Gruvstaden Butte
och
gruvbranden 8 juni 1917
Staden Butte i Montana hade växt till en stor gruvstad med över 100 000 innevånare, varav omkring 3 000 var finländare. En stor del av dem var svenskösterbottningar. Där fanns gruvindustri som utvann stora mängder guld, silver och koppar. Den djupaste gruvan gick ner till 1 600 meter under jordytan.
Innevånarna var till stor del första eller andra generationens immigranter. Finländarna var bosatta främst i Finntown, där de hade grundat allt från kyrka och föreningsliv till restauranger, salooner och övernattningsställen.
I Buttes gruvor arbetade sedan några år också den nyutexaminerade veterinären Jarl Olson. Han var son till den avlidne kronolänsmannen Fritz Olson i Nykarleby. I slutskedet av Jarls studier i Dresden försökte det tyska krigsmaskineriet med våld värva honom för att ta hand om sårade hästar. Han såg när tyskarna anlände till huset där han bodde och han lyckades i sista stund ta sig ut genom fönstret för att försvinna ur soldaternas grepp. Flykten från Tyskland slutade i Butte.
I Butte träffade Jarl på en gammal bekant från Juthas i Nykarleby, Helmi Backlund, och de två ingick så småningom ett kärleksförhållande. Efter en tid gifte de sig.
Jarl Olson grundade och ledde en sportklubb inom nykterhetsföreningen Livets Allvar. Nykterist var han inte, men verksamheten tilltalade honom och han ledde en grupp unga män som tränade brottning. Nykterhetslogen kämpade med det faktum att nykterhet inte var populärt i Butte.
En söndag eftermiddag uppenbarade sig en nykomling till Jarls brottningsträningar och började sedan aktivt delta i brottningsgruppen. De två blev snabbt goda vänner och när det visade sig att de arbetade i samma gruva fick de det arrangerat så att de kunde arbeta i samma arbetslag. Nykomlingen var Anders Nyman från Kornjärv i Purmo.
Det var sen lördag kväll och nattskiftet i Speculator-gruvan hade nyss börjat, när 415 arbetare tog sig ner i de mörka gruvschakten. Anders Nyman och Jarl Olson sökte upp sina arbetsplatser och startade brytningen av kopparmalm.
En grupp elektriker arbetade samtidigt i den närliggande Granite-gruvan med att bygga ett nytt sprinklersystem för ett nästan tusen meter djupt gruvschakt. När de långsamt sänkte ner en 400 meter lång elektrisk kabel, tappade de plötsligt kontrollen över den. Den tre ton tunga kabeln rasade hejdlöst ner till 700 meters djup. Kabeln förstördes av att den yttre isoleringen åtminstone delvis skalats av i fallet. Också den oljedränkta inre isoleringen kunde vara allvarligt uppriven. Männen gav sig iväg för att rapportera olyckan till förman Ernest Sullau.
Sullau tog med sig skiftesmästaren John Collins, och tillsammans tog de sig ner i schaktet för att inspektera skadans allvar. Sullau lyste upp gruvgången med en karbidlampa. I karbidlampan framställdes acetylengas av kalciumkarbid och vatten. Acetylenen brann med öppen låga och ljusskenet speglades vidare till en stråle som kunde riktas i gruvans mörker.
Framme vid kabeln riktade Sullau i misstag lampans låga mot den öppna oljedränkta isoleringen och kabeln fattade eld. Skrämd av elden ryckte han till och lågan träffade en annan del av kabeln som också genast tändes i lågor. Männen beslöt att Collins skulle ta sig upp till markytan för att slå larm om eldsvådan, medan Sullau blev kvar för att övervaka läget. Sullau insåg emellertid att detta skulle sluta illa.
Elden spred sig snabbt längs med kabeln, som brann med en extrem hetta. Den höga temperaturen förorsakade att omkringliggande träkonstruktioner tog eld, varvid elden spred sig vidare. Rökutvecklingen var enorm och på grund av gruvans nyinstallerade effektiva ventilering spreds de giftiga gaserna snabbt vidare till omkringliggande gruvgångar och schakt.
Granite-gruvan bildade tillsammans med Speculator-gruvan en effektiv ventileringsloop, där frisk luft normalt sögs in i Granite-gruvan och blåstes vidare till Speculator-gruvan för att därifrån blåsas ut ur berget. Men denna natt blåste de enorma fläktarna heta gaser, rök och gnistor in i Speculator-gruvans många gångar. Den starka luftströmmen uppehöll elden som blåsbälgen i en smedja.
