Bland läsarna har man vanligen en oriktig uppfattning om redigeringen av en så pass liten tidning som denna. Mången tror, att redaktörens arbete med vart nummer inskränker sig till någon timme. Dat är ju bara att klippa från andra tidningar, menar man. Misstag! Jag har redan redigerat denna tidning sammanlagt över två år, och ännu har jag icke klarat av ett enda nr under 30 arbetstimmar. Högst en fjärdedel av materialet är klippt eller har s. g. s. färdigt ställts till förfogande. Resten skall skrivas ned. Och det saxade materialet förorsakar oftast redaktören det mesta arbetet. En del av detta material är så illa hopkommet, att det måste totalt omarbetas. Ofta vimlar det så av språk- och ortografiska fel, att långa meningar och vartannat ord måste rättas. Mången gång låter man dessa fel stå för författarens räkning, men i regel ger man sig tid att avliva grodorna.

I en tidning med handsättning som denna kommer materialet att granskas och rättas tre gånger. Innan en artikel har gått till sättaren, granskas den omsorgsfullt. I korrektur granskas biten för andra gången. En tränad sättare levererar vanligen ett så gott som felfritt arbete, men en ovan och slarvig sättares korrektur är rena småskolkrian. Innan tryckningen på allvar får börja, skall spalt för spalt granskas och korrigeras. Är det brådska, får tryckningen börja, och korrigeringen kommer senare. Då visar det sig nästan alltid, att dessa icke slutkorrigerade nr hamnar hos någon kritisk läsare, och då är det kokta fläsket stekt. Fullständigt felfri kan ingen tidning bli, men vanligen är det fråga om fel, som var och en läsare genast fattar som rena tryckfel. Har ett fel en gång undgått ögat, så får det ofta passera alla granskningar utan att observeras, ögat reagerar genast eller också inte alls.

Icke sällan inträffar det, att en läsare i sten påstår, att ett ord eller ett uttryck är oriktigt. Han litar blint på det vanliga språkbruket eller på örat. Detta är icke alltid tillförlitligt. En allmänt använd form kan vara oriktig. Det heter ett råd, men ändock ställer språkmannen uttrycket »Ingen annan råd« framom »Intet annat råd,« ehuru också det sistnämnda går an. En mindre beläst person godkänner ingen annan form än »mitt varmaste tack,« och dock är det lika rätt att säga »min varmaste tack«. Intet öra är så säkert, att man inte rätt ofta får lov att vända sig till den pålitliga rådgivaren Svenska Akademiens Ordlista.

Regal där olika stilar för handsättning förvarades. Fler interiörbilder från tryckeriet av Holger Haglund.

Genom radion vänjer man sig mer och mer vid det rikssvenska uttalet och tonfallet. För var och en, som vill förkovra sig i modersmålet, är det en god skola att lyssna till utsändningarna från Sverige. Man behöver visst inte anamma allt, som säges med rikssvensk tunga, men alltid lär man sig något nytt i fråga om ordval och uttal. Uppträder en finländare i den svenska radion, så märker man genast på tonfallet, att det inte är en rikssvensk talare. Men det har också hänt, att man tagit en rikssvensk talare för en finländare. På en kort tid har det nu inträffat flera gånger, att jag varit bergsäker på att en österbottning eller en östnylänning stått framför mikrofonen. Då jag icke själv skruvat på radion, har jag utan vidare antagit, att det varit en finländsk station. Själva ämnet eller något enskilt ord har dock förr eller senare verkat ovanligt, varför jag gått till apparaten för att kontrollera stationen. Den har varit rikssvensk. Jag har då först tagit för givet, ett någon österbottning råkat gästspela vid den svenska mikrofonen. Först av anmälarens avslutande ord har det framgått, att talaren varit en rikssvensk. Jag vet, att skillnaden mellan norrländskt och österbottniskt uttal ibland kan vara liten. Nu vet jag, att en gotlännings uttal i högsta grad påminner om österbottningens, ja, kanske i ännu högre grad än vad norrlänningens uttal gör det. Utveckling och påverkan har icke försiggått lika snabbt som på andra platser på det isolerade Gotland. Men antagandet att vissa orter i sv. Österbotten allra först befolkats av utvandrade gotlänningar behöver icke vara så värst obefogat. I ett österbottniskt öra verkar gotländskan i varje fall på något sätt särskilt intressant och bekant.