Farföräldrarna, gamle rådman Joseph Calamnius och hans hustru, togo snart en av de små flickorna Calamnius, Sophie, till sig. Hon tillbragte större delen av sin barndom i deras gammaldags enkla hem i tvåvåningshuset invid torget. Övre våningen var reserverad för högtidliga tillfällen; i den nedre, som bestod av sal, samtidigt affärskontorkammare, kök, och salubod, bodde familjen jämte tjänarinnorna. Medan de gamla upptogo kammaren fick sondottern sin boplats i salen. Och det kunde en och annan vintermorgon hända att snöiga tjärbönder stövlade in och uppgjorde affärer med farfadern innan Sophie ännu var uppstigen.
Uppfostran i farföräldrarnas hus var sträng enligt tidens sed. Ehuru Sophie var stor favorit, blev hon ingalunda bortklemad. I allehanda uti hemmet förekommande sysslor fick hon deltaga. – Vid nyss fyllda sju år började Sophie sin skolgång; hon inskrevs nämligen den 13 februari 1798 jämte sin äldre syster Christina i Nykarleby pedagogis ”Album”. – Från Sophie Calamnius barnaår känna vi till, att hon vid 11 års ålder följde med sin farmor med varor till marknaden i Lappo och därvid tjänstgjorde som bokhållare. Det var brukligt på den tiden att köpmansfruarna reste med varor till landsortsmarknaderna och inte ens de mest ansedda och förmögna drogo sig för att göra
Handel och sjöfart intogo, såsom känt, vid denna tid en mycket framträdande plats i de österbottniska kuststädernas liv. Hela deras bestånd berodde till stor del på skeppsfarten. Så länge havet svallade fritt, plöjdes det av farkoster, större och mindre. Handeln från kuststäderna utsträcktes till långt avlägsna länder och farkosterna väntades med spänning hem om hösten. De motsågos med glatt hopp eller oro.
Förbindelsen med rikets huvudstad underhölls flitigt, särskilt var samfärdseln livlig sommartid. En Stockholmsresa gick för sig mycket enkelt, i fall man var släkt eller god vän med någon skeppsredare. Passageraravgift kom ej i fråga, vägkost hade man med eller ock fick man deltaga i besättningens enkla måltider. Visserligen kunde en sådan överfart räcka i veckor om vinden [eller isen] var ogunstig, men detta måste man ju på förhand taga med i räkningen. Lättheten i förbindelserna med Sverige verkade även på bildningsförhållandena. Unga män reste över för att idka studier i Sverige. Och för unga flickor erbjöd en ett eller par års vistelse i Stockholm tillfälle att vinna större mått av bildning än hemstaden kunde skänka.
Sophie Calamnius' farföräldrar voro måna om att sondottern skulle få vidare utbildning i Stockholm. Under deras härdande uppfostran hade hon utvecklats till en frisk och stark, praktisk och omtänksam tärna. Vacker var hon ej, men av ett behagligt utseende. De gamla ansågo, att den unga flickan behövde litet mera förfining än de kunde ge henne i sitt enkla hem.
Så fick Sophie Calamnius resa till Stockholm. Vistelsen där varade i två år. Visst blev längtan hem till Nykarleby stundom svår och visst saknade hon ofta sådant hon blivit van vid hos farföräldrarna. Ej fick hon ju i pensionen t.ex. smör på brödet; det bestods här blott på söndagsmornarna, ytterst tunt på en semla. Men huvudstaden hade så mycket nytt och intressant att bjuda på. För den vakna, vetgiriga Sophie Calamnius blev vistelsen i Stockholm en i flera avseenden utvecklande tid. Hennes synkrets vidgades, hon lärde sig ett och annat i pensionen, bl.a. franska och teckning. Stundom förekommo operabesökt och hon blev bortbjuden till familjer, bekanta och lierade med släkten. På en sådan bjudning såg hon även en ung medicinare vid namn Zacharias Topelius.
