Nykarleby Nykterhetsförening 1886—1936.

Redogörelse för föreningens verksamhet under 50
år, utarbetad av Ture Granqvist.








Den organiserade nykterhetsrörelsens historia i vårt land går tillbaka till 1870-talet. Visserligen hade redan före denna tid ansatser till nykterhetsarbete förekommit. År 1853 bildades i Helsingfors en kommitté med uppgift att utgiva skrifter för att motarbeta superiet, och år 1860 överlämnade kommittén sin verksamhet åt ett sällskap, som kallade sig ”Måttlighetens vänner”. Detta sällskap för måttlighetsprincipens införande synes likväl ha varit en sammanslutning mestadels på pappret.

Den absoluta nykterhetsrörelsen hos oss började egentligen först 1877. Den rikssvenska lekmannapredikanten och översten K. A. Broady höll nämligen sagda år ett föredrag i Vasa om den absoluta nykterhetens betydelse. De åsikter överste Broady förfäktade gjorde intryck, och Vasa absoluta nykterhetsförening bildades av systrarna Alba och Hilda Hellman i juli 1877. Samma år i oktober stiftade fröknarna Heikel i Jakobstad även en nykterhetsförening. Signalen var given, och föreningar uppstodo småningom även på finska orter. År 1883 är ett märkesår i nykterhetsrörelsens historia i vårt land, ty då hölls det första allmänna nykterhetsmötet i Åbo, och redan existerande föreningar sammanslöto sig till ett sällskap, vars svenska namn blev Nykterhetens Vänner. I detta sällskap, som var tvåspråkigt, uppgingo snart flere föreningar som tidigare arbetat självständigt.


MARIA LUNDQVIST
MARIA LUNDQVIST



Till Nykarleby fördes nykterhetsidén 1886. Den 11 april nämnda år höll fru Andersson-Mejerhjelm på föranstaltande av nykterhetsföreningen Blåbandet i Sverige ett föredrag i nykterhetsfrågan i seminariets festsal för en talrik åhörarskara. Detta föredrag gav några för saken varmt kännande personer impulsen till att även här bilda en nykterhetsförening.

Den 18 april 1886 kl. 5 e. m. sammankallade handlandeänkan Maria Kristina Lundqvist ett möte i seminariet, varvid beslöts att bilda en nykterhetsförening. — En notis på fyra rader i tidningen Österbottniska Posten omförmäler händelsen utan att omnämna, vilka som utsagos till funktionärer eller annat som möjligen hade varit av intresse för en senare tid. Det må här påpekas, att protokollen från föreningens första tider ända till år 1904 äro förkomna, varför de data, som anföras, måste basera sig på mer eller mindre knapphändiga omnämnanden i ortstidningen eller på muntliga berättelser av personer, som stått arbetet nära. — Den ovan åberopade notisen lyder i all sin knapphet: ”För bildandet av en nykterhetsförening härstädes var senaste söndag ett möte sammankallat; 12 personer tecknade sig vid tillfället för Blåa bandet.” Emellertid synes här ett par fel ändock haft rum att smyga sig in. I föreningen, vars namn blev Absoluta Nykterhetsföreningen i Nykarleby, tecknade sig endast 11 personer denna dag, vilket framgår av medlemsmatrikeln, som ännu finnes i behåll. Namnet säger också, att det inte var någon blåbandsförening, som man möjligen kunde få anledning tro av den anförda notisen, utan en ren nykterhetsförening. Redaktören torde av bekvämlighetsskäl talat om blåa bandet.

Då det kan äga sitt intresse, må vi uppräkna namnen på de 11 personer, som först tecknade sig som medlemmar i föreningen. De voro: Maria Kristina Lundqvist, änkefru, Sofia Sund, fröken, Ida Lundqvist, fröken, Anna Lundqvist, d:o, Aina Nyman, fru, Karl Nyman, urmakare, D. W. Johansson, trädgårdsmästare, A. Anttil, seminarist, E. Eriksson, d:o, Alfred Sundqvist, d:o och Jakob Bertell, skomakarlärling. Av dessa äro så vitt vi kunnat finna endast systrarna Anna och Ida Lundqvist, den senare nu fru Svedlin, vid liv. ( Fru Svedlin avled i Helsingfors den 13 jan. 1937.)

Arbetet tog god fart genast från början. Möten höllos varannan söndag, och redan under första verksamhetsåret är en sångkör bildad, vilken bidrar till att göra programmet omväxlande vid föreningens möten. Medlemsantalet ökas snabbt, och den 10 juni meddelas i en notis i tidningen, att 70 personer äro anslutna till föreningen. Senare är medlemssiffran uppe vid 160 för att åter nedgå, så att på årsmötet 1877 omnämnes att medlemsantalet är 131.

Under hösten utarbetades förslag till stadgar, och godkändes dessa med smärre ändringar av Huvudbestyrelsen för Nykterhetens Vänner i Helsingfors den 15 december 1886. Stadgarna äro undertecknade av A. A. Granfelt och T. Forsell, ordföranden och sekreteraren i Nykterhetens Vänner eller på finska Raittiuden ystävät, och föreningens namn är, som redan omnämnts, Absoluta Nykterhetsföreningen i Nykarleby. I § 2 av dess stadgar heter det, att inträde i föreningen lämnas envar, som fyllt 16 år och avgiver löfte att med Guds hjälp avhålla sig från begagnandet av alla slags rusgivande drycker såsom njutningsmedel och som förbinder sig att ej bjuda, sälja eller tillverka dylika drycker.

Därmed bör det vara klart, att föreningen ända från början arbetat på absolutismens hållfasta grund.

