V. K. E. WICHMANN - GÅNGE ROLF

av

K. V. Åkerblom

 

[Gick som följetong oktobernovember 2009.]

Innehåll
 

Barndom, skolgång och studieår 

84
  Barndom 84
 

Skolgången

92
 

Försök på den militära banan

95
 

I Uleåborgs svenska lyceum

97
 

I Helsingfors 1877-1882

101
 

Wichmann ledare för svenskösterbottniska studenter

105
  Källhänvisningar 116

 



Barndom, skolgång och studieår

Viktor Karl Emil Wichmann var en central kulturpersonlighet i Svensk-Finland. Han verkade som lektor i historia, geografi och pedagogik vid Nykarleby seminarium under åren 1885-1912 och var seminariets direktor åren 1912-1916. Som diktare kallade han sig Gånge Rolf.

I första häftet av Skolhistoriskt arkiv har publicerats en redogörelse för V. K. E. Wichmanns insats som lektor och direktor vid Nykarleby seminarium. Här nedan berättas om hans barndoms- och ungdomsår och om hans insats som ledare för de svenskösterbottniska studenterna i Helsingfors. Båda bidragen har skrivits av framlidne skolrådet fil. dr K. V. Akerblom. Manuskripten har ställts till förfogande av hans son professor Bror Åkerblom.

Barndom

Släkten Wichmann i Finland härstammar från Nordtyskland, från närheten av Bremen. Där omtalas personer med namnet Wichmann redan på 1200-talet. En biskop Wichmann deltog år 1210 med korsriddare i ett korståg till Livland och blev där svårt sårad. På 1300-talet omtalas i Hansa-städerna Hamburg, Lübeck och Stralsund personer med namnet Wichmann. En av vitalibrödernas ledare, Wichmann, blev 1401 tillfångatagen av Hamburgs borgmästare och avrättad. Namnet Wichmann tolkas också såsom liktydigt med stridsman, krigare (av forntyska substantivet wig, uttal wich = strid, krig).

Den äldsta kända stamfadern till släkten Wichmann i Finland var borgaren i Stralsund Christian Wichmann, som dog 1672. Dennes sonsons son Martin Christian Johansson Wichmann, född 1753, var skräddarson och kom 1784 som stadsfältskär eller läkare till Brahestad. Sonen Carl Wichmann utbildade sig till apotekare och köpte 1817 apoteket i Brahestad. Det övertogs 1851 av dennes son Johan Valentin Wichmann, som innehade det till 1863, då han sålde det och övertog ett apotek i Jorois.

En yngre bror till Johan Valentin W. var Victor Wilhelm Wichmann, far till ”Gånge Rolf”.

Victor Wilhelm Wichmann föddes 1826, blev student 1848 och utnämndes 1850 till lärare i Brahestads lägre elementarskola. Han blev prästvigd 1853 och följande år förordnad till kapellansadjunkt i Lumijoki, ett kapell under Limingo. Här tjänstgjorde han till våren 1858. Under vistelsen där gifte han sig med Emilie Augusta Ofelia Bergstedt, född 1836, dotter till kapellanen i Lumijoki Johan Erik Bergstedt och hans hustru Margareta Lovisa Stjerncreutz. Våren 1858 återgick Victor Wilhelm W. till skolverksamheten i Brahestad. Där tjänstgjorde han även som lärare i stadens söndagsskola, d. v. s. en skola ”för hantverkare och manufakturisters utbildning”. Han skötte undervisningen i den med så stort intresse, att man 1869 tilldelade honom 100 mk som gratifikation.


Våren 1874 lämnade Victor Wilhelm W. för alltid skolan. Han tillträdde då kapellanstjänsten i Salo och blev 1881 kyrkoherde i Kuusamo, varest han dog 1894. Han omtalas som livlig och hetlevrad samt musikalisk. De två senare egenskaperna gick igen hos äldste sonen.

I äktenskapet med Emilie Bergstedt föddes fem barn, av vilka två dog i späd ålder. Äldsta barnet var sonen Victor Karl Emil som föddes i Brahestad den 24 augusti 1856, ”Bartolomeinatten”. Modern avled av förkylning redan den 10 juni 1863. Fadern gifte sig ånyo följande år. 2)

Victor Karl Emil hade ännu inte fyllt sju år, då han blev moderlös. Lyckligtvis levde hans farmor, änkeapotekerskan Gustava Beata Wichmann (dotter till prosten, teologiedoktor Johan Frosterus i Kalajoki och syster till biskopen i Kuopio, teol. dr Robert Valentin Frosterus, adlad af Frosterus). Hos henne fick Emil ett nytt hem i Brahestad.

V. K. E. Wichmann lade inte i dagen något större intresse för naturen. I Brahestad hade han säkerligen haft gott tillfälle att vistas på sjön och genomströva holmarna utanför stadens hamn eller fälten och skogsmarken öster och söder om staden. Därom nämner han dock intet i sina uppsatser eller dikter. I stället berättar han om umgänget med jämnåriga kamrater, om sitt sällskapsliv och om svärmeriet för det militära.

”Mina tidigaste barndomsminnen äro av ganska vanlig natur”, säger han, ”varför jag ej behöver spilla många ord på desammas refererande. Min käraste barndomsvän var min frände, sedermera handlanden Georg Sovelius, senare bosatt i Stockholm, son till kommerserådet Fredrik Sovelius, av en urgammal köpmanssläkt i Brahestad, - - -” 3)

Kommerserådet Zachris Franzéns (bror till skalden F. M. Franzén) fru Louise, född Frosterus, var kusin till unge Wichmanns far. ”Tante Franzén” var en mycket snäll ”tante” berättar han, ”och i hennes vackra, rika hem hade jag som barn många glada stunder och begåvades jämte mina yngre syskon då och då, särskilt om julen, med små, välkomna presenter”.

Inom Brahestads gamla familjer rådde såsom arv från den gustavianska tiden ett trevligt, otvunget sällskapsliv, som kom även de yngre släktleden till del. Wichmann berättar därom: ”I livligt minne har jag ännu bl. a. min första barnbal, då jag högtiden till ära fick mina första stövlar, därtill av blankläder, utanpå långbyxor av blått kläde, en vacker rödrandig sidenväst med röda glasknappar och en blå kavaj. Jag torde då ha varit omkring 6 eller 7 år. Danserna utgjordes uteslutande vid denna tidiga ålder av ringdanser och jullekar såsom Väva vadmal, Fria vill Simon i Sälle och andra urgamla svenska dylika. De något äldre bland oss hade lärt sig i dansskola eller av någon faster eller moster dansa polka ('Kör i vind, kör i vind, polka på') vilken även som oftast beledsagades av de dansandes unisona sång. Med stor beundran åskådades de äldres, 'stora människornas', kadrilj och fransäs. En slags ridderlighet mot de sköna låg redan då hos mig i blodet. Jag var endast 8, möjligen 8 1/2 år gammal, då jag på en barnbal fick 'gjuta mitt röda rinnande blod' såsom damernas beskyddare. Tvenne söta Jakobstadsflickor, Fanny och Aina Smedslund, den förra ännu (1925) levande, den senare död såsom apotekerska Wilhelms i Helsingfors, hade fått åtfölja sin mamma, rådmanskan Smedslund, för att hälsa på sin moster, fru Sovelius i Brahestad. Den ena unga damen var jämnårig med mig, den andra något år yngre. Deras kusiner, gossarna Sovelius, mina jämnåriga, 'retades' med flickorna, såsom pojkars vana vid denna ålder plär vara. De unga skönheterna vädjade nu till mig, som genast var både villig och skyldig att uppträda såsom deras riddare, vilket naturligtvis ådrog mig grymma stickord och hån från de angripande. Uppträdet mellan danspauserna slutade efter pojksed med ett slagsmål, där jag av övermakten övermannades, så att näsa och mun flöto i blod, men jag kände mig ljuvt och rikligt belönad av de söta flickornas tårar och smekningar kyssar, tror jag, bestods ej ännu vid denna oskyldiga ålder.

De äldre hade sitt stora nöje att se vårt dansande och lekande och uppmuntrade oss med ord och handling. Traktering bestods av något kaffe, smörgåsar med mjölk och lemonad, även te och - mandelmjölk - det sista ett ljuvligt, välsmakligt minne, även det från Gustavianska, ja, till och med äldre tiders traktering, då te och kaffe ännu voro okända för de äldre, men som nu nedsjunkit till barntraktering. Åt äldre skolgossar vankades även här och där ett glas punsch eller bischoff, dock icke utan livlig protest av mammor och tanter.” 4)

Dylikt sällskaps- och nöjesliv bland barn och ungdom förekom i Brahestad även senare. Wichmann berättar i en annan uppsats därom bl. a. följande:

”Jag minnes ännu granneligen många av de innerligt trevliga balerna, vilka jag i egenskap av välbakad gymnasist (således omkring 1874-75) hade äran och nöjet att bevista 'på farbrors salong' (en gammal skeppredares i Brahestad) som det hette på hemstadens mål. Den strålade av ljuskronor och lampetter, och polonäs, minuett, angläs, vals, polka och den ännu gärna dansade gamla trevliga polskan, ringdanserna icke att förglömma, tråddes vid fiolers gnäll och klarinetters klang icke blott av stadens nästan mangrant inbjudna 'bildade ungdom' (adjektivet måste tagas i mycket latitudinär [vid] bemärkelse) utan ock av värdiga matronor, djupt allvarliga köpmän samt stadens ämbetsmän, till och med pastorn och prosten. Sederna voro gemytliga och konversationen därefter, rent österbottniskt språk och 'ända fram', ärligt ment om inte just alltid av finaste slaget.

Trakteringen var även gammaldags: kaffe med dopp (sockerkringlor med örfilar), te i väldiga kannor, mandariner med kakor och allehanda gammaldags bakverk såsom tårtor, gorån och klenäter bakade av husets väna döttrar med mycket russin och sviskonfyllning. Gamla herrarna fingo 'på kontoret' helan, halvan, tersen och lilla Manasse med ölet och förfärligt stora, svarta romtoddar; den maskulina ungdomen bjöds på bischoff och punsch, damerna på mandelmjölk. Sist serverades på ofantliga brickor kolossala smörgåsar med pålägg och ett glas ölost, allt som i fru Lenngrens prästgårdsidyll, 'hjärtinnerligt unt, rikligt och runt'.

När det stora daluret på kontoret slog sina högtidliga tio slag (balen började vanligen klockan sex), trädde farbror gubben in i salen, 'rund och bred efter vanan', ställde sig mitt under den stora ljuskronan, drog fram sitt väldiga byxsäckur, en ärad silverrova allt från kung Carols tid och yttrade med vördnadsbjudande stämma: 'Nota bene: (gubbens favorituttryck i tid och otid). Klockan är tio slagen. Gå nu hem! Hälsa pappa och mamma!'

