Nykarleby seminarium 1873—1923 av Karl Johan Hagfors



XIV. TIDENS VINDAR.

.

Ett seminarium, vilket emottar vuxna elever från alla delar av landet, är i hög grad utsatt för vindar, som blåsa genom tiden, även om det ligger på en undangömd ort och på sidan om allfarvägen. Det är gott att dessa vindar blåsa, även om de besvära; den andliga luften kunde annars unkna i lärosalarna. Skolläraren är icke sällan ensidig, hans plantor skulle icke hålla sig upprätt, om de icke känt luftdraget från yttervärlden.

Nykarleby seminarium har ofta haft känning av ett sådant luftdrag.

Med lektor Boxström kom nationalitetsfrågan under debatt, och där fladdrade upp en liten flämtande låga. Den unga vikingaskalden Gånge Rolf pustade, sekunderad av lektor Max Strömberg, kraftigt på den lilla lågan, så att den flammade till. Odin och Tor trädde fram ur molnen, och Eddan blev en vid seminariet ofta citerad bok. Men då brännmaterial saknades, blev där ingen riktig eld; det kunde icke bli någon flammande språkstrid, då alla voro av samma åsikt. Vid seminariet har väl hela tiden funnits även finsksinnade lärare, men icke ens mellan lärarna har strid uppstått, då de finsksinnade icke haft agitatoriska tendenser. De ha kommit lika väl överens med eleverna som de svensksinnade. Seminariet har sålunda blivit förskonat för nationell fanatism.

På 1880-talet gjorde sig en kristendomsfientlig riktning gällande bland de utgångna lärarna och bland eleverna. Pastor Elis Bergroth skrev uppsatser därom i tidningarna, och en ganska ledsam polemik uppstod. Utan grund var hans påstående icke, men den verkliga orsaken till kristendomsfientligheten blev icke utredd. Vid en inspektion av seminariet den 10 febr. 1886 bragte överinspektorn frågan på tal inom lärarkollegiet, som icke tyckes ha bestritt sakförhållandet, men det knapphändiga protokollet ger ingen upplysning om det ondas upphov.

Tydligt är dock, att den verkliga orsaken låg i tidens allmänna tänkesätt. Det var modernt då att vara „frisinnad“, och en stark ström av kristendomsfientlighet gick genom pressen, särskilt Nya Pressen. En ivrig förkämpe för frisinnet var den varmhjärtade folkskolläraren i Kyrkslätt Isak Erik Wiik, vars artiklar lästes i Åbo Tidning. Han var icke seminariebildad, hade icke besökt Nykarleby seminarium och torde ej ens haft personliga bekanta där, men han tycktes dock vunnit anhängare bland eleverna, ty seminaristerna nedlade en krans på hans tidigt öppnade grav. Denna krans, som åstadkom mycken förargelse, pekar på sitt sätt mot den verkliga källan. En nitisk religionslärare har under sådana förhållanden en vansklig uppgift och kan mot sin vilja tjäna fienden, om han varnar ungdomen eller avråder den att stifta bekantskap med en „farlig“ litteratur. Den förbjudna frukten är sedan paradisets tid begärlig. Jag är emellertid okunnig om de verkliga förhållandena vid Nykarleby seminarium under denna tid.

Egendomligt var det, att Agathon Meurman — enligt uppgift, som jag ej kunnat kontrollera — uppträdde vid samma tid i pressen mot gudlösheten hos de från Jyväskylä seminarium utgångna finska folkskollärarna.

Redan 1890 hade denna „vind“ lugnat.

Mera än ett årtionde därefter nåddes seminariet av „östanvinden“. En elev, som ansåg sig ha fått i historia ett för lågt vitsord av lektor Wichmann och blivit i modersmålet underkänd av lektor Hagfors, skilde sig från seminariet och anmälde 1903 av hämnd dessa sina lärare hos generalguvernören Bobrikoff; enligt seminaristens anteckningar skulle de anmälda lärarna fällt olämpliga uttryck om ryska förhållanden, agiterat bland seminaristerna för värnpliktsstrejk m. m.

(Inlagan var bestyrkt av en annan f. d. elev, som också skilt sig till följd av missnöje med sitt betyg. Han blev sedan anställd vid polisen i Jakobstad och berövade sig själv livet efter en tid.)

Det blev undersökning med förklaringar, och det blev inspektion — den 9 dec. 1903 av inspektor A. Thillot, som åhörde undervisningen i historia och svenska, samt den 13 och 14 maj 1904 av äldre tjänstemannen vid generalguvernörskansliet greve Berg, vilken åhörde tredje klassens tentamina i allmän historia och i Finlands historia.

Lektor Wichmann, som av denna anledning fick taga „tjänstledighet“ från början av vårterminen 1904, reste över till Sverge, där han i Stockholm fick anställning som lärare vid ett par privatskolor. Han återvände på våren 1905.

Som en kuriositet må i förbigående nämnas, att samma två lärare kort därpå eller under storstrejken 1905 hårt anfäktades av de röda, vilka på torget i Nykarleby höllo braskande strafftal över deras skadliga verksamhet.