Föreningens första ordförande var urmakaren Karl Nyman, som även ledde arbetet under följande år. Året 1887 var ett sanningens år. Den snabba medlemstillväxten synes inte varit till fromma för arbetet; många slöto sig till föreningen utan att verkligen betänka, vad detta innebar. Den vackra idén hade lockat, men när frestelsen kom, revs det goda utsädet bort, och fallet blev oundvikligt.

Vid årsmötet 1888 skriver föreningens dåvarande sekreterare, fröken Hulda Henrikson: ”Då nykterhetsföreningen nu firar andra årsdagen av sin tillvaro, tränga sig ofrivilligt på envar frågor sådana som dessa: 'Har föreningen under det gångna året verkat något gott? Har föreningen kunnat verka något till nykterhetens befrämjande, på den makt som benämnes allmänna opinionen?' Den sista frågan kan utan tvekan besvaras jakande. Svar å de första frågorna erhålles delvis av de uppgifter, vilka föreningens matrikel lämnar, och vilka för den ytliga iakttagaren förefalla mörka nog, i det antalet medlemmar minskats med icke mindre än 60.” Av dessa 60 blevo 36 skilda för brott mot stadgarna och 11 anmälde om sitt utträde. De övriga avgingo av andra orsaker. — ”Men”, fortsätter sekreteraren, ”har föreningen sålunda förlorat i antal, så har den åtminstone vunnit i stadga hos de få medlemmar den nu äger; den har väl så att säga avtagit på bredden men tilltagit på djupet.”

För första gången omnämnes nu, vilka personer hela styrelsen eller direktionen, som den då kallades, bestod av. Följande personer hörde till styrelsen: Urmakaren K. Nyman, ordförande, fru Ida Svedlin, tidigare fröken Lundqvist, viceordförande, rådhusvaktmästaren J. Grenman, kassör, fröken Hulda Henrikson, senare fru Roos, sekreterare samt fröken S. Sund och skräddaren A. V. Ahlstedt.

Om verksamheten det följande året, således 1888, få vi noggranna upplysningar i nr 20 av tidningen Ö. P. för den 16 maj, där ett utförligt. ”Utdrag ur årsberättelsen öfver absoluta Nykterhetsföreningen i Nykarleby värksamhet 1888—1889 afgifven vid årsmötet den 12 maj, är infört.

I enlighet med § 5 i föreningens stadgar ha föreningens angelägenheter omhänderhafts af en direktion, bestående af 6 medlemmar. Funktionärerna hafva varit: Urmakar K. Nyman, ordförande, fru Svedlin, viceordförande, herr Grenman, kassör, fröken Henrikson, sekreterare samt herrar Ekroth och Sundberg.

Föreningen har sökt värka genom nykterhetsskrifters utspridande, genom möten och föredrag. Möten hafva hållits en gång i månaden, turvis sön- och vardagar. I Juli förlidet år anställde föreningen en talrikt besökt utfärd. Föredrag hafva hållits af pastor Olander samt af herr Anders Svedberg å ett allmänt témöte i seminariets gymnastiksal. För de öfriga mötena har, såsom förut, folkskolans lokal välvilligt varit upplåten. Alla föreningens möten hafva varit tillgängliga för allmänheten, men hafva varit fåtaligt besökta.

Matrikeln utvisar, att medlemsantalet under året varit i nedgående från 60 till 38 medlemmar.

Genom folkskoleföreståndaren Anders Svedbergs död har Nykarleby nykterhetsförening, likasom hela nykterhetssaken, förlorat en dess varma vän och förkämpe. Och förlusten drabbar så mycket mera denna förening, som äger så få vänner. — Till Kantor Nessler, för föreningens annonsers gratisinförande, samt till de öfriga utom föreningen stående, hvilka visat intresse för föreningen och dess sträfvanden, får föreningen härmedelst frambära sin hjärtliga tacksägelse.”

På detta årsmöte blev rådhusvaktmästaren och stadsfogden J. Grenman utsedd att leda föreningen, men redan vid årsmötet den 26 maj 1890 utsågs församlingens kyrkoherde prosten W. Johansson till ny ordförande och pastor G. Laurén till viceordförande. Från denna tid och ända fram till år 1930, då pastor Olav Schalin bortflyttade, står församlingens prästerskap vid ledningen, om man frånser några kortare intervaller med andra personer som ledare för arbetet. På årsmötet 1890 är medlemsantalet angivet till endast 49, vilket likväl är 9 mera än föregående år.


J. F. GRENMAN.
J. F. GRENMAN.


Redan 1889 försöker man aktivt inverka på kommunalpolitiken i staden så tillvida, att ”Vänner av nykterhet, ordning och frid” till medlemmar i stadsfullmäktige föreslogo lektor A. Hellgren, apotekar Kl. Ekroos, stadsfogden J. Lingonblad och direktor Z. Schalin.


FREDRIK WILH. JOHANSSON Ordförande 1890—94.
FREDRIK WILH. JOHANSSON
Ordförande 1890—94.


Kampen om stadskällaren.

Nykterhetstillståndet i staden synes ha lämnat mycket att önska. Särskilt tycks livet på den s. k. Stadskällaren ha upprört vissa kretsar i staden, och utan tvivel ha vi att tacka nykterhetsföreningen härför. En polemik i tidningen Österbottniska Posten vittnar vältaligt om de rådande förhållandena. Det är församlingens kyrkoherde Wilhelm Johansson, som tar till orda. I Ö. P. av den 5 dec. 1889 inför han följande uttalande under rubriken Från allmänheten:

”Om plats i tidningen anhålles för följande:
Nykarleby den 27 November.