Denna avskedshälsning låtsade man följa, tills gubben gått igen 'på kontoret'. Men först omkring halv elva lämnade de sista gästerna huset, varpå gubben gjorde sin sista 'grande ronde', själv blåsande ut de dyra gudaljusen”. 5)

Vi får av dessa skildringar veta, att en allvarligare livsåskådning, en sådan som skulle ha omdanat sällskapslivet, icke fått makt över sinnena i Brahestad ännu på 1860- och 70-talen. År 1848 hade generalguvernören sekret av borgmästaren i Brahestad infordrat upplysningar om huru mycket pietismen var utbredd, pietisternas stånd, antal, samlingsplatser, verksamhet och antalet präster, som omfattat densamma. Landshövdingen i länet inberättade 1851, att dryckenskapen bland ståndspersonerna i Brahestad ”berömligen avtagit”, men att lönnkrögeri bedrevs bland bönderna i stor skala. ”Såsom en egendomlighet nämnes här, att pietisteriet på några orter hade gjort allmogen mindre benägen för dryckenskap.” 6) Man såg goda frukter av väckelsen, men motarbetade den likväl.

”Den smak kärlet fått behåller det.” Intresset för dans och dryckeslag var icke någon lyckobringande vägkost för de unga.

Gånge Rolf svärmade i all sin tid för det militära. Detta intresse grundlades hos honom under barnaåren eller förstärktes i hög grad, ifall det, som han själv höll före, var hos honom medfött. Tennsoldaterna väckte det. Han berättar därom själv:

”Tennsoldater! Huru genombävas ännu inte mitt sinne vid minnet av den oerhörda förtjusning, varmed jag hälsade varje julklapp och present och inköp för sparpenningar av dessa tennkrigare i sina nätta träaskar. Frågade man mig, vad helst jag önskade erhålla, t. ex. under mina små barnsjukdomar såsom mässlingen m. m., blev alltid mitt svar, min önskan, min tröst och glädje: tennsoldater!”

”Trots mina begränsade 'tillgångar',” fortsätter han, ”såsom son till en fattig pedagog och präst med en stor barnskara, hade jag dock lyckats hopspara åt mig en armé på 200 man, med vilka jag levererade stora och ständiga bataljer med barndomsvännen Georg Sovelii arméer, den rika kommerserådssonens härmassa på ända till 600 man och mera. - En jul hade han bland annat fått till julklapp hela slaget vid Sadowa-Königgrätz i tenn - orsak nog till min oerhörda beundran och - inte utan en liten, men mycket liten känsla av avund - trots vår trofasta vänskap. Därtill hörde både en rätt fullständig träng [underhållstrupper] och artilleripark med små kanoner, vilka vi genast laddade med verkligt krut, medan vi hittills med våra fattiga, simpla träkanoner à 2 mk stycket kunnat skjuta endast ärter och rönnbär. Även borgmästaren Nylanders bägge söner, Charles, senare borgmästare i Gamlakarleby, och Verner, död som ung medicinelicentiat, likaledes mina bästa vänner, hade hela arméer av tennsoldater och vid allmän mobilisering, då påsk- och julferierna inföllo, kunde de krigförandes numerär uppgå till halvt annat kanske t. o. m. tvåtusen tennkrigare.” 7)

”Tiden på 1860-talet”, berättar han vidare, ”var även i hög grad tilltalande för pojksinnet: Garibaldis strider i Italien, danska kriget om Sönderjylland, kriget mellan Österrike och Preussen samt senare, då jag var skolgosse, fransk-tyska kriget. - Jag erinrar mig ännu med rörelse, huru jag smälte i tårar och sedan grät en stor del av natten, då min far läste ur Helsingfors Dagblad berättelsen om huru Garibaldi, efter sitt tillfångatagande vid Aspromonte av fransmän och sardinare, låg på sin halmbädd i fängelset, medan hans son Menetti läste ur bibeln för att trösta honom. Eller om Dybbölslaget och rikssvenskars och även några finländares, löjtnant Karlssons i Uleåborg, kallad ”Dylbeln”, och Herman Liikanens tapperhet. Bismark var på den tiden för mig och många andra av mina kamrater en slags personifikation av hin onde, och vi voro väldigt fransktsinnade.”

Intresset för hjältarna från 1808 ökades hos de äldre och genom dem hos unge Wichmann, när andra delen av Fänrik Ståls sägner (till julen 1860) kom ut. Hans far och farbror och andra deras umgängesvänner sjöng sånger ur sägnerna med Collans och Ingelii melodier, och Wichmanns far t. o. m. komponerade några dylika. ”Allt sedan dess ha både ord och melodi levat och leva i mitt minne”, fortsätter Gånge Rolf, ”och så hänförd var jag av dem, att jag lärde dem utantill, varför min farbror Janne, apotekare i Brahestad, brukade ha pilten att framsäga och sjunga dem för sina umgängesvänner, klappande mig bl. a. en gång offentligt på huvudet efter mitt föredragande såsom 7-åring av 'Sandels, han satt i Pardala by', hela dikten, med orden: 'Gosse, du bör bli och blir kanske själv en gång soldat eller skald'.

Allra kärast och dyrbarast voro för mig de tillfällen, då våra då ännu existerande indelta soldater hade sina exercis- och fältövningar. Särskilt minns jag en gång då hela tre kompanier, Brahestads, Pyhäjokis och Gamlakarlebys, embarkerade i Brahestad på ångbåtar för att avgå till Parola. Antagligen var det den bekanta mönstringen (i juli 1863) av vår indelta armé av kejsar Alexander II på Parola malm.” Gånges far ledde de indelta underofficerarnas och subalternofficerarnas sångkvartetter och var därigenom god vän med dem. Pojken fick därför följa sin pappa eller farbröderna till bl. a. soldaternas fältövningar med fäktmasker, floretter och lansspetsar. ”Och ännu känns det som om tårarna skulle stiga mig i ögonen liksom då, när på Rådhusgården den indelta arméen upplöstes 1868 (i juni) på senator J. V. Snellmans initiativ, hette det, efter det stora nödåret 1867, och jag såg soldaternas vemod och tårar, som grepo mig så djupt att jag även då grät en stor del av dagen och natten. Det kändes för gossehjärtat, ungt och omedvetet, som om fosterlandet avväpnats och de stolta krigiska minnena skymfats och tillintetgjorts. Redan den tiden fick jag en aversion för Snellman, oaktat denna varit min fars rektor vid högre elementarskolan i Kuopio och av honom ofta omtalades med en viss beundran.”

”Ytterligare näring fick min kärlek till det militära genom familjens täta sommarvistelser i det historiskt minnesvärda Siikajoki, där min far brukade såsom sommaradjunkt biträda dess åldriga prost Gumerus 7a) och där jag hade en moster Eufrosyne Bergstedt, gift med en f. d. fältväbel vid indelta, sedan possesionat och arrendator Karl Helin. Här fick jag höra många ortstraditioner från 1808 års krig och fältslag, såg kanonkulorna i de sekelgamla furorna och i prostgårdsväggen. Vi bodde på kapellansbostället Pyhtilä, där min mormor, en liten sexårig fröken Stierncreutz, under slaget åskådat bataljen och räddats från att träffas av Döbelns kanonkulor från det motliggande Gertula gästgiveri av en rysk officer, som lyftat ned det nyfikna flickebarnet från ett bord vid fönstret, men i detsamma själv blev nedskjuten. (Anekdoten finns även omtalad i Sara Wacklins Hundrade minnen från Österbotten.) Moster Eufrosyne bodde dessutom i samma gård, på vars trappa, enligt traditionen, unge fänrik Blume träffat gamle Spelt. Undra på om allt detta måste ha en gripande inverkan på gossens sinne, så att jag blott drömde att också en gång bli svensk officer, ty Fänrik Ståls hjältar voro för mig, liksom de i själva verket voro, svenska officerare och undersåtar, om ock födda i detta land. När min faster en gång hade i Siikajoki för min far berättat om mina entusiastiska uttalanden om kriget och krigshjältarna, hade han yttrat: 'Ja ja, det måste ligga i blodet, hans mödernearv'. Min mormors far, farbröder och kusiner - Stierncreutzarna - voro alla fem svenska officerare, av vilka den tappraste, Henrik Vilhelm Stierncreutz, deltagare i 1808-1809 års krig och flygeladjutant vid Vasa regemente belönades av Sandels med guldmedalj för tapperhet vid Virta bro och dog i fältsjukan i Torneå 1809.” 8)

Unge Wichmann nöjde sig icke endast med att leda bataljer av tennsoldater. I slagsmålen mellan ”underklasspojkar” och ”herrskaps pojkar” i Brahestad tog han ivrigt del. ”Själv var jag”, säger han ”ogenerat intresserad av dessa bardalekar, ofta, kanske oftast, mina kamraters anförare, med hedersnamnet lilla Garibaldi efter mitt och de flesta gossars ideal på den tiden, frihetshjälten den store Garibaldi. Georg Sovelius och Edvard Emelius voro härvidlag mina trofasta adjutanter och underbefälhavare.”

Dessutom uppsatte unge Wichmann en egen trupp, som han exercerade. ”Jag sökte tidigt nog själv leka militär icke blott i redan omnämnda bardalekar utan även såsom exerciskarl. - Ytterst noga sparade jag alla mina sockerbitar och skorpor till kaffet och teet och med dem värvade jag åt mig ett kompani, icke blott av mina kamrater och de av grannbarnen, med vilka jag ej låg i fejd, utan även av mina systrar och deras flickbekanta, så att mitt garde delvis påminte 'en miniature' om kungens i Dahomey 'amazoner'. När se dan de grymma hungeråren 1867 och 68 inföllo, då kunde jag uppbringa mitt garde till den aktningsvärda numerären av närmare 40 man och - kvinnor genom att med min hopsparade frukost och mina smörgåsar värva de många utsvultna små tiggargossar, som gingo svältande omkring på gator och i gårdar och som voro innerligt glada att mot en dylik avlöning, någon gång också en hopsparad slant, bli mina rekryter. Exercisen och de ryska kommandoorden begagnade jag efter gehör, fick även någon undervisning av farbröderna, fältväbel Olin och äldre underofficeren Nygren (död som klockare och folkskollärare i Larsmo). Av morbror Helin fick ja ett gammalt, ganska defekt exercisreglemente för indelta armén. Min största åtrå var att få en träkanon. För slantar, som med stor försakelse hopsparats, lyckades jag köpa åt mig en sådan, som lades på vår gamla handkärra som lavett. Kanonen var egentligen blott ett skådebröd, och mycket bråkade jag mitt huvud, men fåfängt, i syfte att upptäcka en mekanism för laddning och avlossande av skott. Även ett slags kavalleri, ridande på käpphästar - åtminstone staben - hade jag försökt införa, men måste för mina infanteristers skonlösa kritik låta avsitta.” 9)

Denna berättelse om unge Wichmanns hänförelse för krigisk bragder och hans tilltagsenhet som anförare i strider och som kommendör för en trupp låter oss förstå, huru det kom sig att han sedan tog ledningen i striderna bland studenterna i nationalitetsfrågan. Han hade redan förvärvad vana att taga ledningen och fann glädje i striden som sådan, striden för sitt ideal.
[(Inf. 2009-10-04.)]