När Sophie Calamnius återvände från Sverige för att stanna hemma i Nykarleby fick hon flytta till det Turdinska huset. Farföräldrarna voro döda.
Det Turdinska hemmet var mycket gästfritt. Bland umgängesvännerna var också en ung läkare, nyligen förordnad att sköta stadsläkaretjänsten och synnerligen omtyckt. Det var samma unga medicinare Sophie tidigare sett i Stockholm – Zacharias Topelius. Lång blev hans vistelse i Nykarleby dock ej denna gång. Han förordnades snart av ”Collegium medicum” att biträda en ålderstigen läkare i Uleåborg. Saknaden efter honom var stor i Nykarleby. Så skriver Johan Turdin till den unga läkaren i Uleåborg. ”Alla vänner här sakna dig mycket och önskar att du skulle ledsna i Uleåborg, så kunde vi hava förhoppning att få dig, hit tillbaka. Min gumma och flickorna hälsa oändligt.
Turdins hus, som var det största i Nykarleby, blev under 1809 års krig högkvarter för flera av de stridande härarnas chefer. På nära håll fick Sophie och hennes äldre syster Christina följa med krigets växlingar. Ridderliga officerare visade husets döttrar stor uppmärksamhet. Den vaksamma modern tillät visserligen flickorna att dansa på balerna både i Nykarleby och Jakobstad, men om sommaren sände hon dem bort till skärgården. Från denna skickelsedigra tid och av många bland krigets ryktbara personligheter bevarade den då sjuttonåriga Sophie flere hågkomster. Så hade hon ett livligt minne av Klingspor, Adlercreutz, v. Döbeln, Kulneff, Rajewski o.a.
Medan Klingspor bodde i det Turdinska huset lånade han flickorna Calamnius romaner ur sitt medförda rika förråd. I gengäld anskaffade de tillbehör till de läckra måltider han så högt uppskattade. Flickorna voro vittne till, när Klingspors här, tre mil från slagfältet, mottog rapporterna om slaget vid Oravais, ett av de mest avgörande för krigets utgång. En episod från denna dag etsade sig särskilt i deras minne. Vid middagstiden infann sig i högkvarteret en ung käck löjtnant vid Västerbottningarna för att avlägga rapport. Han visade leende sin genomskjutna kappa och vände genast åter till hären. Följande morgon fingo flickorna höra, att löjtnanten stupat i sista striden på kvällen av ”Oravais blodiga dag”, när återstoden av den slagna hären bröt sig väg norrut.
Under kriget hade den unga Sophie Calamnius’ tankar troligen ofta flugit bort över havsvidderna – Zacharias Topelius var då läkare i svenska skärgårdsflottan. Efter kriget fortsatt han sina studier och avlade i maj 1811 medicinelicentiatexamen i Uppsala. Samma höst tillträdde han för andra gången stadsläkaretjänsten i Nykarleby. När han följande år i april därjämte erhöll den nyinrättade provincialläkaretjänsten därstädes, ansåg han sig ha vunnit god ekonomisk grund för sin framtid. Och han vågade nu binda en annans öde vid sitt. Den korade tvekade ej att giva sitt samtycke. I ett brev till en väninna kort efter förlovningen skriver Sophie Calamnius att hennes hjärta säger henne att hon blir lycklig.
Bröllopet stod den 5 december 1812. Det var troligen en märkeshändelse i Nykarleby En av stadens mest uppburna flickor, den kloka, rika Sophie Calamnius gifte sig med stadens läkare, som vunnit så stora sympatier på orten.
