Den heliga Birgitta hade dött i juli 1373. Detta omtalades här av präster och munkar, och de visste beskriva, huru gudfruktigt hon levat. Förkunnelsen anammades särskilt tillitsfullt av bl. a. Kristina, hustru till Michael från Lappaby (nu Nykarleby) i Pedersöre socken. Hon led av en mycket svår sjukdom, tydligen fallandesjuka, ty hon föll ofta till marken och trodde sig skola dö. Fördenskull åkallade hon olika helgon, men utan resultat, till dess hon slutligen anropade vår härskarinna Birgitta, lovandes en vallfärd till Vadstena, om hon genom Birgittas förtjänst bleve frisk. Inom några få dagar blev hon frisk. Hon begav sig sedan till Vadstena och ankom dit den 6 juli samt omtalade händelsen. Hennes man Michael och en man Silvester från samma by voro med och betygade heligt, att Kristina blivit botad genom åkallan av Birgitta. Silvester visste dessutom omtala, att han under tre år hade varit blind, men gjort ett löfte till Guds tjänarinna och då återfått sin syn. Andra sådana under berättades samma tid från Karleby i Pedersöre.
Jöns i Monå är nämndeman och häradssyneman omkring 1410. Deltager då i en syn om rån mellan Kvevlax och Veikars byar i Mustasari. Han är den första till namnet kända personen från nuvarande Munsala socken. Måtte ha varit bland de äldsta och mest ansedda i nämnden, eftersom han nämnes först bland dessa. Kan således ha varit född vid mitten av 1300-talet, till vilken tid alltså de äldsta skriftliga upplysningarna om folket i Monå by leda.
På 1540-talet börjar urkunder sprida ljus över varje bondgård i Österbotten och därmed även över bönderna i Munsala. Gustav Vasa har gripit med kraftig hand i statens förvaltning. Fogdarna måste börja utskriva listor över alla bönder och över allt, vad de bära upp av dessa i skatt. De första personlängderna från våra byar innehålla uppgifter över den tionde av råg, korn, humle, hampa och lamm, som Korsholms fogde Ragvald Halvardsson Ram eller Örneram uppburit. Reformationen hade sålunda genomförts också i ekonomiskt hänseende. Kronan fick före 1527 ingen del av dessa tiondeuppbörder. Sockenprästen fick sin tredjedel och biskopen och kyrkan två tredjedelar. Nu har kronan börjat taga de två tredjedelarna. Vi borde med ledning av fogdens längder göra besök i bondgårdarna för att lära känna människorna och deras levnadsvillkor denna tid, men längderna över bönderna i Munsala byar ligga ännu gömda och glömda i arkiven. Det, som först ådrager sig vår uppmärksamhet vid betraktandet av 1500-talets skatteböcker och tingsprotokoll (saköreslängder), är det, att den nuvarande Munsala socknen ända till 1607 är delad mellan Vörå och Pedersöre i kyrkligt hänseende och mellan Mustasari och Pedersöre i administrativt och judiciellt hänseende. Munsala och Vexala byar hörde till Pedersöre; Monäs, Kantlax, Hirvlax och Monå byar till Vörå kyrksocken och till Mustasaari tingslag och länsmansdöme. Bördor för avelsgårdar Kriget med Ryssland 1555—66 medförde för bönderna i Österbotten och därmed även för folket i Munsala flera ökade skattebördor både tillfälliga och bestående för århundraden. Gustav Vasa, som då var i Finland nästan ett helt år, fann sig föranlåten att uttänka nya åtgärder för att stärka försvarskraften. En sådan åtgärd var inrättandet av stora avelsgårdar, där man kunde hålla mycket folk och föda mycket hästar och kreatur. En av dessa blev Korsholms kungsladugård och en annan Pinnonäs gård i Pedersöre kyrkoby, vilka båda inrättades 1556. Hela landet indelades i gårdslän: i Österbotten Mustasari, Kyro, Ilmola och Vörå socknar till Korsholms gårdslän och Pedersöre, Karleby, Kalajoki och Salo till Pinnonäs gårdslän. En fogde sattes över varje län. Varje bonde ålades att årligen göra tre dagsverken på ladugården i sitt län. Bönderna i Munsala och Vexala blevo sålunda arbetspliktiga till Pinnonäs och bönderna i Monäs, Kantlax, Hirvlax och Monå till Korsholm. Denna dagsverksskyldighet blev en bestående börda, som avlyftades från mantalet först 1925.
