KAP. XII

[Waarmanen]

     Granö hade lämnat sin plats och han hade gjort det med tungt hjärta, ty han var en tillgiven själ på vilken vanan hade ett stort inflytande. Och det hade under årens lopp blivit honom en kär vana att på bestämda tider komma och gå till och från kontoret, sitta på samma plats, använda samma pennskaft och skriva brev till samma firmor. Men hustrun hade även en kär vana, som bestod i att öka familjen, och munnarna hemma krävde en säkrare inkomstkälla än det Falanderska huset nu kunde erbjuda. Och så bytte han arbetsgivare och hedrades vid en splendid middag av grand-seigneuren på dennes älskvärda sätt.
     Så klev en ny prokurist upp på Granös kontorsstol. Det var en ung man, några år äldre än Erik, kort till växten med livliga grå ögon och ett käckt uppträdande. Men om ock herr Waarmanen var ung till åren hade han hunnit samla rätt rika erfarenheter i livet. Från sitt hem, en fabriksarbetares hem, i södra Finland hade han emigrerat till Kanada, börjat som springpojke i en trävarufirma, besökt aftonskolor, lärt sig bokföring och tillbragt hårda år som bas vid ett sågverk långt uppe i norr.
     Kort därpå satt han på bolagets kontor i Montreal. Men hemlängtan tog honom trots alla framgångar och nu var han sänd av konsul Salin för att se vad som kunde räddas ur det Falanderska huset, som hotade att störta in.
     På en vecka var han med Granös och Eriks hjälp inne i situationen så att han kunde överblicka ställningen lika klart som de själva. Grand-seigneuren ville icke ha något att skaffa med Waarmanen.  Må vara att han är en skicklig karl, men skicka sig kan han inte. För övrigt tål jag icke folk som raka sig i nacken. Det är alltför amerikanskt, det är indianskt.
     Och så satte grand-seigneuren ut sina gäddkrokar och metade abborre i vattnen kring villan, medan den nya prokuristen granskade gamla köpekontrakt, brev och korrespondens.
     Något annat hade han inte heller att göra, alla affärer lågo ju nere. Men han arbetade ändå energiskt och rötmånadens hetta hade ingen annan inverkan på honom än att han på kontoret satt i skjortärmarna och utan krage.
     Erik kände sig överflödig, den nya mannen hade tagit allt på sina skuldror. Det var förödmjukande, han kände det som om han på nåd och onåd vore lämnad i en annans våld, och mest förödmjukande var känslan att det endast var tack vare utsikterna till Signes penningar som det hela ännu kunde hållas flytande. Och varje gång han råkade Signe  och det gjorde han alla dagar  föll den känslan som en kall skugga över honom. För övrigt drev han omkring i staden, hängde på kontoret eller arbetade långt in på nätterna i trädgården. Ofta frågade han Waarmanen hur denne trodde att det skulle gå, men fick oföränderligt samma svar: Det vet jag inte ännu.
     En lördag eftermiddag slog prokuristen med en smäll ihop huvudboken:
     — Nu är jag färdig med det här.
     Erik, som stod i begrepp att gå ut, vände sig om i dörren:
     — Nå?
     — Det är bara här inne jag är färdig. Om måndag börjar jag där ute.
     — Därute?
     — Ja, i skogarna.
     Erik såg frågande på honom.
     —Ja, naturligtvis. Jag vet ju inte vad skogarna äro värda. Det framgår att någon taxering inte blivit gjord på många år.
     — Men det framgår väl till vilket belopp skogarna äro pantsatta. Och jag antar att Granö pantsatt dem till högsta möjliga belopp.
     — Det är möjligt. Men jag tror inte, för att ta ett exempel, att en så durkdriven skogsjobbare som Koski skulle gått till fulla värdet.
     Med ens slogs Erik av minnet hur envist Koski sökt komma åt Thorsön, och han omtalade för Waarmanen sina möten med Koski.
     Prokuristen hörde på med stigande intresse och då Erik slutat spetsade han läpparna till en kort vissling. Så axlade han rocken.
     — Nu ha vi holiday till i övermorgon och stänga in affärerna i kassaskåpet. Har ni lust att ta en promenad?
     Erik hade ämnat uppvakta Signe, men telefonerade återbud. Hoppet om en ljusning började hägra och den aktning om också icke sympati han hyst för nykomlingen fick en anstrykning av beundran.
