|
När elektriciteten
kom till byn
Allt går igen, brukar man säga. Fri konkurrens
på elproduktion fanns tydligen också i början av
1940-talet.
På bilden vid en damm ser vi Joel
Häger, John Liljeström och bröderna Nils och Paul
Villman som jag kom att tänka på när vi nu i vår
tid talar om energikris.
Av Gunnar
Grahn
| |
Gunnar Grahn, 88, har varit
jordbrukare i Sorvist och Nygård, Nykarleby. Han är
känd som debattör, med många hundra debattinlägg,
främst i veteran- och pensionsfrågor i bland annat
JT, Vbl och Österbottningen.
|
I slutet av april 1940 kom jag hem från
hårda strider i vinterkriget. Min hustru Karin och vår
tvååriga dotter hade länge väntat på
att få ett eget hem.
Jag begav mej till Jakobstad för att
söka arbete och fick jobb på Wärtsilä-fabriken
i lastning av färdiga jordbruksredskap. De kom i en jämn
ström, det var tunga redskap i gjutjärn.
Det var slitsamt och långt att dagligen
cykla 25 km till arbetet. Så blev det så att vi köpte
ett hemman i Sorvist by i Nykarleby.
Det var åtta kilometer till staden
där kvarnen och mejeriet
fanns, båda viktiga för byns mjölkproducenter.
Men det var också svårt att bo i en by som inte hade
elektricitet. Från folkförsörjningen
fick vi en liter lyspetroleum i månaden och det var svårt
att få både fähus och gården upplyst för
de arbeten som skulle utföras.
Då berättade någon för
oss att det i Esse fanns en man, Ture Hedman, som hade byggt ett
eget elverk i Huvudsjöbäcken, nära intill sin gård
inte långt från Björkfors kraftverk.
Jag for då cyklande till Kovjoki station,
tog tåget till Kållby och fortsatte sedan cyklande en
lång väg i det vackra landskap som Esse bjuder på.
I Lappfors by fann jag Hedmans gård,
blev väl mottagen, bjuden på kaffe och berättade
om läget i vår by — att vi för det mesta levde
i mörker i gårdarna som saknade elektricitet. Jag berättade
att byn ägde ett kvarnställe i stadens skog där en
bäck såväl höst som vår hade ett ganska
bra vattenflöde från de stora utdikade mossarna ända
upp emot Jeppo.
Hedman ställde några frågor
om hur högt vattenfallet var och hur långt platsen låg
från byn.
När vi hade diskuterat igenom de viktigaste
frågorna sade han kort och gott:
— Jag skall försöka göra
mitt bästa. Efter två veckor skall ni ha en damm klar
i bäcken för då kommer jag med turbinen och regleringsverket.
Så gjorde han en skiss på hur
vi skulle bygga dammen och ett utlopp där turbinen skulle placeras.
Glad och nöjd återvände jag hem och berättade
om vad Hedman hade förklarat om hur man kunde bygga ett elverk
för våra fem gårdar i Sorvist.
Första veckan i augusti 1940 inledde
byns alla män arbetet med dammen och grävde upp gamla
”kvarnjoparn” för turbinutloppet.
Arbetet gick raskt undan. Med stockar, stenar
och mossa byggde vi ett vattenfall på två meter.
Så kom också Ture Hedman med
sin far, den 26 augusti så som han lovat, och hade turbin
och regleringsverk med sig.
När allt slutligen var klart lyste
taklamporna i varje gård i byn.
|
