ZACHARIAS TOPELIUS d.ä:s SISTA SJUKDOM

AV

ROBERT EHRSTRÖM

Zacharias Topelius d.ä., skaldens fader, föddes i Uleåborg den 13 november 1781. Han blev 1797 immatrikulerad som student i Åbo och 1799 i Uppsala, där han 1811 avlade medicinelicentiatexamen och 1813 såsom frånvarande blev promoverad till medicine doktor. Till stadsläkare i Nykarleby utnämndes han 1811 och följande år därjämte till provincialläkare i Österbottens provincialläkardistrikt. Han dog vid 49 års ålder den 23 januari 1831.

I sina ”självbiografiska anteckningar” berättar Zacharias Topelius om sin far: ”Tio långa år tillbragte min fader i sin länstol, stundom buren med den ut i den fria natur, han så mycket älskade. Sjuka kommo som förut från långa vägar att begära hans råd. Hörseln var försvagad: han anlitade hörrör. Tanken var klar, och händerna voro rörliga: han kunde uttänka och anteckna botemedel åt andra, men ej för sig själv.” Orsaken till denna tioåriga orörlighet var en förlamning i båda nedre extremiteterna till följd av en ryggmärgsåkomma, vars närmare art det icke var möjligt att utröna med de resurser den dåtida medicinen förfogade över.

Allt intill våra dagar har detta non possumus som ett ofrånkomligt faktum godtagits av hans levnadstecknare, men av dem var endast en läkare, och denne ende var Elias Lönnrot. Det var ej heller i sin egenskap av läkare som Lönnrot skrev sin biografi. Han önskade åt eftervärlden bevara minnet av Topelius' betydelsefulla verksamhet inom sitt eget arbetsområde, den finska folkdiktningen. Huru högt han värdesatte sin föregångares insats framgår av, att levnadsteckningen ingick i den samling biografier, som på 1850-talet utgavs med titeln ”Finlands minnesvärde män”, och som var avsedd att vara ett fosterländskt biografiskt mausoleum. Om än en sådan kanonisering numera ter sig väl romantisk, torde dock Topelius' levnadssaga och därmed även hans sjukdom vara värda att beaktas, då fråga är om en person, vars minne lever i våra hävder. Upptecknandet av folkdikterna och hans sjukdom stå dessutom i en viss relation till varandra.

Några enstaka sånger hade han visserligen upptecknat redan som ung student, men det mesta samlade han under det sista decenniet av sin levnad. En sysselsättning, som han under tidigare år, strängt upptagen som han var, icke haft möjlighet att ägna sig åt, blev en välkommen utlösning åt hans verksamhetslust, sedan sjukdomen begränsat hans arbetsmöjligheter. Oombedda till en början, sedan oftast, på hans kallelse, kommo männen från Östkarelen för att i hans kammare sjunga sina gamla sånger timme efter timme utan att förtröttas. Han tecknade upp vad de sjöngo, ord för ord, och drog försorg om, att sångerna utkommo i tryck. I företalet till ett av de fem häften, som av honom redigerades, kunde han ge sina efterföljare den värdefulla anvisningen, att ännu rikligare fynd vore att finna på av honom nämnda orter i Karelen, anvisningar, vilkas riktighet Lönnrot tacksamt kunde bekräfta.

Med hänsyn till vad ovan anförts, torde man ha rätt att räkna med, att en analys av Zacharias d.ä:s sjukdom skall intressera även en större allmänhet, givetvis under förutsättning att resultatet blir positivt. Zacharias Topelius d.ä. har i korthet redogjort för sin sjukdom i ett antal på universitetsbiblioteket i Helsingfors deponerade brev till sin yngre bror Gustaf, som ävenledes var läkare. Fastän uppgifterna äro väl knapphändiga och få till antalet, ge de likväl av sjukdomen en bild, av vilken man kan sluta sig till dess anatomiska underlag, och de ge därigenom även upplysning om sjukdomens sannolika art.