Vad hjärtats röst förebådat Sophie Calamnius om lycka i hennes äktenskap gick verkligen i uppfyllelse. Det få vi veta av henne själv då hon ett år efter sitt bröllop sänder en väninna sin lyckönskan och skriver: ”Jag kan ej önska bättre än att du skall bli lika lycklig som jag är”. Lyckan i Sophie Topelius hem skapades å ena sidan av Zacharias Topelii harmoniska karaktär å andra sidan av hennes lyckliga lynne. Fast än i vissa avseenden hans motsats, förstod Sophie Topelius att ansluta sig till sin mans syften på ett sätt, som gjorde att hon kompletterade hans väsen och stödde honom i hans företag.
Länge bodde den unga doktorsfamiljen icke i själva staden. [Till en början i Södra tullhuset.] Sannolikt var det sommaren 1814 de togo en nyförvärvad, med en del av doktorinnans fädernearv inköpt lantgård invid Nykarleby i besittning. Den 29 september detta år skriver Topelius till sin broder läkaren Gustaf Toppelius i Uleåborg: ”Du torde veta att jag flyttat till vårt nya hemman – – – – helt nära Nykarleby stad och håller nu på att reparera där och sätta allt i bästa stånd”. I fortsättningen nämner han att ”Gamla Pappa, som varit hos oss ett helt år, är nu hemrest”. Detta ger osökt anledning till den förmodan, att den nya ägaren till Kuddnissas eller Kuddniss, såsom gården då hette, av sin fader, den gamle kyrkomålaren, Mikael Toppelius – en praktisk man förtrogen med jordbruk – erhållit många goda råd för skötseln av gård och ägor.
Det av doktorsherrskapet inköpta hemmanet låg i lägervall, men stora möjligheter förefanns till en lycklig utveckling. Gården hade i flera avseenden ett fördelaktigt läge, lätt tillgängliga ägor, ganska god åkerjord, ansenligt skogsskifte, naturliga ängar i skärgården. Genom gårdens område flöt en höst och vår vattenrik bäck. Rörelse och ivrig verksamhet rådde på Kuddnäs från den dag det unga paret drog in där. Doktor Topelius var bekant vida omkring som skicklig läkare. Ofta sågos fordon med hjälpsökande köra upp till gården och allt emellanåt stod där väntande åkdon i lång rad på den rymliga gårdsplanen. – Men ej blott som läkare blev gården husbonde ryktbar. Hans livliga intresse för jordbruk kom till synes på gården vid älvens strand; hans strävan gick ut på att av den lilla egendomen skapa en mönstergård. Nya arbetsmetoder tillämpades, nya åkerbruksredskap provades, trädgården förstorades, ekonomiebyggnaderna utvidgades, smedja och kvarn anlades. Utom dessa två livsintressen ägnade doktor Topelius stor uppmärksamhet åt den finska runopoesin. På Kuddnäs välkomnade han glatt långväga gäster från Finnmarken (Karelen), vilkas underbara. runosånger han nedtecknade och sedermera gav ut i flera delar. (före Lönnroth!) [()= Kommentarer införda av någon som tidigare läst texten.]
Såsom av det nyss sagda framgår, var doktorn en mångfrestande man. Också Sophie Topelius hade omfattande intressen. De deltogo gärna i ortens sällskapsliv. Och själva voro de mycket gästfria. Stadsbor kommo ofta ut till Kuddnäs. Allt emellanåt inbjödos släkt och vänner till glada middagar i doktorshemmet. Doktorn var vid såna tillfällen den angenämaste värd och husets fru en skicklig värdinna. Båda två föredrogo bordsvisor, medan hela bordssällskapet instämde i det taktfasta omkvädet. Hemmet på Kuddnäs fick rykte om sig att vara såväl det mest bildade som trevligaste på orten.
