Djupsten och Leppogubben
i forna tider

Av LARS SCHALIN

Den glesa lövskogen för 50 år sedan var parkartad och gjorde ett ljust och glatt intryck, när man vandrade på den gräsbevuxna marken mellan alar, björkar, rönnar och häggar. Barnen kunde obehindrat springa barfota. Endast hallonsnåren var det bäst att undvika, men då bären mognade trängde man in i dem också. Örtvegetationen var frodig, särskilt vid stränderna, där under högsommaren lysing (Lysimachia), älggräs eller Johannisört (Filipendula) samt fackelblomster, (Lythrum) prunkade.

Djurvärlden var ganska fattig på arter. En hare kunde man se någongång, sorkar fanns det mycket — alldeles för mycket sade husmödrarna —. Fladdermössen visade sig ofta i skymningen, men mest fäste man sig vid fåglarna. Sångfåglarna, var ej så talrika, men måsarna och tärnorna desto flera, även vadare såg man ofta. På höstsidan tycktes omnejdens kråkor ha valt Djupsten till samlingsplats före höstflyttningen söderut.

Vilken var Djupstens melodi för ett halvsekel sedan? Vilka „hörselminnen” dyka upp då man tänker på sin barndoms somrar där? Ja, den melodin är ej lätt att beskriva. Till den hörde väl det starka bruset i alarnas kronor, när stor-nordan på försommaren i dagatal blåste sin kyla från havet in över kusten. Dock var det skönt med en kvällsbrasa i den öppna spisen i stugan. Till Djupstens melodi hörde även fågelsång, björktrastskvatter och tärnskri under vackra sommardagar och under lugna kvällar — förutom myggsången — det rytmiska dunket av bogserbåten Haralds maskin, när den som man tyckte oändligt långsamt släpade sina stockflottar från Åminne ut till väntande stora ångare på Torsöfjärden. Till melodin hörde vidare fönsterluckornas gnissel och regnets trummande på taket, när den starka sunnan eller sydvästen drev regnbyar över skärgården och man låg i vindskammarens väggfasta säng och lyssnade samt undrade om man borde stiga upp för att gå och se till att båtarna ej skavade eller rymde, då vattnet steg i stormen. — Slutligen som en trist avskedsmusik kråkflockarnas skrän i slutet av augusti, då de samlades till sin Djupstenskonferens.

[Lars Huldén har skrivit en text på samma tema; Bidrag till nykarlebyområdets ljudhistoria.]

II

Leppogubben eller Leppon har ej så många minnen att förtälja, som Djupsten men är trots det värd att ihågkommas. Den har så sent stigit upp ur havets famn att ett kartverk över Finland tryckt efter 1943 — märk väl icke 1843 — den plats där holmen borde finnas, felaktigt är utmärkt med havets blåa färg. Och dock uppfördes redan 1855 under Orientaliska kriget en skans på holmen.

Leppogubbens namn är enligt W. K. E. Wichmann en förvrängning av Leppokobben. Leppo var namnet på den by på vars mark Nykarleby stad grundades. Leppogubben är — kunde man säga — en produkt av delta-bildning och landhöjning. Lappo älvs mynningsarm söderom holmen, Lillodjupet, är nu nästan helt uttorkad, men ännu för 60 år sedan torde en del av älvens vatten vid vårflödena ha runnit denna väg till Bådaviken, och under somrarna skildes Leppon från fastlandet genom en rad stora gölar med stillastående vatten fyllda av vattenväxter, såsom säv, näckrosor och pilört (Sagittaria). Leppogubben har formen av en stympad kon med den breda basen söder mot Lillodjupet och spetsen mot Djupsten i norr. Avståndet mellan dessa båda är omkring 1 och halv kilometer, varför Leppogubben är större än Djupsten. Vid 1900-talets början var den södra och torrare delen av Leppogubben närmast en löväng av österbottnisk typ. Man talar bland naturvänner ofta om de vackra åländska lövängarna med deras ädla lövträd och rika örtvegetation, men glömmer att vi i Österbotten även har lövängar visserligen med anspråkslösare och härdigare lövträd och en fattigare markflora. Professor Smeds skriver år 1942 om de österbottniska lövängarna bl. a. följande: „Skärängen företer ett synnerligen växlande utseende. I regel är den skärgårdens vackraste, mest leende landskap, den terräng där idyllen är allmännast. Vackrast är lövängen försommartid. Då blommar hägg och rönn, då doftar marken av spirea och konvalj — — I dag är lövängen på retur överallt i den österbottniska skärgården. Höbärgningen måste på den förrättas med lie och handräfsa och blir därför tidsödande”. På Leppon växte förutom alar även flere videarter samt det aromatiska porsriset. I det frodiga gräset där vårbrodden doftade bland tuvtåtel, brunsved och andra gräsarter, kunde man plocka de saftigaste åkerbären. Där kunde man även finna många ovanliga växter t. o. m. orkidéer såsom den intressanta korallroten (Corallorhiza) samt den sällsynta starrarten Carex maritima.

