XIV. EFTER BRANDEN

Skall staden flyttas? Polemiken Yrjö-Koskinen Topelius


Den katastrof, som drabbat staden och dess till c:a 1250 personer uppgående befolkning var som vi sett fruktansvärd. Man kan föreställa sig stadsbornas förtvivlan under den fasansfulla natt de upplevat. Morgongryningen den 13 jan. måtte ha känts ovanligt grå och tung för de redan tidigare fattiga och nu helt utblottade människorna.

Stadens myndigheter stod såsom nämnts inför svåra problem. Åtgärder måste med det snaraste vidtagas för utspisning, beklädnad och inkvartering av de husvilla. Till de sistnämnda hörde även myndigheterna, som till en början fick nöja sig med provisoriska lokaler av olika slag.

Efter branden höll rådhusrätten och magistraten till en början sålunda till i prostgården, dit många av stadsborna tagit sin tillflykt. Först i okt. 1859 flyttade de till handl. Alfred Häggbloms nybyggda gård på den nyreglerade tomten nr 47, där salen upphyrdes för 29 rbl. För år 1868 upphyrdes en sal, tambur och en kammare av änkefru Elisabeth Ölund för 200:mk. I hyran ingick nödiga möbler.36) Senare hyrdes rum hos handl. P. Aug. Lybeck under flera år, tills magistraten och rådhusrätten efter elementarskolans avveckling inrymdes i den förutvarande skolbyggnaden.

Postkontoret inhystes hos f. postiljonen C. Hammarlund i gården nr 81 [F.d. Håkan Wenelius och Reguel. Lindén (osedvanligt lyckad renovering i mitten på sjuttiotalet) vid korsningen Gustav Adolfsgatan-Källbackgatan.] och senare i sjömannen Carl Björkmans gård nr 87. [Tarvos/Karl-Erik Blom i korsningen Mathesiusgatan-Källbackgatan.] Apoteket öppnades provisoriskt i Ölund-Benzelstjernska huset på tomten nr 131 väster om älven (senare nr 105). Apoteket var länge sämre försett än ett dugligt skeppsapotek, ty apotekare Nils Malmberg hade endast hunnit bärga de dyraste och lättast transportabla eteriska oljorna och kemiska preparaten. 37)

Tullkammaren fick rum hos tullförvaltaren P. J. Falck i gården nr 117 [Övergaard/Sjöskog]. Viktualiehandl. J. Häggblom fick i uppdrag att hålla gästgiveri och hästar i krukmakaren G. H. Löfgrens gård nr 91 [Erik Sund, korsningen Karleborgsgatan/Källbackgatan, liksom tidigare mot 50 rbl i årslön och halva gårdshyran.

Invånarna fick efter branden rum dels i de kvarvarande husen och stugorna, dels i de kringliggande byarna och gårdarna, såsom tidigare nämnts. På Kuddnäs bodde sålunda under sommaren 14 familjer.