Det första meddelandet om hans sjukdom anträffas i ett brev, som är daterat den 23 juli 1820. Han berättar där, att han hela våren 1820 lidit av ”svåra rheumatiska plågor i axlar och rygg samt inom kort även i högra foten, därifrån värken strålade uppåt mot sätet och ändtarmen.” Sjukdomen hade tvungit honom till stillhet inomhus. Med sommarens inträde hade emellertid plågorna i axlar och rygg upphört, och värken i foten blivit lindrigare, så att han igen kunnat ”gå smått ute”. Foten var likväl ännu svullen och kändes bortdomnad, och därjämte fortbestod sedan våren oförändrad en envis och besvärlig förstoppning. Däremot klagade han varken nu eller under något senare skede av sjukdomen över urineringsbesvär, ehuru sådana sannolikt funnits. Att de icke omnämnas i breven utesluter icke deras förefintlighet, i synnerhet om de varit relativt lindriga, så att kateterisering icke behövt komma till användning.

Efter fyra och en halv månads paus följer den 6 december 1820 nästa brev med uppgifter om sjukdomen: ”Jag har endast samma ynkliga historia att berätta, är mest lika, endast mera matt, ty jag utstod vidpass åtta dagar svåra plågor under den ostadiga, ömsom snöyrande, ömsom blida och stormiga väderleken. Mitt tålamod begynner övergiva mig, och hoppet försvinner, i samma mån som den oerhörda sjukdomen drar ut på tiden.” Och lika tröstlöst ter sig tillståndet enligt hans nästa, den 3 februari 1821 skrivna brev: ”Sedan ett par veckor har jag nästan dagligen haft de grymmaste plågor i min högra fot, vilket jag förnämligast tillskriver den blåsiga och fuktiga väderleken.”

Kort därpå måste hans högra fot ha förlorat rörelseförmågan. Det framgår därav, att dess orörlighet redan i mitten av april omtalas som ett gammalt, känt faktum. Ifrågavarande brev hade ordalydelsen: ”Själv är jag i samma svaga tillstånd. Frossa har visat sig, då Jag varit försumlig med kinin, men utan allarmerande symptomer som i början. I dag har jag 3:dje gången nyttjat elektricitet. Jag minnes ej om jag nämnt, att vår apothekare inrättat en machine, som är ganska bra. Min hittills bättre fot har fortfarit att försämras på rörelsens vägnar, och är nu hunnen till mest samma punkt, som den sämre eller högra. En bedrövlig utsikt.”

Tyvärr kan han redan den 6 maj meddela brodern, att hans farhågor varit riktiga: ”Nära tre veckor har jag nyttjat den negativa elektriciteten — tagit gnistor ur fötterna etc., där jag suttit på en isolerad stol — men tillsvidare upphört för en värk i den hittills bättre foten, vilken värk nu förvandlat även den till alldeles orörlig. Värken håller sig mest till bukmusklerna och sätet, men är dräglig. Frossan har jag tillsvidare sluppit. Matlust och sömn tämligen goda. Någon lönnfeber besvärar mig emellanåt. Skall ej något medel finnas för det rheumatiska onda? Professor Tingstadius har sluppit sitt onda med dekokt på späda björklöv. Myrra tänker jag försöka, om ej för annat, så för att få svettas om nedre extremiteterna.”

Vid månadsskiftet april—maj 1821, alltså drygt ett år efter det sjukdomen våren 1820 först gett sig tillkänna, hade rörelseinskränkningen nått sitt maximum och blev i denna omfattning bestående oförändrad för återstoden av hans liv. Förlamningens intensitet och utbredning äro emellertid rätt summariskt angivna, och uppgifterna härom icke fullt samstämmiga. Medan den sjuke i sina brev blott talar om sina förlamade fötter och ingenting nämner om deras känslighet, skriver en av hans anhöriga, att hans ”förlamade ben och fötter icke voro alldeles känslolösa och orörliga, utan kunde han t.ex. röra tåna.” Det innebär, att åtminstone en del av de muskelgrupper, som förmedla fötternas rörelser, icke förlorat hela sin rörelseförmåga, men motsäger icke hans påstående, att fötterna voro orörliga. I medicinen göres skillnad mellan pares, nedsatt rörelseförmåga, och paralys, upphävd rörelseförmåga, men i funktionellt hänseende kan en höggradig pares vara likvärd med en paralys. För den sjuke var effekten av fötternas bristande rörlighet det väsentliga, d.v.s. hans oförmåga att stå och att gå, emedan just de härför nödiga musklerna saknade erforderlig styrka. Att en viss rörelseförmåga likväl ännu fanns kvar hos en del muskelgrupper, t.ex. tårnas rörelsemuskler, var från hans synpunkt sett en relativt oväsentlig detalj, någonting som icke stod i strid med uppgiften om fötternas orörlighet och kunde lämnas onämnt.

