Nattlig sjöresa med „Laxö“ från Vexala till Jakobstad.

NÅGRA PERSONLIGT FATTADE GLIMTAR UR
ETT STYCKE ÖSTERBOTTNISK SKÄRGÅRD

av

Vilhelm Nyby

En julidag då solen gassar obarmhärtigt het och åskmolnen ruvar i öster tackar man med tillfredsställelse ja till en lusttur över salta böljor. Under en sådan svalkande resa kan man bli i tillfälle att få se en natur som ligger oss nära till, men som vi ändå i grund och botten stå främmande inför: hembygden och den omgivande bygdens skärgård och havet.

Motorskonaren »Laxö» av Munsala skulle på dagen den 5 juli avgå från sin ankarplats vid Gräsön i Vexalafjärden, men till följd av mindre reparationsarbeten, blev den startklar först vid 20-tiden. — Då ankarena lättades och den nära 80 hk starka dieselmotorn började spinna för halv låg ännu värmen kväljande över bygden, ehuru solen krupit nära över grantopparna i väster. — I sydost ruvade en åskbank, som mullrade dovt och gav ett halvt löfte om regn för den behövande en växtlighet. En sakta bris krusade vattnet och skänkte i någon mån svalka.

Kosan ställdes genom sunden mellan Vexala fastland och Sandön, där djupt vatten finns. På Sandöns sydskata kokade Kavanders kvällskaffe vid vattenbrynet. Röken lägrade sig som ett blått dis över gattet. Förgäves vinkade de efter oss med pannan. — Öster om Djupön började vi mera skymta havet. Grundön med sina fyra, femgårdars bosättning log sitt vänaste aftonleende och Segelsällskapet Ägirs egen idyll Loppan såg inbjudande ut som en rågad grönsaksbricka där den gonade sig i kvällen. Andra sjöns röda magasinsbyggnader lyste för en gångs skull glada, kanske till följd av den väldiga flottilj segel- och motorbåtar som låg på redden.

Vid höjden av de legendariska Brudholmarnas glada färgklickar slog vår maskinist full maskin och det blev liksom mera liv över bilden. Med många knops fart pressade »Laxö» undan vattenmassorna. Nyfikna motorbåtar försökte forcera oss, men de lyckades inte. Skepparen Herman Backa, en väderbiten sjöman, som seglat sedan 1909, därav åtskilliga av senare år som skeppare, stod själv till rors. Han kände farvattnen som en annan känner sitt tvättfat. Här pekade han ut för mig var gränsen går mellan Vexala och Nykarleby delvis ihopflutna skärgårdar. Ett jättebarrträd som reste sig högre än omgivningen på Brudholmarna lär utgöra råmärke mellan de två socknars skärgård.

I väster låg Fröjsölandets barrskogsvidder mjukt fascinerade, i nordväst sträckte Torsön och Granskär ut sina hundratals tunnland skog och helt nära inpå oss flöt de pittoreska holmarna Limpon och Kakon. Ned mot Fläsknabban på Fröjsön skymtade vi »en röd liten stuga» tillhörig familjen Blomqvist på Krankborg. Detta är Vexala bys nordligaste bebyggelse, som ligger många, många kilometer ifrån skola och butik och platser där riksvägar hämtar bussar till bygden.

Föröver stack Hällgrunds båk allt högre sitt torn över vidden av vatten. I öster låg fastlandet tungt och massiv: — endast avbrutet av Grisselöns ljusa stuguklunga på en höjd. Längre norrut skymtade vi i fjärran Fäboda.

Klockan 21.30 passerade vi ganska nära Hällgrund. Den sjunkande solen belyste skärgårdens »blindbock», båken, den relativt nybyggda Agafyrens stålstativ och det knappa tiotalet stugor och bodar vid stranden. Stenkumlen ruvade hemlighetsfulla och hotande längs stranden. Enligt utsago lär man ha dragit in lotsstationen på Hällgrund [1946], vadan endast några fiskare numera har sin sommarvistelse förlagd på den storslagna platsen.