Vi kunna så väl tänka oss att ett landshem som detta fordrade arbete och omtanke av husmodern. Sophie Topelius tog det glatt, van som hon var allt ifrån barndomen att gripa i med friska tag. Hon synes ha varit en av de människor, som förstå att sprida trevnad omkring sig. På Kuddnäs trivdes alla. Utom tillfälliga ofta sedda gäster, bland dem främst Turdins, Lithéns, – Sophies syster Christina var gift med rådman Lithén – och Calamniuses från Nykarleby, funnos andra, som kvarstannade i månader på Kuddnäs. Så t.ex. doktorns far, kyrkmålaren från Uleåborg. Han kom åkande med hela målarattiraljen fick sin atelier i gavelrummet och trivdes utmärkt. Och brorsonen lilla Frans Michael, som tidigt mist sin far, inbjöds mången gång att tillbringa ferierna på Kuddnäs.
Men även i Sophie Topelius lyckliga hem kom sorgen som gäst, då hon miste sin förstfödde icke ännu fyra månader gamla son våren 1815. Och två år senare slumrade åter en liten son in i döden. De små saknades djupt. – Den 14 januari 1818 föddes en tredje son. Han kom till världen på själva Felix-dagen och detta ansågs bebåda lycka för hans framtid. Två år senare fick han en syster. Syskonparet, Zachris och Sophie frodades väl.
Allt på Kuddnäs syntes vara statt i framåtgående. Egendomen förkovrades ständigt. Harmoni rådde i hemmet. Av denna världens goda hade doktorsfamiljen rikligt. De voro välvilliga människor och räckte ofta andra en hjälpande hand.
Låt oss mana fram bilden av Sophie Topelius hem: Vi se Kuddnäs vita karaktärshus med brutet tak, täckt av röda kakel och den lilla frontespisen strax ovan takranden – trädgården med blomrabatter, jordgubbsland, kryddsängar och massor av bärbuskar – hagens skyhöga aspar – den blanka älven nedanför gården – den till Nykarleby vägen ledande allén!
I detta hem gick Sophie Topelius glad och trägen i de dagliga sysslorna. Men det kom en tid, som blev mycket prövande för henne. Doktorn in”nade svårt. Under ämbetsresorna utsattes han ofta för ansträngande strapatser. Så körde han vid en resa år 1820 in i den svaga vårisen. Därefter låg han ” i månader. Bot söktes hos berömda läkare även utomlands. Förgäves. Han den knappt fyrtioårige blev för livet urståndsatt att gå. Huru bitter var inte för Sophie Topelius åsynen av den älskade mannens lidande! Ty fast än han med oändlig själsstyrka sökte undvika att göra hemmets luft tryckande till följd av hans ”dom, måste hon ju ständigt förnimma huru mannen led själsligt och kroppsligt. Men de två voro fullt ense i att de små skulle få växa upp glada och fria såsom det barnaåldern tillkommer.
Ansvaret och arbetsbördan för den unga hustrun blev nu allt större. Henne ålåg ju även en ”sköterskas uppgift, omsorg om egendomen och hjälp med patienter som fortfarande funno väg till den omtyckta läkaren. Men hos den ”e, som satt i länstolen med skrivbrädet framför sig, sökte hon råd och ledning i allt sitt görande och låtande. –
Mannen intresserade sig särskilt för uppfostringsspörsmål och hans hustru försökte samvetsgrant i praktiken omsätta hennes önskemål. Barnen skulle härdas, vänjas vid enkel kost, iakttaga ordning och lydnad samt städse strängt hålla sig till sanningen.
Barnen blevo under denna, svåra tid Sophie Topelius bästa tröst och glädje. Hon sjöng Franzéns visor för dem, klippte pappersdockor åt dem och vid brasan berättade hon för dem minnen från sin barndoms- och ungdomstid. Hon var en på samma gång sträng och älskande moder, bestämd utan häftighet, öm utan svaghet. Hennes uppfostringsmetod blev även så värderad att hennes systrar Christina Lithén i Nykarleby och Marie Toppelius, Gustav Toppelius fru, i Uleåborg sände sina barn på långvariga besök till Kuddnäs för att bliva delaktiga av mosterns uppfostran och av den välgörande anda, som rådde där.
