Befolkningen synes förvånansvärt snabbt ha anpassat sig
efter den nya situationen. Handeln kom nästan genast i gång
på nytt. Rådman Matts Sandström fick sålunda den
16 jan. av magistraten hyra stadens södra vaktstuga, d.v.s. nuvarande
Brostugan som handelsbod. Han fick även köpa de sex för
staden ”obegagneliga” skolbänkar som stod där. Rådmännen
Albert Dyhr, C. W. Sundström och handl. C. E. Ekholm fick
gemensamt hyra spruthuset. För brandredskapen upphyrdes i stället
ett magasin av rådman Sandström. Den norra vaktstugan uthyrdes
åt målaren Johan Nils Gummerus. 24) Handl. J. W.
Lundqvist 25) fick den 24 mars tillstånd att bygga en salubod
i norra gaveln av f. rådman J. Strömbäcks mot Kyrkotorget
stående hus (f. tullhuset) med ägarens bifall och skyldighet
att nedriva byggnaden, då magistraten fann nödigt. I skomakaren
Carl Brännholms hus nr 97 hyrde bagarmästaren Carl Anton Knape
rum för sitt bageri. I slutet av jan. fanns redan nio mer eller mindre
primitiva handelsbodar i verksamhet. Mod och företagsamhet rådde;
man hjälpte varandra så gott man kunde. 26 )
Provisoriska hus byggdes även snart på de utbrända tomterna,
bl.a. av handl. E. A. Waselius och Abr. Westlin, som byggde flera
sådana hus på G. G. Gottlebens tomt nr 49 och bedrev
handel där, G. M. Hedström, sjömanshustrun Maria Eriksson,
handl. Josef Engström, garvaränkan Karolina Lindvall, sjömanshustrun
Maria Rank och vaktmästaren Petter Olof Wahlberg. De uppmanades bortflytta
dem före den 15 okt. 1860.
Redan den 10 juni utannonserade stadsläkaren J. F. Blank, att
brunnsdrickningen vid Ny-Carleby
helsokälla skulle begynna den 25 aug. 27) Från
denna månads början 1858 ordnades stadens näringsrättigheter
så att stadskällaren uppläts åt skräddaren
A. Forssell för 80 rbl, ena ölkrogen åt sjömannen
Matts Axelsson för samma belopp och den andra åt sjömanshustrun
Maria Rank för 70 rbl, allt s:r.
Självfallet flyttade man från det ena provisoriet till det
andra, allteftersom man började komma i ordning. Invånarna
i spruthuset synes sålunda ha varierat. Hanna Sundström berättar härom och om stadsbornas beteende följande: 28)
Efter branden bodde familjen Sundström i sedermera Roos'ska gården
i Nystaden (½ nr 120 enl. 1844 års och nr 111—112 enl.
1858 års stadsplaner). Bokhållarna var även inkvarterade
där, så det var mycket trångt. Kapten Hans Holmströms 29)
familj bodde i vindskamrarna. Så snart som möjligt lät
Sundström på det brunna husets tomt uppföra en liten byggnad
med butik och två kamrar, en för sig och en för bokhållarna.
Där drev han sedan sin handel.
Andra stadsbor bodde efter branden lika improviserat. Rådmännen
Sandström och Dyhr och en tid även Westlin samt F. M. Gyllenberg
bodde i spruthuset och arresten, den förstnämnde i norra och
den sistnämnde i södra ändan. Sprutorna var till en början
infösta i mellersta rummet. De provisoriska butikerna hade fönster
bara över dörren, men övra dörrhalvorna stod öppna
dagen lång.
Det var festligt att få se Gyllenberg 30) stänga sin
boddörr om kvällarna, berättar Hanna Sundström. Han
knuffade och skuffade till dörren och till sist gjorde han ett häftigt
utfall mot den för att pröva, om den höll. Gyllenberg bestod
sig icke med någon belysning i boden efter mörkrets inbrott,
utan väntade där som spindeln i nätet på sina kunder.
Kom det någon som ville handla, strök han eld på en svavelsticka
och tände en sprakande talgdank. Sedan kunden fått det begärda,
frågade han: ”Ska de vara någo vidare för de övriga
fyrkarna?” Blev svaret nej, blåste han ögonblickligen
ut den dyrbara dankens flämtande låga, och kunden fick söka
sig ut i mörker.
Gyllenberg var annars efter branden som ”bortblandad”. Han
gick omkring och beklagade sig, att han förlorat 3 par stövlar,
alla av läder. Då han en gång spisade hos Sundström
och åter beklagade sig över de förlorade läderstövlarna,
sade Sundström: ”Nå, vad hade de bort vara gjorda av?
Av trä kanske!”
Gyllenberg lät uppföra åt sig och familjen en stuga på
Källbacken, men av handeln blev det ej något vidare. De efter
branden återstående varorna magasinerades där och fanns
kvar ännu vid hans död 1888. Branden knäckte honom, han
började gå krokig, plockade var han gick på gatorna upp
stickor och stenar så att rockfickorna stod pösande, och då
han kom hem, tömde han stenarna i groparna på sin gård,
medan stickorna brändes.
En som hade mera tur var rådman Berger, vars gård låg
upp i vinden ett gott stycke från brandstället och dessutom
vid Kyrkotorget, så att både god tid och gott utrymme gavs
till bärgning. Han fick även nästan hela sitt lösöre
och varuförråd bärgat. Han hade försäkrat för
6000 rbl s:r i Skandia, varför man antog att bolagets förlust
på Nykarleby skulle minska med hälften. 31)
I ett brev till sin vän konsuln och försäkringsmannen
Carl Fr. Degener i Helsingfors ett par veckor efter branden uttalar sig
Carl Grundfeldt synnerligen bittert om en del stadsbors beteende under
och efter denna. Degener hade inbegärt uppgifter rörande en
del personers förluster och ersättningsanspråk vid branden.