Sölvskatten, som uppbars 1571, blev en annan svår hemsökelse i varje bondgård i hela riket. Prosten i Vörå samt länsmannen och sex nämndemän verkställde i augusti 1571 värderingen av varje bondes hela förmögenhet även i Kantlax, Hirvlax, Monäs och Monå och uttogo för kronan tiondedelen av gårdens hela förmögenhet. Prosten i Pedersöre jämte länsman och nämndemän hemsökte på samma tid och sätt Munsala och Vexala byar. Älvsborgs fästning skulle lösas av danskarna med sölvskatten. Sölvskatteregistret giver oss möjlighet att blicka in i varje bondgård och få noggrann kännedom om förmögenhetsförhållandena 1571. Krigen, som Sverge började föra nästan oavbrutet från 1562 och framåt en lång tid, synes ha givit upphov åt
en kolonisation- Johan III föreskrev 1577, att lösa karlar, »som gå i bygden och icke besitta hemman eller utgöra skatt och skuld», skulle uttagas till krigstjänst. Hellre än att gå ut i krig med fara att bli dödade sökte sig somliga till obygden och nedsatte sig där som nybyggare. Av denna anledning synes den första bosättningen i Pensala ha skett omkring år 1580. En tradition vet förtälja om den första bosättningen i Pensala, att en man med sin hustru och en ko drog från Pesola hemman i Härmä över skogen till nuvarande Pensala by i Munsala. En bonde i Munsala såg träspånor flyta nedför ån och begav sig uppför ån att söka upp nybyggaren. Efter en halv dagsmarsch över oländig mark anträffade han mannen. De överenskommo, att stället, där de träffades, skulle vara gräns mellan dem. Ännu utgör detta råpunkten mellan Gästgivars hemman i Munsala by och Pesonens hemman i Pensala by. (Traditionen först upptagen av J. Alfr. Strandberg för Nykarleby seminariums samlingar). Sägnen om invandring av en finne visar sig ha historisk grund. Vid tinget i Pedersöre den 1 april 1600 gives följande märkliga utredning om den första bosättningen i Pensala: »Kom för rätta Anders Mårtensson i Mudinsala och gjorde veterligt, att han haver köpt utav Lasse Persson hans andel för 40 mark, (av) Mårten Jönsson för 20 mk, (av) Peer Runde (el. Ruche) för 20 mk, vilket de hade köpt utav några finnar samma mark, som dessa undan konungsallmänningen först uppbrukat hade och drogo till Sverge och sålde dem. Varför förenämnde Anders Mårtensson ock köpte utav dem igen och satte sig däruppå till att bo. Och hette samma torpstället Pensala, varuppå han nu haver bott uti 8 år och sedan mera undan konungsallmänningen förvidgat och förbättrat sitt borum. Och efter kronans jord bör ju alltid besittas och rättigheterna formeras, därföre dömdes han till att bruka och besitta där ägor och därav utgöra kronan sin rätt och rättighet oförsnillat tillfyllest såväl härefter som härtill. Och var ingen heller nu, som stod däremot. Därföre dömdes det stadigt och fast efter 12 mäns rannsakan.» Vi avstå för tillfället från att ägna närmare uppmärksamhet åt de uppgifter, som framkomma i protokollet och som synas leda oss tillbaka till omkring 1580. Gränserna mellan byarna bli på 1500-talet ånyo fixerade. Vid fiske, tjärbränning, nävertäkt, timmerhuggning m. m. frestades man lätt att gå långt in mot grannbyn, och detta vållade harm och tvister, ofta även slagsmål. Den lidande parten drog saken inför domstol. Synenämnd förordnades att uppgå rätta rån och så avdömde slutligen domstolen tvisten. Efter ungefär sådana förspel fastställdes den 6 februari 1578 rån mellan Munsala by och Överjeppo samt Lappo (Nykarleby) byar av Pedersöre häradsrätt.