Här ute började ett sällsamt ståtligt skådespel: solnedgången i havet. Vexala sjönk dimblått i söder, Stubbens lotsplats i sydväst snuddade aningsfull på näthinnorna. Endast havet och solen förmådde denna hölje som av siden [?]. Skådespelet företedde en ny skiftande färgnyansering från dimblått till violett och rosa. Några fantastiska molnformationer kunde fånga vårt intresse. Hav och himmel smälte ihop till en diffust […] över guldfläcken i väst hotade för en stund att förta nöjet för oss att beundra ett naturdrama, men hon, den väna sommardrottningen, trängde sina strålar igenom och åstadkom därvid ett grannare färgspel. Molnen varsilverkantade och himmelsfliken mellan dem dagsklar azur. Havet låg som ett jättegolv av sakta brinnande olja. Men troget följde oss solens guldbrygga över vattnet.

Framför oss låg åter ett brett bälte land, som jag trodde fastland. Skepparen pekade ut längst i väster Öuran, så Hälsingön och Mässkär. I kabyssen drack vi te och pratade om valutadevalveringens inverkan på seglationen, men utkomna på däck förföll sådana prosaiska meditationer. Den nära 30 m långa och c:a 8 m breda skonaren gick sin bestämda väg genom natten. Cellulosakoncernen hade en god stund synts över landet, ett par kraftiga rökar varslade var tobaksmetropolen dolde sig bakom skogarna. Ett fönster på stadens vattentorn reflekterade den sjunkande solens guldglans. Läckert som vanligt steg Fäboda tydligt för blickarna.

Då sjönk solen definitivt. Över västerhavet brann det efter henne. Högsommarnattens aningsfulla skymning lägrade sig som en försonande ande över en gassande soldag och vän afton. Måsarna kretsade på tunga vingpar runt fartyget, som för övrigt lämnade efter sig ett brett bälte av blått lugnvatten så långt ögat nådde. Svallvågorna förtonade utåt sidorna långt i fjärran. De rullade liksom förenande mellan land och land …

Här utbredde sig en delvis annan arkipelag än Vexala och Nykarleby dito. Medan de två sistnämnda skärgårdarna är idylliska med mjuka rundningar på holmarna, mångenstädes är terrängen rent av naturpark, och inbäddade i frodig grönska reste sig här på Öuran, Hälsingön, Mässkär o. a. holmar väldiga stenrummelplatser. Skären var kantade av bruna bräm av granit. Karg uthavsnatur med knotiga tallar och nödvuxna lövträd. En storslagen arkipelag, i sanning. Skärgården längre norröver — åt Larsmohållet — föreföll dock att vara sådär lummigt grön som jag är van vid.

Mässkär höjde sig mäktigt över vattnet. Här var stugorna inbäddade i grönska. Bevakningsbåtens silhuett tecknade sig tydligt mot natthimlen. Kvällssena fiskare sysslade med de oviga storryssjorna utanför Ådön, längs vilken strand skäristugorna låg plockade som pärlor i ett halsband. Det berättades mig att denna villabebyggelse tillkommit hastigt under senare år.

Sedan vi rundat Ådön hade vi Alholmen föröver. Bensincisternen vid Laukko bro blänkte i skymningen och ett par svarta lastångare sov vid kajen. Inloppet visade sig vara en ytterst smalt utprickad farled med djupt vatten i faret.

Trots den sena timmen — klockan var några minuter in på ett nytt dygn — sov inte alla. Motorbåtar puttrade över fjärden och aktersnurror malde envist spinnande kaffe. … Glada ungdomar vinkade oss välkomna till Gamla bron, där vi ett stycke från FÅA:s propra Pollux kastade förtöjningarna och inredde oss för natten.

Där jag ensam låg i akterhytt för öppen ventil somnade jag gott till ljudet av vågornas sakta kluckande mot skrovet, tärnornas läte och ungdomens sommarkutter på en bänk uppåt land.

”Ser skymten av farsan [Kurt Udd] längst till vänster på däck.” Förstoring.
Mona Udd tillhandahöll. Torde vara den omskrivna ventilen som syns till höger om LAXÖ.
(Inf. 2019-09-24.)

På natten drömde jag om en jättesol av guld och diamanter, som sjönk i något ofantligt stort, böljande och mjukt. Ändock var verkligheten vackrare än drömmens

BERT