 

Tio år därefter hälsade socialismen på i seminariets lärosalar. Vid ett sammanträde den 29 sept. 1913 framställde seminariets dåvarande direktor Wichmann följande fråga till diskussion: Vilka åtgärder anser lärarkollegiet lämpliga för framkallande och bevarande av en sådan anda bland läroanstaltens elever, som gällande seminariereglemente förutsätter? — Frågan var föranledd av en då rätt livlig socialistisk rörelse bland eleverna. Dess behandling blev av lärarkollegiet uppskjuten till ett följande sammanträde, men protokollen ge ingen upplysning om, huru lärarkollegiet besvarat den. Sannolikt upptogs den icke till diskussion.

Upphov till den socialistiska rörelsen gav en ideellt anlagd elev, för vilken socialismen blivit en hjärteangelägenhet; och direktor Wichmanns lektioner i historia torde ofta givit anledning till en förnyad diskussion av spörsmålet, så att intresset för frågan hölls vid liv. Många elever bjödo till att bilda sig en egen mening i detta invecklade ämne, men rörelsen domnade bort, då ungdomen fick andra intressen och måhända även till följd därav att den omdaning av samhället, som socialismen vill genomföra, ej tilltalade de unga.

Nästa stöt fick Nykarleby seminarium från tidningspressen.

Åbo Underrättelser begynte sommaren 1916 visa ett oförklarligt intresse för seminariet, där viljor och initiativ ansågos hava domnat bort och där finsksinnade lärare saknade den nära kontakt med grundläggande element i elevernas hela livsuppfattning, som borde förefinnas och till följd varav en klyfta uppstått mellan lärare och elever, en känsla av något främmande för flere av de intimaste bildningselementen. Om oriktiga begrepp inplantades, skrev Å. U., bleve det av en olycklig betydelse för de blivande lärarna. Nykarleby seminarium skulle „enligt uppgift“ behöva en uppryckning i ny anda med friskare vindar, för att vinna allmänhetens förtroende. Seminariets framtid ansågs „mörk“ m. m.

Lärarna vid seminariet kände sig i hög grad kränkta av Å. U:s artiklar, och på ett sammanträde den 27 oktober 1916 fick t. f. direktorn i uppdrag att sakligt bemöta angreppen, vilka voro ägnade att skada seminariets goda namn och rykte. Bemötandet togs in, men tidningen svarade, att lärarna voro jäviga att bedöma resultatet av sitt arbete m. m. Tidningen hade ingen anledning att ändra sitt omdöme.

Å. U:s artiklar refererades på ett mycket skickligt sätt i Hufvudstadsbladet den 24 okt, och den 31 i samma månad hade tidningen en egen artikel om den lediga direktorstjänstens besättande, där Å. U:s tankar gingo igen och där behövligheten av en ny anda efterlystes.

Man får icke betvivla det goda syftemålet med de båda tidningarnas uttalanden, ehuru de hade svaga skäl att stöda sig på; men tonen var i hög grad stötande för läroverkets väl kvalificerade lärare, som arbetat i många år med liv och intresse och icke utan framgång. Artiklarna blevo ej heller utan följder: seminariet förlorade omedelbart två utmärkta lärare, vilka kände sig kränkta och sökte transport till finska läroverk. Vid sin avgång hyllades de av eleverna mera än någon svensksinnad lärare blivit hyllad. Och under de närmaste åren därefter fick seminariet endast få elever från västra Finland och Åland; — om detta var en följd av Å. U:s kampanj, må lämnas därhän. Dess bättre stördes ej förhållandet mellan seminariets lärare och elever av tidningsartiklarna, de hade en verkan i motsatt riktning och råkade snart i välförtjänt glömska. (Det har uppgivits, att redaktör Lodenius skulle skrivit artiklarna i Å. U., men av fraseotogin finner man, att någon „sakkunnig“ lämnat materialet. Hbl. har sannolikt haft samma källa, ty ingen ny synpunkt förekommer i artikeln.)

Den „anda“, som påtalats, skulle emellertid snarare, än man då kunde förmoda det, sättas på det mest allvarsamma prov.


En januarikväll 1917 lämnade fyra av seminariets elever obemärkt sina rum
och begåvo sig med ringa packning över Bottniska viken i snöstorm och mörker till Sverge, fortsatte färden till Tyskland, därifrån de återvände med övriga jägare den 19 febr. 1918 till Wasa. Redan dessförinnan klädde sig deras kamrater här hemma i skyddskårsdräkt, voro med om ryssarnas avväpnande i Nykarleby, voro med i Uleåborg och senare i Tammerfors och i Savolaks. De sökte sig till krigsskolan i Vörå, till artilleriskolan i Jakobstad, de deltogo i officerskurserna bakom fronten och tjänstgjorde som vaktmanskap vid seminariet, där över 1,000 ryska fångar voro inkvarterade. Ett fåtal valde sedermera militärens kall liksom en av seminariets lärare, men de flesta återvände till boken. De hade gått ut icke av hänförelse för kriget, men av pliktkänsla, med fast beslutsamhet och utan tvekan.