Den 16 jan., medan askan ännu glödde bland husgrunderna, hade magistraten sitt första protokollförda sammanträde efter branden. Närvarande var borgmästare Montin, rådman J. A. Lybeck och f. rådmannen C. J. Serger med handl. A. G. Olson som adjungerad. Protokollet är ofullständigt och visar, att magistraten ännu ej riktigt fungerade. Man var tydligen tveksam om, huruvida staden överhuvudtaget skulle återuppbyggas. En flyttning av staden till något ställe med god hamn synes ha varit påtänkt. Som lämpliga platser nämndes Karvat by i Oravais, Storösund i Kantlax by och Monäs sund i byn med samma namn i Munsala. Erbjudanden hade redan hunnit tillställas borgerskapet att flytta över till Jakobstad och Vasa. Redan den 15 jan. hade sålunda lektor G. Z. Yrjö-Koskinen (f. Forsman) i Jakobstad tillställt tidningen Suometar ett brev, vari han förmodade, att Lapuan-Joensuu, som han kallade Nykarleby, aldrig mera skulle bliva en stad. Det vore även bäst, om man ej ens försökte göra den till en sådan. ”Kuuluu ehkä kovalta, kun tautiin langennutta tuomitaan kuolewaksi. Mutta jos kuolema kuitenkin on wälttämätön, jos se on uuden elämän alkeheksi tarpeellinenkin, onhan silloin parasta, että tuomiosanat aikanaan lausutaan.” Kokkola, Pietarsaari och Joensuu låg för nära varandra enligt Yrjö-Koskinen. I synnerhet de två senare hade legat i vägen för varandra. Då Jakobstad brann 22 år tidigare, hade det varit fråga om att flytta staden till Joensuu. Det blev ej så, och det var bra, ty Jakobstad hade en utmärkt hamn, medan Joensuus hamn var utomordentligt dålig. Joensuu var även en mindre stad och dess utrikeshandel synnerligen obetydlig. Om dess tjärhandel hade det alltid sagts, att om man råkat behöva lastfyllnad, har man betalat vilket pris som helst, men däremellan har man ej betalat just någonting. Likväl hade Joensuu alltid legat i vägen för Jakobstad och alltid kunnat prångla ut varor, som varit på ankommande, till denna stad.

Ett gammalt, hedervärt bruk var, att man ej fick tala illa om en avliden. Men sant var, att Joensuu ej mera skulle bliva en stad vid sidan om Jakobstad, om man även försökte. Av Jakobstad kunde det däremot bli en duglig stad, om Joensuuborna flyttade dit. Stadens läge var visserligen osunt och den inre hamnen hade redan grundat upp så att större fartyg ej kunde gå in där. Om mera folk och verksamhet skulle komma till staden, var det också troligt, att träsken skulle dikas ut och hamnen muddras upp. Den kommunala andan var visserligen dålig i Jakobstad och knappast bättre i Joensuu, men om städerna förenades, skulle det i Jakobstad uppstå tävlan, livligare verksamhet och drift och större frihet. Kanske rådhusbyggnaden då även kunde bli färdig! Åtminstone skulle bildningstörsten vakna i i denna större stad och breda ut sig även till landsbygden, som nu var synnerligen rå (”kovin raakamainen”).

Yrjö-Koskinen hoppades, att ”Joensuulaiset” själva skulle förstå fördelen av detta. Han trodde fullt och fast, att om ett par tre köpmän flyttade därifrån till Jakobstad, måste hela staden följa efter. Till en början skulle man då ha två borgmästare, två läkare, vilket var mycket behövligt, två apotek o.s.v. Av de två lägre elementarskolorna skulle det bli en med tre lärare. Detta bevisade enligt Yrjö-Koskinen, att saken var möjlig att genomföra.38)

Yrjö-Koskinens artikel väckte stor förtrytelse, kanske ej så mycket bland Nykarlebyborna själva, som hos Z. Topelius i Helsingfors. Det var förklarligt om Nykarlebyborna ej orkade reagera genast. Yrjö-Koskinen visste, att man efter branden var mycket pessimistisk i Nykarleby och att borgmästaren själv skulle ha förklarat, att staden omöjligt kunde hämta sig. Han skulle t.o.m. ha lovat att göra vad han kunde för att man ej ens försökte bygga upp den igen. Guvernören skall ha varit av samma åsikt liksom en hel del stadsbor.39) Yrjö-Koskinen tyckte sig sålunda ha medhåll från stadsborna själva. Topelius däremot gick till ett ursinnigt angrepp mot honom. Bara tanken på att låta hemstaden försvinna för all framtid var Topelius förhatlig. Den 27 jan., tio dagar efter det att stadens fäder beslutit återuppbygga densamma, publicerade han i Helsingfors Tidningar sin berömda uppgörelse med Yrjö-Koskinen: ”Bör en finsk stad gå under?”40)

Innan ännu den aska kallnat, skriver Topelius, vilken är allt, eller nästan allt, som återstår av en olycklig stad, hör man en röst från dess närmaste grannstad förklara dessa glödande ruiner ovärdiga att åter uppstå, - råda det förhärjade samhället att låta stryka sitt namn från Finlands karta och flytta till grannen, emedan där vore en affär att göra!