     De gingo till bron över älven. Forsen var ovanligt strid den sommaren och timmer  Koskis timmer hade oavbrutet kommit ned för att utanför älvmynningen lastas in och skeppas ut. Men nu höll vattenståndet på att sjunka och det gällde att använda varje timme av dygnet. Också arbetades intensivt och vid var krökning eller på var punkt där timret kunde samlas i bråte stod en karl färdig med sin käx. Högst uppe vid forsens början makades timret in i strömfåran. Men uppstod stockning någonstädes längre ned gick ett varningsrop från man till, man tills det genom bruset nådde männen längst uppe, som genast avstängde rännan till dess farleden åter var klar.
     Erik och prokuristen lutade sig mot broräcket och betraktade skådespelet. I eftermiddagens sol lyste skummet mot älvens mörka vatten och ljusreflexer blänkte från stockarnas våta gula.
     Klockan slog sex i kyrkotornet och i samma ögonblick lämnade varenda karl sitt arbete. De klättrade uppför strandbranten och samlade sig i hopar mellan träden.
     Waarmanen visslade:  Se så. Där ha vi det. Erik såg oförstående på honom:  Vad menar ni?  Strejk naturligtvis. Strejk! Jag känner till det jag, som levat uppe i Kanada bland stockflottarne, bland proletariatet  han betonade ordet  proletariatet från världens alla kanter. Där avlöpte det inte så fredligt som här. Det blev slagsmål och revolverskott och lik. Men i grund och botten är det samma sak. Bara de här hemma kommer riktigt i farten antar jag att de dansa på samma livliga sätt till musik av Internationalen.
     Hans öga lyste och han slog snabba slag med knytnäven mot broräckets galvaniserade plåt.
     — Men varför strejka de? Ha de inte tillräcklig avlöning?
     — Avlöning. Ah, jo, det ha de nog, det är inte därför. Det är av taktiska skäl.
     Erik såg åter oförstående på den andre, som fortsatte:  
     — Tror ni att karlarna där nere förstå saken själva. Nej, inte ett dugg, de matas bara år efter år med hatfulla fraser, bara några få vitglödgade fraser ur partiets arsenal. Och då de fraserna upprepas dag för dag som Fader vår av borgarnas barn, då få de samma värde som religiösa trosartiklar; de behöva inte ens diskuteras, för de innehålla helt enkelt sanningen för troende. Och deras största styrka ligger inte minst i att de äro så enkelt formulerade: Hata bara borgarna och det kapitalistiska samhället. Gör borgarna största möjliga skada så kommer paradiset för grovarbetaren. Det är kamporganisationens taktik. Vet ni varför de strejka nu?
     Jo, därför att stockarna måste ned inom de närmaste dagarna, ty forsen sinar ut före höstregnet. Och utanför älvmynningen ligger tre stora ångare och väntar. Det kostar penningar att låta stora ångare vänta. I kväll eller i morgon ha arbetarna tvungit sig till högre löner. Och så strejka de igen. Det är taktik, samma taktik över hela världen.
     Erik nickade: Ja, de äro inte så dumma som man skulle tro.
     — Tror ni de förstå det själva? Inte en på hundra. Vad som driver dem är ett dunkelt, elementärt starkt medvetande om de ekonomiska orättvisorna i livet. Men ledningen håller öga på allt. Och då tillfället är gynnsamt uppträder alltid någon agitator, som i organisationens namn befaller strejk. Och massan lyder; blint. Jag har också sett spårvagnsstrejker i Amerika. Bolaget skaffade strejkbrytare, men då vagnarna vräkts omkull mitt på gatan och ett par strejkbrytare dödats fick bolaget ge efter. En gång vid en strejk i Hancock läto arbetarna vagnarna gå. Men så fort någon steg upp haglade det stenar och skällsord. Och sedan vagnarna två veckor gått tomma föll bolaget undan. Det kostade penningar.
     Men båda parterna förlorade ju därigenom.  Arbetarna taga så småningom igen det förlorade genom den ökade lönen. Men det betyder ändå mindre, ty meningen är att männen genom små strejker skola lära känna sin makt tills den stora strejken, den stora bataljen, uppgörelsen kommer.
     — Och ni tror att den kommer?
     — Den kommer säkert, lika säkert som franska revolutionen kom. De som ha makten äro alltid förblindade, men de som ha allt att vinna och intet att förlora, de lura på sitt tillfälle.
     — Nå, men tror ni att det skulle bli frid på jorden om det fjärde ståndet så att säga, komme till makten?
     — Nej, nej. Det skulle strax uppstå ett femte stånd med samma hat, det vill säga med samma taktik som det förra proletariatet.
     Hans ögon glänste och han trummade åter med båda knytnävarna mot broräcket.
     Erik såg förvånad på honom.  Är ni socialist?