Allmänt missnöje råder — och det med rätta — öfver stadskällaren härstädes. För ungdomen och drinkare är den en fördärfbringande frestelse till dryckenskap och en fälla. Alla rättänkande människor måste beklaga, att en sådan upplåtits. Den allmänna åsikten tycks vara den, att den nu måste fördragas åtminstone den öfverenskomna tiden af tvänne år. Men så illa må det dock ej vara beställdt, om lag blott skipas! Må den ställas under allmänhetens kontroll. För sådant ändamål vilja vi skildt påpeka bestämmelsen i nu gällande brännvinsförordningens 23 §: ”Spritdryck må ej utlämnas till den, som synbarligen är dryckesrörd, ej häller till den, som icke uppnått femton år.” Huru hafver dessa bestämmelser blifvit åtlydda? Det vedervärdiga och högljudda skrålet af druckna personer, som därifrån höres i synnerhet söndagsaftnarne, gör att man i mörkret, då man ej kan läsa skyltens annars granna skrift, tror att stället är en vanlig krog af värsta slag.

(Förf. hänvisar i forts, till § 22 i samma förordning, vilken § möjliggör för myndigheterna att på grund av missbruk inskränka, indraga beviljad rättighet eller skilja innehavaren därifrån, och uppfordrar stadens myndigheter att inskrida). Förf. påtalar vidare det lagstridiga ”salandet” och slutar:

Salarene borde betänka, hvilket djevulsverk det är, att locka och tubba andra att i bolag med dem köpa och dricka rusdrycker och hvilken förbannelse de härigenom ådraga sig. ”Ve den människa genom hvilken förargelse kommer! Må enhvar, som nitälskar emot det onda, ifra emot detta ofog och anmäla öfverträdare till att få välförtjänt straff. Vi erkänna att vår stadsfiskal nog beifrat denna fördärfbringande osed såsom ock andra oordningar, men hvad kan han ensam uträtta emot ett ondt, som blifvit sed, om han ej understödjes af andra.

Wilhelm Johansson,
(Församlingens kyrkoherde.)”

Denna ampra inlaga hade till närmaste följd, att stadens fruntimmer inlämnade en petition i stadskällarfrågan. Vi ge åter ordet åt en insändare som kallar sig Nykarlebybo i Ö.  P. för den 19 dec.

”Till Redaktionen af Ö. P.

Till stadsfullmäktige i Nykarleby har inlämnats en så lydande petition underskrifven af de flesta bland stadens fruntimmer:

Då det icke torde vara herrar stadsfullmäktige obekant, hvilka oordningar uppstått i staden genom utskänkning af rusdrycker såväl å stadskällaren som vid hotellet (Marianelund [Skall vara Marielund.]) i närheten af ångbåtsbryggan (Andra sjön), få vi med behjärtande häråt hos herrar stadsfullmäktige vördsammast anhålla, det stadsfullmäktige ville vidtaga följande åtgärder:

(i sammandrag, 1:o anhålla hos magistraten att utskänkning av berusande drycker förbjudes å stadskällaren; 2:o d:o å hotellet Marianelund; 3:o hos Guvernören anhålla att för framtiden utskänkning icke beviljas Brunnsholmarna.)

Till ovanstående må tilläggas följande: Nykarleby, Topelii födelse- och hemstad, där ”kyrktuppen”, ”himmelsbacken”, Alön, Fjäderholmarne och andra märkvärdigheter ännu hviska om barndomens frid och oskuld, har ända till senaste tid, oafsedt ”litet gnabb ibland” varit en stilla, älsklig ort, ett ”Betlehem”, åtminstone relativt taget. Och öfver dess qvinnor, unga och gamla, för hvilka skalden, närmast sjöng, har särskildt hvilat ett poetiskt skimmer af qvinnlighet parad med raskhet.

Hvad föranleder då detta härskri? Bör ej qvinnan tiga och lida? Ja visst, så länge hon kan.

Men då värdshuslifvets förbannelse hotar att upplösa familjebanden och att bereda ekonomiskt obestånd, då barnen få lida för fädernas missgärning, och ungdomen lär att gå i de äldres spår, då mannen för stundens nöje glömmer sin människoandel och förnedrar sig under djuren, då, ja då är det qvinnans plikt att tala, ej att klaga, nej att fordra!

Till undvikande af missförstånd vilja vi säga, att ofvan skildrade lif ännu ingalunda blifvit allmän sed å vår ort; endast början är gjord. Men Belials bäck får ej blifva en syndaflod. Ehuru ringa och fattig, vill Nykarleby bevara sitt jungfruliga rykte.

Herren, som ofta begagnar qvinnor såsom sitt folks räddare, gifve framgång åt Nykarleby behjärtade qvinnors sträfvanden och utrense all förargelse från sitt rike!

Att hoppas är, att Nykarleby stads fullmäktige ”en corps”, dess magistrat samt herr Guvernören behjärta och såsom sin egen antaga sig den sak, som den välmenta och människovänliga petitionen åsyftar.

Det är ej nu fråga om något totalförbud emot rusgifvande drycker, ty i Nykarleby finnes på 1000 personer, utom de i petitionen nämnda ställen, ett gästgifveri med utskänkningsrättigheter, 2:ne cognaks- och flere ölförsäljningsställen samt 2:ne ölutskänkningsställen, oberäknat flere vinförsäljningar jämte ett ölbryggeri invid staden.
Nykarlebybo.”

Under rubriken Från allmänheten skriver ytterligare märket —g i samma nummer emot sättet att genom opinionsyttring ”öfva tryck” på vederbörande, ehuru —g medger, att sträfvandet att minska rusdryckernas utminutering och utskänkning är förtjänt af erkännande. —g riktar sig emot formen och ”förutsättningar, som antagas för bevisade fakta” och reserverar sig mot åtgärden som sådan. ”Väl är det sant, att petitionens undertecknare tillhöra det täcka könet, men därigenom hafva fullmäktige endast kommit från Scylla till Carybdis: ett förtroendeuppdrag, hedradt med misstroendevotum af stadens fruntimmer.”

I Ö. P. den 24 december 1889 ingår följande:

”Svar till herr —g angående fruntimmerspetitionen.

