Brigitta Alexandra Gyllenberg (f. Wasiljeff) var änka efter handlanden i Wasa, Lars Oskar Gyllenberg (f. i Ylivieska 26.10.1826, d. i Vasa 9.11.1887) och var född den 17 jan. 1825 i Nykarleby. Hon dog i Björneborg den 15 juli 1915. Hennes mor var Sofia Lybeck, dotter till stadsbarnmorskan i Nykarleby Brita Christina Lybeck (f. Rothoff), vars man varit intendent vid kronobränneriet på ”Haralden”. Fru Gyllenberg mindes som gammal det stora bränneri-”skylet”, som hon sett, då hon som flicka var på besök hos kapten Kerrmans där (Joh. Jakob Kerrman bodde på Haralds hemman 1821—1843). Gamla fru Lybeck dog den 14 jan. 1848 vid över 81 års ålder och var alltså född 1767. 53)

Fru Gyllenberg hade genom sin mor en del minnen av ryssarna i Nykarleby en tid efter kriget 1808—1809. De blev redan vid denna tid mycket populära, i synnerhet bland stadens kvinnliga ungdom.

Då omkring 1820 en rysk truppavdelning skulle inkvarteras i Nykarleby, gick sålunda en hop stadsflickor ut att möta ”fienden”. Rädda, men nyfikna gömde de sig bakom stora stenar vid vägen och spejade därifrån mot de ankommande. ”Den förste, som kommer, skall bli min”, sade den överdådiga Sofia Lybeck, fru Gyllenbergs mor. Den första som kom, var musikanternas ledare, sergeanten, sedermera tamburmajoren Johan Wasiljeff. Han var icke ”grek”, d.v.s. grekiskkatolik, säger fru G., utan hade ”svensk religion”. De gifte sig 1824 54) och Sofie Lybeck hade med ryssen tre döttrar. Barnen skall ha uppfostrats som lutheraner. Paret flyttade till Ilmola 1825 och sedan till Petersburg, då truppen kommenderades dit. Brita Alexandra, den yngsta dottern blev kvar hos mormodern, barnmorskan i Nykarleby, upptogs av henne som eget barn och fick hennes namn, Lybeck. Sedan hörde man ej mycket av dem. Det berättas, att hon en gång skall ha kört ut sin far, då han i dryckesrört tillstånd kom för att hälsa på. Som gammal ville hon ej tala om honom. De andra döttrarna skall ha blivit gifta i Petersburg, och var ”fint folk”.

Brita Stina Lybeck hade genom änkefru Anna Sofia Calamnius-Turdins godhet fått tillfälle att fara till Stockholm för att lära sig förlossningskonsten, t.o.m. tångförlossning. Hon blev ovanligt skicklig i sitt fack, anlitades av fruarna till stadens honoratiores och kallades även till grannstäderna. Hennes väninnor i Nykarleby var fruarna i Lindqvist, änkeapotekerskan Bastman, prostinnan Snellman, kaptenskorna Rundström och Brunström m.fl. Hon läste romaner tillsammans med dem och spelade kort. Väninnorna kom på förmiddagen och gick hem redan vid 13-tiden. Det var ej sed att dricka förmiddagskaffe; man var tillsammans även utan traktering. Fru Lybeck satte gärna ihop tillfällighetsverser och en gång anlitades hon härtill av prostinnan Snellman. Prostinnan höll den tiden ”gåsar”, som sprang omkring på gården och följde efter barnen ibland. För att fira fadderbarnet Emilie Lindqvist slaktades en präktig gås till present, och såsom ”fyllning” inpackades faddergåvan, en silversked, i gåskroppen. På detta gjorde den ”kloka fru Lybeck” vers:

”Jag kommer från främmande länder
Till dig Marie Emilie.
Jag hört att du har fått tänder,
och jag önskar att uppäten bli!”

Brita Stina Lybeck hade tre barn i sitt äktenskap med handelsbetjänten Johan Lybeck d.y. (f. 1772 i Nkby, d. där 1809). Släkten härstammade från Lybeck hemman i Bråtöby i Kronoby, därifrån handskmakaren Johan Lybeck (f. i Kronoby 7.2.1730, d. i Vasa 10.4.1799) inflyttat 1758. Han gifte sig i Nykarleby den 26 okt. 1859 med Helena Schytén (f. i Nkby 1732, d. där 5.11.1795 i lungsot) och flyttade till Vasa 1796. 55)

Utom döttrarna Brita Sofia och Greta Stina hade Lybecks sonen i Carl Ferdinand (f. 20.11.1797, d. 14.7.1833 i lungsot); Han var sjöman och blev senare handlande i Nykarleby, ”höckar Lybeck”. ”Han var en trevlig man”, säger fru G., stor sångare, spelade flöjt och fiol, men led av bröstsjuka och dog ung. Han skall enligt fru G. ha varit den första, som blev begravd i Nykarleby nya kyrkogård vid Ragnörn, ehuru kyrkogården fick namnet Marie kyrkogård efter gamla fru Maria Hammarin, som samtidigt blev jordad där. Lybeck skall ha dött blott någon timme efter henne, enligt fru G. Emellertid förtäljer De dödas bok i kyrkoarkivet, att Lybeck dog den 14 och Marie Hammarin den 23 juli 1833 och att hon blev begraven den 1 aug. Enligt Topelius (Dagböcker I s. 103 ff, 107) invigdes begravningsplatsen den 21 juli 1833 i närvaro av c:a 3000 personer. Den 23 juli fördes hökare Lybeck till ”nya kyrkogården”. S.d. dog fru Hammarin och fördes dit den 25 juli. Den 1 aug. hölls gravöl och Z. T. följde till begravningsplatsen. Snart följde många efter, ty den sommaren bortryckte rödsoten både barn och äldre, bl.a. rådman Schales änka Anna Cath. Schale, som fick sin grav närmast invid fru Hamlmarins.

