| Det enda torn som, trots att det då och då varit på tal, fortfarande saknades i kapitlet Torn var ”Kackurduntstornet”. När Stefan Fors nämnde det började jag nysta i saken. Eftersom jag i Kackurduntsskogen sett stenrösen som såg ut som elstolpsfundament, trodde jag att det var ett luftspaningstorn och att fundamenten var rester av en telefonledning. Så var det dock inte. Men förmodligen har det under krigstid använts som luftspaningstorn. |
På den tiden i början av 1970-talet när man hade små rosa kort i vilka man fyllde i hur mycket man skidat, bestämde Ulf Solvin och jag oss för att ta en skidtur till Kackurdunten. Väl framme där såg vi tornet och tänkte vi att det kunde vara trevligt att få se det på nära håll. Sagt och gjort. Tycker mig minnas att tornet redan då var ganska förfallet. Vi fortsatte längs spåret och kom snart till Lippjärv men återvände till tornet. Därifrån fortsatte vi och kom småningom till Segerstams handelsträdgård i Socklot. Innan vi hade kommit hemskidande i landsvägsdiket hade skymningen redan fallit. Tycker mig minnas att vi skrev att vi skidat 30 kilometer den dagen. Så mycket var det förstås inte, men det kändes så. |
Jag kontaktade Gösta Ågren för att se om han i egenskap av granne hade några minnen:
Tornet med stort T i min barndom och ungdom befann sig på en platå i bergen halvvägs mellan Lippjärv by och Kackurdunten. Sådana var spridda över Finland och hade väl samband med triangelmätningar. Det där vet du bättre än jag. Det förföll långsamt, men stod i decennier och i ungdomen klättrade jag åtskilliga gånger upp till plattformen. En gång, i 14-årsåldern, satt jag där i ett par timmars tid och drömde om det kommande livet. Jag gjorde upp en utförlig plan för det! Livet utföll i stort sett enligt planen – fast jag blev aldrig flygare!
Notera bilvägen från Ransvik i överkant och hur nära man på den kan komma Kackurdunten!]
Berget, där det befann sig, Storbärg, är en fascinerande miljö: kvadratkilometrar av en nästan naken granitplattform, där bara mossa och sällsamt formade martallar växer. Innan älgflugorna kom var det underbart att vandra där – det var ingenting av skogskamp över det utan snarast jämförbart med en avslappnad promenad på asfalt! Men det är klart: plattformen omges i både öst och väst av sankmarker och ger man sig ut i dem, så får man Kämpa! Jag inser nu, att Tornet också var en dödsfälla – men påfallande länge var virket friskt: all fuktighet rann bort längs bergssidorna. Resterna var höga ännu på 1970-talet, men omkring 1990 var det borta. |
Triangelmätningstornet hade på spetsen ett svartmålat märke av liggande bräder av cirka en meters längd och kanske tre bräder i bredd, monterade så att de bildade ett kors när man skulle sett det rakt ovanifrån. Tornet bör ha tillkommit mellankrigstiden, ”Attu” Marklund och Åke Johansson hade som pojkar sett det uppföras. Kartan som blev resultatet grundades på de mätningar som blev klara 1943. |
Läs mer:
Göstas minnen av trianguleringstornet vid Kovjokivägen.
Fler
torn.
(Inf. 2010-04-25, rev.
2018-12-25
.)