Skolgången

”Min första undervisning i ABC-bokens mysterier meddelades mig av min farmor, änkeapotekerskan Beata Gustava Frosterus”, berättar Wichmann i en uppsats i Österbottningen. ”För uppmuntran till flitiga studier erhöll jag en peksticka av silver med lyra i ändspetsen. Min första minneskunskap utgjordes av en vers ur ABC-boken av ärkebiskop Tengström av följande lydelse:


De krafter, vilan återgivit,
välsigna deras bruk i dag,
att på den väg, du föreskrivit,
jag vandrar i din viljas lag.”


Den unge Wichmann fick således börja läsningen med en ABC-bok, som var mera fängslande och ledde till större färdighet än den vanliga lilla ABC-boken, vilken innehöll endast stycken ur katekesen och böner ur psalmboken. Den strof han citerar ingår icke bland de verser, M. G. Schybergson återgivit i Ur Läseöfning för mina barn av Jakob Tengström, men sannolikt var det ur denna bok som W. lärde sig läsa. Det var en 85 sidor stor bok, innehållande utom ABC och siffror enkla berättelser och tänkespråk på vers och prosa, samtal om de nödvändigaste religionsbegreppen, små poetiska stycken, böner och psalmer. Första upplagan hade utkommit 1795, fjärde upplagan 1813. 10)

”Sedan jag vid fyllda sju år genomgått ABC-boken”, fortsätter Wichmann, ”undervisades jag av min fader, dåvarande läraren vid Brahestads elementarskola. Utom sin ordinarie lärarbefattning höll han en privat svensk skola för söner till Brahestads svenska ämbetsmäns och borgares barn. Denna undervisning varade till mitt 14:de år, varunder jag genomgick Hallstens allmänna och Finlands historia och geografi, Zweigbergks aritmetik, Hübners bibliska historia, Sohlbergs svenska grammatik och rättskrivningslära samt Svebili katekes.” 11)

Anledningen till att Wichmanns far höll privatskola var väl den, att skolan i Brahestad var endast en tvåklassig lägre elementarskola. 12) Privatskolan var följaktligen en fortsättning på denna för barn som skulle läsa vidare.

Wichmanns farmor hade flyttat till Gamlakarleby till sin son, Axel Wichmann, som där var apotekare. De skrev till Wichmanns far, att han skulle sända sonen Emil dit för skolgång i den högre svenska elementarskolan. Den närmast belägna högre elementarskolan och gymnasiet fanns i Uleåborg, men i denna hade finskspråkig undervisning införts i vissa ämnen. Emil behärskade inte finskt ”annat än som ett vardagsslangspråk”. Han skulle få bo kostnadsfritt hos farmor och äta vid sin farbrors bord.

Hösten 1870 begav han sig således till Gamlakarleby för att vinna inträde i högre elementarskolans andra klass. ”Med min inträdesexamen till 2:dra klassen såg det till en början mindre lovande ut. Varken finska eller latin hade jag läst, men i stället historia och geografi mer än hela kursen vid skolan. Skolans rektor och historielärare Canth genomdrev dock, att jag kunde intagas i 2:dra klassen till en början 'på prov', vilket även lyckades så väl, att jag vid höstterminens utgång uppflyttades över 18 stycken av mina Gamlakarleby-kamrater.” Eleverna hade den tiden plats i klassrummet efter sina kunskaper.

”Latinet”, berättar Wichmann, ”skolans A och O, hade på min tid - 30 veckotimmar. Vi läste Brunérs förfärliga grammatik - vidare hela Cornelius Nepos, hela Caesars Commentarii de bello Gallico, 4 av Ciceros Orationes och två böcker av Vergilii Aenesis; således ungefär vad som numera fordras för approbatur i latin för filosofiekandidaten. Men på denna klassiska undervisning levde f. d. Gamlakarlebygossar också under hela tiden vid Uleåborgs lyceums högsta klasser allt till universitetet.

Enligt tidens metod inlärdes också det ädla romarspråket 'med hugg och plugg och ris' av skolans orbiliskt stränge lärare, Konstant Ervast, uteslutande formellt, utan att ge oss den ringaste förståelse för 'de gamles' anda och uppfattningar.”

Lärarna frestades i synnerhet på avlöningsdagarna att bruka rusdrycker till övermått, så att flera av dem då icke förmådde komma till sina lektioner. Läraren i religion hade vid ett sådant tillfälle skadat sig så att han haltade. När han haltande gick till kartan för att utpeka Israels barns vandringar i öknen, väckte detta skratt klassen. Läraren blev naturligtvis mäkta vred. Det ”föranledde att även jag för första och enda gången bestraffades med risslitning”.

Lektionerna hölls från kl. 8 f.m. till kl. 2 och vidare från kl. 4 till 6 e.m. 'Gudstjänsten' var allt annat än andaktsfull och koralsången under all beskrivning till följd av vår pedagogiskt ynklige sånglärares ledning.

”'Klobbon' (riset) var den tidens förnämsta undervisningsmedel och handhades allmänt av lärarne på det för vår tids känslor oerhördaste sätt. Mången lektion upptogs ofta uteslutande av bestraffningar både för läsning och disciplinära förseelser, ofta av ganska tvivelaktigt slag. Därjämte hade lärarne ett mycket rikt förråd av smeknamn åt oss såsom åsna, asinus, asinorum, stövel, svinhuvd, t. o. m. djävel, mot vilket allt Cleve i sin dåtida skolpedagogik fåfängt opponerat sig. Annars var Gamlakarleby skola vida bekant för sin stränghet. Föräldrar, målsmän och de nya s. k. skolråden (stadsbor) opponerade sig ytterst sällan och då även utan synnerligt resultat. En gång hände det dock under min tid för unders skull.

Enligt gammal tradition hade skolan alltid fastlagstidsdagen kälkbackslov. Men nu begav det sig, att ett par dagar efteråt skulle för första gången hållas en travkörning i Gamlakarleby med åtföljande 'bättre middag i societetshuset'. Våra lärare hade antecknat sig på middagslistan, varför kollegiet i sin vishet beslöt indraga fastlagslovet för att i stället på kappkörningsdagen kunna vara med om middagen. När vi om måndagen fingo reda på saken, blev det oerhört tumult och oro bland oss. Fastlagstisdagen hade även många av oss inbjudits av våra bekanta 'fruntimmersskolflickor' till fastlagsbalen på villan Palma i Yxpila. Stadsborna, liksom främst ungdomen, betraktade allt detta som en kränkning av skolans traditioner. Skolrådet och dess ordförande provinsialläkaren doktor Hellström gåvo oss oförbehållsamt sitt medhåll. Fastlagstisdagsmorgonen uppvaktade vi skolans rektor och bådo honom om lov, endera om tisdagen eller också både om tisdag och torsdag. Vi blevo helt enkelt utkörda med hårda ord och hotelser.

När vi nu gingo till morgonbönen, som i rektors frånvaro förrättades av konrektor Ebeling och klasserna uppmanades att efter densamma bege sig till sina klassrum, skedde detta under allmän stampning, så att fönstren skallrade och lärarne flydde, hållande sig för öronen. Detta skedde dock utan någon överenskommelse oss emellan, helt impulsivt av kränkt, ohejdad österbottnisk hederskänsla. Rektor efterskickades, anlände alldeles utom sig, och det blev ett piskande och inkvisitionerande utan like. Flera elever kastade böckerna i golvet och hotade att aldrig vidare besöka skolan. I flera timmar pågick piskandet, medan stadsborna oroliga samlades utanför lokalen, där vi fingo pinas utan mat allt till kvällen.

Följderna blevo oerhörda i skolans annaler. Skolrådet anmälde saken till skolstyrelsen, som gav rektor och kollegiet strängaste varning. Rektor avgick, men hans avsägelse godkändes ej av skolstyrelsen. Rektor och konrektor vågade härefter ej på ett år visa sig på klubben, där de titulerades 'fastlagsris' och 'hetvägg'. Detta bröt udden av skolans dittills rådande stryksystem.

Följande år avgick jag till Uleåborgs gymnasium. Man påstod, att jag tack vare mitt historiska intresse och större kunskap i historia var rektor Canths favorit. Som läsebok begagnade han Melanders bekanta 'komiska' världshistoria, men såg gärna, att vi läste en annan historisk läsning bredvid och bedömde oss också därefter. En karlakarl var han i alla fall och en duglig lärare efter den tidens metod.” 13)
[(Inf. 2009-10-11.)]






Försök på den militära banan

Våren 1872, uppflyttades Wichmann till fjärde klassen i Gamlakarleby elementarskola. En av hans klasskamrater, Alexander Hohenthal, begav sig till kadettkåren (blev dock av brist på plats icke intagen). Då kunde Wichmann ej mera behärska sina militära böjelser, utan förkunnade för sin far bestämt, att han ville lära sig ryska för att gå in som frivillig och blivande ”junkare” vid Finska gardet och junkarskolan i Helsingfors. Han trodde sig vara för gammal för att vinna inträde i kadettskolans förberedande klass. En frände till, honom, fröken Helene Gripenberg (sedermera lantbruksrådinnan Bergbom) vistades tillfälligtvis hos sin släkting, kommerserådinnan Franzén i Brahestad. Fröken Gripenberg hade genomgått Smolna institut i Petersburg. Hon åtog sig att ge Wichmann de första grunderna i ryska språket enligt Akianders grammatik. Han läste några månader för henne och efter hennes bortresa för en kontorist Mellberg från Jakobstad.

En gammal farbror till hans far, provinsialläkaren Ehrström, skrev till sin systerson, dåvarande pastorn vid Finska gardet, Petterson och bad honom bestyra om att unge Wichmann bleve antagen om frivillig vid bataljonen. På sommaren 1873 anträdde Wichman med ångbåt resan till Helsingfors. Det skedde med ”den lilla, alldeles rysligt i sjögång rullande ångbåten Oulu”.

Färden mellan Brahestad och Helsingfors tog mer än en vecka emedan anlöpning skedde i så gott som varje kuststad mellan dessa två ändpunkter. Färden var Wichmanns första egentliga utflykt och hade hela vägen nyhetens behag. I Vasa kom till han största glädje ett militäriskt ressällskap ombord. Ett 20-tal bondpojkar från svenska och finska österbotten, som en fältväbel Åström värvat till Finska gardet. Fältväbeln gick dock i beständigt rus så att det ej gick att ”konversera” med honom. I Åbo kom ett 50-tal ryska soldater på båten. De luktade ryskt. Från Kristinestad hade Wichmann som reskamrat en Cairenius, vilken också var första gången på resa på egen hand, men på den fredliga affärsmannabanan. (Han blev sedermera handlande i Helsingfors.)