Herr —g har trädt inom skrankorna för att bryta en lans emot damerna i Nykarleby och för ordning och rätt. På vanligt riddarmanér bugar han sig först för de sköna och gör dem era komplimang för deras sträfvanden för nykterhet i allmänhet, men för deras opinionsyttring emot kroglifvet i Nykarleby ger han både dem och deras ombedde riddare, stadsfullmäktige, en stöt öfver glatta laget, som dock råkar gå i luften, och så läser han lagen så det ekar från både Scylla och Carybdis. För litet skrämskott om obestyrkta beskyllningar och möjligen oskyldig värdshusidkerska (Maria Laitinen hette hon (därav Marielund) anm. Av J. L. Birck) behöfver just ingen dåna.

Herr —g tyckes anse att lagen af den 16 juli 1886 är till bara för att skydda värdshusvärdar för allmänheten och ingalunda allmänheten för dem. Dock genomgås hela författningen af en alldeles motsatt uppfattning, och är den tillkommen just till följd af opinionsyttringar, och påtryckningar på vederbörande lagstiftare. Utom andra inskränkningar i den fria brännvinsnäringsrätten lägger just denna lag i kommunens händer all makt på detta område, ända till totalt förbud för 2 år i sänder. Och om någon värdshusidkare m. m. under denna tid missbrukar sin rättighet och låter upprepade oordningar förefalla, så tillhör det magistraten i stad enligt § 22 att efter behörig anmälan (om laga beifran yttras ej ett ord) och anställd undersökning (om rättegång namnes intet i detta fall) helt simpelt inskränka eller indraga rättigheten eller skilja innehafvaren därifrån. Intet kriminell ansvar är här förelagdt. Således då magistraten blifvit uppmärksammad på förefallna oordningar å ett värdshus, bör han anställa undersökning och utan krus förfara så som § säger, då personen i fråga ej mer kan anses lämplig att fortfarande förestå rörelsen. Detta är ett helt och hållet extrajudicielt förfarande för sådana förutsedda fall, som inträffat i Nykarleby.

Det heter att lagen är som den läses, men den måste läsas och förstås så, som lagstiftarene förstått densamma. — — —
Nykarlebybo.”

Att petitionärena hade en viss framgång, därom förmäler följande notis:

”En petition af 36 fruntimmer om förbud att utskänka rusdrycker på Stadskällaren, Marielund och Brunnsholmarne föredrogs vid stadsfullmäktiges sammanträde den 23 ds. Petitionen, som tidigare refererats i detta blad, skulle sändas till Magistraten till den kraft och värkan en dylik remiss kunde medföra. Beslutet fattades med en rösts öfvervikt. Minoriteten, som ansåg ärendet icke föranleda till någon åtgärd, anmälde reservation mot beslutet.

Sedan detta beslut fattats, beslöts ytterligare att petitionen skulle åtföljas av fullmäktiges förord. Mot detta beslut, som afgjordes genom ordförandens röst, anmälde minoriteten reservation.”

Av magistratens i Nykarleby protokoll framgår, att petitionen behandlades den 10 februari 1890, men avslogs densamma under följande motivering: ”Som dock handeln och utskänkningen af spritdrycker blifvit ordnad och faststäld intill den 1 Juni 1891, ansåg magistraten sig icke kunna förnärvarande tillgöra något i saken. Afs!!”

Den omtvistade stadskällaren var inrymd i gården n:o 48 vid Ö. Esplanadgatan, nuvarande ägare fröken Nyquist. [Topeliusesplanaden 13, tidigare Bergfeldt.] Stadskällaren stängdes definitivt något år senare.


Brännvinsmedlen och nykterhetsföreningen.

En annan tvistefråga, som tid efter annan dyker upp vid föreningens diskussioner är, huru man skall förhålla sig till de från utskänkningsbolaget erhållna vinstmedlen. Stadsfullmäktige erbjödo redan 1890 föreningen 200 mark av dessa medel, och beslöt man mottaga den erbjudna summan. Men redan följande år tackade man nej, då med en rösts majoritet beslöts att inte taga någon befattning med dessa penningar.

Följande år mottages likväl vinstmedlen åter, men avförd från dagordningen är frågan inte. Så t. ex. dryftades densamma synnerligen livligt vid ett medlemsmöte den 3 mars 1907. Frågan kom upp i samband med diskussion om upprätthållandet av föreningens nykterhetsvärdshus, Marielund, vid Andra sjön. Diskussionen är mycket utförligt refererad i protokollsboken och återges paragrafen härom i sin helhet för att belysa, huru åsikterna i saken bröto sig mot varandra:

”Flera talare ansågo, att det var orätt att mottaga ett sådant bidrag och att föreningen härför fått uppbära mycket klander av utomstående. Bl. andra var slaktaren A. Nyman avgjort mot brännvinsmedlen och förklarade sig villig att med 50 mark understöda föreningen, om det behövdes. Revisor Myntti framhöll, att han vid granskningen av föreningens räkenskaper för fjolåret kommit till den slutsats, att föreningen genom inkomsterna från nykterhetskaféet i staden nog borde kunna reda sig utan de vanliga brännvinsmedlen. — Även ordföranden Petrell uttalade sig mot dem. — Sekreteraren Birck ansåg däremot att, emedan man icke absolut säkert kan lita på, att kaféet skall kunna underhålla sig självt och hela föreningen, så borde vår nykterhetsförening lika väl som nykterhetsföreningarna i andra städer utan skrupler kunna mottaga bidrag av brännvinsmedlen, som ju äro anslagna till välgörande ändamål. — Seminaristen Davidsson var av ungefär samma åsikter.

Frågan avgjordes med omröstning, som hade till resultat, att 18 röster gåvos mot brännvinsmedlen och 15 röster för dem. Således var föreningens beslut det, att ingen anhållan om bidrag av brännvinsmedlen detta år skulle förekomma, utan föreningen skulle försöka reda sig med egna medel.