År 1607 är särskilt minnesvärt för folket i Munsala-bygden. De byar, som nu bilda Munsala socken, sammanfördes då för att tillika med Soklot, Lappo och båda Jeppo-byarna bilda en ny socken, Nykarleby. Den 23 augusti 1607 avsände konungen till Österbotten tre herrar att hålla stämmor i socknarna för att rannsaka om rester till kronan. Med detsamma skulle de även verkställa delning av de socknar, som voro för stora. Ingen prästman skulle få hava mera än 200 besuttna bönder, funnos flera, skulle där byggas kyrka för de byar, som hade längst från socknekyrkan. De började i Närpes och hade hållit sex stämmor, då turen kom till Pedersöre. »Den 30 oktober år 1607 hölls rannsakning om öde hemman uti Pedersöre socken uti närvaro av Jeronimus von Birckholtz, Nils Jöransson och Jöran Hansson samt k. m:ts befallningsman Anders Larsson» från Korsholm. Birckholtz hade att omtala, att han avskilt Lappfjärd från Närpes, Malax från Mustasari och Lillkyro från Storkyro till skilda pastorat. Han hade funnit för långt avstånd mellan Vörå och Pedersöre kyrkor och socknarna voro för stora. En kyrka behövdes mellan dem. Men var? Huru mycket bönderna från de olika byarna inverkade hit eller dit på avgörandet, så att Monå, Hirvlax, Kantlax och Monäs utbrötos från Vörå socken, och så att Lappo hy valdes till kyrkplats, veta vi icke. Lappo by var en av de största i den nya socknen och hade lämpligt läge vid älven och i förhållande till de övriga byarna i den nya socknen. Om det redan denna tid fanns ett kapell i Munsala, såsom senare uppgives 1), yrkade naturligtvis Munsala bönder, att kyrkan för den nya socknen skulle bli i Munsala. Men frågan om prästbolet åt den nya kyrkoherden torde ha avgjort saken till förmån för Lappo by. »Är lagt under Nykarleby prästegård, eftersom Jeronimus Birckholtz och Jöran Hansson efter k. m:ts vilja förordnat hava, hemman — l½ mantal» omtalas i 1608 års jordebok, och i en annan längd från samma år är antecknat, att »till nya prästegården» anslagits de hemmanen, som ägts av Hans Jönsson, Per Jönsson, Sigfre Andersson och Matts Hinderssun. Det fanns antagligen icke så lämpliga hemman i Munsala att avstås till prästbol som i Lappo by.
Jordrevningen 1608 var i Munsala byar som annorstädes i Österbotten en märklig tilldragelse. På Karl IX:s befallning verkställde Johan Ottesson Klöverblad och Matts Jöransson jämte fem biträden denna »rannsakning, jordrevning och skattläggning» så snabbt, att de medhunno hela Österbotten på tre månader. De fingo den 28 juli 1608 fullmakt därtill och började i Närpes samt fortsatte norrut till Kemi. De voro redan den 18 oktober i Vörå och snart därefter i Nykarleby socken. Det blev då icke möjligt att så noggrant mäta de odlade fälten samt åsätta dem skatt efter deras storlek och beskaffenhet som konungen föreskrivit. »Nämnden av Nykarleby socken», som biträdde vid jordrevningen, bestod av icke mindre än 24 bönder, vilka alla undertecknade protokollet eller revningsboken med sina bomärken. Näringsmöjligheterna, som togos i betraktande vid skattläggningen, beskrivas för varje by sålunda:
Mudensaall är vid ett sund av saltsjön belägen. Tämligt fiskevatten. Svagt bete, kvarnar: Tämliga ängar och mulbete.
Weckersala. Byn är vid saltsjön belägen. Tämligt fiskevatten, tämliga ängar och mulbete! Inga kvarnar eller kvarnställen.
Hirffuelax. Byn är vid en vik av saltsjön belägen, tämligt fiske och näver och bäckkvarnar, goda ängar, tämligt mulbete.
Monoby. Byn är vid saltsjön invid en fjärd belägen. Svagt fiske. (O. s. v. som om Hirvlax).
