Av Vilhelm Nyby

Det är julnatt.
Jag lutar mig över
mitt barns lilla säng.
Det har varit en strålande julafton
med julgran, klappar o. julbock
en fyraårings sanna glädje.
Att hans glädje var sann
såg jag längst därinne i hans ögon,
där himlen glittrade.
Vad han blev trött i kväll
av allt det nya, av allt det roliga
Nu sover han ljuvligt
med en rödmålad gunghäst
och en bil med uppdragsfjäder
tryggt och trosvisst mot armen.

Det är julnatt.
Jag lutar mig över
mitt barns lilla säng,
ty själv kan jag inte sova.
Nej, jag kan inte sova i natt.
Vi har firat fridens fest,
men firat den falskt,
Vi har hycklat oss till friden.
Han har firat sin julafton ärligt.
För honom är julen sann glädjetid
Men vi vuxna, vi talar
om fridens högtid
utan att mena något därmed.
Frid och fred brännes av hycklet
på mänsklighetens blodiga tunga.

Det är julnatt.
Jag står lutad över
mitt barns lilla säng
och grips plötsligt av rädsla,
rädsla att låta den lilla bli vuxen,
rädsla att låta honom bli en människa
med de vuxnas och klokas syn
på tingen,
rädsla att låta honom komma i
hyckleriets
och lögnernas malande trampkvarn,
Jag kramar honom plötsligt
och impulsivt
då jag nimmer med fasa det som
som hotar honom
även där i den lilla sängen:
På en sekund kan han smulas sönder
till stoft av civilisationens
största skräck
— atombomben.

Det är julnatt.
Jag står lutad över
mitt barns lilla säng
och timmarna rinner sakta
i natten.
Mördas i natt ett barn någonstans,
nej, hundra, kanske tusen
— i natt då ett frälsarbarn
föddes en gång.
Ja, nu dödas män och kvinnor,
barn och ungdom mördas.
Och vi har ändå ungt firat
julens frid
ja, vi har firat julen falskt,
Vi skulle inte fått sitta loja
och nöjda,
vi skulle ha måst protestera
mot det avskyvärda som sker
därute
Som kunde vara riktat mot våra
egna barn

Det är julnatt.
Jag står lutad över
mitt barns lilla säng.
Så har vi stått miljoner
föräldrar
och så kommer vi att nödgas
stå
ångestfyllda och bävande för
framtiden
rädda för stunden ända tills
dag randas,
då föräldrarna fostrar sina söner
till män
och icke till soldater,
då föräldrarna fostrar sina döttrar
till kvinnor
och ej till atombombsmoln.
Den dag måste komma då
föräldrar lutar sig över
barnets säng och fylls
av ljusa drömmar,
då de ser en hägrande framtid
utan skräck vänta.
Julens budskap måste en gång
få mening.

Vilhelm Nyby, Österbottniska Posten nr 51 den 22 december 1950.
Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll.