Krönika.

——

[Ut till havs, Runebergsordens besök i Jeppo och Lappomännen]

[Karta över Djupsten.]


Jag var här om dagen ut till havs. På femton år har jag inte sett Alörn, Hällgrunds båk, Aspskär och Furuskär. Nu var det för att taga avsked, ty holmarna där borta ha spelat en roll i mitt liv.

Nålön var förändrad, så att man kunde köra med bil dit ner och där fanns en brygga för motorbåtarna. Men älven var sig lik med propsgrimmor och solbrända arbetare. Åminne hade inte just ändrats till det yttre, utom att stället fått en liten såg. Men det gamla folket fanns där inte, inte Olson och hans fru, inte gamla kapten, inte Johansson. Och inte heller båtarna . . .



[”Åminne.” Förstoring.]


På udden mot Djupsten stodo korna kvar och njöto av solen och havsvinden. Men alar och björkar hade vuxit upp, så att man ingenting såg av sommarstugorna på Djupsten. Men Nordmans äro borta, Lönneström är borta, Schalins och fröknarna Sundström bo där inte längre och inte verkmästar Holmqvist och hans vänliga fru.



[Schalins villa på Djupsten mot älven. Förstoring.]



[Samling vid Schalins villa. Förstoring.]



[Zachris Schalin. Förstoring.]



[”Byktvätt på Djupstens strand.” Förstoring.]



[”Båtstranden vid Djupsten i Nykarleby.” Förstoring.]



[Em- eller disembarkering. Förstoring.]



[”Holstius.” Förstoring.]



[”Sarlins. Djupsten.” Villan fanns (eller finns?) på västra sidan mot Bådaviken sydväst om Schalins. Förstoring.]



[”Lönneströms, grannen.” Lönneströms var närmaste granne norrut. Förstoring.]



[Djupstensbryggan 'Pirilön' och Sarlins båt (segel).” Förstoring.]



[”Veritabelt månsken, midnatt 2/7 1901 kl 12.” Förstoring.]



[Leksaksbåt.]



[”'Myran' ärvd från Larsmo ? flyttningslass (sista) från 'Djupsten'. Pirilöns loggertsegel.” Förstoring.]


[Mikael Schalin tillhandahöll bilder ur Carin Schalins samlingar.
Foto: Johannes Schalin.]


Dörrarna till Lybecks villa på Alörn voro stängda, de gamla ägarna, Werner, Mimmi [Emilia] och Mikael äro borta, men rönnarna blommade och en bofink sjöng bland löven.

Bryggan till Majniemi var inte utsatt, och skogen var tät på alla sidor, nästan ogenomtränglig, men blommorna doftade såsom under skaldens livstid.

På Torsöfjärden låg en dekorativ ångare, som lastade props, Fjäderholmarna skimrade vid synranden, Per Matts sten låg kvar, och Hällgrunds båk lyste i solljuset.

Aspskär bor lyckan fortfarande, barn lekte på strandens sand, och rönnarna, som jag planterade för tjugofem år sedan, buro blomster, mina björkar och tallar hade blivit stora. Den trevliga stugan var oförändrad liksom bryggan. Men grannarna Fröjdman och Bäck voro borta, deras gråa stuga målad och . . . Ja, där var nytt folk där också, liksom på Granholmen. Och direktor Gustaf Hedström satt inte längre vid sydpricken och metade . . .

Furuskär stod villan kvar i sommarstillhet, men Spolander och hans fru voro borta. Den trevliga Vilhelm Näs och hans prydliga unga hustru borta, borta . . . Men himlen välde sig lika hög och blå över utskären, och Stubbens båk stack upp vid synranden. Några praktfulla havstrutar seglade över kobbarna och gåvo liv åt vidderna.

Jag återvände genom Kråkskärs sund och passerade Brudholmarna. Borta på Nybackholmen låg Kunelius’ villa, men ägaren är borta; Durchmans villa stod övergiven på Långörn, lektor Koskimies’ Fidelio söker sig inte längre in mot Kotaskär, och borgmästar Calamnius vittjar inte mera sina krokar och nät kring Loppan . . .