Kanttelax. Byn är vid saltsjön belägen o. s. v. som om Monå).
Monäsby Byn är vid saltsjön belägen. (O. s. v. som om Monå).
Nykarleby stad grundades 1620. Denna kom att på många sätt få betydelse för Munsala. De många städerna vid Bottenhavet, som denna tid grundades, nämligen Nykarleby, Gamlakarleby [1620], Torneå [1621], Umeå [1622], Luleå [1621] och Söderhamn [1620] skulle enligt Gustav II Adolfs idé bli, vad Gustav Vasa avsåg med avelsgårdarna. Soldaterna skulle få förläggas i dessa städer i borgläger och bekomma av borgarna ved, värme och annat underhåll. Konungen sände häradshövding Filip Scheding sommaren 1619 att utse lämpliga platser för blivande städer och att mana bönderna att söka stadsrättigheter. Men bönderna ville ej frivilligt avsäga sig sin gamla rättighet att själv segla till Stockholm med sina varor. Då de ej självmant ville anhålla om stadsprivilegier, gavs den 17 april 1620 maning åt Österbottens ståthållare Erik Hare att »befalla de fullmäktige av de nya städerna Nye- och Gamle Karleby och Pedersöre att de sig strax hit (till Stockholm) begiva med deras värv och ärenden, på det de kunna här bekomma de besked, som de mage hava saker att rätte». Torsdagen den 7 sept. 1620 utfärdades privilegierna för Nykarleby stad. Den 12 sept. s. å. gav konungen pass åt doktor Olav Bureus att resa till Norrland och avrita de nya städerna. Och den 21 maj 1621 skriver konungen till ståthållar Kristoffer Wernstedt, att eftersom mycket timmer är framfört till de nya städerna, borde han driva på, »att byggningarna må varda uti verket ställda och städerna funderade efter den utritning, som doktor Olav Bureus däruppå givit haver.» Det som bönderna i Munsala främst fäste sig vid, när stadens privilegier blevo upplästa för dem, var befallningen till dem att härefter upphöra att idka seglation och att i stället börja föra sina varor in till Nykarleby att säljas åt dess borgare. Vad detta skulle betyda, att icke få föra varorna att säljas åt den, som betalade mest, och icke få köpa av den, som sålde billigast, det fingo munsalaborna liksom andra snart nog en bitter erfarenhet om.
Harjux by har samma ålder som Nykarleby stad. Sägnen vet berätta, att två nybyggare kommit till Harjux från Monå. De blevo i strid om första boplatsen, Gårdsholmen. Båda drogo då åstad att söka rättvisa. Och utslaget lydde: Den som är först på den omstridda platsen och där tänder eld, han är platsens besittare. Den ena red till häst och den andra skidade. Den senare var först på stället och blev sålunda besittare av den boplats, som benämnes Gålsholmen. Den, som red, fick då söka sig annan boplats. Något norrom Gålsholmen placerade sig denne. Också denna bebyggelsesägen befinnes ha historisk kärna. Vid tinget i Nykarleby socken den 31 aug. 1626 framträda de två nybyggarna i Harjux. Protokollet meddelar följande: »Blev beviljat och samtyckt av ståthållaren (Johan Månsson Ulfsparre till Tisenhult), att desse nybyggare Mårten Nilsson och Markus Simonsson i Monoby hava upptagit sig nytt torpställe av skog och mark, och de nu allaredan i några år hava det brukat, liggandes i Harijok sidan, vilket dem är av näst omliggande byar unt och efterlåtet, så att klöv må med klöv gånga, och icke uti någon måtto vara bolbyn till skada, ej heller hava makt att någon rå lägga. Skedde efter 12 manna samtycke.» En uppbördslängd från samma år 1626 över avgifter för boskap i Monå by nämner som nybyggare de nämnda Mårten Nilsson och Markus Simonsson och dessutom