Äntligen anlände de en söndagsförmiddag utan värre äventyr - till Helsingfors. Där mottogs Wichmann vänligt av gardespastorn Petterson. De bevistade första gudstjänsten i gardets lilla kyrkan varefter pastorn följde honom till bataljonskommendören. Det var en stram herre, som ej tog vidare notis om ynglingen, utan meddelade, att någon vakans då ej fanns vid gardet och att befordran där dessutom var både långsam och osäker. Han rådde dem att tala med överste Kupfer, chef för junkarskolan i Helsingfors. Dit begav de sig och blev mycket älskvärt mottagna. Kupfer rådde Wichmann att genast låta examinera sig för att därpå ingå i det ryska s. k. Onega regementet, av vilket en bataljon var stationerad i Tavastehus och där det fanns en yngre underofficers- eller aspirantplats.

Efter några dagar avlade Wichmann examen i Nyländska bataljonens lokal i närvaro av Kupfer. Examinatorn lät honom först lösa några räkneexempel i vanliga bråk och decimaltal, sedan uppvisa på en blindkarta Europas förnämsta berg och floder och berätta något om Rysslands historia, särskilt om Napoleons fälttåg 1812. Det senare gjorde han med rätt många detaljer till vederbörandes, som han tyckte, förvåning och belåtenhet. Den gamle översten Kupfer tog så hans hand och yttrade på bruten svenska: ”Jah gratuljerar”, vilket Wichmann tog som upplysning om att han approberats.

Följande dag reste Wichmann till Tavastehus och begav sig direkt till ryska kasernen. Där anvisades honom rum tillsammans med ett halft dussin ryska soldater och underofficerare och en brits att sova på. Han började äta från ”arteljen” i det ryska fältköket. Men maten var ovanlig och mindre aptitlig, varför han skaffade sig inackorderingsmat hos sin f.d. lärare i finska språket, Hansson, vars älskvärda, hustru, den bekanta finska författarinnan Teodolinda Hansson, sedermera som änka gift med senator Yrjö-Koskinen, visade honom stor vänlighet.

Nu hade Wichmann således kommit in på den militära banan, som varit hans längtans mål. Hans fältväbel, manskapet och en finländsk officer, Bergström, visade honom mycken vänlighet. Men exercisen på ryska tilltalade honom icke, osnyggheten icke heller. Han började vantrivas då han saknade kamrater av samma ras och språk och då han hade svårighet att uttrycka sig på ryska språket. Han började längta hem för att fortsätta studierna. Sedan kunde han som student söka inträde i kadettkåren eller vid Finska gardet. Efter ett par månaders vistelse i kasernen i Tavastehus reste han hem.

I övrigt erhöll Wichmann ett fördelaktigt intryck av de ryska soldaterna. De var glada och förnöjsamma, trots den usla maten och den tråkiga tjänsten och kasernlivet. En dag glömde han i brådskan på britsen sin penningbörs med sitt lilla rörelsekapital då han gick ut att exercera. Efter exercisen saknade han den och oroade sig över förlusten, men blev glatt överraskad, då en av soldaterna kom och räckte den till honom med orden: ”Barin (= ung herrn) skall inte en annan gång glömma sin börs på det viset, här finns nog en och annan, som ej är så noga med ärligheten.”

När Wichmann efter återkomsten från Tavastehus träffade Helen Gripenberg, yttrade hon profetiskt: ”I stället för att bli en riddare av svärdet återstår nu för dig att bli en riddare av - pennan. Smått generad var jag förstås över att min militära bana blev så kort, men jag gladde mig ock att ha sluppit vantrevnaden bland främlingar och närde hoppet att en gång i framtiden få bära vapen under eget lands färger i egna landsmäns leder.” 14)
[(Inf. 2009-10-16.)]








I Uleåborgs svenska lyceum

Wichmann torde ha återkommit från Tavastehus så sent på hösten, att det ej kunde bli fråga om att omedelbart söka inträde i lyceum. Under vintern 1873—74 läste han privat för sin far kursen i högre elementarskolans 4:de klass. Följande höst tenterade han in till femte klassen i Uleåborgs svenska lyceum. Detta läroverk ha de då, på anhållan av en del av dess lärare, av skolstyrelsen förvandlats från ett halvfinskt till ett svenskspråkigt sådant. De flesta av Gamlakarleby skolas elever fortsatte i Vasa lyceum, men Wichmann sändes till Uleåborg, emedan det där i högre grad än i Vasa gavs tillfälle att inhämta kunskaper även i finska språket. 15)

Som godkänd femteklassist fick han taga i bruk en mörkblå klädesmössa med svart sammetskant. Detta gjorde han ”med en stoltare känsla än någonsin förr eller senare i livet”. Likaså var det med ”nyfikenhet och en viss oro”, som han tog plats i klassen bland kamrater, vilka alla var honom fullständigt obekanta och många till och med betydligt äldre än han. Wichmann var då 18 år gammal.

Lyceets förra rektor J. M. Kalm var lektor i grekiska och hade en ovanlig förmåga att väcka intresse för sitt ämne och förmå eleverna att lära sig detta. Lektorn i latin, en bondson från Kronoby ägde djupa kunskaper, men saknade pedagogisk förmåga, varför resultatet blev mindre tillfredsställande. Wichmann hade dock som nämnts i Gamlakarleby läst mycket latin, så att han i varje fall redde sig som student. Kollegan i finska var också en klen pedagog och följde en torr metod, d. v. s. mekanisk pluggning och ”ordagrann översättning” till svenskan, varvid luntning ofta förekom. Kollegan i tyska var en lika klen lärare. Religionsläraren däremot var en dugande lärare, och disciplinskarl, men även i detta ämne var det mekaniska pluggandet av dogmer och kyrkohistoriska årtal huvudsaken. Lektorn i matematik och naturvetenskap var en skräckinjagande herre. Han var mycket fordrande, men resultatet blev likväl icke lysande. Läraren i ryska var däremot en framgångsrik pedagog. Hans elever redde sig därför väl i studentexamen. Läraren i sång och musik var en trevlig man, trots att han gick på träben. 16)

Någonting nytt i Uleåborgs skola var konventet, som här var en sluten förening av eleverna från klasserna V—VIII. De hade hyrt sig en egen lokal om icke mindre än fyra rum jämte förstuga och möblerat dem med piano, bibliotek, tidningar m. m., vilket allt bekostades med terminsavgifter, 20 mark av de mest bemedlade eleverna. Femteklassisterna måste utverka tillåtelse av sina föräldrar att tillhöra konventet. Innan de beviljades inträde, skulle de ”lova och svära att obrottsligt hålla” konventets lagar ”och aldrig yppa, utan konventets tillstånd, vad här försiggår och förehaves”.

Efter intagningen förbyttes högtidligheten ”plötsligt i den mest otvungna broderlighet och uppsluppna glättighet. Tal, deklamation, sång och musik avlöste varandra i oavbruten växling och sist följde en animerad fransäs”. ”Även polkor, valser och mazurkor tråddes av oss vid våra konventsammanträden med lust och gamman. Musiken sköttes med uppoffrande nit och skicklighet särskilt av tre bland mina samtida kamrater, sedermera fosterlandet runt kända och erkända pianister. Den främste bland dem, en i värt musikaliska liv högt uppburen konstnärsvän och musiker, magister R. E. Westerlund, var redan under vår konventstid vårt och för resten hela stadens musikaliska livs lysande medelpunkt. Han ledde sången, han exekverade dans- och salongsmusik och han fick till stånd en sällskapsteater, där så omfångsrika stycken som Hodells 'Andersson, Pettersson och Lundström', Blanches 'Järnbäraren' m. fl. gåvos. —Till dessa dramatiska föreställningar inbjödos lärarne, dock icke en corps utan de för tillfället mest omtyckta, ävensom stadens unga damer, som med förtjusning och tacksamhet begagnade sig av det vid polcirkeln mycket sällsynta nöjet av scenisk njutning. Vid mitt utträde ur konventet hade teatern spelat in en ganska aktningsvärd penningfond förutom egna kulisser, kostymer och andra sceniska tillbehör.”

Rektorn hyste den åsikten, ”att den blivande akademiska ungdomen tillhörde att förvärva sig även en viss yttre hyfsning och världsvana i sätt och uppträdande”. Han såg därför gärna att hans gossar besökte dansskola, blott ej läxorna försummades. Varje termin öppnades och avslutades med en formlig gymnasistbal på konventet eller — och då förenat med ett slädparti — på något utvärdshus eller någon bättre gård i stadens närhet, där lämplig lokal fanns. Till dessa baler voro stadens tärnor inbjudna ävensom lärarne med familjen och det hörde till gammal god gymnasisttradition, att rektor öppnade och slutade balen med en wienervals. ”Uleåborgs gymnasister åtnjöto länge i österbottniska avdelningen ett stadgat anseende icke blott för större världsvana, utan även i regeln för bättre seder än eleverna från många andra läroverk.”

”Nykterheten, ja måttligheten lämnade därför mycket, ofantlig mycket övrigt att önska såväl bland de äldre som ock bland skol ungdomen.” Wichmann berättar, att han redan innan han blivit akademisk medborgare, hade ”i likhet med alla mina övriga samtida kamrater tidigare i konventskretsar redan inhämtat konsten att sätta två lod socker i ett glas o. s. v.”.

”Ännu sjöng man ju med största förtjusning och uppriktig hänförelse överallt i de uleåborgska kretsarna 'vår egen skalds' [Franzén, Frans Mikael] visor såsom 'Goda gosse glaset töm' och 'Sörj ej den gryende dagen förut'. Och som de gamla sjunga, så kvittra de unga, säger ordspråket och sade sant.”

Skolans rektor trodde, att det omåttliga superiet skulle stävjas om gymnasisterna fritt fick besöka värdshus. Vid Toppila sund var ett sådant för dem tillåtet ställe. Här fick de, ostörda av alla andra besökare, vilka ej insläpptes vid dylika tillfällen, ”sexa, dricka och glamma, de yngre vid punschglaset, de äldre vid toddyglaset, dock all tukt och anständighet, särskilt vid konventsfesterna i början och slutet av terminerna”. Tyvärr var dessa dryckeslag inte skolkurser som ledde till måttlighet, än mindre till nykterhet.

”Språkfrågan existerade bland oss”, berättar Wichmann. Han jämte fyra eller fem andra representerade de svenska åsikterna och språkintressena”. — ”Svenskan och finskan användes turvis som samtals- och umgängesspråk; i sällskapslivet bland stadsborna och officiellt dock uteslutande svenskan.” ”Aldrig blev jag, trots mina mycket avancerade 'götiska' åsikter, behandlad med större ovänlighet eller orättvisa av mina finsksinnade kamrater, varför jag även bevarar av konventen en odelat vänlig hågkomst. Protokollen vid konventet fördes på bägge språken, likaså tidningarna 'Nordens son' och 'Pohjatar'. Samhörighetskänslan betonades ständigt.” Wichmann omtalar, att han redan i Uleåborg skrev poesi. Sådana alster av honom infördes i den nämnda tidningen under signaturen Orvar Odd.

