Den förlorade freden

Den österbottniska bonden Johan
Blåmans dagboksanteckningar från
kriget 1808–1809

Nils Erik Villstrand

Introduktion

Soldaten Jonas Ström från Pedersöre i Österbotten skrev två brev till sin fästmö, hans ”käraste vän och Guldsmula”, från kriget i Finland 1808. Han hoppades kunna komma hem och gifta sig med sin Sanna Brita Räf i Kantlax i Munsala och leva med henne lika lyckligt som Adam och Eva hade gjort i paradiset. Så blev det inte. Han blev en av de många som drog ut i kriget för att aldrig återvännda. Han bedyrade i det senare brevet, skrivet i Toivala i Savolax den 18 juli, hur man inte ville något annat hellre än att driva fienden ut ur landet. Den ryska krigföringen hade gjort stor skada, befolkningen hade sett sig tvungen att fly ut i skogar och ödemark. Värst av allt var, berättade Ström, att krigföringen gick ut över de oskyldiga barnen. Är det här, som hävdats, de enda breven skrivna av en menig i finska kriget 1808–1809? Mycket möjligt är det så, för Ströms två brev har bevarats tack vare en speciell omständighet. De fogades nämligen till häradsrättens protokoll då Sanna bevakade rätten till den lilla kvarlåtenskap han i sitt första brev hade testamenterat till henne. Den retoriska nivån ger vid handen att han måste ha fått hjälp med att skriva breven. Not1

Ström led med dem som drabbades av kriget och det är just den här problematiken som står i fokus i den här uppsatsen, kriget ur en bondes och ett agrart lokalsamhälles perspektiv. Lika sällsynt som det är att få en inblick i krigets vardag ur en soldats perspektiv är det att få ta del av det som en bonde antecknat om kriget 1808–1909 i sin dagbok. Slumpen har ordnat det så att den dagboksskrivande bonden Johan Blåman bodde på samma ort och levde där samtidigt som Sanna Räf, nämligen Munsala i den del av Österbotten där allmogen talade svenska.

Kriget mellan Sverige och Ryssland 1808–1809 har uppmärksammats på många olika sätt i tidigare forskning. Till det som studerats hör utöver storpolitik och krigshändelser också rikssprängningen 1809, ”omstarten” av ett geografiskt slimmat Sverige genom statskuppen 1809, den ryska pacificeringen av det nyerövrade Finland och det ryska storfurstendömets genesis som en etapp mot självständigheten 1917. I nyare intressefokuseringar uppmärksammas det militära underhållet och krigets ekonomiska och sociala konsekvenser för lokalsamhället. Den för ett samhälle svåra övergången från krig till fred har också för finska krigets del problematiserats som en fredskris. Not 2

Finska kriget (1808–1809) var ett småskaligt krig i Napoleontidens Europa, men sett till befolkningen i riksdelen Finland och områdets resurser var det maximalt. Not 3 Munsala kyrkby låg vid kustvägen i Österbotten (strax söder om Nykarleby stad) och tvingades under ett enda krigsår ta emot två arméer tre olika gånger, omväxlande den försvarande egna armén med de ryska fiendetrupperna. Tack vare att bonden Johan Blåman förde dagbok och skrev ned mycket annat än det sedvanliga om väder och vind, sådd och skörd i en bondedagbok erbjuder den en god möjlighet att detaljerat skildra det tidigmoderna kriget ur en bondes perspektiv.

Det är mot den bakgrunden som jag gärna lyfter fram hans dagboksanteckningar från kriget 1808–1809 som visserligen inte har varit helt okända men som ändå bär på en potential ur ett erfarenhetshistoriskt perspektiv. De här frågorna framstår som intressanta att ställa: Hur betedde sig de soldater som Blåman kom i kontakt med? Uppförde sig det egna landet soldater annorlunda än fiendens? Med vilka krav konfronterades han från soldaternas sida? Hur hanterade han och andra bybor dem och med vilka konsekvenser? Hur försökte man minimera skadeverkningarna? Gav erfarenheterna av krigföringen upphov till svårbearbetade minnen? Finns det omständigheter som man kunde förvänta sig att han skulle ha noterat och kommenterat men som inte resulterat i en anteckning i dagboken?

Krigets erfarenhetshistoria har i Finland i främsta rummet tagit fasta på soldaterfarenheter från 1900­talets krig, något som åtminstone delvis avspeglar knappheten på lämpligt källmaterial äldre än så. Not 4 Material i arkiven skrivet av officerare och som lämpar sig för en erfarenhetshistorisk studie av förmodern krigföring saknas inte medan brev och dagböcker skrivna av en soldat eller bondedagböcker från områden där krig utkämpats är nära nog icke­existerande. Det här betyder att forskaren i hög grad är hänvisad till indirekta metoder i en erfarenhetshistorisk studie av mannen i ledet eller bakom plogen i tider av krig. Not 5

Den analys av Blåmans dagboksanteckningar för krigsåren 1808 och 1809 som jag gjort kommer jag att redovisa tematiskt. Den militära närvaron i lokalsamhället Munsala tog sig olika uttryck, arméer på marsch, soldater som inkvarterades, leveranser av förnödenheter och tjänster till den svenska och ryska krigsmakten. De krav som ställdes på lokalsamhällets resurser och lojalitet aktualiserade olika strategier att hantera dem, allt från att lyda order till att ifrågasätta fiendens närvaro genom att gripa till vapen. Jag inleder med en presentation av en dagboksskrivande bonde i det tidiga 1800­talets Österbotten.