en tredje Matts Andersson. Dessa tre äro tydligen de första bebyggarna på Harjux, Stenbacka och Mickelsbacka hemmansnumris: Mårten Nilsson på Harjux, Markus Simonsson på Stenbacka och Matts Andersson på Mickelsbacka. Dessa nybyggare drevos självfallet hit till skogsbygden av samma orsak, som nybyggare sökte sig till Pensala. Utskrivningarna till krigstjänst förekommo ofta, och den, som ej hade hemman, togs ut. Mårten Nilssons äldre bror, Grels Nilsson i Monå, fick stanna på föräldrarnas hemman; brodern sökte sig då torpställe »på byns utmark och det så långt borta, all han kunde få bo i fred därstädes. Hans exempel följdes av de två andra. Trivialskolan i Nykarleby. Österbottens första lärdomsskola blev en anrättning, som Munsala kom att ha både börda och gagn av. Den inrättades 1640 främst genom kyrkoherde Jacob Carlmans bemödanden. Stadens riksdagsman försökte utverka statsanslag för skolan, men rådet förklarade (22 febr. 1640), att det svåra kriget krävde alla medel. Ett år senare, den 3 febr. 1641, besluter riksrådet bevilja understöd för denna skola. Samma dag inviges den »med stor pomp.» Dess första rektor Paulus Marci Bohm utverkar av regeringen den 10 jan. 1644 rätt att upptaga ½ mantals hemman i Vexala by, där Hans Andersson fordom bott. Det hade legat öde tre år. Bohm skulle få njuta tre års frihet. Han blev 1648 kyrkoherde i Vasa och hade således ej hemmanet lång tid. Tack vare trivialskolan kom en och annan munsalabo att genom skolgång eller genom undervisning av skolgångna få lära sig läsa och t. o. m. skriva. Så t. ex. var nämndemannen och riksdagsmannen Jacob Knutsson Puss skrivkunnig, och hans son gick både genom trivialskolan och studerade i Uppsala. Vexala ladugård hade sin storhetstid under grevskapstiden, då icke mindre än 7 3/4 mantal voro underlagda denna. Den tyckes ha upprättats redan kort efter det Nykarleby socken blev förlänad åt krigsmannen Jacob de la Gardie vilket skedde den 14 dec. 1608. Då bönderna voro skyldiga att göra dagsverken och föra hö till ladugårdarna gratis, synes Jacob de la Gardie ha skyndat att få draga nytta därav genom att låta inrätta en ladugård i Vexala by. Om denna talas följande: »Kom för rätta (vid tinget i Nykarleby socken den 16 aug. 1627 i närvaro av Henrik Tavast) Per Lucasson i Kovjoki och kärde till socknen, att hans dotter skulle hava tjänst på Ladhugården och ingen lön därföre bekommit, eftersom hon för socknen där tjänte. Så alldenstund kammarråds brev lyder, att de, som hava arrendet, skola själva betala legfolket, därför skall pigan kräva sin lön utav Påvel Hansson.» Vi förbigå ytterligare notiser om »herrgården» på 1600-talet. Den 10 dec. 1674 påbjöd Karl XI, att reduktionen skulle genomföras i Österbotten, och från 1675 års början var det slut med både grevskapet Carleborg och folkets träldom under Vexala ladugård. Den blev därefter domarboställe och fick som sådan betydelse för orten. I år blev Domarbacka kommunalhem.
Munsala var tingsstad för Nykarleby socken tidtals på 1600- talet och på 1700-talet, Härigenom koncentrerades ofta det kommunala och politiska intresset i Munsala. Länsman Mathias Crichou var bosatt på ett hemman i Munsala by och som länsman måste han vara gästgivare och mottaga tingen. Så höllos ting av Nykarleby sockens häradsrätt »i Munsala länsmansgård» år 1685, likaså 1693 och 1710, m. a. o. oavbrutet så länge Crichou bodde här som länsman. Sedan höllos »ting i Nykarleby socken på Vexala gård», t. ex. 1737, 38, 43 och 47.
