KAP. V
[Sanningens ögonblick]
Följande morgon vaknade Erik olustig, en
smula trött och med en förnimmelse av förestående
obehag. Pigan stod bredvid sängen med kaffebrickan, såsom gammal
sed var i huset, och han hade vaknat vid hennes inträde.
- God morgon, Lena. Är patron redan uppe?
- Redan uppe, log hon med en gammal trotjänares
förtrolighet. Klockan är nio, och patron åkte ut till
villan redan för två timmar sedan. Han ställer i ordning
för sommaren som han brukar. Gud give patron skulle få hålla
på så allt till döddagar.
Erik kisade på henne med pupillerna sammandragna
i det skarpa morgonljuset då hon drog upp gardinerna: - Varför
tror Lena att han inte skulle få göra det?
Hon vände sig om i dörren så häftigt
att kaffeservisen klirrade på brickan. - Det är inte min sak
att blanda mig i herrskapets angelägenheter, men det kan jag säga
att här i huset har länge behövts en karl. Och kommerserådet,
det var en karl det.
Hon gick och stängde dörren med ett
energiskt tag i låset.
Medan Erik rakade sig tänkte han på
trotjänarinnans ord och stämningen från i går kom
över honom, men det var med ett tillskott av energi, som en solig
morgon alltid inger en stämningsmänniska, och han beslöt
att i dag skulle han hava visshet rörande ställningen. Sedan
fick det bära eller brista. Inom sig kände han att det skulle
brista, men han visste även att han måste bära konsekvenserna
med upprätt huvud utan att låta utomstående märka
nederlaget. Han retade upp sig och kände för en stund nästan
hat till hela staden. Naturligtvis skulle de gå skadeglada alla
och på torget och i hörnen diskutera konkursen, men han lovade
sig själv att ingen skulle se honom, Erik Falander, annorlunda än
som den hövliga och lugna gentlemannen.
En halv timme senare var han nere på kontoret
och bad om ett enskilt samtal med prokuristen Granö.
Herr Granö var en medelålders man med
ett vårdat yttre och en från barndomen outrotlig vördnad
för bildning. Allt hade varit väl om grand-seigneuren ägt
lika stor förmåga att befalla som prokuristen att punktligt
lyda, men så var det ej. Medan åren gått hade patronens
tankegång hela tiden på kontoret löpt i gamla invanda
spår och herr Granö hade ännu aldrig svikit sin chefs
förtroende. Men ändå fanns det mycket som förändrats,
varje år kom med nya krav på ledningen av affärerna och
nästan varje år kom med ett nytt barn i herr Granös familj.
Men medan chefen aldrig lyssnade till årens krav, lyssnade prokuristen
så mycket noggrannare till kraven från det växande antalet
munnar och han var en man, plikttrogen såväl inom som utom
familjen.
Granö öppnade dörren till chefens
privatkontor och stängde den åter omsorgsfullt medan Erik satte
sig i den gamla skinnbeklädda soffan och tände en av farbroderns
förträffliga cigarrer. Prokuristen ställde sig vördnadsfullt
vid den höga pulpeten; respekten för bildning låg honom
nu en gång för alla i blodet.
- Skall ni inte röka? frågade Erik
nervöst och sköt fram cigarrlådan.
- Nej tack, jag röker inte.
- Nej, ni röker ju inte, det glömde
jag.
Det blev några sekunders tystnad, men så
samlade Erik sin energi, såg skarpt på den andre och sade
snabbt.
- Herr Granö, ni är ju gammal vän
i huset, vill ni nu vara uppriktig och svara mig: Finnes ännu någon
möjlighet att rädda affärerna eller skall verkligen allt
förloras; svara mig nu uppriktigt, ty ni vet ju att det gäller
även min framtid och jag har rätt att fordra klart besked. Svara
mig nu som en vän.
Prokuristen gick fram till en av de stora länstolarna
framför soffan och stödde båda händerna mot karmen,
men innan han hunnit säga ett ord rycktes dörren upp och en
bonde steg in burdus och upphetsad och nästan skrek:
- Får jag penningarna i dag, Granö,
eller får jag inte?
Prokuristen vände sig mot bonden och svarade
lugnt. - Vill Backen vänta där ute en stund, jag kommer strax.
- Nej, svarade Backen hetsigt, nu skall jag hava
penningarna eller säkerhet, för skuldsedeln tror jag inte mera
på.
Granö strök sig en smula irriterad över
hjässan Var nu bara lugn, Backen, så skall vi ordna din lilla
affär.
- Ordna och ordna, det har jag hört så
länge. Nu skall det bli rent spel en gång.
