Nykarleby chaufför sålde hästar
som 13 åring, ägde taxibil nr 1

Verner Blomström. [*15.2.1900 †2.6.1981]

Körde på skenan till Jakobstad

     Hästar och bilar har varit mitt livs stora intressen, deklarerar chauffören Verner  Blomström, 65 år, Nykarleby, Frill. Han inlät sig på hästhandel vid 13 års ålder, körde på travbana då han var 11 år och hade senare den första taxibilen i Nykarleby.

     — Jag var ”hästkarl” redan som liten pojke hos bröderna Häggblom som hade gästgiveri, hållskjuts och dessutom handlade med hästar, så jag kom tidigt i beröring med hästar, trots att jag var urmakarson och kanske hade bort dragas till detta arbete. Vintern 1911 hölls en travtävlan på isen vid Gamla hamn och då ville Häggbloms att jag, som dagligen åkte med deras hingstar Jalo och Pony, nu skulle köra med i tävlingen. Det hjälpte inte att jag nekade. Det gick rätt bra för vi fick bl.a. ett andra pris. Jag var då bara11 år.
     — Med hästar började jag handla som trettonåring och det har jag hållit på med ända tills för några månader sedan då jag sålde den sista. Det blev faktiskt den sista. Jag varken föder upp någon fler eller köper nån ny häst mer. Jag är inte så frisk numera. Annars så ser det ut som om intresset för travsporten åter skulle stiga. Speciellt sedan varmbloden börjat importeras. Det är med travsporten som med idrotten i övrigt: resultatnivån stiger undan för undan. Då jag var barn var travtiden för två kilometers bana nära fyra minuter, nu rör den sig runt 2.50 för finska hästar.

Körkort efter två dagars körning
     — 1921 bytte jag en häst mot min första bil. Det var en 1914 års modell av T-Forden. Mest bekymmer orsakade karbidlamporna. Det van rena eländet att köra i mörkret med karbidlampor, som mitt i alltsammans slocknade då karbiden var utbränd. Om det var kallt på hösten frös vattnet. Jag bytte snart mot elbelysning. Det var den första taxi-bilen i Nykarleby och dess omnejd. Jag åkte två dagar — det mesta på egen hand — och så erhöll jag ”körkort” dvs. ett av stadens polismästare utfärdat papper.
     Senare då jag kom till Helsingfors, — det var visst 1924 — och en poliskonstapel granskade mitt körkort frågade han vad det där var för ett papper. Det är mitt körkort, svarade jag. Poliskonstapeln förde mig upp till poliskontoret och där fick de jourhavande sig ett gott skratt åt detta säregna körkort som utfärdats i Nykarleby. Polismästaren skrev därpå ut ett nytt kort åt mig.

Kedjedrev och gardiner
     — Det hade nog sina sidor att köra bil i seklets barndom, säger Blomström. Jag hade bl.a. en bil som var försedd med kompakta gummiringar och kedjedrev, hade växel- och bromsspakar utanför dörren, alltså på utsidan av karossen, och var försedd med sidogardiner i stället för glas som man använder numera.
     — Värst var det med våra usla vägar. Smala och krokiga och höstar och vårar genomblöta. På vintrarna kunde man inte köra bil överhuvud — snöplogning förekom bara någon enstaka gång och plogen for ändå alltid över drivorna och bara jämnade ut ryggarna — det var med andra ord inget bilföre vintertid.
     De skygga hästarna var också ett kapitel för sig. Ofta steg inte bara körkarlen utan också den mötande bilens chaufför av och höll hästens huvud medan man ledde den förbi bilen. Om det fanns möjlighet körde hästfororna ofta av vägen ut på åkrarna undan bilen. Jag tror att forkarlarna, många gånger var räddare än hästarna för bilar.

”Med mustaschen i kors''
     — En sommarnatt 1921 var jag kallad på skjuts till Jeppo. En herrskapsfru skulle till barnbördshuset. Jag körde fort — såsom dåtidens taxiförare brukade säga ”med mustaschen i kors”, vilket betydde att de små gas- och tändningsspakarna under ratten var vridna om varandra. Det var med andra ord gasen i botten.
     På Sandåsens skog halvvägs till Jakobstad fick vi punktering. Goda råd var dyra. Det var ingen enkel procedur den tiden att byta ring. Jag måste helt enkelt köra på hjulskenan till Jakobstad. Båda däcken var naturligtvis förstörda då vi kom fram.
     Men frun kom i tid till BB och det var ju huvudsaken, slutar hr Blomström.