Blåman och pennan

Johan Blåman kom som sin livsgärning att odla en del av Puss hemman (nr 14), och möter därför i källorna som Johan Puss. Orsaken till att han valde att kalla sig Blåman är korpral Erik Johansson Blåman, tidigare bonde på samma hemman och död 1782, som efter sin hustru Susannas död mot undantag (i svenskan i Finland alltjämt kallat sytning) hade överlämnat hennes hälft, närmare bestämt 11/48 av Puss hemman, till dottersönerna Matts och Erik Mattsson. Matts gifte sig 1779 med änkan Elisabet Matsdotter Karfpräst eller Skrifwars. Med henne följde sonen Johan från ett tidigare äktenskap. Johan (född 18.7.1773 och nöddöpt) började parallellt med hemmansnamnet Puss använda sig av namnet Blåman. Han gifte sig 1798 med Susanna Henriksdotter, dotter till den andra bonden på Puss hemman. Paret fick nio barn, äldst av dem var dottern Elisabet och yngst sonen Karl Niklas, född 1814. Johan Blåman dog den 30.7.1816 av inflammation i magen. Not 6

Johan Blåman var så skicklig med pennan att det har förvånat eftervärlden. Bror Åkerblom uppmärksammar hans ”märkliga skrivförmåga” i Munsala sockens historia. Not 7 Var hade han lärt sig läsa och skriva så bra? Det finns inget bra svar på den frågan. Inslagen av franska kulturord skulle enligt Åkerblom tyda på att det var en ståndsperson. Ett tillfälle då Blåmans skrivkunnighet kom till användning var när bönderna i hans hemby år 1808 till de ryska ockupationsmyndigheterna lämnade in ansökningar om ersättning för skador som den ryska militära närvaron hade gett upphov till. Under en tid då skrivkunnigheten var begränsad spelade förmedlare mellan muntligt och skriftligt en viktig roll i bondesamhället. Not 8. Sin egen ansökan har han undertecknat med namnet Johan Puss och under den mycket drivna namnteckningen skrivit in ordet ”Egenhändigt”. Not 9 Att han gjort det med en viss stolthet över sin skrivkompetens framstår inte som en alltför vågad tolkning.

Sex arméer i byn under samma år

Befolkningen i Munsala kapellförsamling uppgick till 2 227 personer år 1810. Närkontakten med krigföringen innebar att befolkningen minskade, år 1805 hade munsalaborna varit drygt 200 fler. Munsala var ett typiskt förindustriellt bondesamhälle med åkerbruk och boskapsskötsel som de viktigaste näringarna. Närheten till havet gav möjlighet till fiske medan skogen kring byn kunde utnyttjas för att bränna tjära eller hugga ved för att sjuda salpeter. Kapellförsamlingen bestod av tio byar. Johan Blåman levde som en av bönderna i kyrkbyn med sammanlagt 27 hemmansnummer. Not 12

Den svenska reträtten norrut

Vid den kassationsmönstring med Österbottens regementes livkompani som hölls 13 februari 1808 fick man, antecknade Blåman, i Munsala ta del av den bedrövliga nyheten ”att vår granne Ryssen är fie[n]de til oss”. Kriget hade ännu inte brutit ut men ett ryskt anfall på Finland var att vänta och en order om mobilisering hade getts den 1 februari. Rotesoldaterna i livkompaniet fick den 25 februari order om avmarsch. De försågs utöver vanlig proviantering med 3 lispund (25,5 kg) torrt bröd och 1 ½ lispund (12,75 kg) sovel – såsom kött, fläsk och fisk – per man. De här uppgifterna om proviant som Blåman nämner i sin dagbok svarar mot en kungörelse som gavs i Vasa län den 9 februari. Not 13 Nästa gång Blåman noterar någonting som berör socknens rotesoldater är ett allmänt konstaterande om att de soldater från finländska truppenheter som legat i Torneå där de kapitulerat i april 1809 nu kunde återvända till sina hemorter som frigivna krigsfångar.

Senare under den första krigsvintern antecknade Blåman att det var den 21 januari som ”Rysska Tropparne” hade gjort ”ett så oförmodadt som orättmätigt inbrott uppå våre Gränser”. Dagen är korrekt men Blåman har tagit fel på månaden, det var den 21 februari som det ryska anfallet inleddes. De egna trupperna retirerade i enlighet med den uppgjorda krigsplanen norrut förföljda av fienden. Den 27 mars ankom den svenska huvudarmén till Munsala och blev kvar över natten. Då var ”en faselig myckenhet folk församlad” i hans hemort.

Det första mötet med fiendesidans soldater

Den ryska terrorn mot befolkningen i Österbotten under stora ofreden (1714–1721) var djupt inpräntad i det kollektiva minnet. Not 14 Blåman skriver om hur man i byn den 30 mars 1808 ”med sorg och frugtan” fick se de första ryska soldaterna som var 28 kosacker. De drog vidare efter tre dygn men under den tiden var man ”lik usle fongar hvilka väntar efter sin grymma dödsdom”. Så brutala som förväntat var soldaterna ändå inte, de negativa förväntningarna blev ”emot all förmodan” inte besannade antecknade Blåman. Soldaterna gjorde inget annat ont än försåg sig med proviant, ”det bästa de fann”, och med hö och spannmål till hästarna.

Arméer på genommarsch

Inte mindre än sex gånger passerade större trupper Blåmans hemort från den 27 mars då den retirerande svenska huvudarmén nådde Munsala och till att den ryska armé som förföljde sin fiende norrut den 15 september 1808 slog läger. Den retirerande svenska huvudarmén vårvintern 1808 rövade ”på ett mindre hedrande sätt” hästar och åkdon av skjutsbönderna och de som inte hanterades på det sättet tvangs till transporter ända till Uleåborg. Så vände kriget och den svenska armén närmade sig i en framgångsrik motoffensiv norrifrån. Gustav IV Adolfs strategi var nu att inte stärka huvudarmén i Finland med soldater från den västra riksdelen. I stället skulle den svenska motoffensiven i Finland stödjas med hjälp av landstigningar och bönder som grep till vapen. Not 15

Ryssarna väntade på den svenska huvudarmén i Nykarleby där en strid utkämpades midsommardagen 1808. Följande dag passerade de ryska truppernas tross, som sköttes av ryska bönder, Munsala. De var med Blåmans ord ”snålare än fan” och roffade åt sig också sådant som ingenting var värt. De ryska trupper som tog upp striden i Nykarleby retirerade utan större förluster och passerade ”til vår stora lycka” snabbt Munsala. För en av bönderna i Munsala slutade den ryska reträtten med döden, en händelse det finns anledning att återkomma till. Då de stora truppenheterna första gången passerade Munsala tycks således de egna soldaterna enligt Blåmans beskrivning ha farit mer bryskt fram än de ryska medan han inte anför något graverande om dem då Munsala sommaren 1808 på nytt kom under svensk överhöghet.

