Det aflägsna Österbotten har icke sällan under förgångna tider af höga vederbörande blifvit behandladt som ett styfbarn. Ända till midten af 1600-talet fanns i denna landsdel ingen enda offentlig läroanstalt. Hvar och en, som ville skaffa sig någon skolbildning, måste resa till Åbo, Björneborg eller Sverige.

I »grefvens tid» grundlades år 1640, samma år som högskolan i Åbo, Österbottens första allmänna bildningsanstalt, Trivialskolan i Nykarleby. Den 3 februari 1641 öppnades skolan och blef som det heter, med »stor pomp» invigd. Till skolans första föreståndare förordnades samma dag Paulus Marcii Bohm, konrektor blef hr Nikolaus Ringius och kolleger hrr Johannes Essevins och Petrus Erici.

Drottning Kristina anslog till skolans underhåll 278 1) daler, men för öfrigt tillades skolan understöd från ett antal socknar i landsdelen. Vörå skulle bidraga till rektors aflöning med 80 à 90 penningar 2) och Ilmola med 20 penningar. Malaks skulle åt konrektor erlägga 20 daler 4 penningar. Då Nykarleby längre fram kom under Klas Totts grefskap, förordnade denne herre istället för penningar 59 tunnor spannmål till lärarnas aflöning. Rektorn tillkom 40 tunnor, första kollegan 11 och andra kollegan 8 tunnor. Konrektors- och den ena kollegatjänsten indrogos redan 1657, »emedan magister Lars Kempe blef grefven oveterligen insatt och befanns vara oskicklig till ämbetet, ty togs hela underhållet bort» — detta i sin mån ett bevis öfver grefvarnas vidsträkta rättigheter inom förläningarna.

1) daler silfvermynt var vid denna tid omkr. 3 mk 60 p. i vårt mynt, men myntvärdet var naturligtvis ett annat än i våra dagar.
2) Värdet af 1 penning kunna vi dess värre icke angifva.

År 1660 hade Nykarleby trivialskola 68 elever, fördelade sålunda, att i rektorsklassen funnos 24, i första kollegans klass lika många och i andra kollegans klass 20. Äfven till »den fattiga skolungdomens uppehåll» utanordnades regelbundet understöd, de s.k. djäknepenningarna, från kringliggande socknar.

Orsaken till trivialskolans förläggande till Nykarleby var sannolikt ortens centrala läge, och jämväl nämndes den omständigheten att båda språken talades i omgifningen. Kyrkoherden Jakob Carlman hade varit så verksam för skolans placering i Nykarleby, att staden skänkte honom som belöning jordskatten från Forsbacka hemman, hvilken på den tiden tillkom staden. Stadens borgmästare Josef Jakobsson omnämnes också med beröm i detta sammanhang.

Trivialskolan var ett skötebarn, som staden på allt sätt omhuldade. I sina skrifvelser till regeringen liksom vid riksdagarna bönföll staden oaflåtligt om förmåner för skolan, men med ringa framgång. År 1647 svarar drottning Kristina på en inlaga, framförd genom stadens »utskickade», att hon vore »öfverhopad af andra riksens högst angelägna värf, så att hon ej hinner befatta sig med staden och dess önskningar med afseende å skolan. Men de socknar, som hittills lydt under skolan, må dock fortfarande göra det.» År 1660 lofvar Karl XI:s förmyndarstyrelse att vid uppgörandet af staten för skolverket ihågkomma skolan, den enda i landskapet, men det är icke känt, om löftet infriats.

Vid 1680 års riksdag framför stadens riksdagsman J. Bockmöller en anhållan af en egendomlig art, nämligen att om någon af de öfriga österbottniska städernas representanter skulle till äfventyrs »praktisera» för trivialskolans flyttning från Nykarleby, så må man ej lyssna till ett slikt förslag. Den 11 nov. samma år erhåller staden en ny försäkran om skolans bibehållande i Nykarleby. Men fyra år därefter, nämligen 1684, drabbas staden af det slag, som man synes ha fruktat: trivialskolan flyttas till Vasa.

Fåfängt sökte Nykarleby försvara sin skola: den befann sig alldeles midtemellan Björneborg och Uleåborg, den var i godt skick, dess lärare hade gårdar och beneficier i staden, med hela landets bifall hade Nykarleby fått skolan, och till hela landets nytta hade skolan blifvit använd, hvarföre det vore orätt att skolan utan skäl abalienades [togs ifrån]. Ännu två år efter skolans flyttning föreslogo några österbottniska städer vid riksdagen, att Nykarleby skulle återfå sin trivialskola. Men propositionen blef utan resultat.