Fantasirika barn äro ofta svåra att uppfostra. Detta fick Sophie Topelius erfara med lilla Zachris. En tilldragelse på Kuddnäs skall här omtalas för att belysa detta. Det hände en dag att gossen varit olydig mot sin mor och blivit till straff instängd i mörka skafferiet. Medan han satt där och tänkte på alla de rara sakerna uppe på hyllorna, kom det för honom att han var Hans, som hamnat hos gumman i pepparkakshuset och som blev bjuden på allt möjligt gott. Och när Zachris fick komma ut ur arresten visade det sig att han tömt hela syltburken. Nu vankades ny arrest på ett säkrare ställe.
I barnens uppfostran deltog fadern med stort intresse. Det var betydligt lättare att uppfostra Sophie än vildbasaren Zachris. För att meddela undervisning åt dem i hemmet lyckades föräldrarna anställa goda informatorer. Först vid 11 års ålder sändes Zachris till skola i Uleåborg. Brevväxlingen med hemmet var livlig. Breven från modern innehöllo alltid noggranna uppgifter om vad som hände i hemmet: detta bidrog att hos gossen hålla känslan för hemmet vaken och varm. ömsesidigt var fröjden stor, när Zachris för ferierna återvände till Kuddnäs. Gossen var alldeles yr av förtjusning, då han efter den tjugoåttamila resan äntligen åkte uppför allén, hoppade ur åkdonet, hälsade på mamma och Sophie och skyndade in till far. De tre trotjänarinnorna måste han också genast hälsa på och med samma se sig om på gården ett tag.
Men vid hemkomsten julen 1830 fick gossen inte såsom vanligt störta in till sin far, nej, sakta, försiktigt skulle han gå in till den ”e.
”domen ledde till döden. Den 23 januari 1831 utandades doktorn på Kuddnäs sin sista suck. Änkan fick röna innerligt deltagande och under storartad anslutning skedde begravningen.
Nu stod Sophie Topelius utan det stöd och den hjälp maken, fastän fjättrad i sin länstol, varit för henne vid omsorgen om gården och barnen. Det gällde nu att allena sköta Kuddnäs, det gällde att allena leda barnens uppfostran – att göra det bästa för att faderns förhoppning med avseende å dem skulle gå i uppfyllelse.
Under de senare åren hade döden bortryckt två andra av Sophie Topelius närmaste: modern och systern Christina. Men många släktingar och vänner funnos kvar och man hälsade ofta på hos varandra. Kusiner och andra ungdomar gästade gärna Kuddnäs, och för Zachris och Sophie var vägen till staden kort.
Såsom ett viktigt spörsmål stod för doktorinnan efter mannens död huru sonens förberedelser för studentexamen borde ske, sedan han genomgått trivialskolan i Uleåborg. Hon överlade med sin son härom och resultatet blev att han skulle fortsätta läsningen privat i Helsingfors. Den fjortonåriga ynglingen reste alltså hösten 1831 till huvudstaden där han fick bo hos ett ungt par. Och husets herre, magister Johan Ludvig Runeberg, meddelade honom undervisning.
[Johan Ludvig Runeberg och Zacharias Topelius många år senare.]
I bör jan av juni fick Sophie Topelius mottaga ett jublande brev från sonen – lyran var vunnen. Brevet kom som en förridare, skrev han, snart, snart skulle han själv vara hos henne!
Under Z. Topelius' studieår i Helsingfors liksom även senare – utgjorde breven från modern och från systern efterlängtade budskap från hemmet. Med livligaste intresse tog han del av vad de innehöllo om förhållandena hemma på Kuddnäs och i Nykarleby. I sina brev gav modern honom kloka råd i allehanda praktiska angelägenheter ävensom förmaningar – så t.ex. under den första Helsingforstiden, då hon hörde om hans stora intresse för hasardspel. Hon sänder honom det brev fadern på dödsbädden skrev till sin son. Detta hade till följd att Zachris slutade upp med spelet. I breven berörde modern ofta tidens stora frågor och utlade sina åsikter i ett eller annat avseende.