Erik hade tigande sett från den ene till
den andre, men då han märkte prokuristens förvirring steg
han plötsligt upp och frågade kallt och lugnt: - Huru stor
är summan?
- Det är tretusen mark, och de penningarna
har jag med svett och möda släpat samman.
- Vill ni komma klockan två så skall
affären klaras ut.
Bonden såg misstroget och frågande
på Erik, men Granö sade: - Det är magistern, kommerserådets
son.
Vid ordet kommerserådet bugade sig bonden
för magistern och drog sig med ett hövligt tack tillbaka ut
genom dörren.
Erik sjönk upprörd ned i soffan.
- Står det verkligen så till att ni
lånar små summor av bönder och råkar i svårigheter
för tretusen mark?
- Vill magistern höra ett uppriktigt ord,
så kan jag säga, att jag inte tror vi få ihop en så
stor summa i dag.
Erik steg upp och begynte gå av och an i
rummet.
- Men huru är det möjligt, huru är
det möjligt? Förklara huru det gått till, vart har förmögenheten
tagit vägen? Och krediten? Firman äger ju hemman och skogar
och fastigheter i staden. Förklara då i Herrans namn vart allt
tagit vägen. Min far lämnade ju efter sig ett rikt bo och solida
affärer och nu - - -
Han hetsade upp sig medan han talade, men då
han nämnde fadern började något snarlikt vrede växa
inom honom, och tankarna gingo omedelbart till farbror Johan, som så
illa förvaltat allt det, som med klokhet och energi byggts upp av
denne fader.
Plötsligt stannade han framför Granö
och sade skarpt. - Svara mig äntligen, huru har det kunnat gå
därhän?
Prokuristen ryckte nervöst i sin kravatt.
- Så länge jag har varit i husets tjänst har varje år
gått med förlust. Det har varit dåliga konjunkturer.
- Men sådant kan väl ändå
i någon mån förutses, avbröt Erik otåligt.
- Måhända, men det ligger utom min
förmåga. Jag har bara lytt order.
- Är det då blott en sådan tillfällig
svårighet, som jag hört att en affärsman kan råka
i? Känner ni verkligen den faktiska ställningen, tillgångar
och skulder?
- Ja, den känner jag till punkt och pricka.
Det hör ju till mitt arbete.
- Ni förstår, herr Granö, jag
är icke affärsman och har svårt att bedöma situationen,
men jag vill ställa till er en fråga efter mitt sunda förstånd:
Om ni nu bleve tvungna att avveckla, det heter ju så på affärsspråk,
blir det plus eller minus, behållning eller konkurs?
Han drog en smula på ordet konkurs och uttalade
det lågmält. Det var som om en omedveten köpmannainstinkt
ingivit honom en känsla av skam för detta nederlag, vari han
själv dock ej hade någon skuld. Icke ett ögonblick tänkte
han på sin egen förlust. Hans känslor skapades och flöto
samman ur minnet av farfaderns och faderns gärningar, ur omedvetna
hågkomster från barndomen och ungdomen i det solida hemmet
och ur ett motbjudande framtidsperspektiv av inbrytande förstörelse.
Prokuristen hade ställt sig mitt i rummet
med en smula krökt nacke, såg ned mot golvet och svarade lågmält:
Det blir konkurs. Så gick han fram mot fönstret, makade chefens
stol längre in under skrivbordet och ställde sig tigande och
såg ut på gården.
Det blev en stunds tystnad i rummet tills Granö
vände sig om och sakta och med värme i rösten frågade:
- Kan jag stå till tjänst med flere upplysningar?
Erik hade stigit upp.
- Bliva många främmande lidande?
- Nej, inte så många, några
bönder och så ett par handelshus, som lätt bära förlusten.
- Men skammen, skammen, utbrast Erik. Och så
att se allt här gå i främmande händer. Och vad skall
det bliva av farbror?
- Ja magistern, alla affärskrascher föra
mycken sorg och oro i släptåg.
Erik hade åter begynt sin vandring.
- Det måste finnas en räddning. Ni
måste väl hitta på någon utväg ur svårigheterna,
ni som känner alla möjligheter och chanser.
Granö skakade på huvudet: - Så
länge jag är i firmans tjänst skall jag sköta mitt
gamla arbete punktligt såsom jag vågar hoppas att jag alltid
gjort, men efter som vi en gång kommit in på ämnet vill
jag med detsamma meddela att jag efter tre månader tillträder
en annan tjänst i grannstaden.
Erik stannade bestört framför honom:
- Och lämnar vårt hus nu när alla svårigheter hopa
sig.
