Wold. Backman:                               

En nykarlebyättling.

ERIK JOHAN BÄCK.

 

Som orientering får jag här genast framhålla, att ovannämnda person ej tillhör den bekanta släkt, som har sitt namn efter hemmanet Bäck i Forsby. Han härstammar nämligen från Johan Johansson Beckbrännare, som var bland de första beckbrännarna vid stadens beckbruk vid åmynningen. Efter stora ofreden, då han benämndes Beck, senare Bäck, finna vi honom som stadstjänare i Nykarleby. Han var född 1673 och dog 1752 vid 79 års ålder. Hustrun hette Margeta (1670—1751). Dessa hade sonen Erik (1709—1772), som först var tullbesökare samt sedan 1754 stadsbetjänt, liksom fadern. Han var gift med Karin Pehrsdotter Rönlöf från Löfånger i Sverige (1721—1796). Dessa hade många barn, bland dem den 6:e i ordningen Johan, född 1760. Till först skräddare, flyttade som ogift 1787 till Gamlakarleby, där han gifte sig med Brita Maria Jurvelia och troligen kort därpå flyttade till Oravais (Kimo), men efter några år (1794) flyttade med hustru och tre barn tillbaka till hemstaden, där han fortsatte sin skrädderiverksamhet, till dess han 1809 erhöll burskap som handlande. Hans hustru avled 1809, och han gifte om sig med Brita Maria Lindqvist, en faster till Zachris Topelius' hustru. Johan Bäck avled 1821.

Efter denna långa inledning kommer jag till det egentliga föremålet för denna skildring: Erik Johan Bäck. Han var Johan Bäcks och Brita Maria Jurvelias äldsta son, född i Kimo by av Oravais socken, där föräldrarna som ovan nämnts under några år voro bosatta. Om honom veta vi under denna tid intet särskilt. Han flyttade som 14 årig år 1806 till Kristinestad och i flyttningsbetyget heter det: skräddarson, läser väl innan- och utantill Luth. kat. med Sveb. förkl. ur Davids psalmer. Lefnaden sedig — ej än bevistat skriftskola, haft smitt koppor. I Kristinestad finnes han också antecknad som inflyttad, men är sedan försvunnen utan några anteckningar om utflyttningsdag eller ort, vart han flyttat. (Jag passar här på tillfället att rätta en tidigare uppgift. I flyttningsbetyget stod skräddarsonen och icke skräddarlärling, som jag uppfattat saken. Visserligen är det icke otänkbart, att han som äldste son hade tänkt börja faderns yrke, men det finnes dock ej något belägg därpå).

För en kort tid sedan blev jag uppmärksamgjord på att i Jac. Ahrenbergs samling: Människor som jag känt, del II, ingår en skildring om en Erik Johan Bäck, författarens morfar, som visar sig vara den försvunna nykarlebyynglingen. Med sin livliga penna ger han här en bild av ett människoöde, som långt ifrån hör till de alldagliga. Så några korta data från denna skildring.

År 1812 kom Erik Johan Bäck till Viborg. Orsaken härtill var denna. När Carl Stjernvall utnämndes till Viborgs läns första guvernör efter länets återförening med det övriga Finland, skrev han till sin forna krigskamrater och bad om uppgift på hederligt och arbetsamt folk för att »skaffa nya människor» till länet, och då nämndes också unge Bäck. Han hade nämligen under kriget som 16 åring fört bud mellan Adlercreutz och hans krigskamrater och bl. a. en gång fört en betydande summa penningar från ränteriet i Vasa till Sandels, som då stod norr om Kuopio. Han hade genom redbarhet fäst sina överordnades uppmärksamhet vid sig.

I Viborg blev han anställd som landskontorist vid länsstyrelsen. Här tog han med energi ihop med länets räkenskaper och bedrev samtidigt studier, så att han år 1817 kunde avlägga studentexamen och samma år också kameralexamen samt blev 1818 vice landskamrerare. Han hade under sin verksamhet varit vittne till den oreda, vari räkenskaperna i olika härad befunne sig, och också till den orättvisa behandling, som bönderna i länet voro underkastade av donationsherrarna. Tsar Peter hade nämligen efter Viborgs läns inkorporering åt sina fältherrar och stormän donerat gods och hela socknar, utan att den rättsliga ställningen mellan dessa och bönderna blivit ordnad.