Liksom under Uleåborgstiden voro besöken i hemmet för den unga studenten fortfarande ljuspunkter i tillvaron. Med känslor av jubel återvände han alltid till Kuddnäs, tillbragte där härliga dagar i förtrolig samvaro med mor och syster och njöt i fulla drag av otvunget sällskapsliv i Nykarlebykretsen och på vistelsen ute på Alörn, den stora och vackra ön utanför staden. Moderns vaksamma öga hade nog märkt att utom hemmet fanns det en annan magnet, som med styrka drog sonen mot norden. Det var jämnårige kusinen Mathilda Lithén. Henne ägnade Topelius den mest svärmiska ungdomskärlek.
Såväl enkla fester som större tillställningar förekommo ofta på Kuddnäs. Moderns bemärkelsedagar högtidlighöllos av barnen. På Catharina-dagens morgon brukade Zachris skjuta några skott, varefter modern lyckönskades. Då hände det att även vänner till de unga voro med. Utklädningar och för tillfälle skriven dikt gåvo hyllningen festlig prägel.
”Du ägt en skön och salig lott, att älskas innerlig”, uttalade skalden med övertygelse i en dylik namnsdagsdikt.
Det fanns tider då Kuddnäs-doktorinnan var mycket upptagen av visiter, bjudningar och tillställningar. Alldeles särskilt var detta fallet den julhelg, då hennes halvsyster Augusta Turdin firade bröllop med chefen för strömrensningskåren baron Rosenkampff. Ett ståtligare bröllop hade man aldrig varit med om i Nykarleby, fest följde på fest under hela helgen. Då släkt och bekantskapskretsen var vidsträckt, kunde en bjudning på Kuddnäs få ganska stora dimensioner. En sommar hölls t.ex. bjudning med kaffe, te och supé till friherrinnan Rosenkampffs ära om vilken Z. Topelius dagbok berättar: ”Bjudne vore tämligen allmänt, cirka 100 personer, herrar och fruntimmer. Damerna i salen och förmaken, herrarna i ytterrummen. Snart blev därinne trångt – man skingrade sig i trädgården. Kl. 7 öppnades dansen. Soupén kom kl. 12, kl. 3 gingo de sista.”
Under dessa år företog Sophie Topelius jämte dottern stundom en resa till Uleåborg för att gästa systerns och svågerns hem. Huru grundlig utrustningen skulle vara, framgår av att hon då hade med sig ”8 negligéer.”
I omsorgen om dottern beslöt doktorinnan att låta denna bliva delaktig av samma förmån hon själv i ungdomen fått åtnjuta: en tids vistelse i Stockholm. Hon reste från Åbo tillsammans med Sophie över till Stockholm i september 1836 och tillbringade där några angenäma trevliga dagar. Vi förstå så väl huru Sophie Topelius tankar under mörka höstdagar efter återkomsten hem från den upplivande Stockholmsresan ofta gingo till de två från hemmet utflugna ungdomarna och huru kärkomna alla underrättelser från dem voro.
Då Zachris var hemma under julen 1839 beslöts att modern och Sophie skulle följa med honom till Helsingfors. Och en fjärde reskamrat fingo de också – Sophies goda vän Emilie Lindqvist. Doktorinnan och Zachris åkte i ena släden och flickorna i den andra. Huru glada voro inte stunderna, då matsäcken togs fram vid hästombytena under femtiomilaresan! Zachris intygar vid ankomsten till Helsingfors att denna resa var den ”agreablaste” av hans 21 resor mellan Helsingfors och Nykarleby. Härtill bidrog säkert inte minst att Emilie Lindqvist var med. Zachris varma intresse för den vackra flickan med det ljuva, stilla väsendet var redan tidigare väckt.