Rörelseinskränkningen kan icke ha hänfört sig enbart till fotlederna. Följden härav hade visserligen blivit svårighet att stå och att gå, men en svårighet som kunnat övervinnas genom immobilisering av de slappa lederna medelst en lämplig stödjeapparat, respektive ett lämpligt bandage. En orörlighet, så fullständig som hos Zacharias Topelius d.ä., måste ha hänfört sig såväl till fotlederna som till knä- och höftlederna, vilket innebär att icke endast fötterna, utan benen i hela deras utsträckning voro förlamade, eller enligt medicinsk terminologi att en paraplegi förelåg. Det bestyrkes av beskrivningen på den ställning han helst intog, ”då han under sin lamhets tid satt i sin länstol.” Han ville ha länstolen placerad i starkt bakåtlutande ställning med ryggstödets övre kant stödd mot en vägg, så att han kom att halvligga med ”knäna högt uppvinkade i jämnhöjd med länstolens armstöd.”

Sommaren 1821 började under onda auspicier. I ett brev av den 10 juni 1821 står att läsa: ”Den kalla väderleken har medfört plågor. Någon timme om dagen sitter jag uppe, men det mesta i sängen. Jag är nu också nästan utan kunder, och kan ej heller stort befatta mig med dem.” Även enligt nästa brev, antagligen från juli 1821, ha plågorna ”nu åter varit odrägliga — endast varma ångor två gånger dagligen och starkare frottering medföra någon lindring, eller rättare ombyte.” Men i det sista brevet från denna sommar, odaterat liksom det föregående, men efter allt att döma skrivet i slutet av augusti 1821, kan han rapportera, att plågorna ”synas avtaga”, om ock ”det paralytiska tillståndet är lika, snarare sämre, det synes huvudsakligen gälla att minska detta tillstånd jämte den envisa obstipationen”.

Man tycker sig kunna läsa mellan raderna, att han nästan förlorat hoppet om en verklig, varaktig förbättring. Med hänsyn till plågorna var hösten 1821 likväl en vändpunkt till det bättre. Man har visserligen intet skriftligt vittnesbörd, som direkt anger när plågorna upphört, men de omnämnas ej mera, en tystnad, som bör kunna tydas i enlighet med ordstävet, att inga brev äro goda brev. Konkreta bevis på att plågorna så småningom helt och hållet upphört äro tvenne prestanda från året 1822: redigeringen av ”Suomen kansan vanhoja runoja”, vars första häfte då befordras till tryck, och framförallt en lång, för en lam person i många hänseenden påfrestande resa från Nykarleby sjöledes till Köpenhamn. Det är väl icke otänkbart, men föga troligt, att han, pinad av svåra plågor, orkat lyssna till och teckna upp vad de karelska runosångarna sjöngo för honom i hans kammare, då det merendels måste ske dagarna igenom från morgon till kväll. Och ännu mera gäller detsamma om resan till Köpenhamn, vars syfte var att konsultera två danska läkare, professorn i kirurgi Fenger och överläkaren vid Allmänna Hospitalet, professor Thal. Ohulpen återkom Topelius till Nykarleby.

När han — i slutet av året 1821 eller i början av året 1822 — omsider blivit fri sina plågor, förblev tillståndet stationärt för de återstående nio åren av hans liv. Fullkomligt besvärsfri var han dock icke. Utom genom obstipationen [förstoppningen] gjorde sig sjukdomen påmint genom med växlande frekvens uppträdande anfall av domningskänsla med sensation av stickningar och myrkryp i de förlamade benen. Ett sådant anfall kunde vara rätt otrevligt och irriterande, men obehagen kunde bekämpas genom frottering mot en sträv yta. Specialist på området var ett faktotum i det Topeliuska huset, Brita ”liten till växten, men stark i armarna”, och hennes instrument var höger hand, ”instucken i en grov ullstrumpa”. Hon var hans sköterska under hela hans sjukdom. Då benen förlorade rörelseförmågan, och ”han måste lyftas och bäras och vändas i sängen som ett litet barn”, var det hon som alltid skulle finnas till hands. Och under de sista, goda nio åren, då plågorna upphört, krafterna återkommit och han kunde återupptaga sin läkarpraktik, var det likaså hon, som ”lyfte honom i och ur den länstol, i vilken han dagarna igenom satt och arbetade, då han ej behövde ligga.” ”Och när doktorn ville låta föra sig till någon sjuk, som påkallat hans hjälp, var det Brita som transporterade honom i ett särskilt åkdon, själv häst, kusk och lakej i en person. Sittande i sin länstol på en lätt handkärra, som Brita drog, åkte doktorn på detta originella sätt till sina patienter i staden”, likt en resande i Kina, i en rickshaw, dragen av en kuli. Vid längre färder begagnade han naturligtvis häst och kärra.