Den svenska överbefälhavaren Wilhelm Mauritz Klingspor undertecknade i Nykarleby den 1 juli 1808 en kungörelse om värvning som spreds i handskriven form. Här lyfte han fram finländarnas tapperhet, trohet och ansvarskänsla samtidigt som han framhöll hur han förfogade över för få soldater för att kunna bjuda fienden framgångsrikt motstånd. Not 16 Klingspor vände sig samtidigt till länsstyrelsen i Vasa med en uppmaning att organisera ett lantvärn i länet. Not 17

Lantvärnsmän ställdes upp också i Nykarleby socken. Not 18 För den 1 augusti 1808 antecknar Blåman att man tog ut lantvärn, en man av varje rote ”som dock fick tagas af löst folk” och kunde lejas för 4–10 riksdaler riksgäldsmynt. Det låg i kronans och böndernas gemensamma intresse att obesuttna rekryterades eftersom de bättre kunde undvaras i lokalsamhället än en bonde på ett hemman. För den rotes del som Blåmans hemman ingick i blev lösningen att skräddarsonen Johan Rundsten blev soldat mot att han erhöll 10 riksdaler, proviant och fri skjuts. {Märkligt att Blåman inte nämnt Slaget vid Juthas den 13 september.}

Kriget vände än en gång, och nu definitivt i rysk favör. Den 14 september 1808 stod slaget vid Oravais och följande dag passerade den retirerade svenska armen Munsala. Soldaterna tog upp potatis åt sig ”med våld” och tog kornskylar från åkrarna som gavs åt hästarna eller lades på trossvagnarna, ”med mycket annat ondt, som af svenska soldaterne föröfvades”.

En dag senare nådde den ryska armén kvällstid Munsala kyrkby och blev kvar över natten. Gärdesgårdarna användes för att tända värmande brasor, rågskylar på åkern användes som tält. Soldaterna bröt sig in i husen och förde bort värdeföremål, hö togs ur ladorna till foder, den boskap man kom över slaktades eller fördes bort med armén i stora hopar, ”utom mycket annat ondt, som kriget med sig förer”. I den ansökan om ersättning som Blåman uppgjorde uppgår den skada som de ryska soldaterna 16.9.1808 åstadkom på hans egendom till 28 ½ riksdaler banko som var ungefär vad tre tunnor råg kostade. De hade söndrat ett fönster och ett bodlås, farit i väg med ett skåplås och en fårskinnspäls. Av matvaror hade de lagt beslag på sex kappar korn, tre kappar kornmjöl och sexton kappar potatis samt tagit tre skrindor hö till sina hästar. Det var fråga om en inte obetydlig del av årets höskörd på Blåmans hemman som uppgick till 24 skrindor år 1808. Soldaterna hade hållit sig varma genom att elda upp 5 ½ famnar brännved. Nu var de definitivt herrar på täppan och ansåg sig inte längre behöva visa samma hänsyn mot lokalbefolkningen som tidigare. Not 19

Två ryska ockupationer

Från rysk sida lät man redan i krigets inledningsskede förstå att landet också under rysk ockupation skulle styras enligt sina egna lagar, seder och bruk. Gällande privilegier skulle förbli i kraft och befolkningen skulle få behålla sin religion. De förnödenheter som man tog ut och den skada som truppernas genommarscher förorsakade skulle ersättas. Not 20

De främsta anledningarna till en interaktion mellan krigsfolk och lokalbefolkning under en militär ockupation bestod av soldaternas behov av transporter, inkvartering och livsmedel. I det följande kommer jag att granska hur detta blir synligt i Blåmans dagboksanteckningar. Blev han svårt drabbad av kriget, eller kom han lindrigt undan?

Från rysk sida gavs redan i början av kriget klart besked om att allt som behövde tas ut lokalt till truppernas underhåll skulle ersättas. Vid behov användes hot för att få ut behövliga resurser, men med tanke på sig egen försörjning var det av vikt att de ryska soldaterna inte förföll till plundring utan uppträdde disciplinerat och inte provocerade lokalbefolkningen till motstånd. Eftersom ryssarna avsåg att betala för sig var det i formell mening inte fråga om kontributioner som en tidigmodern armé tog ut i det område där kriget fördes, men om ersättningen i praktiken uteblev eller kraftigt försenades var det i praktiken svårt för bondebefolkningen att se en skillnad mellan en regelrätt kontribution och det ryska resursuttaget. Not 21

För både inkvartering och transporter fanns det ett omfattande regelverk i form av 1791 års svenska tågordning som reglerade bl.a. vilken kost bönderna skulle tillhandahålla de soldater som inkvarterades och allmogens skyldighet att delta i transporter med häst och körredskap. Såväl kosten i samband med inkvarteringen som arbetet med transporterna skulle ersättas på det sätt som förordningen föreskrev. Not 22

Inkvartering

Den ryska ockupationsförvaltningen utgick från den svenska tågordningen som modifierades utgående från det stora behov av inkvartering som den starka ryska krigsmakten i Finland etablerade. En regel som fortsatt tillämpades var att de inkvarterade soldaterna inte hade rätt till mer än värme och sänghalm utan att inkvarteraren erhöll ersättning. Not 23

Efter att den första ryska ockupationen etablerats följde en tid med transporter och krigsfolk som nästan dagligen kom till Munsala och ställde krav på husrum, mat och foder. Den 29 april anlände 25 husarer och 20 kosacker till kyrkbyn. Blåman sattes att inkvartera deras befälhavare, en baron Kamfelt och en husar. Soldaterna ställde krav på mat och hästarna behövde foder trots att den egna boskapen enligt Blåman måste ”lida hunger och nöd”. Såvida livsnödvändiga förnödenheter inte fanns att köpa lokalt var en ersättning utbetald i pengar givetvis inte till någon omedelbar glädje.

