Till försvunna benämningar och plägseder hör kapellsöndagen och dess firande. Namnet syftar på Jeppo och Munsala, som ju förr var kapell under Nykarleby församling. Två veckor efter midsommarhelgen, innan slitet med höbärgningen på allvar började, slog sig ungdomen i bondgårdarna lös — särskilt den manliga — spände hästen för den fjädrande häckkärran, hoppade i så många som rymdes och styrde kosan till staden i raskt trav. Där pådrevs farten till pinkarriär längs stadens gator. Hela staden genljöd av kärrhjulens rassel, hästarnas gnäggande, hovarnas klapprande och körsvennernas hojtande. Gatudammet stod i högan sky, och för de goda stadsborna var det bara att hålla sig ur vägen de eftermiddagstimmar „kaplandet” räckte. Råkade det den söndagen vara bröllop i kapellen, så hände att själva brudparet — bruden i grannaste storkrona („storskruven”) och skravelmässing — tog sig en åktur till och från stan. Livad var kapelldagens ungdom, men inte berusad. Förresten stod inga trakteringsmöjligheter till buds, vin- och ölbutikerna var stängda, bryggeriet likaså. Gästgiveriet besöktes ej av kapellungdom och kaféer fanns ej.

[Norra delen av bryggeriet 1932. Har inte tidigare reflekterat över takuppbyggnaderna, men de verkar vara ganska nya. Förstoring.
Stadens arkiv. (Inf. 2022-09-20.)]

Den tidens ojämna gator och vägar kom kärrorna att under den starka farten nu och då hoppa till och duktigt skaka om resenärerna, så att ett och varje strittade ur deras fickor och händer. Så t.ex. hittade jag en kapellsöndag fyra 5-pennisslantar på samma ställe i gatudammet. Det var syrenernas blomningstid och en och annan kärra och åkare pryddes av syrenkvistar.

[Lappfjärd. Brudpar/Lappwäärtti Morsiuspari. Axel Eliassons Konstförlag Stockholm No 7045. Omkring 1900. Detalj av brudparet och mer om folkdräkter, eller är det bruden och hennes far? Kort som jag köpt fast de INTE är från Nykarleby kommer förvånansvärt ofta till användning. Fler kort från Axel Eliassons Konstförlag finns på webbplatsen. Historien upprepar sig till viss del. Också i den dag som är kommer landsbygdsungdomarna till staden och ”kaplar”, men nu är det traktorer som är fullproppade med folk och besöken sker varje vecka.]

*

SPRUTÖVNINGAR PÅ TORGET sommartid var omtyckta tillställningar bland oss barn. De gick i stadens allmänna brandkårs regi som mönstringstillfällen. Först hölls upprop vid 5-tiden på e.m. från spruthusets trappa [poliskammaren] av brandchefen-stadsfiskalen. Från varje gård måste någon närvara och svara och funktionera som brandman vid sprutan nr 1, 2 eller 3, som jämte slangar drogs till torget med handkraft. Större gårdar med häst och dräng svarade för att fyllda vattentunnor kördes fram till sprutorna. Slangarna kopplades till och sprutornas pumphävstänger sattes igång av villiga händer, som nu och då byttes om. Vattnet strömmade ut i de läckande slangarna, som man med större eller mindre framgång försökte täta med handstrykningar. Småningom fick sprutstrålen från varje spruta kraft och började svepa över torget eller upp mot skyn så att en grann regnbåge avtecknade sig i solskenet. Det var den stunden vi pojkar med spänning väntat på. Barfota och barhuvade sprang vi under glädjerop utmanande inpå sprutstrålen. Strålförarna var icke sena att hastigt vicka med strålen och bestänka den skriande barnflocken nu och då tills alla fick nog utom de djärvaste. Om en knapp timme var övningen förbi. Vattenkärrorna skramlade hem till gårdarna med sina tunnor. Sprutorna drogs in i spruthuset på sina bestämda platser i spruthuset, där läderämbar, sablar, brandkäx och brandyxor hängde kring väggarna. Slangarna hängdes på någon dags tork tvärsöver husets tak. Sprutövningar av den idylliska typ, som här tecknats, har för länge sedan försvunnit; samma är väl fallet med de hemskt ljudande klämtningarna från klockstapeln då eldsvådor brutit ut — vanligen skedde det nattetid — och hela staden kom på benen.

*

Den årliga BRANDKÅRSFESTEN i F. B. K:s, frivilliga brandkårens regi var höjdpunkten av sommarens tillställningar i barndomsstaden. Frivilliga brandkårsidén slog rot i de österbottniska städerna och delvis även på landsbygden på 1880-talet och blomstrade i Nykarleby på 1890-talet. Primus motor och spiritus rector här var som känt seminarielektorn och skalden V. K. E.  Wichman. Förgätet är numera vilka stora ansträngningar och uppoffringar av tid och krafter hans lidelsefulla och uthålliga intresse för saken utlöste i en tid då, av allmänna medel för ändamålet i bästa fall kunde utverkas endast några hundra mark och somliga år ej ens det.