Vistelsen i huvudstaden blev intressant och angenäm.
Följande år blev det åter resa till Helsingfors. Vid hemkomsten i maj 1840 efter avlagd filosofiekandidatexamen hade Zachris haft mycket att berätta om förberedelserna för firande av universitetets 200-åriga tillvaro. När modern hörde hans hänförda beskrivningar och att Frans Michael Franzén, vars visor hon så gärna sjungit för barnen, när de voro små, också väntades, till det solenna tillfället, kunde hon ej motstå lusten att resa och se sonen lagerkrönas. – Sophie Topelius jämte son och dotter var alltså med bland de hundratals resande, som dessa julidagar från olika håll strömmade till Helsingfors.
Minnena från den strålande jubileumsfesten lyste för Sophie Topelius upp mången kulen dag i framtiden.
Liksom tidigare gästades Kuddnäs fortfarande ofta av släkt och vänner. Driven av sitt varma hjärta hade Sophie Topelius i sitt hem upptagit en liten flicka, Fanny, dotter till doktorns brorson, Frans Toppelius, som avlidit. Då hennes halvbror Gustav gjorde cession gav hon honom och hans hustru bostad på Kuddnäs. Alltid var hon färdig att räcka nödställda släktingar en hjälpande hand.
Emellertid minskades doktorinnans tillgångar och hon fick känning av ekonomiska svårigheter. Men snart skulle ju Zachris kunna göra de vunna kunskaperna ekonomiskt fruktbärande och ej mera behöva anlita henne, hoppades hon. (Och själv närde han allvarliga planer i detta syfte).
Zacharias Topelius trolovning med Emilie Lindqvist skedde sommaren 1842. Modern var glad häröver. Själv säger han: ”Min mor mottog med öppna armar sin nya blivande dotter. För min syster hade hon länge varit en kär vän”.
Vid denna tid spred sig pietismen med stor kraft i Nykarlebynejden. Den unga Sophie blev djupt gripen, av den nya förkunnelsen, besökte ständigt pietisternas sammankomster och slöt sig allt närmare till dem. Doktorinnan var även religiös. I alla livets växlingar hade hon ju funnit stöd och styrka i sin ljusa kristendomstro. Varm religiös känsla hade uti hemmet alltid inplantats i barnen. Men pietismen var henne främmande. Likväl ställde hon icke hinder i vägen för dotterns omvändelse. Hon skrev till Zachris:” – – – – måtte hon bara bli lycklig i tid och evighet, stor sak i annat”.
I slutet av år 1845 firades Zachris och Emilies bröllop. Ett stort glatt dubbelbröllop i rådman Lindqvists nybyggda gård vid torget. Emilies syster gifte sig samtidigt med borgmästare Haeggström. Dagen efter var middagsbjudning på Kuddnäs.
Sommaren därpå fick Sophie Topelius ställa till bröllop för sin dotter. Hon gifte sig med en trosförvant, dåvarande läraren i Gamlakarleby, sedermera prosten i Larsmo, Lars Wilhelm Schalin. Till bröllopet var bjudna många gäster av brudparets trosfränder och de gåvo vid tillfället i andliga sånger uttryck åt sina religiösa känslor.
[Lars Wilhelm Schalin.]
Under de kommande åren fick Sophie Topelius ofta besök av sina, barndomshemmet drog dem till sig med oförminskad makt. Ända från Helsingfors gjordes de flesta somrar resor till Kuddnäs i den gamla familjevagnen. När barnbarnen hade begynt anlända till Kuddnäs förmärktes snart en förändring i doktorinnans uppfostringsmetod, ömheten var kvar, strängheten var borta. De små blevo hennes solsken på gamla dagar.