Munsala äldsta kyrka. Den nuvarande kyrkan i Munsala säges vara den fjärde i ordningen, som stått på den nuvarande kyrkbacken. Den första, en kyrkstuga, täckt med näver och takved skall ha uppförts redan under katolska tiden och besökts av präster från Pedersöre under dessas »fiske- och uppbördsresor». I den gamla klockstapeln förvaras ett par i trä skurna helgonbilder, vittnande om det forna kapellets ålder. Denna tradition synes innehålla mera sanning, än man i förstone vill tro. Den kyrka, som lämnade plats för den nuvarande stenkyrkan, byggdes 1687. Men åtminstone en kyrka före denna tala urkunderna om. Då bänkdelning verkställdes 1712 i den 1687 byggda kyrkan, sökte åtta bönder tillförsäkra sig »bänkar av oskifto», emedan »de föregivit sig inlöst rum i den förra kyrkan, där likväl kapellborna tillika omkostnad gjort på denna nya kyrka». I Munsala äldsta kyrkobok, en räkenskapsbok, påbörjad i mars 1688, omtalas t. ex. att »En Messings Liuus arm medh 3 Pijpor med Predikstolen anslagen (:Köptes Anno 1682 om Sommaren för 162 daler 16 öre kopparmt:)». I kyrkan funnos vidare »En gammal Träd Liuus Crona med 18 st. Järnpijpor», »Ett, gammalt Hengiande Skop». Detta och annat visar, att de byar, som nu bilda Munsala församling, redan före 1687 sammanslutit sig till en kapellförsamling och byggt en kyrka, för vilken anskaffats bl. a. två kyrkklockor, mässkläder och de förenämnda sakerna, vilket allt fanns 1687, då ny kyrka byggdes. Kyrkobyggena i Nykarleby föranledde kanske munsalaborna att söka få skilsmässa. 1610 och -11 byggdes första kyrkan i Nykarleby. Sedan staden uppstått, måste kyrkan utvidgas. Detta skedde 1627, då den förlängdes. Det är troligt, att bönderna i Monå, Hirvlax, Kantlax, Munsala och Vexala nu sammanslöto sig och byggde en egen kyrka i hopp om att då lättare bli fria från Nykarleby, vilket dock icke lyckades.
Ny kyrka bygges 1687. Munsalaborna blevo 1687 av två anledningar manade att bygga egen kyrka. Den nya kyrkolagen av 1686 skärpte kravet på kristendomskunskap hos allt folk i Sverges rike. Och denna skulle inhämtas vid kyrkobesöken. Varje söndag eller helgdag skulle katekesen inläras och förhöras i kyrkorna. För den skull voro församlingarnas medlemmar skyldiga att rotevis infinna sig till kyrkan. Prästerna voro ålagda att hålla noggrann uppsikt över att alla vuxna, friska personer besökte kyrkan och att låta bötfälla de försumliga. Detta blev mycket påkostande för dem, som bodde långt borta från kyrkan. De tvingades därigenom att börja tänka på kyrkas byggande närmare sina hemvist. I Nykarleby råkade man samma tid företaga reparationer på kyrkan. Men det bjöd emot för folket i Munsala att fortsätta att arbeta och understödja arbetet på en kyrka, som var så långt borta. De kunde ju använda samma arbete och medel på en kyrka i Munsala, så finge de med dessa ansträngningar en egen kyrka. Man skred följaktligen till verket att bygga en kyrka i Munsala. Bönderna, som enades om att bygga kyrkan, utverkade sig tillstånd härtill, men närmare härom är ej känt. I domböckerna framkomma följande upplysningar om kyrkobyggande i Munsala. 1688 den 16 och 17 aug. hölls ting i Munsala länsmansgård. I nämnden satt bl. a. Jacob Knutsson (Puss), riksdagsman 1686. Kronolänsman Erich Hendersson och nattbolsmännen förordnades att foderligast av socknemännen infordra de i socknen i rest stående 1 daler 22 öre kopparmynt, som de till moderkyrkan av var rök hava att prestera, härrörande av kyrkans lånta medel, som för socknens inbyggare till kyrkans reparation äro använda. Men Cappellboerna i Munsala mente sig vara därföre fria, för det de allena sitt Cappell ånyo uppbyggt. Varemot borgmästaren Wilh. Ross uppå moderkyrkans vägnar offentligt