Sången spelade bland gymnasisterna en mycket viktig roll. ”Serenader utfördes flitigt utanför stadens skönheters upplysta fönster, och efter slutade diskussioner på konventet företog alla medlemmarna en gemensam nattmarsch genom staden, då sången klingade stark och välljudande över de tysta gatorna och gårdarna. De gamla studentsångerna allt från Kapfelmanns, Haeffners, Nordblads och Lindblads tider ljöd allt fortfarande lika unga, älskade och oförgätliga från ynglingarnas läppar, omväxlande, ehuru sällan, med en finsk folkvisa. Mest gripande ljöd dock ynglingasången varje vår, när de blomsterprydda abiturienterna lämnade lärdomsstaden vid Merikoskis vågor för att kreeras till verkliga akademiska medborgare.” 17)

Enligt 1872 års skolordning skulle lyceernas sjunde klass vara tvåårig. Wichmann läste sista året i Uleåborg även privat och kunde därigenom redan hösten 1877 dimitteras såsom student.

De böcker, Wichmann som barn blev i tillfälle att läsa, bidrog till att inrikta hans intresse åt ett visst håll: åt det historiska. Dansken B. S. Ingemanns romaner, främst Valdemar Seier, var en sådan lektyr. Var han kom över dessa böcker, om det var i faderns boksamling eller i Brahestads bibliotek — ett sådant fanns i Brahestad på 1870-talet, eller i konventsbiblioteket i Uleåborg är ej känt. Ingemanns romaner var i många avseenden ägnade att fängsla och tilltala den unge Wichmann. Han kände naturligtvis släkttraditionen, att hans släkt härstammade från Nordtyskland, från trakten av Hamburg-Bremen, de trakter som på Valdemar Seiers tid behärskades av Danmark. Då insåg han, att hans egna förfäder varit med i de krig, Valdemar Seier förde. Wichmann kunde således hos Ingemann läsa om deras öden. Och dennes romaner bjöd övernog på skildringar av vapenbrak, sådant som unge Wichmann svärmade för. Tillika blev han i tillfälle att stifta bekantskap med Danmarks store historieskrivare Saxo, erhöll en god inblick i Nordens historia på 1200- och 1300-talen och såg, huru Ingemann flätade in de gamla danska folkvisorna, balladerna, i sina romaner. Litteraturkritikerna påstå, att Ingemann var ”kyrkligt och monarkiskt tendentiös, naiv och ohistorisk”, men Wichmann vidblev den uppfattning han från början fått, att dessa romaner var ”i sitt slag oöverträffade”.

Wichmann läste vidare historiska romaner av Topelius, Walter Scott, Felix Dahn, Georg Ebers m. fl. Även ren historia läste han tidigt. I ett exemplar av Sven Lagerbrings Sammandragning af Swea Rikes Historia har han gång på gång skrivit med kalligrafistil sitt namn, Emil Wichmann, vilket visar, att han tidigt haft denna bok. 18) Under läsningen av dessa böcker torde Wichmann ha bestämt tagit sikte på det ämne han ville börja studera: historia. I synnerhet Ingemann fick bli hans föredöme även som skald, diktare av historiska bilder och ballader.
[(Inf. 2009-10-23.)]









I Helsingfors 1877—1882

Hösten 1877 inskrev Wichmann sitt namn i universitetets studentmatrikel såsom student inom historisk-filologiska sektionen av filosofiska fakulteten och likaså som medlem i den då ännu odelad österbottniska studentavdelningen. Skalden Zachris Topelius var då universitetsrektor. Han yttrade vid inskrivningen till oss unga några varma och vackra ord, hälsade oss välkomna såsom 'alma maters' löftesvenner, av vilka han hoppades heder och framtid åt fosterlandet, hembygden och 'våra anor'. Han hade, såsom han yttrade, bland våra föräldrar och fränder flera goda vänner och till och med släktingar, och han gladdes på egna och deras vägnar, att vi hunnit så pass långt på vår vädjobana att vi förvärvat oss den gyllene studentlyran. Skaldens upplyftande och blida personlighet gjorde redan vid detta första tillfälle ett djupt och oförgätligt intryck på del unga sinnet.” 21)

Wichmann bestämde sig för nordisk, finsk och rysk historia som huvudämne. För övrigt valde han att taga vitsord i estetik och modern skönlitteratur, i romersk litteratur och latin samt som tillägg enligt fordringarna approbatur i botanik och fysik.

Tyvärr erhöll de studerande på den tiden inte av vederbörande professorer sådan personlig handledning som de bort få. ”Inga egentliga, dugliga kursböcker, studieplaner och anvisningar, ja icke ens officiellt fastställda examensfordringar, utom professorernas egna, svävande och ofta subjektiva dylika, förefunnos i min tid”, säger Wichmann. En ung civis academicus kunde i stället vid sitt första besök hos någon professor bli faderligt nedlåtande uppmanad att ”inte fjäska och fuska bort vetenskapen, utan först insupa något av den akademiska andan”, vilket de unga gärna tolkade och fullgjorde efter sin uppfattning med det resultatet att det gick långsamt med studierna. I stället rycktes studenterna med i ”det allt intensivare språk- och nationalitetsintresset, vilket för den tidens studenter, både de svenska och de finska, snart blev det mest typiska och förhärskande framom alla andra intressen, t. o. m. framom ungdomsnöjena”. 22)

Wichmann meddelar i sin skrift Svenskt studentliv i Finland för 50 år sedan strödda uppgifter även om sina egna studier, men icke så detaljerat, att man i allt kan följa gången av dessa. Också hos honom blev språk- och nationalitetsintresset det mest dominerande. Han har också mest att berätta därom.


V. K. E. Wichmann, ”Gånge Rolf”, vid yngre år — Foto Finlands Nationalmuseum.
V. K. E.
Wichmann, ”Gånge Rolf”, vid yngre år — Foto Finlands Nationalmuseum.


För övrigt var Wichmann liksom andra medellösa studerande tidtals tvungen att avbryta studierna för att förtjäna sitt uppehälle. Så var han 1878—80 lärare både vid Viborgs realskola och Viborgs svenska lyceum och följande läsår (1880—81) t.f. kollega vid Kuopio realskola. För övrigt var han flera år informator för vicepresident Palmroths barn i Viborg och en termin lärare vid kadettkåren i Fredrikshamn.

Under tiden läste han dock så träget på sin studiekurs, att han kunde tentera och bli godkänd och slutligen vinna magisterlagern. I sällskap med sin barndoms- och skolkamrat Artur Lagerlöf (sedermera bergsråd) tenterade han för Yrjö-Koskinen för laudatur i nordisk, finsk och rysk historia. Tentamen räckte fulla 6 1/2 timma ”Det låg något storstilat både i Koskinens frågesätt och i hans belysning av ämnet”, säger Wichmann, ”ehuru han ibland tyckte om att göra detaljfrågor för att utröna, huruvida vederbörande grundligt genomgått sina partes, såsom: Vilken tid på dagen blev Karl XII skjuten? Vad kallas i de isländska sägnerna Varägerstaden Polotsk hos Nestor? Huru upptäcktes Görtz' chifferväxling med Gyllenborg av lord Carterets kammarjungfru? o. s. v.” Efter tentamens slut yttrade Koskinen till Lagerlöf på finska: ”Ni avlade båda en utmärkt muntlig tentamen.”

För Carl Gustav Estlander tenterade Wichmann för cum laude i estetik och modern skönlitteratur bl. a. de tyska och franska trubadurerna samt Lidner och Kellgren. ”Tentamen för approbatur i romersk litteratur för den nyblivna professorn Fridolf Gustavsson blev också för mig en oförgätlig högtidsstund, särskilt i Tacitus ståtliga Germania, vars relation om våra väldiga germanska förfäder förtjuste mig från första början, likaså min favoritskald Horatii i motsats till den långtrådige Publius Vergilius Maro. Sedan vi 'tittat på', såsom Gustavsson småleende yttrade, litet Caesar och Sallustius bad han mig översätta ur Ciceros Tusculanae disputationes de contemnenda morte. 'Den har jag inte läst, enär jag trodde den var utom approbaturkursen', sade jag häpen. — 'Nå-å, vi ska nu försök i alla fall', sade han småleende. Snart blev jag också värmd av den gamle romarens patos. — 'Din tentamen glömmer jag ej lätt', sade många år senare vännen Gustafsson till mig.” 23)

Approbatur i filosofi tenterade Wichmann i sällskap med sin vän Petrus Nordmann och Th. Svanström för rektorn Thiodolf Rein. ”Han plågade oss svårligen i runda fyra timmar främst i Kants benhårda Kritik der reinen Vernunft, Platons Faidon och filosofins historia m. m., men godkände oss också slutligen 'med nöje'.”

Utom laudatur i historia, cum laude i estetik samt approbatur latin och filosofi fordrades av Wichmann approbatur i ett av den andra sektionens ämnen, fysik. Och dessutom var det brukligt att komplettera detta med ett extra vitsord i botanik för den rikssvenske botanikprofessorn Sextus Otto Lindberg, för i undersökningar av mossorna, kallad ”Mossberg”.

I sällskap med ett tiotal andra lika ”naturovetenskapliga” historiker och filologer avlades denna tentamen för Lindberg, som med solglimten under de buskiga ögonbrynen sporde Wichmann:

”Nå, herrn som älskar att rota i våra förfäders multnade skrift och grifter, vad är det för en märklig mystisk växt, som beständigt förekommer hos dem och särskilt i deras mytologi?”

”Det är misteln”, svarade W. Därefter följde frågor och svar om misteln, tills Wichmann blev svaret skyldig om huru misteln fortplantas. Han fick i varje fall approbatur.

”Med mycken vedermöda” hade bl. a. Wichmann nödgats göra några ”läsningar” och observationer i fysik samt föra diverse anteckningar däröver, innan han jämte ett 40-tal andra filologer fick infinna sig i stora laboratorisalen för att tentera för professor Selim Lemström, en temperamentsfull herre, dock ganska godhjärtad. Han mönstrade de tillstädeskomna till en början med ganska argsinta blickar. ”Stån där filologer och titta på huru vattnet fryser!” ropade han. Lemström började leta efter några apparater, vilka vaktmästaren under sommaren städat undan (tentamen försiggick på hösten), men fann dem icke och blev förargad på honom samt ilsknade mer och mer till. Misshumöret blott ökades av de svar han fick på sina frågor. Så kom turen till Wichmann. Han frågade om W. kände till något speciellt ljusfenomen (optiskt). W. som satt längst bort, tyckte att han frågade om ljudfenomen (akustiskt) och svarade: ”Ja, herr professor, klangfigurer.” Vilken fröjd det blev! Lemström blev en helt annan människa. Han formligen vrålade av skratt och de andra likaså.

Med en svordom försäkrade han, att W. måste få approbatur och alla de andra filologerna likaså, varefter han drev ut dem; han hade bråttom. Ute på gatan hissades Wichmann av kamraterna under vilda hurrarop. 24)

För professor Axel Olof Freudenthal hade Wichmann att avlägga skrivprov i svenska. Vad han skrev om berättar han ej. Hos Freudenthal möttes han av en förståelse, som mest av allt gladde honom. ”Ni har såsom hittills ingen i detta land”, sade Freudenthal, ”uppfattat våra nordiska hjältefäder och andan i deras liv och diktning, trots att man märker, att er diktning ännu behöver utvecklas, särskilt i språkligt hänseende.” Skrivprovet avlades således efter det diktsamlingen På fria banor 1880 utkommit.