Föreningen fick likväl utan anhållan även detta år av de omtvistade medlen 200 mark, vilken summa användes för kaférörelsen. Trots de betänkligheter man sålunda hyste vid mottagandet av vinstmedlen, uppbar föreningen dock dessa med summor varierande mellan 200 och 400 mark ända till 1915, då understödet indrogs.

Stadsfullmäktige i Nykarleby stad beviljade i stället sagda år ur kommunala medel åt föreningen 200 mark i understöd och följande år 400 mk. Staden har även under en senare tid visat sin förståelse för det arbete nykterhetsföreningen utfört, och ända sedan 1926 har ett årligt understöd, stort 500 mark åtnjutits, vilket med tacksamhet omnämnes. Innevarande år har Nykarleby landskommun första gången beviljat föreningen penningunderstöd.

Efter förbudslagens upphävande har nykterhetsfolket åter ställts inför samma fråga, och även nu ha betänkligheter uttalats, om man över huvud skall befatta sig med alkoholbolagets vinstmedel. Den åsikten har likväl utkristalliserat sig, att eftersom lagstiftarna med dessa medel velat bättra något av det onda alkoholbruket medför, man även borde använda sig av dem. Ty vår uppgift är ju att motarbeta alkoholens skadeverkningar, och om med dessa medel några sår kunde läkas och nya förebyggas, ha de ju uträttat något gott och lindrat likars nöd.


Arbetssättet.

Verksamhetssättet har under de gångna 50 åren under olika tider iklätt sig olika former, men huvudvikten har dock alltid lagts på upplysningsverksamheten, varvid det talade ordet givetvis intagit främsta platsen. Men redan den 15 januari 1891 öppnades i änkefru Maria Sundströms gård, en läsesal för allmänheten, där ett flertal tidningar och tidskrifter tillhandahöllos. Läsesalen öppenhölls söndagar och torsdagar mellan kl. 5—9, och voro detta år 18 särskilda tidningar tillgängliga för den läsande allmänheten. Samma år fick föreningen egen samlingslokal, i det att kapten Sarlins gård på våren upphyrdes, och årsmötet den 7 juni försiggick i den nya lokalen, dit även läsesalen flyttats.


KARL VIKTOR PETRELL Ordf. i 16 år från 1898.
KARL VIKTOR PETRELL
Ordf. i 16 år från 1898.


Vasa läns nordvästra nykterhetskrets förlade år 1904 sitt vandrande lånebibliotek till föreningens läsesal, som öppenhölls varje söndag kl. 12—1. Som första bibliotekarie antogs fröken Rosa Dyhr. Från och med år 1906 bedrev föreningen i sin lokal kaférörelse med fröken Hanna Kjellman som föreståndarinna. Samma år öppnades även ett nykterhetsvärdshus för sommaren å Marielund vid Andra sjön, vilket var en glädjande händelse i föreningens arbete. Värdshuset upprätthölls även följande år, ända tills Marielund försåldes av Nykarleby stad till segelsällskapet Ägir.

Kaférörelsen bedrevs med olika föreståndarinnor ända fram till 1917, tidtals även med resandehemsrörelse. Endast under de första åren sköttes affären såsom föreningens, sedan bedrevs den som föreståndarinnans egen, men uppbar hon hyresbidrag av föreningen, vanligen 200 mark i året. Inventarierna voro föreningens egendom och hade ett brandförsäkringsvärde av 1000 mark.

En tillfällig domningsperiod synes ha inträtt i verksamheten åren 1894—1898, kanske beroende på att kyrkoherden Johansson det förstnämnda året flyttade från orten. År 1898 tar kyrkoherden K. V. Petrell hand om ledningen och ljuter nytt liv i arbetet. Han är ung och initiativrik och framför allt besjälad av ett levande intresse för nykterhetssaken. Han ser i spritbruket en social fara, en fara för hemmen och en fara för det religiösa livet, vilket nogsamt framgår av de många föredrag och tal han höll vid mötena. Den petrellska eran, som vi kunde kalla den, betecknar utan tvivel föreningens glansperiod. Ordföranden håller föredrag, tal, inleder diskussionsfrågor, arrangerar utfärder, anordnar brevaftnar, deltar i ungdomens lekar o. s. v. Prosten Petrell var ordförande till årsmötet 1915, då han bestämt avsade sig återval på grund av ”överhopat arbete på annat håll”. Undantag utgör likväl året 1911, då verkmästaren Elis Johansson var ordförande.

1911 var ett jubileumsår. Föreningen kunde nämligen då blicka tillbaka på ett 25-årigt arbete. Den 21 maj begick föreningen sin 25-års fest på missionshuset. Av protokollet från högtidsfesten framgår, att seminaristernas hornkapell öppnade mötet, och prosten K. V. Petrell hälsade välkommen i hjärtliga ordalag.


ANNA HENRIKSSON.
ANNA HENRIKSSON.


Fröken Anna Henrikson, själv en bland föreningens första medlemmar, redogjorde därefter om de första 15 åren av föreningens verksamhet och om dess uppkomst; många intressanta detaljer framhöllos. — Lärare E. Johansson redogjorde för de senare 10 åren.

Denna 25-årsberättelse har tyvärr inte kunnat anträffas, trots ivriga efterforskningar. De uppgifter, fröken Henrikson vid detta tillfälle gav, hade varit av synnerligt stort intresse och värde för en senare tid. Nu ha vi endast ett knapphändigt protokoll från festen och ett kort referat i Ö. P. som minne av densamma.

Vid jubileumsfesten talade också magister Johannes Klockars om sin Amerikaresa, och de rön han gjort där beträffande nykterhetssaken.

