KAP. XIII

[Mellgren]

     Söndagsmorgonens ro låg över småstaden. Solen gassade varm på gator, husrader och torg. I luften svävade ett tunt flor av svedjelandsrök, en behaglig, sövande och rogivande doft, som svepte över nejden och sökte sig in genom de öppna fönstren. Då och då kom en starkare fläkt, fick upp en dammvirvel på torget, rörde på bankens markiser, strök längs esplanaden, gungade hängbjörkarnas grenar och dog trött bort vid tullgrinden.
     På banklokalens trappa låg en strejkande stockarbetare i solskenet. Ibland drog han lättjefullt ett bloss ur sin rödskaftade pipa, eller skrapade några tag i sidan ovan byxlinningen. Men även dessa sysselsättningar blevo alltför betungande, och efter ett sömnigt ögonkast ut över det tomma torget lutade han huvudet mot armen och somnade.
     Och så var torget som en öken i vindstilla.
     Om en stund kommo tvenne herrar om hörnet vid postkontoret, fortsatte sin morgonpromenad förbi utskänkningsbolagets butik och sökte skydd för solen i esplanaden. Det var häradshövding Mellgren och Erik Falander. Mellgren bar under armen alla unga häradshövdingars emblem — en portfölj, kallad latmasklådan; han bar den troget, ehuru det var söndag och portföljen innehöll endast en nattskjorta. Och han bar den med värdighet och ansvarskänsla.
     Från en av esplanadens bänkar reste sig plötsligt en rysk gendarm, gjorde honnör och smällde klackarna ihop så sporrarna klirrade. Mellgren lyfte sin panama medan Erik lämnade hälsningen obesvarad.
     — Känner ni den figuren?
     — Nej, men sedan några dagar tillbaka hälsar han, jag vet inte av vilken orsak. Det lär för övrigt vara en oförarglig person.
     Erik ryckte på axlarna. Han hade sin tanke om oförargligheten hos en rysk gendarm. Och visste även att Mellgren senaste vecka erhållit en plats vid guvernörsämbetet. Gendarmens hälsning hade ett tydligt samband med utnämningen, systemet fungerade utmärkt som alltid. Han kände ett så starkt obehag av Mellgrens sällskap att han helst velat brutalt gå från honom, men beslöt att i stället fortsätta promenaden ut genom norra tullen och känna den andre på pulsen.
     Vid grinden slöt sig handelsman Sahlberg till dem. Sahlberg var en saktmodig, religiös man, som i all stillhet samlat sig en liten förmögenhet — ingen visste riktigt hur stor, ty han uppgav aldrig ärligt sina inkomster. Sina största affärer gjorde han i import av blommiga kattuner från Ryssland.
     Erik fortsatte samtalet: — Hur tänker ni er ställningen i ämbetsverket? Att guvernören vill oss här i landet blott ont, det är klart, och vad landskamreraren vidkommer så kan man väl inte om honom använda lindrigare uttryck än landsförrädare.
     Handlanden Sahlberg såg sig förskräckt omkring. Men häradshövdingen svarade retligt: — Just därför, just därför att det finnes så många, han sökte ordet — osäkra i våra ämbetsverk, just därför måste vi andra offra oss. Om vi som äro patrioter inte besätta platserna, så besättas de av andra. Och de äro de farligaste. Det är klart att vi måste offra oss.
     Erik kände äckel, men det bjöd hans natur emot att direkt kasta ett förolämpande ord i ansiktet på Mellgren.
     — Offra sig, sade han ironiskt men behärskat.
     Pressombudsmännen, som hjälpa till att undertrycka det fria ordet, de offra sig väl även de?
     — Månne icke de flesta göra det. Eller skulle det vara bättre om vi hade pressombudsmän, som helt och hållet strypte tidningarna.
     — Naturligtvis vore det bättre. Nu försumpas vi småningom, nästan omärkligt. Vi veta, åtminstone de flesta av oss, knappast mera att skilja mellan rätt och orätt.
     — Ja, vad vill ni vi skola taga oss till? Vart skulle en fullständig brytning med Ryssland leda? Och hur ett försök skulle lyckas, det ha vi sett. Vi äro nu en gång för alla bundna vid det landet. De kloka söka rädda — —
     — — sig själva, avbröt Erik och ge Finland till spillo.
     — Nej, nej, inföll Sahlberg. Ingen utmanande hållning. Det skulle bara bli landets ruin. Vårt land är fattigt, så fattigt. Vi måste ha goda relationer till Ryssland. Nästan hela vår pappersexport, för att ta ett exempel, går ju till Ryssland. Så goda relationer som möjligt och i allt hovsamhet och försiktighet.
     Erik blev ivrig: Vi försumpas dag för dag. Då var det bättre under salig Bobrikoffs tid. Han gick rakt på sak. Och skottet, som gjorde slut på hans liv, det skottet var den bästa predikan som hållits i detta land. Linjerna voro klara: svart eller vitt. Nu suddas gränserna ut mellan rätt och orätt.
     — Det skottet kan inte upprepas med samma effekt. Och man räddar inte landet med att blott förakta. Vad vill ni då göra?
     På den frågan blev Erik svaret skyldig. Men han protesterade ändå: — Man räddar åtminstone sitt eget människovärde.
     — Medan landet snabbare går under.
     Handelsman Sahlgren tänkte på sina kattuner och mumlade medan han petade med käppen i landsvägsdammet:
     — Goda relationer, goda relationer, det är ett livsvillkor. Och varför skulle vi inte ta ryssarnas rubler till landets fromma?
     — Landet går ändå under, sade Erik på Mellgrens replik.
