Butte – den rikaste
kullen på jorden

BUTTE VÄXTE FRAM som en gruvstad, framför allt tack vare guldvaskningen, på 1860-talet. 1882 började man bryta koppar i området och vid sekelskiftet kom hälften av USA:s kopparproduktion från Butte. Staden var i början av 1900-talet känd som ”The richest hill on earth”, den rikaste kullen på jorden. År 1896 stod Butt för över 26 procent av de kända tillgångarna av koppar i världen. Detta i en tid då efterfrågan på koppar var stor på grund av att el- och telefonnätet byggdes ut. Mineralbrytningen i Butte sysselsatte omkring 8 000 man. I gruvorna arbetade många österbottningar, framför allt från socknarna norr om Vasa.

Gruvdriften i Butte styrdes med järnhand av gruvbolaget Anaconda Copper Mining Company. Företaget hade 1912 infört ett system som innebar att arbetssökande först måste registrera sig och godkännas. Först därefter kunde de söka arbete i gruvorna. Tillståndet kallades för ”the rustling card” (fritt översatt, det prasslande kortet).

Systemet innebar att bolaget hade fullständig kontroll över arbetarna och kunde hålla koll på ”bråkmakare” som ställde krav på bättre arbets-förhållanden och lönevillkor.

Under det tidiga 1900-talet hade Butte också rykte om sig att vara en ”wide-open town”, en vidöppen stad, där allt var tillgängligt och till salu. Framför allt gick det vilt till i stadens ”Finn-town” där det söps och slogs på de finskägda saloonerna. I stadens ”red light district” längs Mercury street låg bordell invid bordell. Mest ryktbar var bordellen Dumas Brothel och den sista bordellen stängdes så sent som 1982.

Det arbetades treskift i gruvorna och kvarteren besöktes därför dygnet runt av gruvarbetare från Anaconda Copper Mining Company, vilket bolaget inte hade någonting emot. Eftersom det var mindre troligt att arbetare som spenderade tid, pengar och energi i bordellkvarteren skulle organisera sig och kräva bättre arbetsvillkor i gruvorna.

Säkerheten i gruvorna var under all kritik. Många arbetare drabbades av ”minsjuka”, silikos, på grund av det dammoln som borrningen åstadkom. En typ av borrar som användes nere i gruvorna kallades för ”the widowmaker” (änkemakaren) eftersom torrborrningen skapade gigantiska moln av giftigt damm och ofta slant. Borren bemannades av en arbetare och hade inga skyddsanordningar för att minska riskerna.

Många österbottningar från socknarna norr om Vasa sökte sig under de första decennierna av 1900-talet till koppargruvorna i Butte som hade rykte om sig att vara ”The richest hill on earth”. I stadens ”Finntown” gick det vilt till.
Förstoring.

Den 8 juni 1917 inträffade en olycka i Anacondabolagets Specular Mine gruvschakt i Granite Mountine. Det utbröt en brand strax efter att 410 arbetare, som skulle börja sitt nattskift, hade hissats ner 750 meter under jorden. Branden krävde fler dödsoffer än någon annan olycka i USA:s bergsbrytningshistoria. Den officiella statistiken uppger att 168 gruvarbetare omkom i branden, bland dem flera finländare. Andra källor uppger betydligt högre siffror.

Några dagar efter olyckan gick gruvarbetarna ut i strejk för bättre arbetsförhållanden och högre lön, något som inte fick gehör från bola-gets sida. De strejkande arbetarna ville också avskaffa the rustling card-systemet som ansågs förnedrande och som tystade alla som påtalade missförhållanden.

Strejker och motåtgärder från bolagets sida plågade Butte mellan åren 1917 och 1920 utan att några väsentliga förbättringar skedde. Våt-borrningen som infördes 1925 lindrade i någon mån problemet med dammet, men reducerade inte riskerna i arbetet i övrigt.

De svåra arbetsförhållandena och strejkerna skapade motsättningar som ledde till en radikalisering av arbetarna i staden. Den svensktalande kolonin av finländare i Butte var inget undantag. Maria Warn beskriver stämningen i Butte på följande sätt i ett brev till Runebergsordens tidning år 1933:

”I Butte är vi republikaner, demokrater, socialister och åtskilliga är bitna av den kommunistiska flugan. Men vi är alla amerikanare och sätter vår tro till yttrandefrihet, passfrihet och samlingsfrihet”.

Andro har berättat att han en period arbetade som gruvarbetare, men ingen kan påminna sig att han berättat något mera detaljerat eller beskrivande om sina upplevelser. Vad han såg, hörde och var med om i Butte finns det inga skildringar om. Inte heller hur arbetsförhållandena och de politiska strömningarna i Butte påverkade honom. Någon längre tid kan Andro däremot inte ha stannat i Butte, utan han gav sig ut på vägarna på jakt efter arbete och nya äventyr.