Såsom en ringa ersättning för sin förlust erhöll Nykarleby 1684 en »pädagogie» med en lärare.

Rektorer vid Nykarleby trivialskola efter Bohm, som tog afsked 1649, voro följande: Simon Anglenius blef rektor 1649, Nicolaus Ringius 1653, mag. Jacob Lythräus 1655, mag. Laurentius Kempe 1656, mag. Ericus Lucander 1657, mag. Marcus Zadlerus 1659, mag. Johannes Carlander 1660, Johannes Grandelius 1667, Carolus Ringius 1681.

[Staden kämpar för sina handelsrättigheter och andra ekonomiska intressen.]

Under den tid, som närmast är i fråga (decennierna 1640—1690), har staden att föra en oaflåtlig kamp för sin svaga ekonomi öfver hufvud och för livsvillkoret, handeln i synnerhet. Den tvistar med Vasa om marknaderna i Vörå. Fiendskapen går så långt, att Vasa stads representant vid riksdagen 1647 petitionerar om att Nykarleby måtte förstöras och att dess invånare åläggas att flytta till Vasa. Mot detta förslag inlägger representanten för Nykarleby en ljungande protest, som icke blef utan verkan, ty regeringen beslöt att Nykarleby skulle få bibehålla sina rättigheter.

Med Vexala och Soklot byamän pågår tvisten om Torsön och Frösön till 1650, då regeringen afslår stadens begäran om att komma i besittning af dessa öar, ehuru de vid stadens grundläggning blifvit lagda under staden. Samtidigt nedsättes dock afgiften för stadens jord 147 riksdaler med 100 riksdaler. Då regeringen tar parti för bönderna, yttrar den i sin resolution, att staden har tillräckligt utrymme och muhlbete [kreatursbete] holmarna Frösö och Torsö förutan.

År 1648 grundlägges i rikets hufvudstad det s. k. tjärukompaniet, som fick monopol eller rättighet att ensam handla med stadens viktigaste utförsvara, tjäran. Kompaniet, som för öfrigt behärskar Österbottens hela tjärhandel, bestämde t. o. m., huru mycket tjära hvarje stad fick leverera och det tillät sig själft mångahanda friheter. Kompaniets affärsverksamhet blef synnerligen skadlig för Nykarleby, som också ständigt klagar däröfver hos vederbörande men länge utan framgång. Först 1682 upphäfdes kompaniets företrädesrättigheter, men till en början var också den fria konkurrensen med det samma svår, ty dess förbindelser inom affärsvärlden voro gamla och vidsträckta.

På 1640-talet synes den handel, som fogdarna på de till rikets höga herrar förlänade socknarna bedrefvo, hafva nått sin höjd. Fogdarna uppburo nämligen skatterna in natura och drefvo affärer med de i skatt uppburna landtmannaprodukterna. Vid denna tid begynte de samla varorna i olagliga hamnar under vintrarna för att vid öppet vatten utskeppa dem. Nykarleby stad synes ha haft stor skada af denna handel, och staden vände sig med sin klagan till Per Brahe, som då var landets generalguvernör. Denne utfärdade år 1650 en sträng befallning till fogdarna att låta föra varorna till närmaste stad och till lagliga hamnar, där varorna borde förtullas.

År 1653 blef ett ödesdigert år för Nykarleby. Då anlades nämligen midt i stadens bästa handelsområde, Pedersöre, en ny stad, Jakobstad, som fick namn efter den nyss aflidna ryktbara fältherren Jakob de la Gardie, till hvars grefskap Pedersöre hörde. Nykarlebyborna uppbjödo alla sina krafter för att få den nya anläggningen förstörd. De fingo understöd af Gamlakarlebyborna och Uleåborgarna, och stadens riksdagsman borgmästaren Cordt Bockmöller anhåller vid riksdagen 1660 att Jakobstad måtte »ruineras», då den förtager Nykarleby all näring och helt afstänger Nykarleby från Pedersöre. Förmyndarregeringen under Karl XI:s minderårighet svarar, att Jakobstad »troligen» ej utan anledning blifvit grundlagd, hvarför petitionen afböjes; men regeringen lofvar dock åt Nykarleby någon lindring i båtsmansunderhållet eller något annat slags »accomodering» för den skada den lidit genom Jakobsstads anläggning. (Forts.)