Det är självfallet, att också Topelius själv sökte bilda sig en uppfattning om sitt onda. Under sjukdomens första skede, då plågorna voro det dominerande symptomet, var en neuralgi i nervus ischiadicus den diagnos, som låg närmast till hands, men som vid en smula eftertanke måste vrakas, då den förde till konsekvenser, som inte gick i lås med det hela. En ischiadicus-neuralgi är nämligen detsamma som en ischias, och — såsom Topelius riktigt framhöll — äro plågorna vid detta syndrom lokaliserade till korsryggen och sätet och stråla därifrån nedåt längs lårets baksida i riktning mot foten, medan hans plågor tvärtom från foten strålade uppåt mot sätet. Det var en förbryllande olikhet, vars gåta han ej kunde tyda. I sjukdomens senare skede, då paraplegin [Förlorad funktion i bål, bäckenorgan och/eller ben med fullständigt bibehållen funktion i armarna p g a skada på ryggmärgens bröstsegment eller under desamma.] kommit till, var han till en början lika oförstående, men kom likväl — antagligen genom litteraturstudier — slutligen till insikt om, att hans onda var en ryggmärgsskada, men av vilken art den var, det visste han icke.

Väderlekens inverkan på sjukdomsförloppet var det problem, som framförallt fångade hans intresse, och som han tillmätte en alldeles särskild betydelse. Iakttagelsen att plågornas frekvens och intensitet var beroende av de atmosfäriska förhållandena, var otvivelaktigt riktig, och att hans skildring också i alla dess detaljer motsvarat verkligheten bekräftas av analoga sjukhistorier, som senare publicerats av andra (Cruveilhier, Bell, Eduard Müller m.fl.). En av dem, Cruveilhier gav sjukdomen det expressiva namnet paraplegia dolorosa, och en annan av dem, Bell framhöll såsom något speciellt karakteristiskt för denna dolorosa sjukdom, att plågornas frekvens och intensitet i hög grad voro avhängiga väderleksförhållandena och väderleksförändringar.

Väderlekens påfallande relation till hans sjukdomsförlopp föranledde Topelius att ävenledes sätta sin sjukdoms uppkomst i samband med de i atmosfären verkande kraftkomponenter av vilka väderleken är resultanten: lufttryck, vindstyrka, luftens temperatur och fuktighet. Ensamt för sig kunde ju ogynnsam väderlek framkalla sjukdom. Ett banalt exempel härpå var en så vanlig sjukdom som ”förkylning”. Men uteslutet var ingalunda, utan tvärtom helt naturligt, att samma, för organismen skadliga i atmosfären verkande kraftkomponenter, som orsaka en förkylning, även kunde ge upphov åt andra sjukdomar, vilket erfarenheten bekräftade. Värk i leder och muskler samt svullna leder hörde vanligen samman med oväder, regn och rusk, och medicinsk terminologi rubricerade sådana åkommor såsom reumatiska. I överensstämmelse härmed betraktade Topelius sina plågor som reumatiska och var övertygad om, att han ådragit sig sin sjukdom, då han en kall vinterdag 1819 varit tvungen att i en oeldad byggnad förrätta en medikolegal [rättsmedicinsk] obduktion. Dessutom hade han någon dag i början av juni 1820 — efter det värken inställt sig, men innan benen blivit förlamade — kört in på svag is långt från människoboningar och genomvåt utsatts för ”skarp köld”.