Styrelsen utgjordes detta år av verkmästaren Elis Johansson, ordf., slaktaren A. Nyman, viceordf., handl. A. V. Mattsson (Löving), kassör, fröken Aina Wiik, sekreterare och prosten K. V. Petrell, suppleanter: fröknar Ida Källström och Maria Svanström samt herr Paul Skog.

Föreningen vidtog också under denna tid åtgärder att få sprithanteringen begränsad inom staden. Sålunda utverkades av guvernören tillstånd att under marknadsdagarna hålla Nygårds bryggeri stängt. År 1904 beslöto stadsfullmäktige, att ingen utskänkning å gästgiveriet under marknaderna skulle få ske åt andra än sådana personer, som hade sitt kvarter å stället, ävensom åt ”ståndspersoner”.

Vid mötet den 2/12 1906 kräver man, att de lantdagsmannakandidater, som uppställas, skola tydligt uttala sig för införande av förbudslag. Som bekant antog också lantdagen 1907 denna lag enhälligt och utan votering, ehuru Hans Majestät kejsaren inte stadfäste densamma.

Den 15 dec. sistsagda år hölls nykterhetskretsens kvartalsmöte i Nykarleby, och uttalades nödvändigheten av fortsatt vakenhet och ihärdigt arbete för nykterhetssaken, ”oaktat lantdagens antagande av förbudslagen”. Även i den spontana yttring till förmån för förbudstanken, som 70,000 medborgare i vårt land 1898 gav uttryck åt genom den s. k. rusdrycksstrejken, vilken var en protest mot lantdagens hållning, voro föreningens medlemmar med. Förteckningen över deltagarna i densamma upptager 54 personer med prosten K. V. Petrell som första man och seminaristen K. V. Åkerblom som sista tecknare.

Under denna tid verkade även en syförening, vartill initiativet 1905 togs av frk. Ch. Rosenbladh, som även ledde arbetet i början. Senare leddes detta av bl. a. fröknar Hanna Kjellman och Maria Harald. De manliga medlemmarna voro även med på symötena, varvid en del arbeten också förfärdigades av dessa. Syföreningsauktionen den 1 dec. 1907, som måhända var den första av en rad efterföljande, inbragte 215:15. Handl. Artur Mattsson, alias postiljon Artur Löving, fungerade som mäklare. Syföreningen var därefter i verksamhet till 1917. Sista året leddes arbetet av fröken Mili Granberg.

År 1905 tog fröken Dagmar Gyllenberg initiativ till bildandet av en stående sångkör inom föreningen. (Den tidigare omnämnda upphörde redan följande år 1887.) Kören ägde sedan bestånd med något års intervall till 1917. Som körledare under olika år må nämnas: Dagmar Gyllenberg, Gunnar Wikström, Rurik Kronqvist, Elis Johansson, Viktor Ahlskog, m. fl. 



[På baksidan är skrivet:”Nykarleby Nykterhetsförenings sångkör 1909–1910(?)”. Damen i mitten bakom bordet är Ida Källström (g. Birck). Förstoring.
Solveig Nylund tillhandahöll.
(Inf. 2010-04-08.)]

Under Petrells tid hade föreningen också lyckan att äga synnerligen driftiga och initiativrika styrelsemedlemmar, särskilt må nämnas Johannes Schalin, Anna Henrikson, J. L. Birck, Elis Johansson, Aina Wiik, Terese Boxström, C. J. Holländer, John Falk och Anders Pass, vilka längre eller kortare tid fungerade som sekreterare. Lärarinnan fröken Anna Henrikson, som var sekreterare under 14 år, kallades till föreningens första hedersmedlem.

Prosten Petrell efterträddes 1915 på ordförandeposten av fröken Terese Boxström, som kvarstod, tills hon bortflyttade från orten i juni 1916, då viceordf., överlärare Hjalmar Björkvall ledde föreningens möten till följande årsmöte. Affärsmannen A. V. Blomqvist utsågs nu till ordförande.

Följande år ligger arbetet nere. Finlands folk utkämpar sin dubbla befrielsekamp. Det är krig, krig i eget land, och det ideella arbetet avstannar.

Först den 16 maj 1919 möter oss åter ett livstecken i protokollsboken, men denna gång gällde det att, som man tänkte sig, slutlikvidera föreningens affärer. I protokollet läses, att viceordföranden Karl Granberg genom annons i ortstidningen låtit sammankalla föreningens medlemmar för att besluta, huru man borde förfara med föreningens inventarier, som varit inrymda å Nykterhetskaféet i fröken Nyqvists gård.

§ 3 lyder: ”Då intresset för nykterhetsarbetet på orten är mycket ringa, och anskaffandet av rum för föreningens inventarier vore förknippat med rätt stora kostnader, beslöts enhälligt att å dem anställa auktion lördagen den 18 maj. De influtna medlen skulle insättas i bank av föreningens kassör, fröken Ingrid Wiklund”. — Auktionen inbragte Fmk 1859:—.

År 1920 låg verksamheten åter helt och hållet nere.


V. WESTBERG.
V. WESTBERG.


Men den 30 januari 1921 sammankallade församlingens dåvarande unge och handlingskraftige pastor, V. Westberg, ett allmänt möte i Nykarleby samskola för att dryfta frågan om, huruvida nykterhetsarbetet på orten borde återupptagas. Till ordf. vid mötet utsågs pastor Westberg och till sekreterare seminaristen Ture Granqvist.


HUGO CASÉN. Sekreterare 1922—.
HUGO CASÉN.
Sekreterare 1922—.


Efter diskussion uttalade sig mötet enhälligt för återupptagande av arbetet. Föreningens funktionärer blevo pastor V. Westberg, ordf., lektor N. A. Fougstedt, viceordf., seminaristen H. J. Häggkvist, sekreterare, seminaristen Ture Granqvist, vicesekr., fröken Ingrid Wiklund, kassör samt till styrelseledamot kontoristen Hugo Casén.

