Storbro prat.

På storbron, där jag som inbiten ortsbo ofta förrättar min aftonandakt, möter jag stundom Båssman och Axelson, ibland Langman, då det inte är skruv på kvällen. De ha alla egna åsikter och erfarenheter, som ej grunda sig på veckotidskrifter. Senast blev det fråga om sommarens erfarenheter.

Jag tror, började Langman, att de flesta människor efter varje sommar tro sig finna, att de ej tagit tiden i akt så, som de bort; det ligger en viss vemodig ånger över dem. Men det är vanligen bara självbedrägeri. I minnet kvarstår visserligen sommaren som en lång, lång tid, full av alla möjligheter och tillfällen, under vilken man bort hinna uträtta allt möjligt, som ej blivit gjort. Men skulle man föra dagbok, så skulle man se, att man rätt väl utnyttjat de tillfällen som givits. Det finns så mycket, som kommer emellan och splittrar sönder sommaren, men vi minnas ej detta efteråt. Än är det någon bemärkelsedag, då vi annars skulle farit ut till Fröjsö, än vänta vi något viktigt brev, då vi annars skulle ringt till Sunds pojkar och frågat, om de ha daggmask för en fiskefärd. Än det ena och än det andra. Sommarn är full av sådana snusfläckar.

[Bjarne, Kurt och Roger plockade daggmaskar liksom deras pappa och farbröder gjorde.
     Bra fångstställen var museigården mellan gården och landsvägen. Dessutom var Topeliparken och Fåfängan (Floraparken) bra ställen.
     Maskarna skulle fångas i regnväder och nattetid. Då kom de upp ur sina gångar och var lätta att fånga men det gällde att smyga sig på dem så att de inte pilade tillbaka ner i gångarna. Hade man tur kunde man hitta parande maskar och fick då två på en gång.
     Maskarna förvarades i stora plåtgurkburkar. Ovanpå matjorden lades ”vattuarv” och gräs som näring samt höll jorden fuktig.
     Priset för en mask var det samma som priset på en knackkorv från torgets korvkiosk.
     Ibland förmedlade pappa Einar maskarna då han skjutsade bland andra folkskollärare som kom till sina sommarställen i Nykarleby.

Hälsningar Bjarne o Elisabet Sund

*

Jag tyckte det var omständigt, för när jag metade brukade jag ta ett spadtag i potatislande och få vad jag behövde. Men Elisabet berättade att här gällde det präktiga ”daggmaskar grova som ett pojklillfinger och upp till 15 cm långa”.

Och när ämnet hade varit en tid på på tal, slog det mig att också Bror Johansson plockade daggmask och t.o.m hade daggmaskfarm.]

Sanning talar du förvisso icke, sade Båssman. Jag själv är ett sorgligt exempel på en vandrande underlåtenhetssynd. Jag har ej på många år fått mig ett sjöbad, utom den gång jag placerade ena benet på en avgående motorbåt och det andra på bryggan. Orsaken är den, att jag alltid väntat på varmare vatten, ty kallt tål jag ej. Så var det också i somras. Vattnet blev nitton grader, det blev tjugo och tjuguen. Skönt, tänkte jag, då det blir tjugutvå hoppar jag i. Det blev tjugutvå. Härligt, då väntar jag ännu en dag. Dagen därpå kom en inström från havs, och vattnet blev nitton grader. Det stiger nog igen, tänkte jag. Dagen därpå var det sjutton. Så har det nu pågått i åtta långa år, slöt Båssman en smula vemodigt. Dumbom, sa’ Axelson. Men man kan t. o. m. ångra sådant, där man dock utvecklat en livlig energi. Lundbom hade fått fyra gäddor på kast under en timme. Jag slog honom med fem gäddor på en och en kvart, men Lundbom sa’, att det ju var lika. Då tog jag sex gäddor på obestämd tid och Lundbom sju. Slutligen bräckte jag honom med åtta gäddor och en sjöfågel, och då drog Lundbom upp sin båt, och jag gjorde likaså. Men Lundbom sköt i hemlighet ut båten mot slutet av september och tog på svirvel nio gäddor och en gammal spritkanister. Då iddes jag inte mera, för min båt låg i stan, men jag kommer att ångra det hela vintern.

Jag tog en gädda på en halv minut, sade Langman stillsamt. Det blir hundratjugu gäddor i timmen.

—

Till sommarlivet börjar för övrigt såsom en absolut nödvändig betingelse numera höra en bit sand, större eller mindre. Man riktigt snokar efter sand hela landet runt. Då jag läser tidningarnas högstämda redogörelser för varje ny sandbit, förstår jag ej, huru världen förr kunnat reda sig och gå framåt i utveckling utan dessa sandmassor. Och hittar man en liten sandplätt i någon gudsförgäten avkrok av vårt land, så börjar man strax drömma om plager och kasino och allsköns tingeltangel.

Icke för att inte du och jag och vi alla här älska vackra, vita sanddyner. Men det finns folk, som äro så efterblivna, att de be om att helst få behålla härligheten för sig själv, och till dem hör vi. När andra ropa ut sina sandplättar i tidningar och broschyrer och be så vackert hela världen vara välkommen, så hålla vi käften och må så bra så. Men eftersom Neger i Vbl. redan tycks snokat upp det, så må vi erkänna, att vi ha förfärligt mycket idyllisk sand. Ända från Laxön i norr in i Monäs viken. Inte sammanhängande, men i de mest omväxlande samlingar mellan utskjutande skogklädda bergsuddar.

För par tre år sedan kom en Vasa-bo med motorbåt farande på väg till det berömda Fäboda, då han såg någonting vitt blänka inemot land och styrde dit. Det var den med orätt numera benämnda ”Frösö sand”, d. v. s. den av sanddyner tilltäppta mynningen av det forna Tirskärs sund, kanske det mest idylliska utfärdsställe, som gud givit snälla Nykarlebybor att inte förråda för den övriga mänskligheten. Där slog motormannen med familj upp sitt läger. Från denna aldrig nämnda plats ville han dock slutligen fara vidare till det ryktbara Fäboda. Efter en dag reste han tillbaka till idyllen vid Tirskärssund. Han är tydligen som vi själva, och han får gärna komma tillbaka.

Varje gång vi lotsar en främling till Tirskärrsund eller Herihällorna eller något annat dylikt ställe, utropar han: ”Va' ni är dumma! Här sku’ byggas ett hotell genast!” Och då se vi så dumma ut som möjligt och svara suckande: Ack ja, men det kostar så mycket pengar, så. Och han far vidare, övertygad om vår obotliga efterblivenhet. Men för övrigt äro våra sanddyner icke lämpade för exploatering i större stil. De ligga något för långt på sidan om allfartsvägens, gudskelov. Däremot skulle jag livligt förorda en sandplage på närmare håll. Hyr en modern sandsprutare och spruta ett tjockt lager sand på den vida gräsplagen mellan ångbåtsbryggan och det s. k. berget! Sand finns på sjöbottnen där utanför i outtömliga mängder. Fördelarna skall jag utveckla vid lämpligare årstid.

Rävfarmen i Hirvlax gör även f. n. sina ägare belåtna. Dan har nu icke mindre än fyra avläggare; i Kantlax, Jussila, Hirvlax och Brännan invid Nykarleby. Rävodlingen synes ha stora förutsättningar att gå utmärkt i vårt land, sedan man lärt sig konsten att sköta de främmande djuren. För den konsten ha rävägarna i Hirvlax fått betala dyra lärpengar. Nu har dock efterföljarna nytta av pioniärernas dyrköpta erfarenheter.