Obduktionstillfället kan näppeligen haft något samband med sjukdomen, som började först ett år därefter, och olyckshändelsen vid slädfärden kan visserligen ha verkat menligt på sjukdomens förlopp, men kan icke ha varit dess orsak, alldenstund dess första symptom, plågorna, infunnit sig redan ett par månader därförinnan. Det är nutida syn på saken. Men den är i detta sammanhang alldeles betydelselös. Det väsentliga är hans fasta tro, att väderleken var skulden till hans onda, och det var för honom av så stor vikt, därför att kunskapen om en sjukdoms orsak är den bästa förutsättningen för en framgångsrik behandling. I hans fall gav hans förmenta kunskap dock icke den önskade upplysningen, då man icke visste på vilket sätt väderleken gjorde sitt skadliga inflytande gällande. Under intryck av huru hjälplöst hans läge syntes vara, skrev han därför i ett av breven till brodern Gustaf: ”Vad medicinen ännu är i sin linda! Ännu kan man ej förklara det undransvärda av väderlekens inflytande, och världen har stått i 6000 år! Huru många offer skola ännu falla, innan man arbetar sig fram till visshet?” I det närmaste 125 år ha förflutit, sedan orden skrevos ned, men mycket större äro icke våra kunskaper på detta område och det ringa tillskott vårt vetande fått är av jämförelsevis sent datum, huvudsakligen blott från det sista kvartsseklet.

Fastän en skildring av de terapeutiska åtgärder, som vidtogos, strängt taget ha nästan endast kuriositetsintresse, är den likväl ett stycke tidshistoria, som åskådliggör huru beklagansvärda svårt sjuka människor voro på en tid, som nästan saknade möjligheter att lindra deras plågor. Opium var det enda verkligt effektiva smärtstillande medel, som stod till buds, men i kroniska fall ledde det mycket lätt till missbruk. Det verkade också hämmande på tarmarnas tömning, och användes, klokt nog, icke av Topelius. Obstipationen behandlade han symptomatiskt med avföringsmedel. Utan resultat blevo försök med elektricitet och med ”avledande medel”: spansk fluga, senapsplåster och ”uppsmältning av ryggmärgen”, vilket tillgick så, att ett stryklod, så hett han kunde tåla, fördes av och an längs en på hans rygg placerad järnplåt. Till lika liten nytta var en brunns- och badkur vid Kuppis vattenkuranstalt i Åbo sommaren 1825.

Av ett i det föregående redan anfört utdrag ur ett brev — från mitten av april 1821 — har antydningsvis framgått, att han en längre tid tagit in kinin för malaria, vari han insjuknat år 1819, förrän hans ryggmärgsåkomma yppade sig. Man måste naturligtvis fråga sig, om hans frossa verkligen var malaria och icke ”banala” frossbrytningar, ett vanligt symptom vid många infektionssjukdomar. Ett absolut säkert svar på frågan kan visserligen icke ges, men vägande argument tala till förmån för att diagnosen malaria är riktig. Denna sjukdom härjade som en svår epidemi under åren 1819—1821 i södra Finland inklusive Österbotten upp till 63° 5' nordlig bredd, vilket betyder att även den södra delen av hans provincialläkardistrikt föll inom epidemins område. På sina resor å ämbetets vägnar och vid sina sjukbesök ”lärde han sig minsann att diagnosticera sjukdomen och var samtidigt jämt och ständigt utsatt för smitta. Att Anopheles-myggans [malaria-] stygn ympade plasmodiernierna hade man ingen aning om och förstod icke heller att försöka skydda sig däremot. Snarare hade det varit märkvärdigt, om han undgått att bli smittad. Facit blir, att hans frossa icke står i någon relation till hans nervsjukdom.

Däremot kan ett sådant samband icke uteslutas med den i brevet av den 6 maj 1821 omtalade ”lönnfeber”, som han emellanåt besvärades av. Den infann sig samtidigt med att benens rörelseinskränkning nått sitt maximum. Vad var denna lönnfeber eller febris kryptogenetica, dessa feberskov utan några sjukdomstecken för övrigt och utan någon direkt påvisbar orsak? Det var framförallt två febertillstånd, som under den förbakteriologiska eran och delvis även därefter, fingo epitetet kryptogenetiska, och som här kunna sättas i fråga. Den ena eventualiteten är en infektion av urinvägarna som följd av den neurogena störingen av blåsans tömning, en störing, som ofta är koordinerad med förstoppningen vid en paraplegi. Häremot talar dock, att några urineringsbesvär aldrig omnämnas, och att febern infann sig först, då förstoppningen redan funnits ett helt år. Den andra och vanligaste orsaken till sådana, i övrigt skenbart symptomlösa feberanfall är tuberkulos — vilket i detta fall kunde betyda, att det är en tuberkulos process i en ryggkota, som sedan ett år genom att komprimera ryggmärgen givit sig till känna genom svåra plågor, och att den, såsom med sådana processer plägar vara fallet, ånyo flammat upp, akutiserats, och att såväl febern som paraplegin varit yttringar härav.

