Bland märkvärdigheterna i det gamla Nykarleby var även
det hisstorn, som rådman Isak Lindqvist låtit uppföra
vid Gamla hamnen. Lindqvist var en vän av nya uppfinningar, som han
gärna prövade. I detta fall befordrades tjärtunnorna med
hjälp av en lyftkran i en fallucka i hisstornet från den höga
åstranden hastigt ned i de vid tornets fot liggande lastbåtarna.
Detta lastningssätt var snabbt och säkert. Så fördelaktigt
det än var, befanns det likväl, att det primitiva vältrandet
eller rullandet av tunnorna ned längs en långsamt sluttande
bana genom åbranten gick ännu hastigare och bekvämare.
Efter någon tids användning övergavs därför
tjärhissen. Den stod kvar ännu på 1820-talet, men revs
sedan. 74)
Lastbåtarna roddes eller seglades ut till fartygen, som låg
på Djupstens- eller Alörsfjärdarna.
[Repslagarbanan]
Repslagare Matts Schjoman förtjänade sitt dagliga bröd
genom att gå baklänges.75) Schjoman var född i Nykarleby
16 sept. 1776 och son till repslagaren Hans Schjoman. Han blev repslagargesäll
1800 och vann burskap i staden 10 okt. 1808. Han ägde gården
nr 69 vid östra gatan och hade 1803 gift sig med styrmansdottern
Maria Hägglin (f. 28. 9.1780 i Nkby, d. där 4.11.1858). De hade
fyra döttrar. Matts Schjoman dog den 1 febr. 1837.
Schjoman hade sitt stora repslagarhjul uppställt mellan tvenne bockar
vid norra sidan av Kyrkotorget, bakom stadens spruthus, där Östra
gatan började. Denna gata gick som vi vet i en båge därifrån
ned till hängbron, där Stora- och Lilla gatorna också
utmynnade. Byggnaderna vid Östra gatan bestod av små trähus,
mestadels envånings- och något enda tvåvåningshus.
Repslagaren behövde när han spann någonting att hålla
repet från marken med. För detta ändamål var i många
husknutar längs Östra gatan en träarm uppspikad. Den sträckte
sig horisontellt ut åt gatan ett par alnar eller tre och var undertill
försedd med järnkrokar på vilka Schjoman skickligt svängde
sitt rep, när han passerat den.
Hjulet uppe vid andra ändan av Östra gatan nära kyrkan,
vevades av en karl i skjortärmar, så fort hans armar kunde
och orkade röra sig. Det blev tyngre ju längre repet växte.
Hilda Olson, som beskrivit repslagarbanan,
tror att repslagare Schjoman var den siste i världen, som nyttjade
en ”cachette”, dvs. en sådan läderhuvudbonad, som
begagnades av Ludvig XI av Frankrike.
I repslageriet hopslogs på detta sätt grova trossar för
fartygens räkning vid denna tid, då järnkättingar
ännu ej användes annat än möjligen i England.
Efter Matts Schjomans död ansökte hans bror och svåger,
skepparen Johan Schjoman (f. 14. 6. 1779, d. 28. 2. 1850, gift 15. 4.
1813 med Kristina Hägglin (f. 12.9.1970 [1770?] i Nkby, d. 16. 2.
1861) om att bli antagen som repslagare i staden. Han frångick dock
sin ansökan, sedan broderns änka Maria Hägglin förklarat
sig vilja fortsätta i yrket. Svågern, skepparen Schjoman, hade
dittills ombesörjt arbetet för hennes räkning. Han skulle
nu fortfara därmed och ha tillsyn över och handleda arbetet
i egenskap av verkgesäll hos änkan.76)
Maria Schjoman fortsatte med repslagarhantverket till 1846, då
hon uppsade det. Hon dog i Nykarleby den 4 nov. 1858.
|