gripande strofer. Majniemi
8 aug. 1897 Ett sommarhem, ett tomtebo
för barnafröjd och åldersro
Förgånget
ren i tidens ström
Uppståndet som en ungdomsdröm
Och åter
rest på Alörs strand
Av unge söner till vårt land. Här
tystna dagens storm och strid
I morgondagg och aftonfrid
Här bor ett
älskat minne blott
Av liv som flytt och tid som gått
Dröj
vandrare, eho du är,
Var lugn, var god, var lycklig här.
8 aug. 1897 ZT
|