Två kärleks och avskedsbrev.

Från en Pedersöre soldat år 1808.

(För ,,Pedersöre” av  G å n g e  R o l f).

[Inte så mycket Nykarleby, men i alla fall lite.]


År 1808 uppsattes på Sveriges och Finlands dåvarande konung Gustav IV Adolfs befallning det såkallade kungliga Vasa regemente. Detta var i motsats mot de allra flesta av våra dåvarande s. k. indelta trupper, sammansatt av ungt, raskt utvalt folk. Det bestod av 6 kompanier:

  • 1. Vasa-(Mustasaari);
  • 2. Storkyro;
  • 3. Ilmola;
  • 4. Nykarleby;
  • 5. Pedersöre;
  • 6. Närpes,

med inalles 744 man, varje kompani à 124 man, 2 officerare, 5 korpraler och 2 trumslagare.

Av dessa 6 kompanier har Pedersöre kompani blivit genom sina bragder såväl i vår krigshistoria som poesi det berömdaste. Runeberg har odödliggjort Pedersöre gossarne genom sin härliga dikt ,,Löjtnant Zidén,” som dock icke var löjtnant utan blott sergeant, eller ens österbottning (född i S:t Mårtens i Åbolän). Men även till dikterna ,,Sven Duva” vilken dikt Runeberg ansåg som den bästa av sina fänrikar såsom han själv yttrade: ,,Han är förb. bra den gossen!” 1*) — som ock för ,,Gamle Hurtig” och ,,Munter” torde Pedersöre pojkarna ha stått modeller. Ty av sin egen hembygds veteraner, särskilt soldat Salm å Fäboda torp, har Runeberg i sin ungdom hört berättelsen om nämnda soldattyper, ehuru han sammanfört sina hjältars skildrare under den diktade personligheten ,,Fänrik Stål,” till vilkens berättelse även underofficerarne vid Björneborgarne, Palander och Polviander lämnat stoff. Men särskilt intressant är, att vi av en Pedersöresoldat Jonas Ström ha kvar de enda soldatbrev från 1808, ett dyrbart fynd, som ger oss en inblick, huru mannen i ledet ,,kände” och hade det under ,,våra segrars, våra sorgers och vår äras gyllne tid”. ,,Fata sua habent saepe libelli” sade den gamle romarskalden, det är på svenska: ,,Brev hava ofta sina underliga öden!” — Jonas Ströms 2 kärleksbrev till sin fästmö, en Munsala flicka Sanna Brita Skytt eller Räf i Kantlax by ha därigenom bevarats, att, sedan han stupat vid Virta bro, bevakade fästmön hans kvarlåtenskap, som han testamenterat i breven åt henne, vid Pedersöre ting, i vars domstolsarkiv originalen finnas ännu bevarade. En del av det senare, längre brevet publicerades av professor Danielsson-Kalmari i hans ,,Suomea Sota” och undertecknads memoarskildringar i ,,Hufvudstadsbladet” till hundraårsminnet år 1908—1909. Men det andra, tidigare ävensom det senare vill jag nu här i sin helhet referera för Jonas Ströms hembygds folk och ,,Pedersöres” läsare i tidningens julpublikation.

,,Min aldra sötaste vän må väll.
Gud är min Önskan.

Jag nödgas med desse mine korta rader tillstå det min kära vän det jag nu redan en långerlig tid i tystlåtenhet förblifver medelst skrifvande, men såvida anhåller om ursägt, at jag i bråttskan hälsar tusende sinom tusende hälsningar till dig, som jag mennar skall bli min bästa och frommast, framkommen är vi tågandes till Uleåborg, trapserade mycket med liten ranson, men det hjälper icke, utan önskar dageligen at jag skulle träffa er tillsammans, samt dig önskar jag god hälsan sundhet tills Gud hjälper mig hem, och sedermera fordrar det trohet som öfvergår alla menniskors förstånd; skulle jag finna at så är, ville jag bli din bästa. — Tiden blir icke mer att skrifva, jag lämnar dig i Guds milderika beskydd hägn, må väll till min död förblifver din trognaste

Jonas Ström.

 

Uleåborg den 8 April 1808.

Valmanet skall hon göra till klädning åt mig, kommer jag icke hem så säljes det bårt. I händelse jag skulle icke komma hem, så skall du fordra efter min död all min egendom.

Adress: Bondedottren ärlig och dygdesamma Sanna Räf Andersdotter, Kantlax by, Lognäs gård och Nykarleby Sokn”. —

 

Det andra brevet är Jonas Ströms sista och hans avskedsbrev, innan han stupade vid Virta bro och lyder som följer:

Toivola d. 18 julii 1808.

För den upriktiga vänskap och kärlek, som oss emellan är, har jag uti min enslighet haft altför ledsamma stunder, såväl om nätterna, då jag har Roo, som ock om dagarna i mitt post, och allenast därföre, att jag ej uppå långliga tider fått tala med dig min alldra kärsötaste vän; låt ej utrinna det kärlek, som du har i hjertat, ej eller förglöm mig, fast jag nu är långt skingrat ifrån dig min käraste vän och Guldsmula, nuk jag engång kommer hem med Guds — och får gladeligen famntaga hvarandra med glädje samt derpå strax laga så, att vi får ett dussin sockersöta kyssar af hvarandra, dock ej så att någon får si och räna kring byn och sqvallra, derföre kan jag ej sådant underlåta dig veta och hälsar dig mång 1700 falt hälsningar ifrån min mödosamma och långa resan som siir altför långt vara, samt berättar, att den nåderika Guden förlänt mig en sjelförskelig hälsan intill dato och bevarat mig från allan fahra Jag önskar dig ock detsamma, nådens gåfva till dig min aldrakärsötaste vän at få äfven spörja af dig detsamma.

