Ett modersmål, en hembygd
ur
Detta liv
av
Gösta Ågren
Mitt modersmål, Nykarleby-dialekten, talas av omkring fem tusen
människor. Den har behållit adjektivböjningen. Tingen
är han, hon eller det – aldrig den. Reale är ett sentida
försök i normalsvenskan att frånta djuren och tingen deras
själ. Gården och hästen är inte osynliga, könlösa
”den”. Han hästin komber opp mot han gåln.
Ett ärvt regionalmål är en rikedom, som fördjupar
språkkänsla och verklighet.
Adjektivändelserna är -an, -en och -e: en storan karl, en grannen
kvinno, ett lille bån. Och det är noga: en storan gål,
en gråen stugo, ett lille hus.
Vårt måls gamla genussystem omfattar obesvärat också
nya ord från världen utanför den verklighet, där
språket vuxit fram. Koordinat är maskulinum:
En centralan koordinat!
Jag går torrskodd, där jag simmade som barn. Landhöjningen
efter istidens press är enorm i bygderna vid Kvarken – nästan
en meter per århundrade. I Lippjärv bor vi tusen år från
havet.
Markby längst i öster har följaktligen de äldsta namnen.
En skog heter Hulten.
Samma ord möter i den 1600-åriga, urnordiska inskriften på
guldhornet från Gallehus i Danmark: Ek hlewagastir holtijar horna
tawido. Jag, Hlewagastir från Holt, eller holting, hornet gjorde.
Holt är skog och Hulten är Skogen.
Mitt inne i storskogen, miltals från kusten och nära grannbyn
Sorvist, finns Svalgen. Platsen är en sankmarkspassage mellan klippor,
och namnet måste ha tillkommit under den avlägsna tid, när
havet stod mellan granitbumlingarna. En jämförelse med isländska
och färöiska visar, att ordet svalg betecknat ett djup, ett
svalg, i havet. Några sekler närmare vattnet, i nordväst,
finns Svalgesmossen. I sydost svallar även nejdens största sjö, Hysal. Byarna Pensala, Vexala,
Munsala – uttal Pennsal, Vekksal, Monnsal – har också
efterleden -sal, ett vattenord med samma rot som växtnamnet sälg.
På norra Island finns Eyjafjorden, i vars sumpiga vikbotten man
hittar namnet Uppsalir. En gammal skrivning av Uppsala är Uppsal.
I Lippjärv finns Rivas udden. Det är sekler sedan havet svallade
över den sankmark, som höjden sticker ut i. Ordet riva finns
i de flesta indoeuropeiska språk, i franska som rive, strand. Den
latinska formen är ripa, brant eller strand.
Rivas udden är fortfarande Strandudden.
Öster om Nykarleby stadscentrum ligger en tidigare havsvik, nu industriområde,
Rikilmossen, uttal Ritjilmåsan. Kil är ett gammalt ord för
havsvik, som finns i både Sverige och Norge. Förleden Ri- är
ett vattenord. När havet vek undan, blev Rikil till Rikilmossen.
Riti i sanskrit blev den indoeuropeiska roten ridh. Från den utgår
ett stort antal ord, till exempel rida och rinna, latinska rivus, bäck,
och engelska river, flod.
I söder, en och en halv mil uppströms Nykarleby älv, höjer
sig Bötesberget. Där brann varningseldarna, när fiender
nalkades, till lands eller till havs. Norr därom ligger Svartholmen,
namngiven, när havet svallade omkring den. Så drog det bort
och området runt holmen blev Svartholmsmossen. Landet närmare
havet i nordväst fick som kontrast namnet Blekmossen, Den Vita Mossen.
Sekundärt namngavs sedan höjderna efter mossen: Blekmossholmen,
Blekmossbacken, Blekmossbergen.
I skärgården dominerar de två öarna Torsön
och Frösön. Den senare är numera bliven udde. Mellan dem
ligger infarten västerifrån, mot Nykarleby älvs mynning.
Åskguden Tor var för tusen år sedan den mest dyrkade
i nordens Pantheon. Fruktbarhetsguden Frej tillbads särskilt ivrigt
i Skandinaviens östra del.
Men Vite Krist sände sina budbärare i sida kåpor, också
till Nykarleby. Längst in i den stora skärgårdsviken möter
Korsören, Munkgrundet och Korsörsfjärden.
Jag sitter här, tusen år från havet, och lyssnar till
berättelsen, ortnamn efter ortnamn.
En hyllning till professor Ralf
Norrman (1946–2000), min vän, mångsidigt genialisk,
en sentida renässansgestalt. Med ”Några österbottniska
vattennamn” 1988 skapade han det enda banbrytande verket i finlandssvensk
ortnamnsforskning under 1900-talet. Den boken har, som alla stora intellektuella
insatser, skingrat dogmer och dis, skapat världen på nytt.
|