Då jag läste din artikel om din frände Hugo, vår granne på Källbacken, vällde en mängd minnen upp av denna särpräglade personlighet och jag kan inte avhålla mig från att berätta mina intryck och erfarenheter av honom.

Hugo bodde tvärs över gatan från vårt hus räknat så det var givet att man höll närkontakt. Han besökte oss nästan dagligen för att hugga ved, bära vatten eller hjälpa till på något annat sätt, i synnerhet sedan min far blev hjärtsjuk och min bror och jag flyttat hemifrån. Efter sysslorna satt han i köket och berättade över kaffekoppen på sitt lugna eftertänksamma sätt det senaste från Källbacken, kommenterade världshändelserna eller redde ut några släktskapsförhållanden. Stadens lokalhistoria intresserade honom livligt, och han var väl bevandrad i de kända nykarlebyfamiljernas öden på adertonhundratalet. En liten samling antika mynt hade han också, alla hittade i jorden på hans egen linda eller i något potatisland.

Hans personliga krav var sannerligen små, och man fick nästan truga på honom betalningen för hans tjänster. När han på gamla dagar fick börja lyfta folkpension var hans reaktion: ”Vad ska jag med så mycke pengar”. Humoristiska uttryck låg alltid nära till, så t.ex. när vi bad honom komma in en gång svarade han: ”Nä, det kan jag inte för jag har hålfotsinlägg”, därmed sagt att han hade mull från potatislandet under stövlarna. När någon kvinnlig släkting kom för att hålla storstädning i huset kände han sig utstött och kom och beklagade sig över att han ”har hemsökelse”. – Hans filosofiska läggning och stillsamma, men på intet sätt undergivna väsen var kanske orsaken till att flera äldre män i staden betraktade hans kammare som en oas att besöka på kvällarna. Man såg kantor Söderman, lektor Korsström och andra tåga dit regelbundet för långa pratstunder. Också min far var en i detta sällskap.

När min bror Håkan hade anlagt ett rätt stort potatisland på Kampen (österom Prevex´ fabriker) ordnade vi talko när knölarna skulle i jorden på våren. Hugo var alltid med, som sakkunnig dirigerade han arbetet med fast hand och sparade inte sig själv när det gällde att dra ”aret” (årdret), vilket jag kan intyga var särdeles tungt. På bilden nedan agerar Hugo dragare och Håkan styr våren 1981. Hugo var då 75 år men deltog fullt ut hela tiden i arbetet trots att vi försökte dämpa honom.

Håkan Wenelius, Hugo Liljeström, Håkans hustru Maj-Lis och Karls hustru Inga Wenelius på Kampen.
Foto: Karl Wenelius.


Han skötte också andras trädgårdsland, bland annat systrarna Andells vid Andrasjön dit han cyklade tur och retur. Hjälpsamhet var hans natur, men till detta kom en stark personlig integritet som gjorde att han inte kunde förmås att vika från vad han ansåg vara rätt metod att sköta egna och andras praktiska angelägenheter.

Natur- och djurvännen, skogsströvaren Hugo var alltid intressant att lyssna till när det gällde iakttagelser i skog och mark. Men också tamdjuren hade hans respekt och känsla. Se på bilden med katten här nedan, talar inte bägges kroppsspråk om ”mutual understanding”?

Det var sorgesamt att se hur demensen förmörkade hans sista tid. Han var vår vän.