Det kan nämnas, att när handl. J. A. Lybeck 1833 bar sin broders barns kista under armen att jordas på den nya begravningsplatsen sade han: ”Nu kan jag säga, att jag burit den första hit.” Det är således flera, som tävlar om att ha varit de första, som lagts till vila där.

Fru G. mindes, att fru Hammarins gravvård, som kapten Broman hämtade till Nykarleby, var av så dåligt material, d.v.s. ”kritsten” (ehuru Broman skall ha tagit väl betalt), att den snart började förfalla. 56) Stenen, ”obelisken”, var enligt Z. Schalin det första större monumentet, som restes på den nya gravgården. Den stod i all sin skröplighet ännu kvar på 1920-talet, helt överklädd med gröna lavar och alldeles ovårdad. Minnesvården var m.a.o. lika förgänglig som den Hammarinska rikedomen.

Den yngre fru Hammarin, f. Carolina Svahn, skall enligt fru G. under sin änketid ofta brukat säga: ”Hvem skall lösa vår stora egendom?”, förmodligen menade, att det skulle bli svårt att få någon köpare till fastigheter och fartyg. Så kom branden 1858 och uppslukade gård och inventarier, och så kom ”en slarfvig måg” (Enegren) och ”spelade och suddade bort kontanterna”, berättar fru Gyllenberg

Hökaren Carl Ferdinand Lybecks fru, Maja Greta Eklund (f. 1800, d. 1855), var halt och kallades ”Klinkon”, 57) en religiös och präktig människa enligt fru G. Hon avled den 14 maj 1855. Deras son var sjökapten Lars Leonard Lybeck (f. i Nkby 26.3.1824, d. utrikes 1866—70). Han gick till sjöss 1839 på fregattskeppet Juno, kapten Hans Lind, var styrman bl.a. på Emelie 1847 och Alku 1857, kapten bl.a. på karavellen Dufvan 1861 och på Wasaskonaren Express (48 läster) 1865. Han ägde gården nr 60 och var sedan den 31 aug. 1856 gift med Amanda Schjoman (f. i Nkby 23.10.1822, d. där 6.3.1865 i lungsot), dotterdotter till repslagaren Hans Schjoman. Deras barn dog alla i späd ålder.

Sjökapten Lybeck var den som byggde sedermera Axel Kisors gård. Lybeck hade en äventyrlig sjömansbana bakom sig. Som kapten led han en gång på 1850-talet skeppsbrott, troligen i Stilla havet. Vid skeppsbrottet räddades inga andra än kapten Lybeck, styrman Studd (fr. Kristina) och konstapel Broman, som tog sig i land på en ö. På ön saknades vatten och männen försökte gräva sig en brunn. Detta väckte infödingarnas misstro, de trodde, att det gällde skatter. Kapten Lybeck lyckades dock förklara för dem, att det var vatten man sökte. Sedan timrade de skeppsbrutna åt sig en farkost av virke, som kastats upp på stranden. När den efter många mödor blivit färdig, begav de sig ut till havs. Men storm eller bränningar splittrade farkosten, och Studd och Broman drunknade. Lybeck åter kastades av vågorna tillbaka till den strand han lämnat. Han måste åter vänta. Vart annat eller vart tredje år kom ett fartyg till ön för att göra byteshandel med djurskinn och med ett sådant skepp kom han äntligen därifrån efter två år. Då han i närmaste hamn avgav sin sjöförklaring hade han ett byxben och en skjortärm i behåll av sin ursprungliga kostym. Man sade därför till honom: ”Ni borde inte heta Leonard Lybeck, utan Robinson den andre!”

Hemkommen gifte han sig 1856 med Amanda Schjoman, vars mor Susanna Elisabet S. var ogift. Fadern sades vara borgmästaren Fredrik Calamnius (borgmästare i Nkby 1819—1835).

Lybeck hade en hund, som hette Allegro. Han hade lärt den att taga mössan av en persons huvud. Då ohyfsat folk kom in till kaptenen utan att taga av sig huvudbonaden, sade kapten Lybeck till hunden: ”Allegro, schapku daloj!” Strax gick hunden bakom vederbörande, steg på två ben och tog av mössan. Ryktet härom spred sig vida omkring.

Om kapten Lybecks död mindes fru G. blott, att han omkommit vid engelska kusten, överraskad av det återvändande tidvattnet. Fru och barn var då redan döda.

Det fanns samtidigt tre änkefruar Lybeck i Nykarleby vid denna tid. Deras förnamn var delvis så lika, att den ena från posten kunde erhålla den andras brev och hinna bryta det, innan misstaget upptäcktes. Dessa änkefruar var rådmanskan Catharina Sofia Lybeck (Petter August L:s mor) f. Holmberg, fru Beata Christina Lybeck (Janne Lybecks mor) f. Soller, båda från Vasa, och barnmorskan Brita Christina Lybeck, född Rothoff, från Jakobstad. Därtill kom dennas döttrar Brita Sofia och Greta Stina Lybeck. Senare fanns det två fruar Amanda Lybeck, Petter August L:s hustru, f. Falck, och sjökapten L.L. Lybecks hustru, f. Schjoman. 58)

Troligen var, såsom av det ovanstående framgått, båda Nykarlebysläkterna av samma ursprung, Lybecks hemman i Bråtö by i Kronoby.