Ny medlemsförteckning uppgjordes, och 44 personer tecknade sig som medlemmar, bl. dem 27 seminarister; en lysande start. Vid årsslutet hade föreningen 53 medlemmar.

Arbetet hade åter nyhetens behag, och protokollen utvisa nogsamt, att det var med det största intresse, man nu arbetade. Redan följande år förlorade föreningen pastor Westberg som ordf. då han den 1 maj flyttade från orten. Viceordföranden ledde nu verksamheten till årsmötet 1923.


OLAV SCHALIN Ordf. 1923—30.
OLAV SCHALIN
Ordf. 1923—30.


Då lektor Fougstedt inte ville åtaga sig ordförandeposten, beslöts att genom hrr S. Wik och Hugo Casén uppvakta församlingens nye pastor, Olav Schalin, för att förmå honom att bli ledare för föreningen. Pastor Schalin förklarade sig villig att mottaga det erbjudna uppdraget. I honom erhöll föreningen åter en mycket intresserad och verksam ordförande. Föreningen arbetade under Schalins ledning även mycket utåt. (Sådant arbete hade också tidigare förekommit; så t. ex. startade föreningen vid en utfärd till Vexala den 13 sept. 1912 en nykterhetsförening därstädes, i vilken inskrevos 41 medlemmar.) Talrika möten höllos i de olika byarna i Nykarleby landskommun, och försökte man ingjuta liv i de små föreningarna i dessa byar, vilka föreningar tidtals fört en tynande tillvaro. Pastor Schalin fattade även sitt ledarskap inom nykterhetsföreningen såsom en sida av församlingsvården, och förvisso har prästen här goda tillfällen att bedriva församlings- och själavård. Från denna tid blev det nästan tradition, att föreningen under den årligen återkommande nykterhetsveckan utvecklar en nog så livlig verksamhet. Stundom har föreningen t. o. m. stått som nummer 1 bland landets svenska nykterhetsföreningar, vad antalet möten under veckan beträffar.

På våren 1930 flyttade pastor Schalin till Pargas, och därmed var också hans arbete inom föreningen avslutat. Den 27 april hölls å Kyrkoby folkskola en avskedsfest för den avgående ledaren, varvid han blev föremål för en hjärtlig hyllning. Detta möte gav impulsen till att medlemssamkväm åter oftare begynte hållas, vilket inte varit förhållandet de närmast föregående åren. Man har härigenom velat få en intimare kontakt till stånd mellan föreningens medlemmar. Efter pastor Schalin har lärare Ture Granqvist varit föreningens ordförande.

Det förtjänar måhända också att erinras om, att föreningen vid Finlands Svenska Nykterhetsförbunds startande i Borgå den 5 juni 1905 övergick till detsamma, liksom alla svenska nykterhetsföreningar i landet, från det tvåspråkiga förbundet Nykterhetens Vänner. Föreningen inregistrerades i F. S. N. under namn av Nykarleby nykterhetsförening som nr 9. — På grund av ändringar i föreningslagen inregistrerades föreningen i föreningsregistret den 8 nov., 1935, då till föreningens namn fogades r. f.


TURE GRANQVIST Ordförande 1930—.
TURE GRANQVIST
Ordförande 1930—.


F. S. N. höll sin 29-årskongress i Nykarleby å Kristliga folkhögskolan, den 16 och 17 juni 1935. Föreningen var därvid värd och skilde sig med heder från den krävande uppgiften.

Den 3 mars 1927 sammanslogos Forsby nykterhetsförening och Nykarleby nykterhetsförening. Forsby nykterhetsförening hade då 25 medlemmar. Nykarleby nykterhetsförening uppdelades härefter i tre kretsar, nämligen stadens, seminariets och Forsby-Kyrkoby krets med särskilda kretsföreståndare. Forsby nykterhetsförening hade stiftats av moderföreningen i Nykarleby och kallades en tid Forsby filialförening. Ända sedan rekonstruktionen av föreningen 1921 har densamma ej haft någon egen möteslokal, utan ha möten hållits i olika lokaler i staden och omnejden.


Föreningens styrelse 1936.  [Stående från vänster: Ragnar Dahlstedt, Axel Pensar, Anna Bredarholm, Hugo Casèn och sittande Ture Granqvist.
Föreningens styrelse 1936.

[Stående från vänster: Ragnar Dahlstedt, Axel Pensar, Anna Bredarholm, Hugo Casén och sittande Ture Granqvist. Pehr Tonberg identifierade.]


Nykarleby nykterhetsförenings styrelse består för närvarande av följande personer: lärar T. Granqvist, ordf., lärar R. Dahlstedt, viceordf., handl. Hugo Casén, sekr., handl. Axel Pensar, kassör och syster Anna Bredarholm. Suppleanter i styrelsen äro lärarinnan Stella Ahlskog, fröken Marta Löving och seminaristen Per Wik.

Kretsföreståndare för seminariet är seminaristen J. Böling, för Forsby bonden Verner Ström och för staden handelsbiträdet Yrjö Skog. Bufféföreståndarinna är fru Hanna Westerlund.

Medlemsantalet är för närvarande 110.

Barnnykterhetsarbetet.

Denna ofullständiga översikt vore alltför ofullständig, ifall inte något skulle nämnas om föreningens barnnykterhetsarbete. Första gången man i de tillgängliga protokollen erinras om ett sådant arbete är den 2 september 1906, då det heter, att på anhållan av ungdomen inom härvarande nykterhetsförening beslöts att anordna särskilda möten för äldre och yngre, vardera en gång i månaden. Dessutom beslöts att även hålla regelbundna möten för barn, också en gång i månader, och till anordnare av dessa möten utsågos fröknarna Ch. Rosenbladh, Aina Wiik och Anna Henrikson. Gossarna och flickorna hade blåbandet som tecken på att de voro med i nykterhetshären. Den nu 91-åriga fröken Netta Heikel var en tid livligt verksam i arbetet bland barnen på orten. Från 1907 torde föreningen kallats Hoppets här. Det var nämligen då fru Rosa Invenius blev F. S. N:s första Hoppets härs ledarinna.