I den förteckning över lidna förluster med anledning av de ryska truppernas uttag av resurser som Blåman uppgjorde framgår det att han under den första ockupationen levererat matvaror och furage {foder}till ett värde av minst 27 riksdaler banco som rätt väl motsvarar det dåtida värdet på en medelåldrig häst. Not 24 I takt med att de ryska trupperna avancerade allt längre mot norr blev deras försörjningslinjer mer utdragna, och i och med det blev soldaterna allt mer beroende av lokala resurser för sin försörjning. Det i förhållande till det styva svenska magasinsystemet flexibla ryska underhållsystemet, där soldaterna var indelade i matlag (arteler), innebar att de ryska soldaterna hade en hög beredskap att ta själva ta hand om sin försörjning. Det här betyder att de var hänvisade till att köpa eller stjäla de förnödenheter som den egna armén inte försåg dem med. Stölder förekom allmänt och i trängda försörjningslägen skedde det med befälhavarnas tysta medgivande. Not 25

Den 14 november 1808 inkvarterades ett helt kompani soldater i Blåmans hemby, av dem fyra soldater på hans gård. De stannade kvar i fem veckors tid. December månad fram till jul kom att präglas av ”beständiga inkvarteringar” av ryska soldater på marsch söderut. Det var sällan man fick bo i sitt eget hem utan i stället trängdes tidvis 6–7 hushåll i ”Carlas lillstugan”. Den summa för matvaror och hö som Blåman önskade få ersatt från 16 oktober till 21 november 1808 för matvaror till ryska soldater och hö till deras hästar uppgick ändå till bara 1 ½ riksdaler banco. Not 26 Hade de objudna gästerna i hög grad betalat för sig?

Från den 9 februari till den 1 mars 1809 var man ”emot all förmodan” befriad från inkvartering men den senare dagen kom ett kompani ur regementet ”Navaginsky na muskaterskava polko” Not 27 till byn och stannade kvar till den 16 mars. Det oöversatta namnet på regementet kan tolkas som språkförbistring mellan inkvarterade och inkvarterare. Han har i själva verket uppfattat det ganska korrekt eftersom det var fråga om soldater ur det Navaginska musketerarregementet, på ryska Navaginskij musjketerskij polk. Eftersom de här soldaterna inte hade erhållit någon proviant ur de ryska förråden måste varje bonde överlåta två marker torrt och 3 marker färskt bröd åt varje soldat. Som ersättning för två marker torrt bröd lämnades 1½ marker mjöl, som var så litet att Blåman kommenterade den njugga ersättningen med ett ”låddes vi få” mjöl. Soldaterna lämnade Munsala för att delta i det ryska tåget över Kvarkens isar och mot Umeå. Samma soldater återvände till Munsala efter återtåget från Umeå den 8 april och inkvarterades under fyra veckor.

Blåman noterar en allmän brist på foder våren 1809. Han var utan hö till sina djur trots att han hade minskat på kreatursbeståndet med hälften och måste köpa halm för tre riksdaler bandet, ett pris som ska jämföras med att en tunna råg då kostade 20–23 riksdaler riksgäldsmynt.

Den 15 juni 1809 inkvarterades ”här på Backen” sex kosacker med åtta hästar och en hage måste därför inhägnas på en obärgad äng, vilket gjorde att Blåman på sin svärfars hemman (som han tydligen odlade) förlorade tio skrindor hö. De här kosackerna byttes den 4 augusti ut mot lika många nya soldater. De här sex kosackerna förblev inkvarterade hos Blåman fram till den 16 oktober medan de andra bönderna i byn fick gå alldeles fria från soldatinkvartering. Blåman kommenterar detta med ett ”mina lidelser därvid kan ej utföras”, som bör förstås som att han inte kunde sätta ord på sitt lidande.

Som redan framgått kunde de som inte fått full ersättning från rysk sida lämna in en ansökan om ersättning. Under pågående krig var huvudsaken inte att ersättningarna genast betalades ut utan att befolkningen som ett inslag i en mångdimensionell rysk pacificering fick möjlighet att lämna in sina ansökningar. Redan det bidrog till att framställa den ryska ockupationsmakten i en något bättre dager och en framtid som ryska undersåtar som ett mer acceptabelt alternativ. I praktiken kom som resultatet av en utdragen byråkratisk process endast en bråkdel av skadorna att ersättas. Not 28

En fråga värd att ställa är huruvida de som ansökte om ersättning försökte smyga in också sådana skador som den svenska armén hade förorsakat. Not 29 I sin ansökan har av allt att döma Blåman inte försökt göra så.

Transporter

Allmogen utlovades från rysk sida full ersättning för sina skjutsar och transporter. Också i fråga om dem utgick den ryska ockupationsmakten från den grund som erbjöds i det existerande svenska regelverket. Not 30 Länsförvaltningen från landshövding till länsman svarade för organiserandet av transporterna. Utöver skjutslega utbetalades på förhand ett dagtraktamente till den som utförde en transport. Not 31 Resande kunde utnyttja det system med gästgiverier och hållskjutsar som sedan länge fanns utbyggt. Såväl allmogen på landsbygden som borgarna i städerna var skyldiga att delta i hållskjutsen, medan enbart bondebefolkningen belastades av skyldigheten att utföra militära transporter.