     Nu slog denne ut sin trumf, med patos i rösten: Om min mor är dödssjuk, så föredrar jag att låta henne leva så länge som möjligt, hellre än att döda henne med en stolt gest. Och sker det genom att jag offrar mig för henne så är det helt enkelt vackert.
     Mellgrens advokatyr verkade kväljande på Erik.
     Det var de vanliga fraserna, som dessa ryggradslösa lycksökare alltid hade på tungan för att urskulda sin lumpenhet att begagna konjunkturerna, för att krypa upp. Det var rena förräderiet av ungdomarna, som sökte överskyla sin tarvliga egoism medan de kanhända därtill låtsade deltagande för män av den gamla stammen, vilka hellre läto spärra in sig i Petersburgs fängelser än de sålde sin övertygelse. Det hade redan gått så långt att ett system höll på att utbilda sig, en politisk lära, vilken inom några år säkert skulle gå den nya generationen i blodet som en trossats. Och ingen räddning skönjdes, ingen. Bara att förakta och stå för fjädern i hatten. Han erinrade sig Alfströms uttryck: Endast fantaster och fähundar sysselsätta sig med politik i detta land nu.
     Huru många hade ej redan vikit. Han erinrade sig hela raden av dessa män, som i feghet eller ärelystnad fallit till föga för hotet eller lockelserna: de snikna, som sålt sin själ för rubler; de svaga, som voro familjefäder och blivit systemets lydiga hantlangare av fruktan för familjens ruin; trälnaturerna, som alltid voro färdiga att krypa för dem, som ha makten; lyckojägarna, vilka samvetslöst begagnade varje chans; eller män som läto driva sig in i eländet av sina hustrur. Det var en lång och brokig rad, som ständigt växte i det olyckliga landet. Men mellan dem funnos dock ännu många, vilka stodo fasta i sin övertygelse och sin rättskänsla och aldrig kompromissade. Huru länge? tänkte Erik med bitterhet.
     Han gick tyst medan Sahlgren diskuterade landets framtid ur affärsmannasynpunkt och reducerade kampen för lag och frihet till en fråga om prisen på blommiga kattuner.
     De fortsatte utmed landsvägen mellan förstadens små hus. Här bodde en befolkning, som ständigt av emigrationslusten drogs ut till Amerika eller Afrika och återvände hem efter några år, rikare än förr. En befolkning, vilken likasom bonden var oberoende av politiken för i dag. Det var fria män, som ej behövde frukta för ryssväldet. Ämbetsmännen i landet däremot, de voro trälarna, glaebae adskripti, genom sin ställning dömda att falla — med eller utan heder.
     Mellgren och Sahlgren hade blivit ivriga. De lade bort titlarna. Erik stannade och sade farväl.
     — Vi råkas hos Bergs vid förmiddagskaffet, ropade Mellgren efter honom.
     Det var icke många, som samlades hos rådmannens, de flesta bodde ju ute på sina sommarvillor. Fru Berg serverade kaffet och hon gjorde det värdigt och behagligt och med utsökt förmåga att hålla samtalet uppe ehuru det rörde sig endast om väder och vind eller om stadens små skandaler. Men då hon räckte koppen åt Mellgren och gratulerade honom till den nya utnämningen steg Erik upp och gick in i Signes rum. Signe följde honom strax därpå vilket blott gav anledning till några skämtsamma ord om nyförlovades rättigheter.
     Men Erik var vid dåligt lynne, som han icke förmådde dölja.
     — Jag kan inte fördraga Mellgren, sade han, jag trives inte i hans sällskap.
     Signe drack sitt kaffe skenbart oberörd, men det låg en viss skärpa i rösten då hon svarade:
     — Synd att du inte trives. Du hade väl trevligare igår, ehuru du var så strängt upptagen.
     Han förstod vad hon syftade på, hon hade ju sett honom nere i parken med Barbro.
     De stodo på var sin sida om bordet framför soffan, stodo som två nästan främmande människor i en pinsam situation. Ett ögonblick tänkte han förklara sitt uteblivande kvällen förut och hade redan de inledande orden på tungan då hon fortsatte.
     — För övrigt rör den saken mig inte, envar har sin frihet, och du är inte skyldig mig räkenskap för din gamla vänskap med Barbro. I grund och botten är det vänligt av dig att egna någon stund åt en stackars kontorsflicka, som väl inte har det för trevligt. Det rör mig inte. Men du får absolut icke vara ohövlig mot vår gäst, häradshövding Mellgren. Han är för övrigt en behaglig ung man. Och ämnar du låta politiken dirigera vårt umgänge i framtiden så — blir det sannerligen föga trevligt. Förhållandena är nu en gång sådana. Gör mig till viljes och kom in.
     Framtiden. Han kände åter med obehag sitt beroende.
     — Framtiden. Stackars Signe, sade han bittert. Vad har jag för framtid. Mellgren är framtiden, han kommer att gå långt.
     Hon gick runt bordet och lade sina händer på hans axlar: — Erik, sade hon, vi ha väl inga skäl att misströsta om framtiden blott vi hålla ihop. Du är nedstämd nu av motgångar, men jag skall hålla modet uppe tills du åter blir dig själv. Se så, kom nu in och säg Mellgren ett vänligt ord. Du är väl gentleman och respekterar andras åsikter.
     — Inte Mellgrens, envisades han.
     — Nå, så låt bli, men var inte ohövlig.
     Hon stod där utmanande vacker framför honom, högbarmad med bländvit hals och armar.
     — Du har rätt, Signe, jag vill inte vara ohövlig. — Kyss mig, sade hon, och såg på honom med kalla blickar. Kyss mig — fort — på halsen — mera. Och ledd av hennes vilja följde han henne in i salen där samtalet fortfarande rörde sig om dagens små händelser.