I den pågående kampen sällade sig Bäck obetingat på böndernas sida. »Obehärskad, stridslysten till sin natur och rättänkande gav han sig helt in i den stora kampen för donationsbönderna och detta med en häftighet och bitterhet, som gjorde honom svårhanterlig icke blott för motståndare, utan även för hans överordnade». Till slut måste han anhålla om avsked 1831, som beviljades och så blev han en framgångsrik advokat och blev en rik man.

Han gifte sig med en rådman Elfströms dotter, men hans hustru dog efter att ha skänkt honom en dotter, Matilda, som vid 17 års ålder gifte sig med magister C. V. Ahrenberg.

Jag har farit vida omkring, säger J. A., sett människor av många slag, men en originellare, en mera kuriös människa än morfar såg jag ej. Ont och gott voro hos honom sammanblandade på ett sätt, som var i högsta grad egendomligt. Morfar var österbottning till börd, frihetsälskande av uppfostran, uppbrusande och häftig till temperamentet, gudfruktig av nervositee — — — Storslagenhet och småsinthet, mildhet och uppbrusande vrede bodde i hans hjärta vägg om vägg, och den väggen var tunn.

Erik Johan Bäck hatade aristokratien, avskydde byråkratin och all formalism, obunden, hänsynslös frihet var hans ideal. Han följde med intresse med de revolutionära strävandena, som denna tid förekom i Europa. Som redan framhölls var han på sitt sätt religiös, han gick varje söndag i kyrkan, men gick demonstrativt ut kort före bönen för kejsar Nikolai, ty med om den ville han icke vara. Om honom anföres en mängd olika anekdoter, visande hans originalitet på många av livets områden.

Landskamreraren Erik Johan Bäck avled nyårstiden 1857 och med honom gick ur tiden en plikttrogen, energisk, orädd man, över vilken hans och hans förfäders hemstad kan vara stolt.


W. B.(Woldemar Backman.) 25 september 1942 no 39.



På kopian fanns även:

Skola byarna söderom staden bli utan postgång?

      Så frågar folk i Forsby, Kyrkoby och Ytterjeppo. Saken förhåller sig kort och gott så: Nuvarande postiljonen, vilken tre gånger i veckan, måndag, onsdag och fredag, burit posten till de nämnda byarna, har sagt upp sin tjänst. För en tid tillbaka begärde han löneförhöjning, vilket dock ej beviljades honom. Hans lön utgår nu med säger och skriver trehundra mark i månaden. Den sista december detta år avgår han. Tjänsten är nu lediganslagen.
      Nu undras: Skall någon ny postbärare kunna erhållas med den ersättning, som står till buds? Knappast. Det kunde tänkas, att en yngre person sökte och fick sysslan, men med den postmängd, som finnes i distriktet, bör tjänsten skötas av en fullvuxen person.
      Varför vederbörande så ogin att utbetala sina anställda? Kan man fordra att någon i dessa tider skall frambefordra post tretton gånger per månad i ur och skur och t. o. m. under juldagen, om så råkar falla sig, för  3 0 0  mk? Svaret blir nej.
      I Ytterjeppo diskuterar man frågan på bysstämma å småskolan i morgon kväll. Det kan hända, att byarna måste ingripa. Utan postgång kunna vi inte vara. Detta är klart. En sådan tillbakagång kan inte tolereras. Därför: möt upp för att diskutera saken!

Bysbo.


Österbottniska Posten
, nr 39/1942.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Erik Johan Bäck av Jac Ahrenberg.
Komplettering till Wold. Backmans presentation av och Jacob Ahrenbergs intressanta berättelse om sin morfar Erik Johan Bäck av Lars Smeds.
Fler artiklar ur tidningen.
(Inf. 2005-09-22/HK, rev. 2022-10-15 .)