Det var nog en rätt anda i pojkarna.


Nordberg, John Erhard
Jägare.
[Nordberg, John Erhard. Notera 27-emblemet på bröstet!]
Seminarist i  skyddskårsdräkt.
Seminarist i skyddskårsdräkt.
Ung fänrik 1918.
Ung fänrik 1918.



Nykarleby seminarium har, såsom av det sagda framgår väl känt tidens friska vindar, det har haft och har fortfarande nära kontakt med det verkliga livet. Varken dess lärare eller elever se mot en mörk framtid.

Men bäst är att icke vara spåman.

(Inf. 2005-03-08.)





XV. SLUTORD.

Nykarleby seminarium har enkelt och följdriktigt utvecklat sig efter den plan, som utstakades vid dess grundläggning, och det har påverkats just av de yttre förhållanden, för vilka överinspektör C. Synnerberg uppdrog så klara linjer, då han ville placera det i Nykarleby. Läroanstalten har ock fått den självständiga prägel, som man ville giva den genom att förlägga den till en småstad, där andra och större skolor icke skulle påverka utvecklingen.

Omgivningen och eleverna ha givit åt seminariet en något kärv österbottnisk karaktär, ehuru flertalet av dess lärare varit från andra delar av landet. Seminariets inflytande har ock varit ojämförligt starkast i Österbotten, ehuru dess betydelse inte heller varit ringa för det övriga svenska Finland.

Man har ofta ansett det vara mindre välbetänkt att förlägga seminarier till småstäder, emedan framstående lärare inte vilja „begrava sig“ i dem. Det har ock visat sig svårt att få lärartjänsterna besatta vid seminariet i Nykarleby; ibland har ingen sökande anmält sig, oftast blott en, sällan tre. Och dock torde man kunna säga, att läroanstalten har haft relativt goda lärare, fullt jämförliga med lärare, som verkat i residensstädernas skolor. De allra flesta ha nämligen kommit till seminarium av verkligt intresse för folkupplysningsarbetet, och då flere av dem stannat vid läroanstalten i många år, har genom dem skapats en tradition, som blivit en styrka.

Lärarna ha genomgående varit av en andligt nykter läggning och inte låtit för mycket påverka sig av ovederhäftiga opinioner för dagen. Vid seminariet ha verkat djupt religiösa lärare, men icke fanatiker, nykterhetsvänner, men icke fantaster, nationellt betonade svenskhetsvänner, men icke nationalister. En följd härav har varit ett gott samarbete i läroanstalten, även då meningsskiljaktigheter i övrigt förekommit bland dess lärare.

Livets olika spörsmål ha behandlats fördomsfritt, sakligt och från liberala synpunkter. Men om man ser på seminariet med de nu rådande nydaningsmännens ögon, måste det anses företräda en relativt konservativ riktning. Bibeln är fortfarande underlaget för elevernas religiösa och moraliska uppfostran, men den mörka färgen har med åren blivit ljusare. En god del av den tid, som är anslagen för litteraturläsning, ägnas åt studium av Topelius (kl. I), Runeberg och Tavaststjerna (kl. II), Tegnér och Rydberg (kl. III) och åsyftar fullständig förtrogenhet med dem såsom skalder och personligheter med en egen livsåskådning. På den sålunda lagda grunden vill man bygga framtida litterära studier. Vid undervisningen i övrigt lägges mera vikt på bibringandet av säker kunskap än på metodiska finesser.

Seminariet vill sålunda dana de ungas karaktär och skapa en anda, som sedan skall följa läraren och medborgaren ute i livet.

Tack vare det resestipendium, som årligen står till förfogande, ha seminariets samtliga lärare varit i tillfälle att göra besök i utländska seminarier och folkskolor, särskilt i Skandinavien, Bajern, Sachsen och Schweiz.

Av det sagda torde framgå, att arbetet vid Nykarleby seminarium bedrivits efter bestämda principer och givit positiva resultat.

Vid slutet av en 50-årsperiod vänder sig blicken icke blott tillbaka utan även framåt.

Den omorganisation av seminarierna, som nu förberedes, lovar gott genom att en förlängning av kursen till 6 år föreslås och genom perspektivet mot universitetet, men stora betänkligheter väcker förslaget om Nykarleby seminariums ombildning till samskola. Ehuru man har att stöda sig på en lång erfarenhet, äro meningarna om samundervisningens gagnelighet delade. Samundervisningen kan tvivelsutan giva de unga nödiga kunskaper, men kan det samliv, som därigenom uppkommer vid ett seminarium, skapa hos ynglingarna den manliga anda, som varit under de gångna femtio åren ett huvudsyftemål för seminariets uppfostrande verksamhet?

Vi kunna icke ge svar på den frågan. Men vi hoppas, att vårt livskraftiga läroverk skall få utvecklas i den riktning, som har stöd av 50 års erfarenhet.

(Inf. 2005-03-14.)

 

Karl Johan Hagfors (1923) Nykarleby seminarium 1873—1923.


Nästa kapitel: Biografiska uppgifter angående lärarpersonalen


Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.