Våren 1882 kunde Wichmann avsluta sin studiekurs och vid promotionen mottaga lagerkransen. Promotionen försiggick den 31 maj, varvid icke färre än 148 filosofiemagistrar och filosofiedoktorer samt 8 jubelmagistrar promoverades. Promotor var professor Sextus Otto Lindberg. Professor Herman Råbergh förrättade gudstjänsten i Storkyrkan. Primus magister Edvard Steny hade att besvara magisterfrågan.

Skalden och juristen Theodor Lindh i Borgå hade författat på blankvers ”Helsning tillegnad de med högvederbörligt tillstånd del 31 maj 1882 promoverade hundrafyrtioåtta Filosofie Magistrar” Hyllningsdikten fanns tryckt och var 14 sidor lång. Häftet upptog först namnen på de 148 magistrarna och i slutet namnen på de 8 jubelmagistrarna, vilka promoverats 50 år tidigare (21 juni 1832) Bland de sistnämnda fanns fem prästmän, den mest kända av dem

I var kontraktsprosten Fredrik Gabriel Hedberg, två professorer och en senator. Bland de nya magistrarna fanns många, som senare gjort sig allmänt kända och aktade i vårt land, t. ex. A. G. Fontell, Alexander Haapanen, Onni Hallsten, Theodor Homén, Ernst Lagus, Petrus Nordmann, August Ramsay, V. T. Rosenqvist, Knut Sonck, P. E. Svinhufvud, Werner Söderhjelm, Karl Söderholm, Adolf Törngren och Emma lrene Åström.

Hyllningsdikten av Lindh är kärnfull och väckande. Författaren inledde den med en påminnelse om ”oron, tvivlets storm, som gör sin rund i denna stund kring jorden”. Han anger därefter vetenskapens uppgift och slutar med maningen till magistrarna:


”Ack, glömmen ej, vad världen mest behöver —
och denna tid som är i synnerhet —
är stora tankar, stora sanningar.
Det är på dem, som mänskligheten lever
det är på dem allena hon går framåt.”


Till jubelmagistrarna från 1832 uttalar skalden som avslutning fosterlandets tack:


”I hulpit, även I, att mana fram
den nya tid, som en gång måste komma,
så visst som morgonen på natten följer.” 25)


Wichmann berättar om promotionen bl. a: ”Annars var förloppet i allo det traditionella med kanonsalut, blomster och kranssmyckning, storartad animerad bal i Studenthuset, tal, bålar och skålar i oändlighet.”
[(Inf. 2009-10-30.)]









Wichmann ledare för svenskösterbottniska studenter

Under studieåren 1877—1882 ägnade sig Wichmann, utom åt studierna, åt två uppgifter, som kom att lämna spår efter sig: åt samlingsrörelsen bland de svenska studenterna från Österbotten och åt författarskap.

Då han 1877 inträdde som medlem i österbottniska studentavdelningen, kom han in i en krets, där alla offentliga uttalanden gjordes på finska språket och protokollen däröver fördes på finska. Så hade det varit allt sedan 1868, då Yrjö-Koskinen såsom inspektor för avdelningen genomdrivit, att finska språket skulle vara dess officiella språk. De svenska studenterna hade år efter åt protesterat mot detta förtryck och yrkat på språklig likställighet, men deras röster hade försummats. ”När jag intogs i avdelningen”, berättar Wichmann, ”sökte avdelningens vördade inspektor, den store Yrjö-Koskinens broder, framlidne jurisprofessorn Jaakko Forsman, en ovanligt älskvärd och sympatisk person att, i ett annars mycket intressant samtal, för mig framlägga fennomanins ädla och sant patriotiska ”yksikieli”-program, som för ett så litet land och folk som vårt var det enda möjliga” varför han också bevekande uppmanade mig att glömma mina tidigare skandinaviska känslor och åsikter, varom han hört berättas av mina finsksinnade kamrater. Men — yttrade han till sist — skulle du dock, åtminstone ej till en början kunna göra det, så var då i Guds namn en svensktalande finne, såsom våra s. k. liberala eller dagbladister. Men om du sällar dig till vikingarna, ja då — tillade han hotfullt — vill jag ej ha något att göra med dig.” 31)

Fennomanerna inom avdelningen gick vid denna tid hänsynslöst till storms mot svenskarna. Deras partihövding, Lauri Kivekäs, hade hösten 1878 formulerat ett finskhetsprogram, som gick långt utöver vad man dittills vant sig att höra från det finska hållet. Finska språket skulle bli det enda härskande riksspråket inom staten och kyrkan och undervisningsspråk i alla läroverk. Fyra år senare grundade han föreningen ”K. P. T.” (Koko Programmi Toimeen, Hela programmet till verkställighet). 32)

När österbottniska studentavdelningen under vårterminen 1880 reviderade sina stadgar, gjordes intet försök av dess svenska medlemmar att få de orättvisa språkparagraferna ändrade. (Wichmann var vid tillfället inte närvarande, han var då lärare i Viborg.) Allt syntes gå i den absoluta finskhetsövermaktens tecken. Hösten 1881 kunde F. O. Husberg (Ansas) från Vasa skriva i avdelningens svenska tidning, Sampsa Pellervoinen, bl. a.: ”Det svekomanska eller rättare vikingska partiets ledare (menas V. K. E. Wichmann) skall bestämt kunna påminna sig, att partiet, då han 1877 inträdde i avdelningen, saknade såväl huvud som lemmar. Jag tror icke, att några svenska österbottningar mottogo honom på järnvägsstationen för att vid en varm sexa delgiva den reströtte skolaren den enda saliggörande tron och upptaga honom i dess gemenskap. Ännu om hösten 1880 gjorde partiet en slät figur.” 33)

När Wichmann 1880 företog sig att i avdelningen yttra sig på svenska, som på närmare tio år icke hörts offentligt där, trots att flertalet av dess medlemmar faktiskt var svensktalande, då upptogs detta som en stor skandal. Kivekäs uppträdde med ett ytterst hetsigt tal och vann frenetiskt bifall av majoritetens medlemmar.  Han framhöll, att yttrandet på svenska  var ett förskräckande symptom i avdelningens hela liv (”hirvittävä oire osakunnan elämässä”) som ingalunda finge upprepas, enär svenska språket, detta eländiga ”kapula kieli” (kavelspråk), numera ej betydde mera i detta land än ”reppu reessä” (renseln i släden). 34)

Wichmann lät icke tysta sig. Han fortfor att uttala sig på svenska, och uppmuntrades därtill av sina kamrater, ett tiotal sådana som utgått från Gamlakarleby svenska elementarskola och Uleåborgs svenska lyceum. Dessa bildade länge majoriteten bland avdelningens svensksinnade medlemmar, medan de flesta vasastudenter, som bristfälligt behärskade finskan, var fennomaner.

Wichmann började även umgås med nyländska studenter som var svensksinnade och vann sympati och stöd av dem. Han tillägnade år 1880 tacksamt sin första diktsamling sina trofasta nyländska vapenbröder.

De ofördragsamma finnarna i österbottniska avdelningen drev genom sin hänsynslöshet många svenskar att närma sig de aktiva svenskarna. I december 1880 publicerade Helsingfors Dagblad ett liberalt program, som uppgjorts av Leo Mechelin m. fl. Det var ett försök att med ett försonligare program än Freudenthals och Axel Lilles räcka handen åt finnarna till försoning. Men försoningshanden avvisades. Finskhetsprogrammet skulle genomföras med obeveklig konsekvens. Många som varit färdiga att omfatta det liberala programmet fann sig bittert besvikna och valde att sluta sig till de häcklade och förlöjligade ”vikingarnas” grupp. Det gällde att bland dem bilda en svensk försvarsfront och hämta nya hjälptrupper ur den försummade svenska allmogens led. 35)

Den 31 januari 1881 utsågs Wichmann och I. A. Heikel till huvudredaktörer för avdelningens svenska tidning med det finska namnet Sampsa Pellervoinen. En egen färg fick tidningen genom Gånge Rolfs dikter: Till kamp! (Mitt svenska språk min egen moders mål), Plats, Österbottens skål m. fl. Entusiastiskt förhärligas i dikterna och i artiklarna fornnordisk sed och vikingarnas hjältebragder. Läsaren tycker sig försatt tillbaka till Götiska förbundets tid.

Uppläsningen av Sampsa Pellervoinens artiklar på avdelningsmötena framkallade ej sällan livliga protester från det finska hållet. 36)

Från ”de täta, heta drabbningarna mellan svenskarna och finnarna” i studentavdelningen berättar Wichmann om ett avdelningsmöte hösten 1881. Den nyvalde kuratorn J. L. Snellman höll sitt jungfrutal på det officiella språket, ”vilket han ytterst klent kände till. För varje brott, och de voro legio, mot finska språkets lagar ropade vi svenskar bravo, till finnarnas oerhörda harm och förtrytelse”. Kuratorn ömsom rodnade och bleknade, svettades, stånkade och pustade, tills klockan äntligen slog tolv och han ödmjukast anhöll att ”eftersom den officiella tiden nu var över få tala på sitt privata modersmål”, varpå han till svenskarnas högljudda glädje och finnarnas harm fortsatte sitt fosterländska tal på svenska. 37)

De svenska studenterna fann en sammanslutning nödvändig. ”Den 13 mars 1881 bjöd jag”, berättar Wichmann, ”mina kamrater på en kopp te och ett glas punsch i den nyländska avdelningens dåvarande lokal, Unionsgatan 20, sedan jag fått 100 mark såsom honorar för en juldikt i Helsingfors Dagblad, vilken summa jag med ganska stor försakelse troget sparat för ändamålet. Lokalen fick jag godhetsfullt disponera en kväll, tack vare förmedling av mina nyländska vänner, särskilt nyländska avdelningens dåvarande kurator Axel Lille. — Knappt hade vi begynt vårt möte och jag yttrat mina första hälsningsord till vapenbröderna, innan vi fingo underrättelse om mordet på Alexander II, vilket naturligtvis ej förfelade att ytterligare understryka stundens allvarsstämning och framkallade ett särskilt tal av mig till hans minne.” 38)

Vid detta möte fattades beslutet att svenska österbottningar skulle sammanluta sig till en förening och börja regelbundet hålla sammanträden. Vid ett senare sammanträde på Övre Opris erhöll sammanslutningen sitt namn. Charles Nylander gick fram till Isak Smeds och frågade honom, vad han tyckte, att föreningen borde heta. ”Uleåborgare och Vasaiter”, svarade Smeds, och det namnet blev genast antaget. Förkortningen U. V. kunde även tydas Unga Vikingar.