Grundfeldts brev (GS) är förtjänt av att återges
i utdrag.
Först redogör han för sin egen situation:
”Ny Karleby d: 29 Januari 1858.
Herr Konsul Fr. Degener,
Helsingfors.
Hjertligen tackar jag för HH varma deltagande i min och så
många andra härvarande vänners olycka!
Andra gården ifrån stället, där elden löskom,
samt, i den förfärliga blåsten, alldeles under vinden,
voro vi, jemte min svärmor och Svåger, bland de förstblivna
husvilla. Om elden två timmar sednare utbrutit, hade sannolikt
åtminstone vi alla blifvit inbrände.
Det gifves visserligen menniskor — beklagligen nog! — som
veta begagna äfven olyckan till sin fördel och hvartill
just tillfällen som dessa äro så inbjudande; dock
vare sådant långt ifrån mig! Ärligt och redbart
har jag under medgångens dagar sökt vandra min väg
fram; ett obefläckadt namn skall, äfven i motgångens
och pröfningens stund, förblifva min dyrbaraste egendom.
Min förlust måste naturligtvis vara kännbar, dock
hoppas jag, med Guds hjelp, medmenniskors hofsamhet, och såvida
ej nya olyckor tillstöta, kunna göra en hvar rätt;
och detta skall, under olyckans pröfning, blifva min högsta
tillfredsställelse.”
Därefter kommer han in på den tidigare nämnde, i konkurs
förklarade handl. Gottleben, som tydligen gjort anspråk på
en alltför stor ersättning för sitt varulager, och blivit
föremål för förfrågningar från försäkringshåll,
samt på Nykarlebyköpmännen i allmänhet:
”Jag har ej kunnat utforska om eller hvar Tit G(ottlebe)-n kan hafva sitt lager eller (sin) lösegendom försäkrad.
Om, som han troligen gör, vill begagna sig af branden för
egennyttiga speculationer, är han väl för klok att
derom upplysa. Jag kan emellertid upplysa, att hans gård, belägen ofvan vinden, eller blåsten, först kl. 6 på
morgonen antändes samt att han tillfölje deraf fått,
som man sagt mig, berga t.o.m. krokarna i taket på sin krambod.
Under eldsvådan sade han till mig: ”se så, nu börjar
det småningom blifva jemnlikhet”, hvarvid skadeglädjen
tydligt framlyste, samt, någon stund efteråt, samma ord
till Dyhr. Den, som vid lågorna af sin nästas egendom,
kan yttra sådana ord, måste vara, lindrigast sagt —
en skurk, och färdig till hvarje dålig handling.
Har HH någodt oafslutadt med en så usel menniska, så
låt ej förleda sig till någon afprutning genom de
förluster han sannolikt skall söka föregifva, men hvilka
i så fall äro alldeles ogrundade. Utom detta och ett annat Ogräs (trol. handl. Abr. Westlin, Gottlebens kumpan) 32)
hade vår lilla stad ganska hederliga Köpmän, hvarföre
jag äfven tror att, med undantag af några yngre och mindre
bemedlade, ganska få skola hvarken göra Konkurs eller accords
propositioner, ehuru enhvar lidit mycket.”
Så återgår Grundfeldt till sig själv:
”För min försigtighet vid varureqvisitioner, äfvensom
i allmänhet, har jag förr, af såväl Oppman, som
månget annat pundhufvud, fått lida mycken smälek.
Hvart hade jag nu tagit vägen med ett stort lager? Lyckligtvis
var detsamma ej stort och i ”Skandia” hade jag min lösegendom
försäkrad. Jag har alltid följt och skall alltid följa
Jacob Ärligs gamla ordspråk: ”försigtighet varar
längst”, och för öfrigt — prisad vare min
precence d'esprit 33) [sinnesnärvaro] och tilltagsenhet
vid branden, — räddade jag mer än mången, som
bodde långt ifrån elden.”
Grundfeldt säger sig vara överhopad av göromål och
bekymmer. I hans källare hade elden härjat några kärl
viner och spirituosa. Två pipor portvin, som ankommit från
Oporto, var fortfarande orörda. Grundfeldt anhöll om anstånd
med betalningen för dem med några månader, om så
behövdes. Den olyckliga penningbristen gjorde, att han ej heller
detta år kunde påräkna punktlighet, då det gällde
inbetalningar från ”Mina Gubbar i uppstäderna”.
Åtta dagar efter branden hade fru Grundfeldt nedkommit med en dotter.
Mannen hade gjort sig räkning på en pojke, men ”den fatala
eldsvådan (hade) spräckt äfven denna förhoppning”. —
Sist omnämner Grundfeldt, att Hans Kejserl. Majestät sänt
5000 rbl sr till staden, att utdelas bland de mest behövande bland
dem, som edligen bestyrkt sin förlust. ”Bland andra beedigade
G(ottlebe)n 1500 Rubels förlust vid branden. Jag är säker
att hans uppgift var lika falsk som hela hans väsende för öfrigt,
ty äfven hans Gård var brandförsäkrad.”
Att Gottleben betraktades som en misstänkt figur, framgår
även av att Degener bett Grundfeldt vaka över att han ej kunde
”få arbetsdom på sig innan Hällsten 34) har
bysättningsdom på honom”. 35)
|