På Leppogubbens östra strand inbäddad i alarnas grönska finns ett historiskt minnesmärke, den redan nämnda skansen från år 1855. Den var avsedd att skydda de kanoner, som med sin eld skulle hindra engelsmännen att intränga i älven. En liknande skans uppfördes samtidigt på motsatta sidan av älven. Skansarna bestyckades dock aldrig o. kanonerna hade fått tiga, ty engelsmännen försökte ej intränga i älven. De höga gräsbevuxna vallarna vittna om, att österbottningarna var beredda att försvara sig mot den plundrande och brännande fienden.

Utmed Leppogubbens strand vid älven finns i seklets början en vacker och skyddad vattenväg för roddbåtar innanför de sandbankar som kallades Mellansand. Den användes vanligen då man hade motvind ute på den breda älvmynningen. På Mellansand växte albuskar och frodig säv o. i det mörka vattnet innanför simmade gula och vita näckrosor. Färden här på det lugna vattnet mellan sävens mörkgröna väggar hade något trolskt över sig, som eggade barnafantasin. Man tyckte sig ro längs sagornas hemlighetsfulla å. [En liknande färd kan man i dag göra i sävruggarna vid älvmynningen. Att en dallrande het solig sommardag glida fram i kanot och se trollsländorna och höra fiskar hoppa ger minnen som räcker för en hel vinter.]

På den norra delen av Leppogubben, där marken senast höjde sig ur vattnet, växte för 50 år sedan enstaka alar på den vidsträckta öppna löten. Marken var vid högvatten delvis översvämmad och i några gölar växte vass. Örtvegetationen bestod av strandväxter såsom kärrstav (Pedicularis), slåtterblomma (Parnassia) o. strandling (Glaux).

På den smalaste och lägsta delen av Leppon nära Djupsten fanns i början av 1900-talet ett grunt dike, återstoden av den s. k. Leppogubbskanalen, som grävdes under något av åren 1850—1855 för att förkorta vägen till Alörn för roddbåtar. Alörn som hade ett skeppsvarv, var Nykarlebys hamnplats, ehuru den ligger en mil från staden. När därtill många stadsbor byggt sig sommarstugor därute, var det ganska naturligt att man ville förkorta vägen dit. Den del av Leppon där grävningsarbetet utfördes låg då under vatten, men vattnet var så grunt att ej ens roddbåtar, i synnerhet om de voro lastade, kunde ta sig över till Bådaviken. Kanalen hade säkert varit besvärlig att gräva och underhålla, då marken består av jäslera. Den torde ha grävts på stadens bekostnad.

Kanalen var i bruk närmare 20 år och kunde befaras ännu år 1874. Topelius använde den under många somrar, då han med sin familj bodde ute på Majniemi. Det berättas att han engång då familjen var på väg ut till villan roade sig med att hänga klasar av krukrussin på några utskjutande grenar av de albuskar som växte vid kanalen, så att barnen, som kom i en efterföljande båt, kunde plocka „druvor” i förbifarten.

Vid sekelskiftet var kanalen som nämnt ett grunt dike, där man endast vid högvatten kunde väta fötterna. Som ett kuriosum kan nämnas att de albuskar, som i tiden växte vid dess kanter år 1952 vuxit till höga träd, vilkas kronor bildade ett valv över den forna kanalen. Då man vandrade längs bottnen en solig sommardag, gick man som i en tunnel med ovanligt grönt ljus.

Dessa anspråkslösa anteckningar och hågkomster har väl ej mycket nytt att förtälja för tidningens äldre läsare, men kunna kanske återkalla i minnet soliga sommardagar i vår vackra skärgård. För de yngre har de kanske något att berätta om hemortens betydelse som sjöfartsstad och Djupstens roll i samband därmed.