Naturen är kvar och solen och grönskan, men människorna försvinna som rök.


*                 *
*

Den 20 juni hade Nykarleby besök av kära gäster: Runebergsordens Sångarförbunds kör från Amerika. De kommo i bilar från Jeppo, besökte kyrkan, Kuddnäs och Jutas, varpå de återvände. På kvällen gav kören en konsert i Jeppo, där estraden stod kvar vid stranden av ån sedan sångfesten i våras.

Om amerikanarna hade åhörare? Ja, hundratals, man lär ha sålt 703 biljetter, varför alla bänkarna voro fullsatta såsom under sångfesten.

Konserten blev en upplevelse. Rösterna voro friska, och sångarna kunde sina stämmor, men måhända hade kören bort vara större för att fullt göra sig gällande ute i naturen. Dirigenten framhöll, att man inte fick ställa högre konstnärliga anspråk på körens prestationer, men där var dock just intet att anmärka. Nyanseringen var t. o. m. beundransvärd i en del sånger, såsom Körlings Vandringssång, Spinn, spinn och Slottes Slumrande toner.

Kören sjöng även ett par engelska sånger, bl. a. Carry Me Back to Old Virginny.

Det gjorde mitt hjärta ont, att sången lät så alldeles engelsk, som om engelskan varit körens modersmål. Men det var dock intet väsentligt att anmärka mot uttalet i de svenska sångerna.

Vid konserten höllos tal också, varom textavdelningen lämnar besked.

Publiken var kanske lika intressant som kören; där voro gamla män och kvinnor, vilka man aldrig sett på en konsert förut. Där uppstod en tyst rörelse, som inte framkallades av sången utan av minnena, och en åldrande kvinna i min närhet grät hela tiden. Alla hade någon nära anförvant i det stora landet i väster.

Några av körens medlemmar, de yngsta, voro födda i Amerika och hade inte sett Finland förut, och de talade engelska sinsemellan. Men de ville se sina fäders land, där de kanske hade en farfar eller mormor i livet. De flesta verkade dock som alltigenom inhemska, och man tyckte sig känna dem alla. De voro kött av vårt kött och blod av vårt blod . . .

Sommarkvällen var mild och ljus, vinden mojnade, och junisolen sjönk stor och röd mot horisonten, medan människoskarorna skingrade sig och hundratals bilar förde dem åt olika håll.

Den konserten glömmer nog ingen, som var där. Och den var kanske inte den sista. Sången förenar småningom folk och länder.


*                 *
*

Kampen mot kommunismen tillspetsar sig dag för dag. Suomen lukko har vunnit anhängare överallt. En del svenska bygder i Nyland ha anslutit sig därtill, och även i svenska Österbotten gillar man sammanslutningens syftemål men inte de medel, genom vilka den vill nå sitt mål. T. o. m. på vår ort har intresset blivit väckt, och frågan behandlades nyligen på ett möte, där man nödgades genom omröstning utröna, huruvida man skulle gå fram längs Lappomännens linje eller hålla på laga former i kampen mot kommunismen. Den senare riktningen segrade visserligen.

Agrarpartiet har sammanträtt i Helsingfors och beslutit att bekämpa Lappomännen, som anses skada vår unga demokrati, här kunna således uppkomma allvarsamma förvecklingar.

Lappomännen ha beställt 25 extra tåg till Helsingfors för att med väldiga folkmassor kunna utöva tryck på den snart sammanträdande riksdagen.

I utlandet, särskilt i Sverge, följer man med uppmärksamhet denna folkrörelse i Finland, och våra finansmän äro oroliga. Faller vårt penningevärde ytterligare, så blir det en stor olycka för landet. Och Finlands goda namn och rykte anses stå på spel, om sammanslutningar, vilka stå utom riksdagen och regeringen, tillvälla sig makten. Ty våld föder nytt våld, det vet man av historien.

Vi leva i spännande tider.


Kurre, K. J. Hagfors signatur när han skrev krönikor.
Österbottniska Posten, 28 juni 1930, nr 26, s. 2.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.


Läs mer:
Fler krönikor av Kurre.
(Inf. 2021-04-22, rev. 2021-04-23 .)