protesterade, beviljandes sig hava förbehållet att söka moderkyrkans hinder och skada, där dessa Capellbor eller någon annan skulle finnas efterlåtna till förbemälte resters riktiga fullgörande. Av detta protokoll tyckes framgå, att munsalaborna redan 1688 hade sin kyrka färdigbyggd och att Munsala betraktades som kapellförsamling. Så alldeles färdig var kyrkan ej ännu. Vid tinget i febr. 1689 förekom följande tingssak just om arbetet på kyrkan: »Såsom vid kyrkiobyggningen här vid Capellet nästförliden höst Erich Jacobsson i Munsala haver av våda råkat under arbetet med yxskaftet stöta John Jonnsson i armen och de därom äro förlikta; alltså gav kyrkovärden Sigfrid Larsson förseendet härutinnan tillkänna, på det intet något utrop skulle ske, som sådant vore skett av någon illvilja eller ondska. Och ty lät rätten den saken därvid bero. Men emedan Erick betygades då endels varit drucken, lät kamreraren Curnovius, som satt i hans nåd landshövdingens ställe, honom androm till varnagel sätta i stocken, eftersom han inte hade några penningar för sitt förseende att umgälla med.» Vid tinget i juli 1694 anklagar kyrkoherden Johannes Forsman i Nykarleby Göstav Knutsson i Hirvlax för det han varit borta från kyrkan nästlidna böndag, likaså Göstav Mattsson Gunnar för frånvaro första böndagen. De befriades dock från böter.
År 1700 målades kyrkan av målaren Johan Ekman från Gamlakarleby.
Landsvägarna ha medfört stora framsteg för bygderna, allt eftersom de inrättats. När den allmänna landsvägen från Oravais genom Munsala till Nykarleby först upparbetades, är tills vidare okänt. Landsvägsbyggnader pådrevos i Korsholms härad under krigsåren 1555—56 av fogden på Korsholm, men huru långt norrut veta vi ej. Sedan kyrka blev byggd i Nykarleby och staden senare uppstod, blev en landsväg dit oumbärlig från Munsala. Ifall väg ej förr fanns dit, blev då banad. Om vägen från Pensala till Munsala — Oravaisvägen — meddela tingsprotokollen följande: Vid tinget i Munsala länsmansgård i aug. 1698 begärde brofogden Jacob Bertilsson, »det munsalabor måtte påläggas att hjälpa pensalabor rödja vägen mellan deras byar, såsom gammalt varit. Munsalaborna sade sig vilja för sina ängars skull uppehålla Kittkiärs bron. Vilket dem pålades efterkomma. Det övriga skola nybyggarna och torparna hjälpa de gamla bönder i Pensala att uppehålla. En landsväg blev alltså rödjad och banad på slutet av 1600-talet från Pensala till Munsala. Då länsman Bergdahl den 17 juni 1741 enligt häradsrättens befallning skulle dela vägen mellan Pensala och Munsala bönder att underhållas, träffade samtliga Pensala och Munsala byamän på gästgivargården en sådan överenskommelse, att Munsala byamän nu och tillkommande tider bygga och vidmakthålla ovanbemälta väg ifrån åbron till Nåkare Holmbro, varest Pensala byamäns vägstycken taga sin begynnelse vid n:o 50, vilken sistnämnda bro är 14 famnar lång. Och försäkrades av pensalaborna, att de densamma uppehålla skola, emot det munsalaborna åbron vid allmänna landsvägen vidmakthålla. Kommandes således pensalaborna den övriga vägen till i Pensala samt Munsala byamän vägen till Hirvlax nu och framdeles att upprödja, reparera och förbättra, varigenom all tvistighet nu denna gång om merbemälta väg dödas», överenskommelsen undertecknades med bomärken på pensalabornas vägnar av Erik Pesonen och på munsalabornas vägnar av Mickel Broms och Matts Lojlax. Avtalet stadfästes vid hösttinget »på Vexala gård» 1743. |
K. V. Åkerblom, Wasa-Posten, 23 juni 1925, nr 72B, s. 9–15. Sonen Bror Åkerblom skrev sedermera (1972) Munsala sockens historia.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.
Läs mer:
Munsala i Uppslagsverket Finland.
(Inf. 2018-11-04, rev.
2023-07-25
.)