Syftet med U. V. var ej blott strid inom avdelningen. Dess medlemmar skulle arbeta även i vidare kretsar, väcka den mognare skolungdomen, upplysa allmogen, insamla folksånger och folksagor och utgiva publikationer. 39)

I. A. Heikel, som våren 1881 reste hem till Vasa för att på hösten börja fullgöra sin värnplikt, tog här kontakt med lyceisterna. Wichmann skrev till honom i juni: ”Huru stå våra aktier i Vasa? Kan ej en större sammanslutning mellan de våra åstadkommas? Jag antar, att fenni ej sitta med händerna i kors. Vad syssla de med? Ha de ej med Husberg i spetsen gjort propaganda bland skolungdomen? Dina uppsatser i V. T. ha väl hoppas jag, åstadkommit Oro i fennomanska lägret, på samma gång som de även bidragit att befästa de våras samt de klentrognas tro.” I brevet berördes även en högst märkvärdig företeelse: att undervisning i finska införts i folkskolor i Kvevlax, Närpes och Lappfjärd. Wichmann manar Heikel att motverka en sådan rörelse. 40)

Också Wichmann synes ha varit hemma i Österbotten under sommaren. Han har, sannolikt på anhållan av Heikel, på hösten vid återresan till Helsingfors besökt Vasa för att medverka vid försöket att samla och vinna lyceisterna för den svenska sidan. ”Stor blev fröjden, då han (Heikel) en höstafton sammanförde ett tiotal lyceister till ett festligt samkväm på Sandvikens utvärdshus med Gånge Rolf som hedersgäst. Denne besökte Vasa för att lära känna situationen. Sällan torde Gånge hava varit en så entusiasmerande och kringjublad hövding som vid denna nattliga fest. Från Vasa svenska lyceum begynte nu utgå svensksinnade studenter i starkt övervägande antal, medan detta läroverk tidigare varit en plantskola för den radikala fennomanin.” 41)

Den 20 september 1881 utsågs till redaktör för Sampsa Pellervoinen Ch. Nylander och V. K. E. Wichmann samt fyra andra svenska studenter som medarbetare. Höstens första nummer innehöll bl. a. en hälsning av redaktionen, tydligen skriven av Gånge Rolf. I följande nummer (3 okt.) bröt fejden lös på allvar. Gånge Rolf riktade ”Några ord till de svenska österbottningar som tro sig vara fennomaner”. Artikeln innehöll en enträgen uppmaning till de österbottniska studenter som hade svenskan till modersmål att ”inse ihåligheten av de fennomanska fraserna och omfatta den svenska saken”. Numret avslutades med en vikingadikt av Gånge Rolf.

Gånges artikel väckte indignation i det finska lägret. En finne yrkade på att artikeln inte skulle få renskrivas och att redaktören skulle avsättas, ett yrkande som dock avslogs av avdelningen. En hetsig polemik följde. En ny artikel av Gånge Rolf ökade den finska majoritetens harm. Åter väcktes förslag att redaktören Wichmann skulle avsättas, vilket även nu förkastades. I nr 4 hade Gånge Rolf poetiska bidrag. På avdelningens första vårmöte 1882 valde man finsksinnade redaktörer för den svenska tidningen. Förgäves protesterade Wichmann och fordrade rätt för minoriteten att för sin tidning utse redaktörer, som representerade dess åsikter. Först i början av vårterminen 1883 lämnade Gånge Rolf åter dikter till tidningen. Redaktionen var liberal nog att införa ”En ynkelig visa om den ungerska släktskapen”, som förut ingått i U. V:s tidning. Visan hörde under många år inom U. V. till den stående repertoaren i den uppsluppna kamratkretsen. 42)
[(Inf. 2009-11-08.)]

Den stora händelsen under höstterminen 1881 var den separata årsfesten den 9 november. Vid ett avdelningsmöte den 17 oktober behandlades frågan om årsfesten, Porthansdagen den 9 november. Svenskarna E. Kalm, Wichmann och V. Lindberg yrkade, att det ena talet skulle hållas på svenska. I annat fall komme minoriteten inte att delta i festen, sade Lindberg. Men de finska ledarna, Husberg och Bergh, höll styvt på att endast finska tal skulle hållas. Detta blev även majoritetens beslut.

De svenska gjorde allvar av sitt hot. De anordnade i Övre Opris eleganta salong en särskild fest och inbjöd dit flera hedersgäster. Då den mest aktade av dessa, professor C. G. Estlander, inträdde, uppspelade den i vestibulen placerade gardeshornseptetten Vasa marsch. ”Gånge Rolf beträdde tribunen och föreslog i mäktiga ordalag skålen för fosterlandet och hembygden, varpå U. V:s nybildade sångförening under ”Pelles'” (R. E. Westerlunds) ledning uppstämde Vårt land, vari alla instämde. Följde så det ena talet efter det andra. Under supen upplästes Uleåborgarnas telegram, undertecknat av representanter för alla tre gymnasialklasser. Det lydde: 'Segre rättvisan, leve modersmålet, vike ofördragsamheten!' Det mottogs med jubel. Men då telegrammet från Vasa anlände, då den långa raden av namn på unga vapenbröder upplästes av Gånge, då Vasa-flickornas varma hälsning återljöd i våra hjärtan, då brast hänförelsen ut i ett oändligt jubel. Med en tår i ögat höjde Carl Gustaf Estlander sitt glas och talade mäktiga, stolta, varma ord om Österbotten, om dess stora svenska minnen, om dess hurtiga folk, huru det aldrig älskat våld och orättvisa, utan djärvt och energiskt uppträtt mot förtrycket, och då det vunnit seger, aldrig gäldat ont med ont, utan lämnat den besegrade rätt. Och detta samma önskade han att vi, Österbottens unga framtidshopp, skulle göra om vi i framtiden, varpå han icke kunde tvivla, bleve majoritet, att vi då aldrig skulle vara lika oädla, förtryckande och ofördragsamma som den nuvarande majoriteten. Vilken hänförelsens stund, då gamles och unges bifall och ja-rop beledsagade talarens ord, då han vid varje fråga: 'Är det inte så, mina herrar?' gubbarnas och ynglingarnas ja, ja-rop höjdes till svar.” De satte Estlander i en länstol och under musikens dånande fanfarer tågade alla, sjungande i stormande kor Vasa marsch, med honom på axlarna kring salen.


V. K. E. Wichmann, ”Gånge Rolf” f. 1856 d. 1938. Lektor vid Nykarleby seminarium i historia, geografi, pedagogik och psykologi 1883—1912, direktor vid samma seminarium 1912—1916. — Foto Finlands Nationalmuseum.
V. K. E. Wichmann, ”Gånge Rolf” f. 1856 d. 1938. Lektor vid Nykarleby seminarium i historia, geografi, pedagogik och psykologi 1883—1912, direktor vid samma seminarium 1912—1916. — Foto Finlands Nationalmuseum.


Sedan föreslog Gånge med eftertryck och värme en skål för utposten hemma i fosterbygden och för alla unga vapenbröder, Vasagossarna, och för Vasas stolta raska vikingaflickor. Skålarna dracks under fanfarer och hurrarop. Ett svenskhetens genombrott hade ägt rum i österbottniska avdelningen. 43)

I oktober 1882 debatterades frågan om årets Porthan-fest, som då skulle firas i mindre skala. Wichmann föreslog att det ena av de två officiella talen skulle hållas på svenska, men det upptogs inte av kuratorn ens till omröstning. På ett senare möte företog sig Wichmann att uppläsa några artiklar, som ingått i U. V:s nyss startade tidning. Majoriteten hörde på, men efteråt påstod man, att Wichmann ”missbrukat avdelningens förtroende”.

Den 6 november gick Ch. Nylander till storms mot språkparagrafen i stadgarna. Han understöddes av Wichmann, Kalm och K. J. Hartman. Man svarade: ”Enspråkigheten är ett livsvillkor för vårt folk”. Kivekäs uppträdde som vanligt, berättar Wichmann, ytterst häftigt och oförsynt mot svenskarna. Kurator Snellman hörde på utan att på minsta sätt tillrättavisa honom. Wichmann uppmanade honom att kalla Kivekäs till ordningen och understöddes däri av sina kamrater, men kuratorn dekreterade att Wichmann främst och hans kamrater skulle utköras för oförsynt uppträdande. Kivekäs fortsatte med skymford, tills Alexander Slotte grep en stol för att rusa på honom och ”slå ihjäl honom”. Wichmann vände sig då till inspektor, professor Hällsten, och uppmanade honom att övervaka ordningen eftersom kuratorn icke gjorde det. Kivekäs, kuratorn o. a. började då ropa sitt sedvanliga ”ulos”, varpå student Fritjof Hellström med dunderstämma svarade: ”Skall någon kastas ut så är den förste — kuratorn.” Oväsendet tilltog med buller, skrik och stampningar. Wichmann vände sig åter till den dödsbleke inspektorn, som ej vågade yttra ett enda ord under larmet, och sade: ”Eftersom vi svenskar ej få någon rätt och rättvisa varken av inspektor eller kurator och oss förvägras att svara på magister Kivekäs förolämpningar mot oss, så uppmanar jag mina kamrater att betala med samma mynt, eftersom det nu engång skall hållas oväsen, skrikas och stampas.” Vi började då skrika och stampa så ohyggligt, att inspektor och kurator höll händerna för öronen, varpå vi efter en stunds oväsen ansåg att våra antagonister fått nog av sitt eget program och marscherade ut under hurrarop. 44)

Wichmann var från 1878 även medlem av akademiska sångföreningen och sjöng andra basen. Han blev sedan hedersmedlem av SS. Även inom sångföreningen uppkom en språkstrid. Då studentkåren hösten 1880 uppvaktade Uno Cygnaeus, folkskolans fader, sjöng sångkören ”Vårt land” med svenska ord. Även festtalet hölls på svenska, ”då festföremålet icke nämnvärt behärskade finska”. På finskt håll fann man detta vara en ”otillständig demonstration mot studentkåren och finska språket. De misslynta sände två proestskrivelser till dirigenten Werner Holmberg. Sångföreningens medlemmar fattade protesterna som riktade mot föreningen, Under ett stormigt möte beslöt föreningen efter omröstning uttala sitt ogillande av de protesterande. V. K. E. Wichmann hade trumfat igenon anatemat över protestanterna.
[(Inf. 2009-11-15.)]

