[Inf. 2023-12-03.]

Min barndoms kyrka.

Forsens brus, tornklockans klang och tornsvalornas skri äro för mig hemlandstoner, som i sin säregna symfoni efter årtionden, varhelst jag hört något liknande, lett tankarna tillbaka till min barndoms Nykarleby och dess ålderdomliga kyrka »Sancta Birgitta» på den höga älvbranten invid forsen. Starkast upplevde jag detta nere i Wien en gång, där världsstadens buller ersatte forsen, en lämplig tornklocka barndomens dito och tornsvalorna måhända, så ville jag tänka det, voro äkta nykarlebytippor.

Kyrkforsen med sin hemgjorda juldekoration, de frusna, runda skumkakorna, som dansade runt i strömmens bruna virvlar, har i senare tid uppslukats av ett nedanför liggande kraftverk. Vattennivån har höjts och strömmen utjämnats. Ja, den nya tiden, som vill utjämna allt! Men kyrkan står kvar. Tuppen, vaksamhetens symbol högt på dess spira, svänger som förr i alla väder spejande ut över världen. Den svänger. Men kyrkan svänger ej. Gud vare lov, att den ej behöver svänga! Och församlingen skall ej heller svänga för tidens vindkast, om den en gång byggt på den eviga grunden, som är klippan Kristus.

Naturens krafter bäva. Människoverk förgå. Men Guds kärlek sviktar ej.

Mitt första minne från Nykarleby kyrka och från de första barndomsåren är minnet av ett tänt ljus, ett enda strålande ljus, som brann över det vitmålade orgelskåpet. Orgeln var nämligen kringbyggd med en särskild inhägnad, orgelskåpet, som sänkte sig nedåt mot läktarbarriären. Över denna inhägnad såg jag ljuset. Hela mitt intryck av gudstjänsten samlades i den ena flammande lågan i julkyrkan. Och jag ville säga: Ett enda sådant ljus, som strålat för barnaögat, kan vara nog att ännu i sena år vägleda en vilsen själ hem till de eviga livsvärdena.

[Kyrkan i vinterskrud. Notera lyktan till vänster och att det finns en likadan vid andra änden av bron! Fotograferat mellan 1899 när kyrkan försågs med kaminer (skorstenar syns på taket) och 1901 när ”staketet” av stenplintar och kättingar tillkom.
Leif Sjöholm tillhandahöll.]


Senare öppnade kyrkan för mig sina underbara rikedomar, antingen jag satt med far och syskonen i det intimt avskilda, högt intressanta orgelskåpet med kantorn och orgelnisten, eller vi satt nere i kyrkan i familjebänken. Kantorn var en imponerande sångargestalt. Och organisten, en spröd gubbe med vitt hår, han var något för sig. Jag ser ännu för mig de halvbevantade gamla händerna, som vördsamt och värdigt sträckte sig efter de långt utdragbara registerstängerna. Jag har för mig det lugna gammalmansansiktet och den böjda gestalten, allt detta likasom omflutet av högtidsljusens strålglans och dimma.

Och vilka syner öppnade sig ej för barnaögat där nere i kyrkan! Framför vår bänk hade vi hela rader av ärevördiga, kära landsgubbar med slätkammat, halvlångt hår och glasögonskalmarna vanligen fastbundna över nacken. Det var en uppmärksam menighet. Och det bör ej ha fallit sig svårt för prästerna att göra sin sak med både värdighet och värme, vilket de ock gjorde.

Det underbaraste av allt var dock helgedomens rika utrustning med mäktiga kandelabrar och lampetter i driven mässing, tunga kronor i barockens gedigna brons och hela taket fyllt av en himmelsk härskara, som stigit ned i den mörknande skyn för att förkunna Babels fall, ett domens och nådens budskap över Österbottens kvinnor och män. Det var apokalypsens basunblåsande änglar i tung, realistisk framställning, med den Heliga Treenighet mitt i valvkorset, som här talade till en andäktig menighet.

Min barndoms björkomsusade helgedom, hav tack för dina klockors manande klang, dina heligas röst, dina flammande ljus och den enrisdoftande gången fram till Herrens bekransade bord! Kärlek har du rikligen gett. Så må ock kärlek komma dig till del.

I dig vittna släkten som gått för släkten som komma, att Herren är helig och god.