När röken vällde ut ur schaktet vid Granite-gruvan körde operatorerna snabbt upp hisskorgarna. Korgarna nådde marknivån i ett eldhav och männen på marknivån insåg att deras kollegor i schaktet hade bränts levande som på bål. Förhoppningsvis snabbare.
Tjugo minuter efter att kablarna fattat eld, började rök stiga upp ur schaktet vid Speculator-gruvan. På markytan insåg man att eldsvådans rök snabbt skulle sprida sig överallt i det invecklade gruvsystemet, och gruvarbetarna skulle kvävas av syrebrist. Eftersom Granite-gruvan brann och rök redan steg upp ur Speculator-gruvan var arbetarna instängda. Det fanns ingen väg ut.
Gruvarbetarna i de olika sektionerna av den enorma gruvan kände snabbt lukten av rök och förstod att något var fel. Paniken steg när de febrilt försökte hitta någon väg ut. De olika grupperna hade ingen möjlighet att kommunicera med kollegorna på marknivån, eller med varandra, eftersom den ökande rökmängden varierade från plats till plats. De måste försöka ta sig ut genom att chansa på gruvgångar och pröva sig fram. Men alla kände de redan av den tilltagande röken.
Många sökte sig instinktivt till Granite-schaktet, där de hade kommit ner i gruvan. Men de endera kvävdes snabbt, eller så hann de vända om för att söka sig till en ny nivå i gruvsystemet. Att röra sig mellan olika höjdnivåer tog hårt på krafterna och den allt tjockare röken gjorde det svårt att andas. Många orkade inte längre och gav upp.
Sullau, som av misstag startat hela branden, vägrade att ta chansen att rädda sig. I stället rusade han omkring i gruvgångarna och uppmanade kollegorna att ta sig i säkerhet. Sullau överlevde inte olyckan.
När Anders och Jarl kände lukten av rök insåg de genast att något allvarligt hade hänt. Anders försökte hålla humöret uppe.
”Hör du Jarl, nu får du berätta hur du gjorde förra gången det gick så här.”
Jarl svarade med ett ansträngt leende.
”Det här har aldrig hänt mig tidigare. Jag vet inte vad vi ska hitta på nu. Bäst att vi går så snabbt som möjligt till huvudschaktet och ser om hissen fungerar. Det här kan bli besvärligt.”
Anders nickade och kommenterade lakoniskt.
”Varför kunde jag inte hålla mig i skogen? Där blir det aldrig syrebrist.”
De avslutade arbetet och gick med raska steg mot schaktet där de kommit ner. Några andra män uppenbarade sig ur sidogångar och gruppen växte till drygt tjugo man. Efter att de gått ett tiotal meter stannade Jarl och vände sig mot Anders.
”Det här skiter sig, rökutvecklingen blir bara värre.”
Några av männen hostade och höjde skjortan över munnen som andningsskydd.
”Nu börjar jag bli riktigt orolig”, sade Anders. ”Ska vi bli levande grillade på detta ställe?”
Jarl skrattade glädjelöst.
”Ingen risk att vi blir grillade! Som det ser ut nu så ligger vi döda av kvävning inom en halv timme.”
”Det går jag inte med på”, sade Anders. ”Vi går tillbaka där det fortfarande finns friskare luft. Kanske vi hittar på någonting.”
Ganska snart insåg de alla att rökutvecklingen blev allt kraftigare och de vände tillbaka djupare in i gruvgången. Några greps av panik och försökte springa genom röken till räddningen, men efter några minuter låg de döda intill det uppåtgående schaktet.
Trots den kritiska situationen samlade sig männen för att sansat försöka diskutera fram en möjlighet till överlevnad. Då tog Manus Dugan med kraftig röst kommandot. Dugan var en ung man, utan desto större pondus, vars uppgift i gruvan var att skärpa och leverera verktyg till gruvarbetarna. Han hade nyss fyllt trettio år.
”Håll käft nu!” ropade Dugan. ”Det finns bara ett sätt att få mera tid. Nu lyssnar ni på mig och gör som jag säger.”