De finsksinnade anmälde sig i stort antal som medlemmar i sångföreningen för att därigenom få möjlighet att bestämma över denna Wichmann föreslog då vid ett möte i november 1880, att inträdessökandenas röstresurser skulle prövas av en kommitté i samråd med universitetets musiklärare, innan de mottogs. Förslaget befanns vara klokt, men var icke fullt i allas smak. En sådan prövning började även verkställas. Wichmann var medlem i prövningskommittén. De misslynta fortsatte med språkstriden vid mötena för sångövningar, så att år 1882 sången helt och hållet tystnade. 45)

Striden fortsattes om sångföreningens fana och flygel, vilka den fennomanska studenthusekonomen sökte utestänga föreningen från. Slutet blev att två akademiska sångföreningar, en finsk och en svensk, bildades. Wichmann har i Svenskt studentliv ett särskilt kapitel om ”Kampen inom Akademiska sångföreningen” och omnämner däri till slut, vilka svenska sånger som på hans tid och till en del på hans förslag inövades och sjöngs. ”Vikingasäten, åldriga lundar” blev i allmänhet vikingarnas programsång och väckte de finskes speciella harm. ”Sången sjöngs allmänt såväl i enskilda som allmänna lag, särskilt efter de stormiga studentmötena. Då måste jag upp på ett bord i Orcus (en undre våning i Gamla Studenthuset) med uppmaningen: 'Sjung nu Gånge!' Som livvakt ställdes vid min sida de svenskes starkaste kämpar, baron Otto Munck och Erik Wasastjerna. När finnarna gingo till angrepp mot mig, gavs dem 'höger om och vänster om', så att de dumpo om varandra, liksom ryssarna vid Virta bro.” 46)

Wichmann var f. ö. även med om flera allvarsmättade tillfällen. Måndagen den 7 februari 1881, då studentavdelningen hade möte i Gamla Studenthuset, meddelades det att statsrådet Fredrik Cygnaeus nyss avlidit. Han hade varit avdelningens hedersledamot. Avdelningen begav sig in corpore till Cygnaeus' bostad vid Östra Henriksgatan nära Svenska teatern. Sångkören sjöng ”Integer vitae”, varefter hans systerdotter bjöd in studenterna att se den döde samt tackade för sången. Cygnaeus låg bakom en skärm. ”Det stora grånade huvudet med sin väldiga lejonman vilade på örngottet, händerna korslagda över bröstet och psalmboken ovanpå. Vid utgåendet kastade jag en hastig blick på hans arbetsbord. Där låg uppslagen, vill jag minnas, en studie över den spanska medeltidsromanen.”

Vid Fredrik Cygnaeus jordfästning i Gamla lutherska kyrkan bildade studentkåren fanborg vid kistan, varvid österbottniska avdelningen stod främst, Wichmann för avdelningens svenskar och Ivar Idström (Roini) för dess finnar såsom marskalker. Wichmann var därvid i tillfälle att på nära håll höra de minnestal, som hölls av senator J. V. Snellman, C. G. Estlander o  a.

När Elias Lönnrot den 9 april 1882 fyllde 80 år, var Wichmann med bland dem, som uppvaktade honom med sång och tal. 47)

Såsom en av hövdingarna på svenskt håll i studentvärlden och i sin egenskap av lovande diktare inviterades Wichmann även till kretsar, som han som landsortsstudent knappast annars erhållit tillträde till. Vid baler och samkväm eller sammankomster gjorde han nya och intressanta bekantskaper och infördes i huvudstadens då för tiden mest lysande societet. Bland dem han därvid hade förmånen att stifta bekantskap med, befann sig även baron Reinhold von Willebrand, känd såsom redaktör för Finsk Tidskrift. Han berättar, att han träffade många personer, värda unga studenters beundran, bland dem Ida Rudbeck, till vilken Karl August Tavaststjerna diktat sin förtjusande, vemodiga ”Långsamt som kvällsskyn mister sin purpur”, systrarna Nadine och Marga Kiseleff — han svärmade själv för den senare, Aina Cronstedt, Inga Lindén m. fl. Men även utom Helsingfors, på nyländska och åboländska herrgårdar levdes på denna tid ett utomordentligt intensivt, trevligt och ideellt betonat sällskapsliv bland studentungdomen, som talrikt församlades från Helsingfors, Borgå, Lovisa och även Åbo. Wichmann nämner särskilt Perheniemi i Itis, Kinttula i Artsjö, Grevnäs i Mörskom, Bergstad i Borgå socken, Viurila i Halikko som den svenska ungdomens högkvarter. De vikingasinnade samlades där för dryftande av sådana spörsmål som folkbildningsarbete genom föranstaltande av soaréer, lotterier till förmån för småskolor och folkskolor vid språkgränsen.

Men utom av sällskapslivet var de unga studenterna starkt intresserade av konsten i dess olika former, särskilt av litteraturen och musiken. Månget ynglingahjärta brann för den tidens sångerskor, Alma Fohström, Hortense Synnerberg, Elise Hellberg, och för skådespelerskor som Ida Brander och Siri von Essen-Strindberg. Särskilt sångerskorna hyllades ofta med serenader. Sådana ägnades även societetens unga skönheter. Det var den tiden, berättar Wichmann, då serenaderna kom på modet när någon äldre eller yngre civis önskade hylla sin ”flamma”. Han vidtalade då en kvartett av sångare, som efter vederbörlig traktering vandrade till den skönas bostad, där en s. k. väckarsång uppstämdes, varefter program vidtog så snart föremålet genom att tända ljus visat sin tacksamhet. Bruket av serenader spred sig från universitetet till lyceernas högre klasser, vars ungdom föranstaltade serenader för sina beundrade ”backfischar”, säger härom Wichmann. 48)

Den 17 februari 1883 höll U. V. en klubbafton, som tillika blev en avskedsfest för Gånge Rolf, som utnämnts till lektor vid Nykarleby seminarium. I U. V:s tidning (d. 17 mars) införde Mikael Lybeck en versifierad berättelse om denna klubbafton, i vilken Gånge Rolfs, Isak Smeds, Ivar Heikels, Julle Hartmans och andra bålda U. V:iters upptåg under festen skildrades. 49)

”Gamla vänner och vapenbröder” tog avsked av Wichmann med en fest på Kaisaniemi värdshus. Han omtalar, att Hjalmar Neiglick höll ett glänsande avskedstal och att flera andra talade. ”Karl Flodin improviserade på rak arm mycket muntra strofer, blandade med vemod, bland vilka den första och sista som betecknande för vi vänkrets och vårt fostbrödralag här torde fä citeras:


Nu skiljes ifrån kretsen
den man, som gått i spetsen,
den varma vikingasjäl.
Likt Andromakes Hektor
vår seminarielektor
från borgen tar farväl.

Men var förvissad, Gånge,
ej en, ej två, men månge
dig hjärtligt sakna här.
Din bottenskål vi tömma,
vi aldrig kunna glömma
den vän vi hålla kär.” 50)


Det mål, som Wichmann stridit för inom österbottniska studentföreningen, de båda språkens likställighet, uppnåddes på ett avdelningsmöte den 19 oktober 1885. Vid omröstning för svenskarnas förslag, att de båda språken skulle vara likställda och protokollen föras både på svenska och finska, avgavs 69 röster för detta och 5 röster mot. De svensksinnade hade således segrat. U. V:s medlemmar samlades efteråt till kollation för att fira segern. De avsände till f. d. medlemmar telegram därom, till Gånge Rolf av följande lydelse: ”Lektor Wichmann, Nykarleby, Din dröm verklighet. Språken likställda. Hell gamle gosse, Österbottningarnas majoritet.” 51) Från U. V:s årsmöten sändes ofta också en hälsning till Nykarlebylektorn, så, t. ex. den 13 mars 1888. Även i de fall, då Wichmann icke ihågkoms, med telegram, hyllades han med skålar” och tal vid årsfesterna.
[(Inf. 2009-11-21.)]



Källhänvisningar

Barndom, skolgång och studieår

1 Alma Söderhjelm, Brahestad 1649-1899 s. 254.

2 Assar ja Einar Wichmann, Wichmann ja Vichma suku. Genealogiska samfundets i Finland årsskrift XIX-XX s. 74.

3 V. K. E. Wichmann, Barndoms- och ungdomsminnen, Valan III s. 48.

4 Densamma s. 49.

5 Gånge Rolf, En österbottnisk ledare av gamla stammen. Slätten och Havet 1917 s. 21.  

[Mandelmjölk
En standardingrediens till medeltida matlagning. Mandelmjölk ersatte ofta mjölk i recepten.
- 2,5 dl mandel
- 5 dl vatten
Mal mandeln och häll kokande vatten över. Låt det dra ca 5 minuter och häll sedan över allt i en silduk. Alternativt häll vatten och mald mandel i en mixer, blanda tills det är en vit mjölkliknande vätska, sila ev. Använder du silduk, pressa ut all vätska ur massan. Du har nu en vit mjölkliknande vätska som används på samma sätt som mjölk.]


6 Söderhjelm, Brahestads historia s. 259-260.

7 Wichmann, Barndoms- och ungdomsminnen s. 50.

7a F. 1803, kh. i Siikajoki 1862-1888. Wichmanns tjänstgöring i Siikajoki torde således ha försiggått på somrarna 1863-73.

8 Densamma s. 51-52.

9 Densamma s. 52-53.

10 M. G. Schybergson, Jacob Tengströms Vittra skrifter i urval med en Lefnadsteckning s. XCIV och 143-155.

11 V. K. E. Wichmann, Hågkomster från Gamla Karleby högre svenska elementarskola 1870-1874. Öb. 12. 5. 1932.

12 Söderhjelm, Brahestads hist. s. 254 och G. Lönnbeck, Författningar rörande Elementarläroverken i Finland 1852-1895 s. 197.

13 Wichmann, Hågkomster från Gamlakarleby högre sv. elementarskola.

14 Wichmann, Barndoms- och ungdomsminnen, Valan II s. 53-36.

15 Svenska lyceum i Uleåborg s. 57.

16 Densamma s. 60-63.

17 Gånge Rolf, Några konventshågkomster från 1870-talet. Joukahainen XII s. 174-188.

18 Boken nu i skolrådet J. L. Bircks i Jakobstads ägo.




I Helsingfors 1877—1882

21 Gånge Rolf, Mina minnen av Zachris Topelius. Arena 1918 nr 1 s. 45.

22 Gånge Rolf, Svenskt studentliv i Finland för 50 år sedan s. 7.

23 Densamma s. 10.

24 Densamma s. 12—15.

25 Helsning tillegnad de med vederbörligt tillstånd den 31 maj 1882 promoverade Hundrafyratioåtta Filosofie Magistrar.



Wichmann ledare för svenskösterbottniska studenter


31 Gånge Rolf, Svenskt studentliv s. 44.

32 Gummerus, U. V:s historia s. 28.

33 Densamma s. 29.

34 Studentliv s. 45.

35 U. V:s hist. s. 32—33.

36 Densamma s. 38—39.

37 Studentliv s. 48.

38 Densamma s. 46.

39 U. V:s hist. s. 43—45.

40 Valan III s. 33.

41 U. V:s hist. s. 47.

42 Densamma s. 51—75.

43 Valan III s. 36—38.

44 Studentliv s. 50.

45 Akad. sångfören. 1838—1938 s. 47 och 121—128.

46 Studentliv s. 34.

47 Densamma s. 92—93.

48 Densamma s. 99.

49 U. V:s list. s. 77.

50 Studentliv s. 91.

51 U. V:s hist. s. 92 och 106.



K. V. Åkerblom  (1971)V. K. E. Wichmann - Gånge Rolf i Skolhistoriskt arkiv XI.


Läs mer:
Wichmann i Uppslagsverket Finland.
Fler artiklar ur Skolhistoriskt arkiv.
(Inf. 2009-10-03, rev. 2019-03-02 .)