     — Det vet jag inte. Jag har inte kunnat komma till botten med frågan. För övrigt tror jag att frågan endast för få människor kan bli en förståndssak, den är en känslosak, ett begär, en åtrå efter det man inte har. Och då man som jag har nått en god ställning med möjligheter att komma upp släpper man inte gärna taget i det man har. Det finnes väl inte många affärsmän, som äro socialister. Och jag är affärsman i själ och hjärta. Men det är något stort i massans rörelse.
     — Det är djuriskt.
     — Säg inte så. Tänk på att massan redan är på krigsstråten. Den ser inte med våra ögon. Är soldaten i krig djurisk därför att han dräper? Nej, han drives av sin känsla och av sitt hat och de anses berömvärt. Han förstår eller känner blott att han skall segra och tror att hans sak är rättvis. Endast några ledare se de stora dragen.
     — Och ledarna    ?
     — Egentligen finnes det väl inga ledare. Eller jo, det finnes ledare så länge den stora omvälvningen ännu inte egt rum. Teoretikerna. Känner ni Marx och hans lära?
     Erik var tvungen att bekänna att han kände blott namnet.
     — Då måste ni lära känna hans läror. Annars talar ni om saker som ni inte begriper. Förlåt mig. Nu äro Marx och Bebel ledare. Men da det börjar på allvar, då stiger varje dag en ny ledare upp ur folket. I kväll lägger sig massornas målsman lugnt och drar täcket över öronen, men då han i morgon vaknar skräna hoparna utanför hans fönster att han är efterbliven och förråder deras sak. Det finnes ingen gräns för hatet förr än det tröttat ut sig och längtar till ro.
     — Det är vidrigt.
     — Vidrigt eller inte så är det mänskligt. Ni talar om saker som ni inte känner, inte ett dugg. Ni fördömer rörelsen därför att ni dömer endast efter soldatens gärningar då han sticker bajonetten i en professorspojke, eller då han tänder eld på en by som är motståndaren till nytta. Men ni ser inte målet, det stora målet som historien senare kanske kallar upphöjt. Männen där på stranden äro patrask, huliganer. De tjäna blint ett mål, som de inte själva förstå, fast de tro det. Men bakom deras och miljoners handlingar ligger kanhända ett vackert mål. Och i socialismen ligger säkert något stort och vackert.
     — Ja, i socialismen, sade Erik med en överlägsen gest. Men det här är ju inte socialism.
     — Vad är det då. Ni ser bara socialismens kampmetoder, taktiken. Säg mig, herr Falander, vet ni vad socialismen är?
     Det kunde Erik inte svara på. I likhet med kamraterna hade han aldrig sökt gå till botten med tidens största fråga. Han hade bara bildat sig en ytlig uppfattning ur dagspressen, det bestående samhällets press, och han måste för sig själv bekänna sin okunnighet. Men han var för god debattör att ej finna ett svar.
     — Ser ni, hur timret där hopar sig kring stenen. Det kommer att kosta vackra penningar att reda ut alla inkilade stockar och det med förhöjda arbetslöner till på köpet, vilket åter betyder förlorad tid för alla. Av frukten känner man trädet.
     — Tror ni det? Då var kristendomen inte mycket värd, när korstågens riddare dräpte massor av människor och det blev inga andra frukter. Jag medger nog att jag som trävarumänniska och affärsman har obehag av att se tid och penningar gå förlorade.
     — Nå, där ser ni.
     — Ja, jag säger ju att jag inte vet hur frågan skall lösas. Men jag söker tänka mig in i saken.
     Han vände huvudet med en snabb rörelse mot Erik.  Vill ni låna några böcker av mig så kunna vi diskutera ämnet.
     Erik ryckte på axlarna:  Varför inte. Ehuru det uppriktigt sagt föga intresserar mig.
     De fortsatte sin vandring. Staden låg stilla inbäddad i sin mjuka grönska och Erik mindes lektorns ord: Troner ramla och riken förgås, men här är alltid lika tyst och stilla. Han började undra om det i själva verket var så sant.
     — Vid torget skildes de och nere i parken mötte han Barbro.
     — Låt oss sätta oss. Jag är trött.
     Hon tog plats på närmaste bänk och de försjönko båda i en tystnad, som var vila, som lät tankarna gå lugnt och hågkomsterna från dagen förlora alla skarpa och brutala konturer så som landskapet nu i aftonljuset fick lugnare och varmare linjer och färger.
     Efter en stund steg hon upp:  Tack för tystnaden. Ibland tycker jag att endast forsen har rätt att tala här.  Det fanns ej minsta ironi i hennes röst.
     I det samma såg han Signe skymta och försvinna på gatan bakom parkens träd.