Manus Dugan hade redan insett att det inte fanns någon väg ut ur gruvan och lyckades med tydliga och logiska förklaringar övertyga kollegorna om att deras enda möjlighet var att gå djupt in i en lång gång och därefter bygga en så lufttät vägg som möjligt. Där skulle de stanna så länge de kunde andas och sedan hoppas att röken var utvädrad när de av syrebrist blev tvungna att riva väggen.
Ivriga av att ens ha en strimma hopp gick de en halv kilometer in i en gruvgång tills det blev stopp. De byggde en skiljevägg av timmer, stenar, sand och en bit tältduk som de hittade i gången. Den slutliga tätningen gjorde de med sina kläder. Deras överlevnad berodde nu på hur länge de skulle klara av att sitta i mörkret. De kunde bara hoppas på att luften på andra sidan väggen byttes ut av ventilationssystemet innan deras eget syre tog slut. Men först måste branden släckas av markpersonalen, och vad branden berodde på hade de ingen aning om.
Anders och Jarl satte sig i gruvgången klädda i enbart kalsongerna.
”Har du penna och papper?” frågade Anders. ”Jag tänkte skriva några avskedsrader, om detta slutar illa.”
Jarl skakade sorgset på huvudet.
”Nej, tyvärr.”
För att skingra de dystra tankarna kom Anders och Jarl överens om att berätta om sina liv för varandra. Men det dröjde inte länge förrän det blev allt tyngre att andas, och Manus Dugan instruerade männen att lägga sig på golvet och hålla tyst. De måste alla spara på syret.
Gruvgångens stenar skavde på de nakna överkropparna där de låg i mörkret. Någon jämrade sig och någon annan snyftade. Efter 24 timmar flämtade de alla efter andan och kröp desperat omkring på golvet för att hitta gropar där de kunde hitta luftfickor med syre. Behovet var stort att ens för en kort stund få lättnad i andningen. Någon insisterade på att de skulle riva väggen, men Dugan var obeveklig.
”Först när den första är nära döden river vi väggen.”
Rädslan att bli levande begravd i en grotta utan syre växte timme för timme, men männen måste behärska sig. Efter 36 timmar när de låg på gränsen till dödsriket steg Dugan upp och gick fram till väggen.
”Kom och hjälp till här.”
Jarl var så gott som medvetslös, men Anders och två andra män samlade krafterna och rev ner väggen tillsammans med Dugan. Genast när de åstadkommit ett litet hål stack Dugan ut huvudet och drog ett försiktigt andetag. Han vände sig till de andra.
”Det är betydligt bättre luft på andra sidan. Grabbar, vi har fått en ny möjlighet.”
Männen rev det sista av skiljeväggen och begav sig iväg på den mödosamma vandringen till hisschaktet. Många behövde hjälp av sina kollegor. Gruvgångens luft var på inget sätt frisk, men syrehalten var högre än den varit i skyddsrummet. Slutligen lyckades 26 av 29 män ta sig till schaktet där hissen redan fungerade. Men när den unge hjälten Dugan märkte att tre män saknades vände han tillbaka för att leta efter dem. Det blev hans sista vandring. Manus Dugan var död när man långt senare fann honom. En månad senare föddes hans enda barn.
Några andra grupper hade också byggt skyddsväggar. Jim Moore hade tagit befälet över en grupp på sex män som byggt en skyddsvägg 700 meter inne i en tunnel. Efter 56 timmar rev de väggen och alla förutom Jim överlevde. Han lämnade en skriftlig lapp efter sig:
”Ni bör veta att er Jim dog som en karl. Mina sista tankar är hos dig min älskade hustru. Hälsa mor och pojkarna.”
Knappt 250 gruvarbetare lyckades söka sig upp till friheten. Men 155 män dog inne i gruvan och ytterligare 13 dog efter att de kommit upp till jordytan. Sammanlagt räknade man 168 döda kroppar.
Något år senare flyttade Jarl och Helmi Olson bort från Butte och skapade ett nytt gemensamt liv i Cloquet, Minnesota, där Jarl kunde utöva sitt yrke som veterinär. Han köpte en motorcykel och njöt av livet när han åkte omkring bland kunderna på landsbygden.
Anders var ännu inte redo att återvända till familjen på Kornjärv. Han hade redan bestämt sig för vad han skulle köpa åt dem, och det krävde ännu en tid av hårt arbete i Amerika. Familjen behövde ett tröskverk.
|