Arvingarna brukar dock, fortsätter Topelius, ej tala om affärer innan den sjuke är död; man dröjer med bouppteckningen åtminstone tills dess man med säkerhet vet, att den hårt slagne uppgivit andan. Här är det långtifrån avgjort, menar Topelius. Ännu återstår 1200 människor, som ej kan förnekas sin mänskliga rätt att älska den plats, där de är födda och där deras fäder levat och verkat i mer än två århundraden. Dessa människor är ursäktade, om de ej, så strax åtminstone, kan uppskatta den utomordentliga vinsten av en affär, som berövar dem det enda, vilket ännu återstår dem som samhälle, hoppet om en framtid.

I själva verket återgår, skriver Topelius, Yrjö-Koskinen i sin tankegång till 15- och 1600-talens visa åsikter om näringarnas upphjälpande, då som bekant det ena påbudet efter det andra utkom, att de eller de städerna borde upphöra och deras invånare förflyttas till grannstäderna för att upphjälpa dessa, påbud som lyckligtvis varje gång visade sig vara lika maktlösa som orimliga. Yrjö-Koskinen hade ej märkt, att åsikterna betydligt förändrat sig, och att Finland numera tvärtom ansågs ha för få städer. Att utstryka en stad, vore det också en av de minsta, det var att på samma gång utstryka ett av dess civilisationselement och lämna ett tomrum, som ej kan fyllas genom att någon annan stad möjligen exporterar några hundra tunnor tjära eller tolfter plankor mera om året.

Yrjö-Koskinens resonemang var enligt Topelius ett utslag av småstadsjalusin. Efter att ha kastat en blick tillbaka på städernas och rivalitetens historia, konstaterar han, att alla de österbottniska hamnarna, Kaskö undantagen, lider av uppgrundning. Nykarlebys hamn var rymlig nog och lika djup och tryggad som Jakobstads, men inloppet var svårt och bildade ett S. Orsaken var ett grund, som sköt ut från Sandörns holme åt väster, men detta grund med 18-30 fots vatten tätt vid sidorna, stod nu knappt mera än 1/2 fot under havsytans medelhöjd och skulle till följd av landhöjningen om 20 år stå ovanom vattnet. Med en genomgrävning av detta grund, 4 à 500 alnar, vore inloppets största svårighet undanröjd, menar Topelius.

Yrjö-Koskinens ringa uppskattning av Nykarlebys handel var enligt Topelius även obefogad. Ännu tills dato lämnade staden 5 eller 6 andra sjöstäder ett gott stycke efter sig. Det var sant, att handeln och lästetalet avtagit under de tjugo senaste åren, men detta berodde på allmänna orsaker och gällde även Vasa, Gamlakarleby m.fl. städer. Särskilda orsaker hade även bidragit. Åren 1836-1842 hade Nykarleby olyckan att förlora dyrbara fartyg och se några av sina största handelshus ramla, medan andra, skrämda av olyckorna, drog sig tillbaka ur rörelsen.

Detsamma kunde gälla andra städer, t.ex. Jakobstad. Topelius medgav dock, att med större endräkt och allmänanda hade förlusterna i Nykarleby ej blivit på långt när så kännbara.

Topelius hänvisade även till att under Krimkriget [1853—56] trafiken i Nykarleby varit en av de största i landet och att staden f.n. hade tre skeppsvarv på Alörn. Nykarleby hade även ett bättre handelsläge än Jakobstad såsom beläget 3 verst norrom mynningen av inlandets betydande livsåder, Lappovägen, och 5 verst söderom mynningen av Vasa läns andra flod. Jakobstad däremot låg ½ mil på sidan om stora kustvägen. Nykarleby hade följaktligen ett för handeln vida förmånligare läge.

