I. DEN GAMLA STADEN

Rådman Lindqvists tjärhiss
Repslagarbanan


Bland märkvärdigheterna i det gamla Nykarleby var även det hisstorn, som rådman Isak Lindqvist låtit uppföra vid Gamla hamnen. Lindqvist var en vän av nya uppfinningar, som han gärna prövade. I detta fall befordrades tjärtunnorna med hjälp av en lyftkran i en fallucka i hisstornet från den höga åstranden hastigt ned i de vid tornets fot liggande lastbåtarna. Detta lastningssätt var snabbt och säkert. Så fördelaktigt det än var, befanns det likväl, att det primitiva vältrandet eller rullandet av tunnorna ned längs en långsamt sluttande bana genom åbranten gick ännu hastigare och bekvämare. Efter någon tids användning övergavs därför tjärhissen. Den stod kvar ännu på 1820-talet, men revs sedan. 74)

Lastbåtarna roddes eller seglades ut till fartygen, som låg på Djupstens- eller Alörsfjärdarna.


[Repslagarbanan
]
Repslagare Matts Schjoman förtjänade sitt dagliga bröd genom att gå baklänges.75) Schjoman var född i Nykarleby 16 sept. 1776 och son till repslagaren Hans Schjoman. Han blev repslagargesäll 1800 och vann burskap i staden 10 okt. 1808. Han ägde gården nr 69 vid östra gatan och hade 1803 gift sig med styrmansdottern Maria Hägglin (f. 28. 9.1780 i Nkby, d. där 4.11.1858). De hade fyra döttrar. Matts Schjoman dog den 1 febr. 1837.

Schjoman hade sitt stora repslagarhjul uppställt mellan tvenne bockar vid norra sidan av Kyrkotorget, bakom stadens spruthus, där Östra gatan började. Denna gata gick som vi vet i en båge därifrån ned till hängbron, där Stora- och Lilla gatorna också utmynnade. Byggnaderna vid Östra gatan bestod av små trähus, mestadels envånings- och något enda tvåvåningshus. Repslagaren behövde när han spann någonting att hålla repet från marken med. För detta ändamål var i många husknutar längs Östra gatan en träarm uppspikad. Den sträckte sig horisontellt ut åt gatan ett par alnar eller tre och var undertill försedd med järnkrokar på vilka Schjoman skickligt svängde sitt rep, när han passerat den.

Hjulet uppe vid andra ändan av Östra gatan nära kyrkan, vevades av en karl i skjortärmar, så fort hans armar kunde och orkade röra sig. Det blev tyngre ju längre repet växte.

Hilda Olson, som beskrivit repslagarbanan, tror att repslagare Schjoman var den siste i världen, som nyttjade en ”cachette”, dvs. en sådan läderhuvudbonad, som begagnades av Ludvig XI av Frankrike.

I repslageriet hopslogs på detta sätt grova trossar för fartygens räkning vid denna tid, då järnkättingar ännu ej användes annat än möjligen i England.

Efter Matts Schjomans död ansökte hans bror och svåger, skepparen Johan Schjoman (f. 14. 6. 1779, d. 28. 2. 1850, gift 15. 4. 1813 med Kristina Hägglin (f. 12.9.1970 [1770?] i Nkby, d. 16. 2. 1861) om att bli antagen som repslagare i staden. Han frångick dock sin ansökan, sedan broderns änka Maria Hägglin förklarat sig vilja fortsätta i yrket. Svågern, skepparen Schjoman, hade dittills ombesörjt arbetet för hennes räkning. Han skulle nu fortfara därmed och ha tillsyn över och handleda arbetet i egenskap av verkgesäll hos änkan.76)

Maria Schjoman fortsatte med repslagarhantverket till 1846, då hon uppsade det. Hon dog i Nykarleby den 4 nov. 1858.


Erik Birck (1980) Nykarleby stads historia del II, sid 44—46.


Nästa kapitel: Kuddnäs.


Läs mer:
Repslagar Sjoman ur Minnen från mina barnaår i Nykarleby av Hilda Olson.
En släkt Schjoman av Woldemar Backman.
Om repslagaren, som allt gick på tok för. Ur Finlands svenska folkdiktning I B.
Repslageri i Nordisk familjebok.