Norm och verklighet kom att ligga långt från varandra och särskilt de militära transporterna kom att bli en stor friktionsfaktor mellan ockuperade och ockupanter. Skjutsbönderna informerades inte, som de borde ha blivit, om hur lång den transport de skulle stå för planerades vara eller vad den gällde. Hur lång tid den tog var avgörande för den färdkost och den mängd hö till hästen skjutskarlen skulle ha med sig och lasten var av betydelse för val av åkdon. Bristen på hästar skapade ett behov av improvisation som gick ut över bönder och hästar. Om transporten gick för långsamt lät soldaterna sitt missnöje gå ut över skjutsbonden och böndernas hästar kunde tvingas dra lasset tills de gick under av utmattning. Bönder som fått nog kunde i ett obevakat ögonblick vräka av lasset, rymma från sin uppgift för att återvända hem. Ersättningen för transporterna betalades inte heller ut som den skulle. Not 32

Så här beskrev länsstyrelsens ämbetsmän följderna av ”militariens oblida framfart” i Vasa län hösten 1808:

De hade blivit så mycket värre då de hemmansåboer, som i hopp om rättvisa och beskydd godvilligt instält sig til skjutsning, mot all billighet blifvit ålagde at medföja härifrån Vasa alt til G. Carleby, och då de å sistnämnde ställe blifvit endtledigade, vid återresan til hemorten flere gångor blifvit fasttagne för att ytterligare gjöra lika skjuts på 7 à 8 mil, derigenom deras hästar, kärror och åkdon gådt förlorade, då skjutsbönderna i brist af mat för sig sjelfva och sine hästar nödgats öfvergifva alt, blott för att undvika döden af svält, såvida mat och fourage för penningar icke kunnat erhållas. Not 33

De bönder som frivilligt hade åtagit sig transporter hade således på ett okontrollerat sätt utnyttjats långt utöver sin förmåga och sett sig tvungna att lämna sitt uppdrag och rymma hem.

Den första direktkontakten med krigföringen för bönderna längs huvudvägen mot norr i Österbotten var transporter. Från början av mars 1808 var man i Munsala sysselsatt med transport norrut av svenska arméns förnödenheter, salpeter, ammunition, vapen och proviant. För Blåmans del betydde det inom ett och ett halvt dygns tid två resor till Sundby i Pedersöre {där det fanns ett gästgiveri}, en sträcka på omkring 20 kilometer.

Den retirerande svenska huvudarmén vårvintern 1808 skonade inte lokalbefolkningen på sin väg norrut. Som redan framgått förlorade en del av skjutsbönderna hästar och åkdon medan andra tvangs till transporter ända till Uleåborg. Här berövades en del sina hästar, medan andra kunde återvända hem men med fara för livet i mötet med den anfallande ryska armén. En del var tvungna att bli kvar vid den svenska armén i väntan på att kriget vände. Den här belastningen innebar att den österbottniska landsbygdsbefolkningens kapacitet att leverera skjutsningstjänster till den ryska armén var reducerad.

Blåman noterar den svenska segern vid Siikajoki den 18 april, som var annandag påsk, och där ”våra vann fältet och satte fienden i skräck och förtwifvlan”. Att han inte skrev dagbok så regelbundet framgår exempelvis av att han om den följande tidens krigföring noterar att ryssarna för en lång tid drog sig tillbaka till Gamlakarleby. De blev i själva verket kvar där in i juni månad och för bondebefolkningen i Munsala betydde det fortsatt liv under rysk ockupation.

För en bonde var det av stor betydelse vilken tid på året hans hemman måste delta i en transport. Snarast var det fråga om när det inte fick ske, det vill säga de tider på året då hästen var oumbärlig i arbetena inom bondehushållet. Vårbruket var en sådan tid. Sådden på Blåmans hemman försenades 1808 så att den sista spannmålen såddes den 9 juni eftersom han måste gömma undan sina hästar i skogen för att slippa göra transporter åt ryska armén. Blåman kom undan med en enda skjuts men var tvungen att gömma sig i skogen många halva dagar. Not 34 Min tolkning av detta är att det gällde att hålla sig undan morgon och förmiddag då transporterna avgick. På samma sätt var det försommaren 1809, som präglades av vackert väder. Blåman blev detta år försenad med sådden till den 7 juni eftersom hans hästar ibland måste delta i transporter eller i finnas i beredskap för hållskjuts.

De 25 husarerna och 20 kosackerna som placerades i byn i fyra veckor från och med den 29 april 1808 var där av en speciell orsak. Truppenheten hade nämligen enligt Blåmans minnesanteckning rekvirerats av länsmannen som handräckning när skjutshästar togs ut. Detta stämmer överens med vad landshövding Magnus Wanberg inrapporterade den 29 april 1808 till den ryske överbefälhavaren Friedrich Wilhelm von Buxhoevden. Wanberg skrev om bönder som alltmer allmänt börjat försumma sin skyldighet att transportera ryska arméns förnödenheter. Han hade för att stävja detta påbjudit böter om 10 riksdaler för den som tredskade och uppmanat general Nikolaj Rajevskij att vidta nödvändiga åtgärder. Denna ”smitta” hade börjat visa sig också i Nykarleby socken och därför hade Wanberg begärt och avdelats 45 man husarer och kosacker med uppgift att biträda kronobetjäningen med att anskaffa hästar och hålla folket i ordning. Det var alldeles som Blåman uppger länsmannen i Nykarleby som hade bett om soldater att stationeras i Munsala. De skulle inkvarteras hos sådana bönder som var särskilt benägna till olydnad. Not 35 Allmogen i Vörå och Nykarleby socknar klagade för landshövdingen över den hårda behandling de ryska soldaterna hade utsatt dem för och som förorsakat att de bönder som bodde närmast landsvägen hade flytt från hembyn. Not 36

Enligt Martin Hårdstedt ger det ryska uttaget av skjutsprestationer av bondebefolkningen i Vasa län särskilt under våren 1808 ett intryck av kaos. Enligt en bevarad förteckning över alla de skjutsar bönderna i Nykarleby socken presterade till den ryska ockupationsmakten från april till november 1808 uppgick skjutsningarna till så många som 913 på en sammanlagd sträcka om 3 468 mil. Not 37 Blåman tar inte upp några uteblivna ersättningar för skjutsning i sin ansökan om ersättning. Not 38 Socknen ansökte möjligen om ersättning för utebliven skjutslega på annat sätt. Men för den 16 oktober har han i sin ansökan om ersättning för de skador de ryska trupperna förorsakat honom skrivit in förlusten av en kärrflake och av seldon. Not 39