En märkeshändelse i Sophie Topelius liv – en sådan av det upprörande, sorgliga slaget – var Nykarleby brand 1858, då också hennes barndomshem uppgick i lågor. Inom några timmar efter eldens uppkomst vid stark storm blev staden med dess hopgyttrade trähus ett rov för lågorna. Endast några få gårdar stodo kvar efter branden. – Sydvinden översållade också Kuddnäs med ett regn av gnistor, men ingen skada skedde. Stadens innevånare flydde till närbelägna gårdar, många kommo till Kuddnäs, som jämte prostgården blev högkvarter för de husvilla. Följande sommar bodde fjorton familjer på Kuddnäs.
Allt in i ålderdomen åtnjöt doktorinnan Topelius god hälsa. Årens snö föll skonsamt över hennes hjässa. Ännu vid sjuttio år klev hon utan svårighet över en gärdesgård eller stenmur. Men man hörde henne förundra sig över, säger sonen i sina ”Självbiografiska anteckningar”, att hon ej mera steg så lätt i en båt, vilket hon ansåg som ett ålderdomstecken. Synen var något försvagad under de senaste åren.
[Catarina Sofia Calamnius
Silhuett på guldgrund, infattad i en medaljong]
Med vaken uppmärksamhet följde Sophie Topelius vad som rörde sig i tiden. Vi kunna livligt föreställa oss huru intresserat hon tog del av sonens litterära alstring, huru hon fördjupade sig i varje nytt verk av hans penna.
Emellertid beredde jordbruk, utskylder och underhavande husfrun på Kuddnäs allt mera bekymmer, varför hon beslöt att utarrendera egendomen. Detta skedde år 1866.
De två följande åren inföllo svåra nödår i landet. Stora skaror tiggare ströko omkring överallt. Utsvultna, ”a, döende varelser kommo då också till Kuddnäs. Och här fingo de inte allenast bröd, utan även läkemedel, husrum och vård, så långt det var möjligt. Dessa olyckliga medförde till gården tyfus, som då härjade svårt i landet. Sophie Topelius eftersåg personligen de ”as skötsel, där de inkvarterades i alla tillgängliga bostäder och utrymmen. Och så in”nade hon själv i tyfus dagen före midsommar 1868. Vid ”lägret närvoro dottern och fosterdottern. Zachris med fru och äldsta dottern vistades då i Marstrand. De två mindre voro hos farmor, på Kuddnäs. Vid underrättelsen om moderns ”dom anträddes genast återresan från Marstrand, men de resande hunno icke hem tids nog för att finna modern vid liv.
Den l juli 1868 inslumrade Catharina Sophie Topelius in i dödens sömn.
Om hemkomsten förtäljer sonen i sina ”Anteckningar”: ”Vi kommo som i drömmen till Kuddnäs, där vi mottogos av syster Sophie och Fanny. Det kära, gamla hemmet var blivet tomt som en ödemark; allt var som förr men en saknades, och denna ena, den oförgätligt kära, var hemmets själ”.
[Johanna Sofie Schalin f. Topelius.]
Sophie Topelius bäddades till gravens ro vid sidan av sin make på Nykarleby gamla kyrkogård. Hennes svärson, prosten Schalin, förrättade jordfästningen. Dikten ”De två vid älven” avslutar Zacharias Topelius med följande strofer:
”Han föll i läkarens ädla strid;
Hon när hon modig bjöd
I pestförgiftad hungertid.
De döende sitt bröd”.
[Hela dikten.]
I inledningsorden till denna lilla minnesteckning nämndes redan dikten Min Moder. Inspirerad av moderns kärlek skrev Zacharias Topelius detta skaldestycke, ett av de vackraste vi äga. Skalden frågar däri:
”Var finns en kärlek, som intill döden
Står oförändrad i alla öden,
Som lik Guds ängel oss övervakar
Och fordrar intet, men allt försakar”.
Och han svarar:
”På denna jorden finns endast en
En moders kärlek är det allen”.
[Hela dikten.]
Så länge namnet Zacharias Topelius lever i Finland, skall också minnet av hans moder leva.
|