— — —

Min elskade venn! Huru det står till med dig i hemlandet *2) och huru du mår är min största längtan att få veta af dig, min bästa vän. Nu håller jag mig till i Toivola by och Kopio sokn, håller fältvakt att fjenden ej får landstiga hit på sidan och han är andra sidan om träsk i Kopio stad ifrån oss. Sex kanonslupar här i träsk ligger i ankars där bakom en stor holm. Två slag har vi varit ihop med honom, då när han intet hade kanonslupar. Men sedan han fick dom hit i sjö, så kan vi ej våga oss på sidan numera. Det skulle jag inte trodt, då jag for hemifrån och tog afsked af dig min sockersöta vän, at jag skulle så när komma mot ryssen. Men de här bedröfliga tider tvingar det att svara vår fäderneslandet intill sista dödsstund; och det vore vår önskan at utjaga och förstöra honom ut ifrån vort lande, hvar han har gjort stor skada, så att folk är nödsakad att flytta bort ifrån deras boningsrum och hyddor med egendomen i skogar och ödemarker, hvar de arma människor håller sig till, hvilket är beklagligt. Och allra värst är at oskyldiga barn skal lida oförskylt. Wi har den här krigaretjänst för våra synders skull, vi otacksamme folk, som intet förtjänt annat än straff. Men den nåderike Guden vill oss ännu vara mild och barmhärtig med oss arme syndare. Jag hoppas med Guds hjälp, at den högste Guden gör frid med oss och vända fjendens hjerta till godo at han utrycker ifrån vårt lande der han länge hållit till och gjort myckin skada. Det hvi hvar och en önskar at ännnu komma hem med frid och hälsan, samt munteligen hälsa och tala med dig min bestå vän och lefva tillsammans, som Adam och Eva i Paradis och eta vort bröö i frid och roo. Jag önskar, at jag nu den här stunden som jag genom bref hälsar dig, at jag munteligen skole tala med dig min hjärtkäraste och trogen vän. Et brev skref jag till dig i Uleåborg, men det vet jag intet om du har det bekommit i hand eller ej, eller (för) andra har förglömt mig, som är din trogna vän intill min sista dödsstund och vill ej vika ifrån min ord.

Detta kontrakt, som jag gaf dig utaf min varma hand, som du väl själf vet, får du behålla och taga ut af rutebönder det som mig tillfaller, om så skulle hända, at jag genom döden måste nu afgå i min krig. Men jag hoppas dock med Guds hjälp at jag kommer hem; dock ej som jag vill, utan som min Gud vill. Jag förmenar dig, at du ej är falsk och otrogen mot mig och at du ej låter andra bedraga och narra dig i min bortvarande. Men jag hoppas at du ej viker ifrån ditt ord, ej heller jag det tror. Jag är din trogna vän intill min bleka död och graf.

Jonas Ström.


Jag önskar at dessa få rader måtte träffa till dig min trogen vän, och at du är så god och skrifver mig svar på detta bref, huru du och din kära fader och moder mår, och om Ryssen har gjort någon skada där i hemlandet. Sluteligen lämnar jag dig och dina kära föräldrar under Guds milda hand och frambär min hälsningar till tusendefaldt, åt dig och din kära föräldrar unter Guds milda hand och bjuder Eder adjö, jag anmodar svar med det första och skrif till Kongliga Vasa Regemente och Pedersöre kompani 5:te Brigaden.

Adr.: Dannemannen Ärlig och välförståndig Erik Skytt å Nykarleby Sokn Munsala kapell & Kantlax by.


I detta vackra, om ock enligt vår tids känslobedömande kanske alltför känslosamma brev, förklarligt dock av ,,kärlekslängtan stor” och aningen om ett avsked för alltid, framlyser vår svenska folkstams vackraste egenskaper allt från urminnestid: sann gudsfruktan och förtröstan på den Allsmäktige ,,nåderike Gudens” hjälp, brinnande kärlek till hembygd och fosterland, svenskens ärvda hjältesinne samt innerliga trofasthet mot sin älskling. På denna tid funnos inga folkskolor och jag undrar huru ,,pedesi pojken” lärt sig skriva så pass sammanhängande och trots många rättskrivningsfel, svenskt och detta i krigsbrådskan om natten då han ,,har en stunds Roo.” Måtte samma anda alltid förefinnas hos vår kära svenska, hembygds folk, Österbottens stolta stam. Med en varm hälsning till den kära hembygden,


*1) ,,Sven Duva” Simon Bång var hemma från Kronoby. Salm yttrade om honom: »Han var allti jyssom lite göulo”. Munter var vöråbo och Hurtig, antagligen även, gammal korpral vid Pedersöre kompani.

*2) Svenska Österbotten eller Vasa län.


V. K. E.  Wichman  (Gånge Rolf), Två kärleks och avskedsbrev. Från en Pedersöre soldat 1808 (1924) i Pedersöre, Jakobstads Tidnings jul- och hembygdsbilaga.
Carl-Johan Eriksson tillhandahöll.


Läs mer:
Innehållsförteckning till 1808–09 års krig.
(Inf. 2021-01-27, rev. 2021-03-03 .)