Leveranser av livsmedel och foder

Från den ryska krigsmaktens sida ställdes våren 1809 krav på leveranser av livsmedel och hö. Not 40 Nykarleby stad och socken ålades att leverera råg, korngryn, havre och hö till magasinet i staden. Landshövding Wanberg i Vasa framhöll i sin korrespondens med överbefälhavare Buxhoevden att tre dåliga skördar efter varandra i hans län innebar att allt som rekvirerats inte kunde levereras. Den retirerade svenska armén hade redan lagt beslag på mycket av det lilla som fanns. Han lät också förstå att också under normalår räckte skördarna i riket inte till för att fylla behovet av spannmål. Förhållandena var i själva verket enligt landshövdingen sådana att man inte klarade sig utan kejserlig spannmålshjälp. Kraven sänktes och befolkningen erbjöds möjlighet att skaffa mjöl i S:t Petersburg, men som Wanberg kunde meddela i slutet av april hade endast en liten del av de påbjudna kvantiteterna till armén levererats. Not 41 Landshövdingen överdrev förmodligen resursbristen för att skydda länets befolkning, men att hans svartmålning inte var helt grundlös framgår av vad Blåman noterade i sin dagbok.

Prestationsförmågan våren 1808 var självfallet beroende av skörden föregående år. Våren 1807 var enligt Blåmans anteckningar kall och tjälen var länge kvar i jorden, bönderna i byn sådde sina åkrar först 8–12 juni. Ängarna hade tagit skada av att vintervädret växlat mellan stark köld och töväder varför höskörden blev dålig sommaren 1807. Råg av god kvalitet skördade Blåman hösten 1807 sju tunnor och åtta kappar, medan kornet – tio tunnor och tolv kappar – var så skadat av frost att det enligt hans bedömning knappast skulle komma att duga som utsäde. Potatisskörden blev så dålig att den inte var större än utsädet. Höskörden 1808 blev av god kvalitet men enligt Blåman liten. Frostnätter i slutet av augusti skadade det korn som ännu växte grönt på åkern. Rågskörden blev något större än 1807 (9 tunnor och 6 kappar) medan kornskörden blev mindre (8 tunnor). Det här året skördade Blåman också en tunna och tolv kappar havre, vilket måste anses vara anmärkningsvärt litet med tanke på all den havre som behövdes till foder för hästarna.

Blåman nämner inget om livsmedelsleveranser under den första ryska ockupationen. I början av oktober 1808 fick länsstyrelsen i Vasa en order om uttag av råg, korn och hö till de ryska trupper som var förlagda i länet. De levererade förnödenheterna skulle utgöra ett tillgodohavande vid nästa ordinarie uppbörd av kronoskatten. Levererad till kvarnar omkring Nykarleby och Gamlakarleby skulle rågen i dem malas till mjöl och kornet till gryn. De bönder som förlorat största delen av sin lösa egendom, vars gård brunnit upp eller som fått betydande skador på sina spannmålsåkrar ”igenom armeernas fram och återmarscher” var inte leveranspliktiga. Lokalförvaltningen skulle beordras att göra en rättvis fördelning av uttaget av de förnödenheter som skulle levereras. Not 42 Blåman noterade i sin dagbok att för hans del kom krigsgärden till ”kejserlige kronan”, som uttogs den 11 november, att uppgå till 15 kappar råg och lika mycket korn. Not 43 Som någonting positivt kunde han senare under samma månad anteckna att alla bevillningar, det vill säga extra av riksdagen beviljade skatter utöver den ordinarie uppbörden, upphörde eftersom ”vi kommit under Ryska kronan”, och i mars följande år att alla tullar var avskaffade under ”Rysske tiden”. Han avsåg uppenbarligen lilla tullen som betalades för varor som fördes in från landsbygden till en stad.

Förstörd infrastruktur

Den som färdades längs den österbottniska strandvägen från söder mot norr eller i motsatt riktning genom Österbotten var tvungen att passera ett antal vattendrag, större och mindre, i vilka vattnet i regel flöt i nordvästlig riktning. Bebyggelsen var koncentrerad till å­ och älvdalarna. Den som färdades sommartid var hänvisad till broar och färjor. Vattendragen erbjöd särskilt vintertid en god kommunikationsmöjlighet. På samma sätt kunde man vintertid behändigt resa med häst och släde över havsvikarna. Blåman antecknade gällande våren 1808 hur man kunde ta sig längs isen över Monässundet ännu den 7 maj och om isläget 1810 hur ännu en vecka senare än så sundets is alltjämt gick att färdas över.

Men vädret kunde slå om hastigt, så som det enligt Blåmans anteckning gjorde 1808 då den häftiga vårfloden for i väg med tre broar i Munsala. När ryskt artilleri och ryska provianttransporter den 9 maj, som var böndag, anlände till orten drevs alla män med våld ut ur kyrkan för att hjälpa till med att få soldater och förnödenheter över älven.

Midsommardagen 1808 hörde man, antecknar Blåman, skottlossning (striden i Nykarleby 24.6) men ryssarna drog sig tillbaka sedan de bränt den nya storbron i Nykarleby; den del som var ”vår” förstördes medan stadens del stod kvar oförstörd. Som provisoriska lösningar byggdes ett par ersättande broar över älven, en vid stadens kvarn och en annan norr om staden. När den svenska armén retirerade hösten 1808 brände man för att försvåra fiendens rörelser tre broar i Munsala.

Att skydda sig

Det är väl dokumenterat i tidigare forskning hur byar som i likhet med kyrkbyn i Munsala låg vid en huvudväg var särskilt utsatta för soldaternas godtycke. Not 44 De ryska soldaterna under den första ryska ockupationen (29 april till 24 juni) karaktäriserar Blåman så här:

[S]å var hwarje Ryss så utlärd och begifven på stöld, at det var en omöjelighet för dem bewara [skydda] sit goda.

Böndernas främsta överlevnadsstrategi var därför att med sin egendom flytta till mer avlägsna byar, vilket majoriteten av byamännen i Munsala gjorde våren 1808. Blåman stannade länge kvar i byn och förde bort sina kreatur till en Johan Jussila först den 29 maj. Där höll han dem kvar i fem veckor. Hur folktom byn var kan inte avgöras, åtminstone den 9 maj då ryssarna krävde hjälp med att ta sig över ån fanns det som redan framgått manfolk i kyrkan högmässotid. Och vårsådden skulle skötas.

