Till minnet av Hugo Svedberg.

En orosman är död,
en fäktare och filosof.
Han steg i båten käckt
från klippan, där han satt den sista tiden
spanande mot havet,
när den skulle komma, Karons båt.
Litet tände finns väl än i ränseln,
som han lämnade till arv åt mänskligheten.

Vårdkaständaren är borta,
sanningssägaren för döva öron,
sandkornsbäraren till bruket,
som vår Herre rör
för murning av ett nytt palats.

Palatset blir för mänskligheten.
Fredens duvor bära budskap redan
om den oförlikneliga glans,
som träder skingrat släkte än till möte.

Fredens duvor såg han själv
med snabba vingslag närma sig
den klippa, där han ofta satt
i nedböjd spänstighet.
Nedböjd över all förstockelse
och djuriskhet i människosinnet.

Du framåtspanare,
du drömmare på klippan,
vi fattar tändet som du lämnat,
tänder nya eldar världen runt,
att natten må förgå
och rosig morgon randas.

Så mötas våra tankar då,
när dagen strålar glad
och sången ljuder i palatset
byggt åt mänskligheten.



E.H. (Evert Huldén?), Österbottniska Posten nr fredagen den 1 juli, nr 26/1949.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Nekrolog över Hugo Svedberg.
(Inf. 2004-02-25.)