Topelius menade, att de båda städerna borde kunna begagna sig av sina naturliga resurser bättre än genom att ägna sig åt småstadsgnabb. Jakobstad borde utnyttja den kringboende befolkningens slöjdfärdighet till att anlägga industrier, Nykarleby åter den mäktiga älven med dess tre forsar till blivande fabriksanläggningar.

Skalden gjorde sig även lustig över Yrjö-Koskinens namngivning ”Lapuan Joensuu”. Denna benämning var enligt Topelius okänd även bland nejdens finnar. Han slutar med en förhoppning, att andra landsmän skulle mildra stadens sorgliga lott med vänligare önskningar, och att dess invånare själva genom endräkt, mod och förtröstan skulle visa sig värdiga en lyckligare framtid.

Yrjö-Koskinen dröjde en månad med sitt svar. I detta fritog han Jakobstadsborna från att dela hans åsikter. Han trodde fortfarande inte, att Nykarleby mera skulle bli en stad, men möjligen en köping. Han gör sig rolig över Topelius funderingar om forsarna i älven och fabrikerna kring dem. Yrjö-Koskinen hade dittills ej hört något annat nämnvärt om denna å än att man fick goda abborrar genom mete utanför Kuddnäs. ”Dessa abborrar sända många hälsningar till hr Z. T. och lova stanna på sin plats, även om staden försvinner.” Detta var den enda tröst Yrjö-Koskinen kunde ge Topelius, ty med bästa vilja kunde han ej göra en stad av Joensuu. Om kronan beviljade ett större byggnadslån, kunde det visserligen bli någonting liknande en stad, men inte mera. Men Kronans medel var landets och folkets och fick ej användas till att förnya varje by, som förstördes genom vådeld. I detta fall skulle pengarna ej ha någon annan verkan än vad som skulle ske även utan dem, nämligen att Nykarleby skulle bli en köping. Ingen skulle sedan förbjuda någon att bo där, ej ens hr Z. T., om han ock ville flytta dit med hela Helsingfors Tidningar. [Y-K tycks ha haft en rätt vass penna.]

Sin benägenhet att kalla Nykarleby för Joensuu förklarade Yrjö-Koskinen med att finnarna än kallade staden för Joensuu och än för Nyykaarlepyy. Men då det sistnämnda lät fult på finska, hade han försökt undvika detta namn, vilket f.ö. påminde om ”pyystä maailman lopulla”. Ordet Lapuan hade på senare tid fogats till Joensuu för att skilja det från Pielis-Joensuu i Karelen!41)

Det var således ej mycket annat än smädelser Yrjö-Koskinen hade att komma med i sin replik. Värre var, att han i Helsingfors försökte påverka senaten i samma riktning. Långt senare återkom Topelius till denna tid. ”När Nykarleby brann”, skriver han, ”gjorde grannstaden Jakobstad vad den förmådde för att utplåna sin olyckliga medtävlare från Finlands karta. Förslaget vann anhängare i senaten; man lät förnimma, att de två städerna lågo för nära varandra och att en förening låge i bådas intresse.” Topelius använde sin bekantskap med senatens ledamöter för att förhindra detta. Hans försvar i Helsingfors Tidningar för Nykarlebys tillvaro ”föranledde från Jakobstad den spetsiga anmärkningen, att nog kunde ju 'Kuddnäs smöret' försäljas även i sistnämnda stad”. Resultatet blev, att Nykarleby fick 25.000 rubel av staten i byggnadshjälp och att staden fick leva. Topelius tillägger: ”Kanhända var detta icke statsekonomi; kanhända var det lokalpatriotism; men tolv år senare kom folkskoleseminariet och blev ett nytt argument för stadens tillvaro.” 42)


Erik Birck (1980) Nykarleby stads historia del II, sid. 591—596.


Nästa kapitel: Stadens återuppbyggnad besluts och planeras.
(Rev. 2015-01-26)