Inför striden i Nykarleby flydde alla från Blåmans gård. Han låste innan avfärden dörrarna till bod och loft där han samlat mycket av sitt husgeråd. Tredje gången man flydde var den 16 september inför de ryska truppernas ankomst till byn. Nu kunde gårdens folk söka skydd hos en bonde i grannbyn Vexala.

Den 3 oktober kom ”vi hem ifrån flygten”, antecknade Blåman. Själv tycks han ha kommit tillbaka redan tidigare eftersom han skriver om hur hans hustru Susanna hade varit borta i tre veckor med boskapen. Följande dag klockan sex på morgonen födde hon en pojke som fick namnet Henrik.

Rysk trohetsed

Den ryska krigsmakten var som framgått höggradigt beroende av att bönderna i Finland fann sig i att leverera förnöden heter, inkvartera soldater och sköta olika transporter. Våren och sommaren 1808 avkrävdes den vuxna manliga befolkningen i Finland en trohetsed av den ryska ockupationsmakten. En bärande tanke med eden var att göra befolkningen i Finland mer samarbetsorienterad. I Vasa län blev motståndet mot edsavläggelsen så omfattande att det här målet aldrig uppnåddes. Kravet på en trohetsed kom snarare att öka befolkningens motstånd än minska det. Not 45

Landshövding Wanberg beskrev i ett brev till överbefälhavare Buxhoevden den 24 juni 1808 edsavläggelsen i Nykarleby socken som en begränsad framgång. I sex byar, bland dem Munsala, hade nämndemännen och ”de flesta” av hemmansägarna avlagt eden medan ”en del” vägrat göra det och andra igen hade varit frånvarande eftersom de engagerats i transporter. Men samtidigt hade enligt hans uppskattning hälften av dem som borde ha avlagt eden inte gjort det. Not 46

Johan Blåman beskrev ett mer omfattande motstånd mot eden än vad landshövdingen gjorde. Pingstdagen (5.6) var allmogen kallad att avlägga eden men höll sig borta och blev senare kallad till häradshövdingebostället Domarbacka som var tingsplats. Dit hade emellertid endast ett fåtal sökt sig. En del av byamännen gjorde ändå bedömningen att det var för riskabelt att vägra att svära eden, och när Munsala längre fram under sommaren igen var under svensk kontroll måste med Blåmans formulering ”sådane som svurit sig under Ryssen” avlägga en förnyad ed till den svenska kungen. Enligt Blåman var fältmarskalk Wilhelm Mauritz Klingspor närvarande vid edsavläggelsen. Blåman kommenterar inte till vilken grupp han själv hörde men av hans sätt att formulera sig förmedlas intrycket att han hörde till dem som inte svurit den ryska kejsaren trohet.

Väpnat motstånd och repressalier

Blåman redogör för ett händelseförlopp sommaren 1808 som måste ha etsat sig djupt in i minnet hos ortsbefolkningen. Den 1 juni blev en rysk husar skjuten till döds i Munsala och alla bönder i byn blev misstänkta för dådet. Men ”till vår lycka” kom de starkaste misstankarna att riktas mot två personer som i lokalsamhället kallades Karl Jussila och Rättars Isak. De här två greps, erkände att de var skyldiga och arkebuserades på kyrkbacken i Munsala klockan 10 den 8 juni av en 14 man stark exekutionspluton. ”Rysligt nog”, att mista det ädlaste man äger, nämligen livet, skriver Blåman. Att han var närvarande då arkebuseringen ägde rum framgår inte klart av det han antecknar, men att han beskriver händelsen som någonting rysligt skulle tyda på det. Längden över döda i Munsala församling bekräftar att arkebuseringen av den gifta bonden Karl Larsson och den ogifta drängen Isak Johansson, bägge från Pensala, gick till så som Blåman beskriver den. Den förre blev dömd för att ha skjutit, den senare för att ha bistått vid dådet. Not 47 Enligt Bror Åkerblom hade ryssarna via kaplan Anders Sinius låtit förstå att man inte tvekade att bränna ned hela byn om man inte fick fram vem som skjutit husaren och att gärningsmännen greps genom skallgång. Not 48 Detta gör Blåmans formulering ”till vår lycka” mer begriplig.

Arkebuseringen i Munsala var inte unik. Den ryska krigsledningen ville skapa en illusion av en fredlig erövring och inte provocera befolkningen till motstånd. Då allmogen ändå inte avhöll sig från att gripa till vapen valde man att statuera varnande exempel och också på annat håll i Österbotten genom hängning eller arkebusering avrätta sådana som gjort motstånd. Not 49

I samband med striden om Nykarleby midsommardagen 1808 grep ryska soldater bonden Anders Edesbacka. Enligt Blåman var Anders oskyldig men Anders Svedberg lämnar i en not till sin utgåva av Blåmans dagbok kompletterande uppgifter som ger vid handen att han inte alls var oskyldig utan hade hört till en grupp bönder som hade avlossat ett skott mot en kosack. De andra hade hunnit sätta sig i säkerhet men inte Anders Edesbacka. Eftersom den snabba ryska reträtten inte tillät att han fördes till Munsala kyrka för att där ställas inför krigsrätt blev han skjuten på landsvägen ett par verst (drygt två kilometer) söder om kyrkan. Enligt förteckningen över döda i Munsala 1808 blev han skjuten av ryssarna ”med flere skått” under deras snabba reträtt söderut. Not 50

Tystnader

Vad var det som Blåman aldrig antecknade något om men som han utgående från vad vi känner till om lokalsamhälle och tidigmodern krigföring kunde ha noterat? Han nämnde ett par gånger om ”mycket annat ondt” som kriget förde med sig utan att ange vad han avsåg. Kanske tänkte han på det våld som soldaterna utsatte skjutsbönderna för. Det finns belägg för att kvinnor våldtogs av ryska soldater men utgående från bevarade källor verkar våldtäkter inte ha varit allmänt förekommande. Not 51

