[Ibland händer det att artiklar anpassade till årstiden publiceras, men den här gången var det inte så.]

— Krönika. Hu, hvilken midsommar vi haft! Storm och regn och regn och storm. Det har varit ett sådant väder, att man rent af känt sig sjuk. Inte därför att man inte skulle tåla litet regn och blåst också, men man har ju under den långa vintern gått och hoppats på sommaren, på midsommaren med en dröjande röd solskifva nästan rakt i norr och med blommande rönnar och gökens „kucku” borta i skogen, med litet mygg på holmarna men med blänkande vattenspeglar ut mot hafvet . . .

Med vemod ser jag, att vi i dag ha den 27 juni. Och vi ha icke haft någon riklig vår och icke någon försommar, en sådan som man så mycket tycker om, emedan den låter en hoppas så mycket. I medlet af juni högsommarvärme plötsligt, så att löfträden på några dagar klädde sig i full skrud och därpå regn och blåst och uppblötta gator, som om man befunne sig i början af oktober. O, hvad vi bo långt norrut! I lyckligaste fall få vi i är njuta af en månads sommar. Barometern stiger nämligen snart, och jag hoppas ännu på juli. Men det blir ju mörkt om nätterna i slutet af juli.

Hade jag ängar, skulle jag glädjas trots regnet. Ty gräset växer, och höet är ju jordbrukarens rikedom. Nu finge solen gassa en hel månad, och det blefve dock icke för torrt.

Det har annars varit fridfullt under helgen. Men i förra veckan höll det på att bli allmän förskräckelse. En del landsbor i Jeppo blefvo nämligen rädda för socialisterna. De hade hört dunkla rykten om att socialisterna vid landtdagen genomdrifvit en lag om att icke blott fiskevattnen skulle bli allmänningar och skogarna gemensamma för alla utan ock att penningarna, alla penningar, skulle delas. De spände sina bästa hästar för, åkte i kapp till staden och kommo andfådda in i bankerna. Gud ske lof att bankerna voro öppna! Man hade på landet berättat, att de redan en vecka varit stängda. Man torkade svetten, och såg med harm, att några velocipedåkare hunnit i förväg . . .

Man trodde knappt sina ögon, då man såg bankernas damer i allsköns ro räkna sedelbuntarna i de stora kassaskåpen, och herrarna gingo i lugn med pennskaftet bakom örat.

— Om man ännu kunde få ni sina pengar?

— Ja, bevars. Huru mycket?

— Ja, nej. Nej, ja. Si vi ha hört, att socialisterna kommer att dela dem, våra pengar, som vi med svett och arbete förtjänat. Det vore ett nedrigt rofferi . . .

Bankherrarna logo på sitt artiga och vänliga sätt. De hade alls intet hört om den nya lagen . . .   

— Så så. Det var märkvärdigt. Och de goda landtmännen togo sig bakom örat och tummade om depositionsbevisen och funderade. Några fällde glädjetårar, andra svuro invärtes, men allas näsor voro betydligt förlängda, då de återvände hem. Det var nog bra, att penningarna funnos i godt förvar, men man skulle kanske komma att tala om denna stadsresa alltför mycket . . .

[Genmäle i följande nummer]

Uti senaste n:r af Ö. P. ingår i herr „Kurres krönika“ bland annat: att en del landsbor i Jeppo skulle blifvit rädda för socialisterna. De hade nämligen hört dunkla rykten om att socialisterna vid lantdagen genomdrifvit en lag om att icke blott fiskevattnen skulle bli allmänningar och skogarna gemensamma för alla utan ock att penningarna, alla penningar skulle delas.

[Mer om skylten.]

Nu får jag upplysa hr „Kurre“ att vi här i Jeppo ej hört sådana rykten, ej heller äro Jeppoboarna så dumma, att de skulle sätta tro till sådant, ty vi följa nog här med vår tid och läsa tidningar nästan uti hvarje gård, så att vi hafva tämmeligen reda på landtdagens förhandlingar. Hvarföre endel Jeppo bor reste till Nykarleby för att uttaga sina penningar från bankerna, var den, att här har någon illvillig person utspridt ryktet att Nykarleby bank kommer att göra konkurs. Därföre var det som Jeppogubbarna blefvo rädda för sina penningar som de med „svett och arbete förtjänat” Kanhända äfven någon uppfattat att samma öde skulle drabba Vasa bank, efter äfven den blef besökt. Så är rätta förhållandet med den saken och vore det ej ur vägen om Nykarleby bank skulle kunna få reda på personen som utspridt ryktet för att befordra honom till välförtjänt näpst.

 Vicke.