Granö böjde huvudet som för att
bedja om förlåtelse. - Magistern torde förlåta och
förstå mig. Jag har stor familj och måste söka en
säkrare ställning. Jag är tacksam för allt det goda
jag njutit här i huset, men jag har också plikter mot de mina.
Vreden begynte koka inom Erik, men hans ansikte
fick ett stelt och högdraget uttryck och han bugade sig lätt
och avmätt.
- Herr Granö har fullkomligt rätt.
Då prokuristen satt sig på sin plats
i det yttre rummet, stirrade han några ögonblick frånvarande
på den uppslagna sidan i huvudboken. Men så fortsatte han
sitt arbete, lugnt och plikttroget som alltid.
Inne i farbroderns rum fortsatte Erik sin vandring
fram och åter, fram och åter; hjälplös och rådlös
gick han där och ju längre han tänkte på det oundvikliga
och obönhörliga öde, som hotade att snabbt kullvräka
generationers mödor och mer än det, generationers anseende,
dess bittrare kände han sig stämd mot farbrodern, som sorglöst
levat på det som andra samlat. Och det slog honom plötsligt
att den gamles utflykt till villan så tidigt på morgonen i
dag icke kunde vara annat än en förevändning att uppskjuta
en obehaglig uppgörelse. Erik såg genom fönstret rabatterna
med blommande tulpaner, scilla och krokus. Hade farfar och far slitit
och strävat för att en behaglig goddagspilt skulle få
leva angenäma dagar, dricka bourgogne och spela grand-seigneur! Låt
vara att den gamle hade spelat rollen väl både till publikens
och sin egen stora tillfredsställelse. Erik kom med ens ihåg
en stor middag då farbror Johan lätt upprymd en hel timme hade
underhållit gästerna med målande skildringar från
en resa till Paris. Där hade han genom en vän, den svenska legationssekreteraren,
skaffat sig tillträde till en bal hos Mac Mahon, och där stiftat
bekantskap med Jenny Lind. Farbror Johan som själv var en stor charmör
förstod fullt att uppskatta den underbara charm, som hennes väsen
så enkelt och älskligt utstrålade. Han hade blivit lyrisk
och vältalig och då han slutligen steg upp och från sin
skrivbordslåda letade fram ett gulnat brev undertecknat »eder
tillgivna Jenny Lind», då stod det som en glans om farbroderns
anlete och gästerna sågo på varandra över glas och
karaffer och mellan bronskandelabrarnas ljus; de drucko med varandra och
med farbror Johan och kände att det var fest med skimmer från
en värld som de aldrig sett och aldrig skulle se. Erik måste
erkänna att farbrodern varit storartad även den gången.
Men verkligheten väckte honom åter.
La comedia est finita, mumlade han, människan måste arbeta.
Han upprepade mekaniskt för sig själv
än en gång liksom sökande i minnet: Människan måste
arbeta. När och var hade han hört de orden förr, och så
mindes han. Det var ju nästan samma ord Barbro hade yttrat för
några kvällar sedan på Alphyddan. De hade bitit hårdare
än han själv vetat, grott i honom omedvetet dessa dagar och
nu ställde de honom plötsligt på den anklagades plats,
dit han själv nyss ställt farbrodern. Vad hade han, Erik, gjort
under sina första studentår. Levat gott, rest, lugnt odlat
sina intressen som farbror Johan sina blommor, och även han hade
levat på det farfar och far i strävsamt arbete samlat, och
dragit nytta ej blott av penningen utan även av det anseende namnet
skänkte honom redan på skolbänken. Aldrig hade han tänkt
sig möjligheten av att knyta nävarna och spänna tanken
i en brutal kamp. Gud vet, tänkte han och log sarkastiskt, om icke
den gamla grand-seigneuren spelat sin roll i livet bättre än
jag någonsin skulle kunna.
Det var icke utan att bitterheten mot farbrodern
dämpades en smula. Alla komma ju icke på sin rätta plats
i livet och i farbror Johan hade en lysande miljonär gått förlorad.
Men allt resonemang kunde ändå icke
hindra att olyckan knackade på dörren.
Han spratt upp ur sina tankar, det knackade verkligen
på dörren. Granö inträdde och stängde omsorgsfullt.
- Jag ber om ursäkt att jag tager mig friheten
att påminna om magisterns löfte till Backen. Det var ju klockan
två - - -
Erik tog sig om pannan: - Penningarna, ja, dem
måste vi skaffa.
Granö skakade missmodigt på huvudet.
- Var lugn, herr Granö, klockan två
skola penningarna utbetalas.
|