Med tanke på forskningsläget skulle det ha varit intressant att få veta om Blåman eventuellt var involverad i informell handel med de ryska soldaterna som genom att de var indelade i matlag bar ett stort eget ansvar för sin egen försörjning med livsmedel. Martin Hårdstedt har lyft fram hur det faktum att bönderna i Västerbotten 1809 var i besittning av rysk valuta talar för att en sådan handel förekom i Västerbotten. Han anser att en sådan handel bör ha förekommit också i Österbotten men att varje belägg för att den förekom också här saknas i det bevarade arkivmaterialet. Not 52

Ett annat inslag som jag hade hoppats möta i dagboken är lån inom bondesamhällets ram, att sådana som var mer välbärgade eller som inte drabbats av kriget så hårt kunde bevilja lån till dem som var i behov av hjälp för att klara sig. Jaana Luttinen har lyft fram hur dylika lån bidrog till att stärka lokalsamhällets resiliens. Not 53

Ständerna i Finland sammankallades av Alexander I till lantdag i Borgå vårvintern 1809. Not 54 Här verkade bonden Petter Klockars från Nykarleby socken som bondeståndets talman, något som Blåman inte uppmärksammar i sin dagbok trots att han om år 1800 antecknat att samme Klockars deltog i riksdagen i Norrköping.

Slutord

Johan Blåman hoppades åtminstone under de första krigsmånaderna som patriotisk bonde på en svensk seger. Han hade inga illusioner om vad kriget innebar för befolkningen i de områden där kampen stod. Den sista anteckningen för året 1808 som Blåman gör är att 96 personer fötts medan 269 dött i Munsala kapellförsamling under året 1808 som hade visat sig innehålla just de inslag som han förväntade sig av ett krig. Året innan det bröt ut hade han nämligen gjort följande anteckning i sin dagbok: ”Krig och Hunger samt smittsamme sjukdomar äro nära anförvanter”. Det andra krigsåret inledde han med bönen ”Fader i Himmelen! Se i nåde til oss, dine nödträngde Barn, och gif oss den förlorade freden!”. Den lät vänta på sig men kom i september 1809. Fred mellan kejsaren av Ryssland och kung Karl XIII av Sverige slöts i medlet av september, skrev Blåman in i sin dagbok och påminner oss därmed om att det ingalunda var den detroniserade Gustav IV Adolf utan hans farbror som var Sveriges och Finlands sista gemensamma regent. Det året föddes 107 och dog 234 personer i Munsala.

Det skulle visa sig att de ryska soldaterna inte var så brutala som befarat, men de var ändå ytterst ovälkomna gäster i lokalsamhället. I likhet med soldaterna i den svenska armén. När de stridande trupperna passerade byn betedde de sig så som Blåman beskriver deras framfart likartat oberoende av om de stred under det egna landets fanor eller var anfallande fiendetrupper. De många soldaterna lade under sina genommarscher också beslag på sådant som de inte var i akut behov av. Fienden, som han ibland benämnde ”Ryssen”, uppfattade Blåman som tjuvaktig. Som framgått var den här egenskapen till åtminstone en del betingad av det ryska militära underhållssystemet.

Johan Blåman, hans hushåll och folket i hans hemby drabbades på olika sätt av kriget, inte minst i form av kravet på inkvartering av soldater och transporter av förnödenheter både för den egna arméns och de främmande truppernas räkning. En bonde som i likhet med honom levde i närheten till en stor väg var särskilt utsatt, samtidigt som det bör framhållas att Blåman ingalunda hörde till de hårdast drabbade av bönderna i Finland krigsåren 1808 och 1809. Möjligheterna att skydda sig själv, sitt husfolk och sin egendom var begränsade för en bonde. Utgående från Blåmans dagbok bestod de, utöver att göra som man blev tillsagd, av att utebli från transporter och edgång, att söka sig bort från hemgården till en by som låg mer avsides och att minska på antalet husdjur. Det senare tillvägagångssättet var på sikt kontraproduktivt då det betydde inte bara en förminskad produktion av mjölk och smör utan också av oumbärlig gödsel för åkrarna. Häst och skjutskarl slet ont under transporter som kunde bli mycket långa. Kraven på transporter ställdes utgående från krigsmaktens behov utan att det togs någon hänsyn till att hästarna periodvis var inte bara svåra utan omöjliga att ersätta i vissa skeden under odlingssäsongen. Blåman drabbades tack vare att han lyckades gömma undan sina hästar av allt att döma inte så hårt av kravet på transporter, medan han upprepade gånger blev tvungen att härbärgera soldater. Inkvarteringen av ryska soldater på hem gården upplevde han som mycket påfrestande.

En del av de krigsrelaterade erfarenheter som Blåman behandlade i sin dagbok var ägnade att lämna djupa spår i minnet. Han noterade brist på foder till djuren både våren 1808 och 1809 och till de svåra erfarenheterna måste också ha hört ovissheten huruvida de resurser som soldaterna i olika sammanhang krävde ut var så omfattande att det egna hushållets försörjning äventyrades. Det var visserligen av värde att den ryska ockupationsmakten förband sig att förr eller senare ersätta bondehushållen för det som de presterat, men för att uttrycka det enkelt, pengar kunde man inte äta och skördeåren 1807 och 1808 var inte goda. Blåman utrycker sig utan känsloutbrott om kravet på en trohetsed till ockupationsmaktens regent, men vi vet av annan forskning att eden upprörde känslorna inom allmogen i Österbotten. Den händelse som kan anses ha burit på den mest traumatiserande potentialen var arkebuseringen av två bönder på kyrkbacken i Blåmans hemby.

De dagboksanteckningar som Blåman skrev ned ger en unik möjlighet till inblick i kriget ur en bondes perspektiv. Intressant nog stämmer den bild de förmedlar av kriget mycket väl överens med de resultat utgående från andra typer av källmaterial och gällande det tidigmoderna krigets konsekvenser för en bondebefolkning som har nåtts i tidigare forskning. De unika dagboksanteckningarnas styrka är ändå den skärpa och det djup som de bidrar med till den etablerade bilden av lokalsamhället i krig.

Noter