Fattigåret 1867 dog folk med grästappar i mungipan vid vägkanterna i Markby

När Nykarleby stad brann ned tjugondagsnatten 1858 stod folket här i Markby och undrade vad det var som lyste på himlen. Till sist förstod man att elden var lös och så packades ränslarna med bröd och smör och männen gick till Nykarleby för att delta i släckningsarbetet. Det var lång väg genom skogar och över myrar — när markbyborna kom fram var redan Nykarleby stad nedbrunnen. Våra förfäder från Markby stannade dock där på brandvakt i flera dygn . . .


Det är 68-årige bonden Johannes Backlund i Markby, Nykarleby landskommun som berättar. Hans farfar och far står för alla uppgifter som Johannes noggrant har präntade i minnet. Han har också stundom hållit föredrag om sin hembys forntid. Det gjorde han nyligen med anledning av vägfrågans lösning i byn.

— Markby har varit fruktansvärt isolerat. Förr i världen hade man ingen väg över till Kovjoki. Vintertid kunde man köra, men på somrarna kunde man endast gå eller rida dit över. Om man skulle till Nykarleby, måste man göra en lång omväg genom Listisbacka, Dalas, Sorvist och ut till Forsby, samt därifrån in till staden.



Bonden Johannes Backlund [1896–1984]och hans hustru
Edit f. Knuts [1898–1982] i Karby, Pedersöre kommun.


Smör och hare

Markbybönderna måste avyttra sitt smör, som levererades i byttor av olika storlek. Harar, som fångats, ved, och dylikt såldes också.

— Under brännvinsbränningens tider avyttrades från vår by en ansenlig mängd flytande vara, berättar Backlund. Min farfar levde när brännvinsbränning var laglig hantering.

Varje gård fick koka ett visst kvantum beroende av hemmanets storlek. Det var mantalet som avgjorde. Länsmannen kom på besök, låste brännvinspannan och slog sigill på. Då var det färdigt för det året.

— Dock smugglades det mycket den tiden. Brännvinskaggarna gömdes inuti vedlassen. Vedträna kapades till lagom längder mitt i lassen och där gömdes kaggarna.

— Det lagliga brännvinet, liksom veden skulle förtullas vid stadstullarna. Bommen låg över vägen tills tullavgiften var erlagd. Två markby-bönder som fastnat i ”fiskalens” garn med sin brännvinssmuggling hittade en gång i Nykarleby på att dra en kälke med en brännvinskagge fylld med rent källvatten. De drog kälken genom staden en kväll då borgmästaren och fiskalen promenerade. Liksom av en händelse lämnade de kälken snett framför de två herrarna och låtsades hastigt smyga in på en gård. Bakom ett högt plank kunde de avlyssna fiskalens och borgmästarens samtal om kapet.

— Det blir julbrännvin, bror sade den ena.

— Det blir pengar också, tillfogade den andra.


Tjuvskytt bjöd länsmannen på älgkött

— En gång då pedersörelänsmannen var på razzia efter älgjägare i Markby, bjöds han på älgstek utan att veta om vad han åt. Han fick klart besked i alla gårdar i byn, att där fanns ingen tjuvskytt.

— Vår by liksom bygderna uppåt Purmo har förr i världen varit riktiga ödemarksbygder. Från Nåpi, Skutus, mot Purmo hade man inga vägar. Man var tvungen att bära de avlidna 9—10 kilometer till Purmo. Det var mycket folk med i liktågen och männen turade om med kistan.

— Det berättades också att munsalaborna gick till Purmo kyrka. Långa rader med pietister från Munsala gick sommartid med skorna i händerna. De övernattade i Kovjoki och gick vidare fram till Purmo på söndagsmorgonen. På måndagen var de hemma igen. Det var kyrkgång det, ty vägen tur och retur blev över 100 km.


Fattigåret 1867

År 1867 flyttade farfar hit. Det var det stora fattigåret, då människor långväga ifrån kom vandrande även igenom vår avsides by. Det var många som dog på vägkanten med en grästapp i munnen.

I Pedersöre fanns ett utspisningsställe. Men maten där var så usel att en bekant till min farmor sade — då hon kom dit med sina tre barn — att om hon har barnen kär skall hon återvända till Markby. Farmor gjorde så. Och farfar lyckades hålla sin familj vid liv med islandsmossa som kokades till välling, samt harar och fåglar som han snarade eller fångade i fällor. Han fiskade också i de fiskrika träsken här omkring.


Mor med tio barn ville ha
fosterbarn!
— Min far Alexander var född 1864, alltså för etthundra år sedan, och tre år före det stora fattigåret. Vi blev tio syskon i familjen, men mor var inte nöjd ens med det. Utan tog en fosterdotter till familjen. Fem av de egna barnen dog.

— Vargen var tämligen vanlig i obygderna. När min far låg i vaggan invid fönstret, ylade vargen sent en afton strax utanför fönstret. Farfar viskade till farmor att hon skulle dra undan vaggan, så skulle han skjuta vargen direkt genom fönstret. Vargen hörde ljudet och försvann. En annan gång fick han en varg i sax i lövladan bakom ladugården.

— Tre väderkvarnar fanns i byn ännu då jag var ung, säger Backlund. Handdragna kvarnar fanns på alla smärre gårdar. Och det fanns också många vattenkvarnar vid de små forsarna. Till julen eller något kalas beredde man på gårdarna korngryn i en urgröpad stock i vilken en ”tyril” gick upp och ned och nötte grynen.

Johannes Backlund är som en levande historiebok, fylld av uppgifter.



Bert, Vilhelm Nyby i Hufvudstadsbladet 1964.
Jenny Tallgren tillhandahöl med kommentaren:

Här bifogar jag ett tidningsurklipp om Markby. Johannes och Edit Backlund är min mormors föräldrar.

Läs mer:
Innehållsförteckning Nykarleby landskommun.
Fler artiklar och notiser ur Hufvudstadsbladet.
(Inf. 2021-08-22, rev. 2021-08-22.)