En tuberkulos etiologi [orsakssamband] får ett mycket starkt stöd av, att han dog i lungtuberkulos. Schalin, som tydligen icke rådgjort med någon medicinsk sakkunnig, anger i sin Kuddnäs-bok att ”lungsot” är antecknad i kyrkboken som dödsorsak, men att ”en lunginflammation torde ha tillstött på det sista”. Vasenius ger i sin biografi den värdefulla upplysningen, att Topelius haft hosta hela hösten 1830, så att han långa tider fått lov att hålla sig inne; att han som läkare förstått att det onda satt i lungorna, och att han i mitten av december hade klart för sig, att han låg på sin dödsbädd. ”Lugnt, stilla och undergivet avsomnade han” den 23 januari 1831. I lungtuberkulos dog likaledes, utan att man då förstod det, skaldens son Rafael Zacharias år 1857, på dagen ett år efter sin födelse. Uteslutet är ingalunda att även skalden, sina föräldrar och sig själv ovetande, blivit tuberkulosinfekterad som barn, men utan svårare påföljd.

Även på andra vägar kan man deducera sig till, att det anatomiska underlaget till doktor Topelius nervsjukdom var det ovan anförda. Då redan den sjuke själv insåg, att han led av en ryggmärgsåkomma, kan den detaljen förbigås, och endast lesionens [skada eller sjuklig förändring i funktion eller organstruktur, orsakad av såväl yttre våld som sjukdom] art tas upp till dryftning. Två möjligheter äro att räkna med: en ryggmärgsinflammation, en s.k. myelit eller en kompression, hopklämning av ryggmärgen genom att ryggmärgskanalens lumen blivit förträngt. I den förstnämnda sjukdomen inträder förlamningen hastigt i hela dess omfattning och i båda benen samtidigt. I undantagsfall föregås paraplegin av snabbt övergående, jämförelsevis lätta smärtor eller av en mera obehaglig än plågsam gördelsensation. Kännetecknande för en ryggmärgskompression åter — och i överensstämmelse med symptomen hos Topelius — är en paraplegi, som utvecklar sig långsamt, excentriskt och successivt, så att det ena benet först förlamas, icke båda samtidigt. Paraplegin är en veritabel dolorosa, som länge, månader och t.o.m. år föregås av plågor, vilka merendels tolkas som neuralgiska, reumatiska eller beroende på ischias.

Vid en ryggmärgskompression med tuberkulos genes är en större eller mindre del av benvävnaden i en infekterad kota ersatt av en voluminös, ostig massa, som förtränger ryggmärgskanalens lumen. Ryggmärgen skadas på förträngningsstället, dels av det abnorma tryck den är utsatt för, dels genom därmed samordnade lokala störingar i blodets och lymfans till och avflöde. Speciellt stor kan tryckverkan bli, om en eller flere kotor äro därhän förstörda, att en puckelrygg uppstått. Det är ett symptom, som i hög grad underlättar diagnosen. Också detförutan är tack vare röntgenundersökningen diagnosen lätt i våra dagar. En diagnos, som endast har undersökningsresultat från början av 1800-talet att stöda sig på, blir däremot endast en sannolikhetsdiagnos. Då en person, som dött i lungtuberkulos, utom lungåkomman haft en annan sjukdom, som enligt erfarenheten ofta är av tuberkulos natur, är sannolikheten stor, att den också verkligen varit tuberkulos. Men absolut säkert är det icke. Man kan icke helt utesluta en annan möjlighet, en godartad, från ryggmärgshinnorna utgående, s.k. meningeal tumör t.ex. ett gliom.

Huru skulle ett likartat sjukdomsfall behandlas i våra dagar, och vilka utsikter hade den sjuke att återvinna hälsan? Att svara härpå är svårt, då fråga är om en tuberkulos affektion, men troligt är, att benen kunnat återfå rörelseförmågan. Om en tumör varit orsak till sjukdomen, hade en tidig operation med all sannolikhet haft denna gynnsamma effekt och gjort honom frisk.