Från protokollen framgår tyvärr inte något om fortsättningen på barnnykterhetsarbetet, men synes det emellertid ha fortgått i någon form, åtminstone inskärpte ordf. Petrell i ett föredrag den 15 dec. 1907 betydelsen av detta arbete, då han talade över ämnet: Våra barn och nykterheten. Följande år höll folkskolläraren Anders Bäck på normalskolan en intressant nykterhetslektion för barn.

På mötet den 8 oktober 1916 diskuterar man möjligheten att upprätthålla Hoppets här, och heter det i protokollet: ”Tvivelsmål uttalades dock om, huruvida verksamheten inom Hoppets här alls skulle kunna upptagas å orten i höst, ty föreningen saknar lämplig lokal för mötena. Normalskolans festsal, vari dessa tidigare hållits, kan på grund av militärinkvartering ej användas härför, och annan lämplig lokal har föreningens styrelse ej lyckats erhålla.”

Föreningens barnnykterhetsarbete upphörde denna gång icke på grund av bristande intresse utan såsom en av världskrigets följder. Efter rekonstruktionen återupptogs denna arbetsgren den 23 okt. 1921, då vid ett möte i samskolan ordf. Westberg inskärpte ”nödvändigheten av att de unga, särskilt barnen fås med i arbetet för folknykterheten. Endast genom att börja arbetet bland barnen kan man nå alla.”

Efter talet följde en kort diskussion, vilken resulterade i, att en Hoppets härs förening skulle bildas på orten. En kommitté, bestående av lektorskan Ester Fougstedt, fru Xenia Casén, herr Hugo Casén samt lärarkandidaterna Artur Nylund och Ture Granqvist, fick i uppdrag att organisera den nya föreningen. Sedan dess har en Hoppets här varit verksam i staden. Under de senare åren ha lärarkandidaterna helt haft ledningen om hand och utfört detta arbete med berömvärt intresse.

Tvenne andra Hoppets härar äro även nu i arbete inom föreningens verksamhetsområde, nämligen i Kyrkoby, stiftad den 7 nov. 1925 med lär. T. Granqvist och lär. Stella Ahlskog som ledare samt i Forsby, återupplivad av lär. R. Dahlstedt den 9 okt. 1933. Sammanlagt äro c:a 300 barn med i dessa föreningar.

 

Slutord.

Såsom av denna berättelse i någon mån framgår, har Nykarleby nykterhetsförening under de gångna 50 åren försökt uträtta något gott till detta samhälles fromma. Vad av det som utsatts fallit i god jord och vad på hälleberget, därom veta vi intet, men ett veta vi: att det arbete, som utförts i kärlek, inte skall bliva obelönat. Vad än det synliga resultatet varit, tror jag, att man dock kan djärvas göra det påståendet, att Nykarleby nykterhetsförening under sin 50-åriga livslängd utfört ett betydande kulturarbete på denna ort. Vi kunna blott erinra om, att föreningen under en lång följd av år var den enda sammanslutning här, som samlade unga och gamla regelbundet till möten med lärorika, bildande program.

Under hela föreningens tillvaro har samarbetet med det svenska folkskollärarseminariet varit intimt. Föreningen har i dess lärare och elever haft ett gott stöd, och många ha varit aktivt med både bland lärarna och eleverna. Seminaristerna ha städse med beredvillighet ställt sin förmåga till föreningens disposition. Programmet vid mötena har härigenom blivit mera omväxlande och riktgivande. För de unga blivande lärarna har säkert detta arbete även haft en oöverskådlig betydelse. Många ha här mottagit väckande impulser till fortsatt arbete folknykterheten till fromma i våra svenska bygder. Och många äro de lärare, som sedan på sina verksamhetsorter stiftat nya föreningar och lett desamma. Nykarleby nykterhetsförening har sålunda, tro vi, verkat mycket som ej kan bokföras, men som ändå varit en frukt av dess arbete.

Bland seminariets lärare har nuvarande direktorn N. A. Fougstedt varit längst med i arbetet, och många äro de tal och föredrag han hållit vid föreningens möten. Ett tiotal år har han varit viceordförande i styrelsen, och när han på grund av sin strängt upptagna tid avgick den 3 februari 1934 kallades han till hedersmedlem i föreningen. Direktor Fougstedt hade då aktivt deltagit i nykterhetsarbetet i 36 år.

Jag slutar denna översikt med att uttala föreningens vördsamma tack till de många, ingen nämnd, men ej heller någon glömd, som verkat och arbetat inom densamma för det höga mål som denna förening, liksom alla våra nykterhetsföreningar strävar mot: ett nyktert, sedligt starkt folk i vårt kära fosterland. Många av de verksamma medlemmarna ha kanske tröttnat, andra ha trätt i stället och fortsatt kampen väl vetande, att allt vårt arbete sist ändå är endast ett styckeverk. Många ha gått in i det stora okända och fått sluta sin möda och fått sin mödas lön. Men vi tro, att det döda inte är dött, det förflutna är aldrig förflutet, så sant som vi äro kött av fädernas kött och ande av deras ande.




Ture Granqvist (1937) Nykarleby Nykterhetsförening 1886—1936. Historiken tryckt i Wasa vid Frams boktryckeri.


Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.


Läs mer:
Nykterhetsföreningen av Einar Hedström.
Fler Föreningshistoriker.
Notis i ÖP om en nykterhetsfest.
(Inf. 2004-07-27, rev. 2024-01-11 .)