År 1893 byggdes brandkårshuset, „Asgård”, men måste säljas kring sekelskiftet då frivilliga brandkårens verksamhet upphörde på grund av begynnande politiska ofärdsår och därpå följande stark emigration bland den manliga ungdomen. Under sin glanstid hade brandkåren hornseptett, amatörskådespelare, sångkör och egen „Nykarleby FBK:s sångbok”. Programsoaréer, teaterföreställningar, lotterier m. m. anordnades vintertid, friluftsteater och parader sommartid.

Till brandkårsfesterna i det fria hörde flaggskrud och granna vimplar på festplatsen. Efter brandkårshusets tillkomst hölls festerna på dess gårdsplan, därförinnan på någon gräslinda i stadens grannskap. En festdekor, som ej fick saknas vid större festliga tillfällen var långa girlander av lingonris. För att plocka de stora mängder ris som behövdes uppbådades vi barn mot löfte om fribiljett till festen. Vi hämtade korg efter korg från skogen, men aldrig ville riset förslå åt de många binderskorna. Så nog fick vi göra rätt för biljetterna alltid.

En sommar hände det att man någon dag före festen gav oss blåa, fjolårsbiljetter, emedan årets biljetter, som skulle bli gula, ej hunnit komma från tryckeriet. Detta ledde till att alla vi med blå biljetter blev resolut utkörda från festplanen vid festens början av en ung ridande befälsperson [Wichmann?], som upptäckte att vi hade ogiltiga biljetter. Han hade ej reda på orsaken och brydde sig ej om våra protester.

Men vid en bakport stod Anders Granlund, en farbror som vi alla kände, och sålde gula biljetter. Han förstod vår situation utan vidare och gav oss nya biljetter. Glada skyndade vi in genom hans port för att ej gå miste om något se- och hörvärt på festen.

En sommar var omkring 3.000 man ur Österbottens svenska brandkårer samlade till kamratfest i Nykarleby. Staden var fylld av vitrockade brandkårsmän, och det blev festtåg och paradmarsch som hette duga. Vajande fanor, blänkande kaskar, granna uniformer, militärisk pli och hållning. Trummorna dånade, blåsmusiken smattrade från flera hornkapell. Vi pojkar stornjöt, var på benen dagarna i ända, och följde slutligen till hamnen vid Andrasjön de söderut med ångbåt avresande brandkårsmännen.

*

Efter sådana upplevelser var ej att undra på att vi pojkar började leka brandkår med besked. Märkligt nog lekte varken mitt pojkgäng eller andra på 1890-talet [jämför Hedström] i Nykarleby indianer, ehuru vi nog slukade de indianböcker vi överkom. Men brandkår hade vi, och brandkårshus byggde vi av „bakar” [Brädor från den yttre delen av stocken med bark kvar.] på min pappas gård. Liksom stora brandkårshuset hade också vårt ett skilt rum för manskap och ett annat för chefskap. Vi hade ont om spikar vid bygget sedan vi rätat ut och använt alla krokiga spikar i min pappas lådor. [Spikbrist rådde ännu på 1970-talet när vi skulle bygga ”kåtar”.] Pengar att köpa spik för hade vi inte, men vi fann på en råd. Paul  Svanström — trumslagare i vår brandkår, liksom hans pappa fungerade som trumslagare i stora brandkåren — Sigurd Forsberg och jag beväpnade oss med hammare och hovtång och begav oss till handelsgårdarnas brandgator. Där fanns mängder av tomlådor och lådbräder med spärrande spikar i kanterna. Vi gick till freidig attack mot lådor och bräder och drog ut spikar med brinnande iver. Varje vecka kastades nya tomlådor på brandgatorna — den tiden fanns ej pappkartonger som varuemballage — och vi var ej sena att passa på och knycka spikarna.

Vit skjorta och rött tygbälte hjälpte våra mammor oss till, och de sydde även fanorna — en större och en mindre — av vit, blå och röd shirting, som vi köpte à 10 p. för 10 cm breda våder. Vi värvade manskap för vår brandkår, marscherade och exercerade till Pauls trumslag på en plåthink, som han bar på magen. Brandkårsfest arrangerade vi med lövmöjor och servering mot betalning — av egenhändigt plockade blåbär. Till en sådan fest kom Joel Lillqvist — då storpojk i jämförelse med oss andra — och köpte bort till vår belåtenhet hela den rågade blåbärstallriken för 20 p. och åt upp allt på stående fot.

En gång råkade vår brandkårs chefskap i bryderi. Till rekryt hade anmält sig Jukka Kleemola, en kraftig pojke i vår ålder, men ur brandkårssynpunkt var det ett fel på honom. Hans kläder — de enda han hade — hängde i trasor, vilket skulle genera vår brandkår vid marscher och uppträdanden. På Jukkas ivriga försäkran, att hans mamma lovat honom en ny kostym „åt lördan”, blev han godkänd som man i ledet.