Midsommarfagert Nykarleby sett

från vacker kyrkas tornspira

Nykarleby 1700-tals träkyrka står öppen varje dag under sommaren och en strålande junidag har ÖP:s medarbetare gjort ett besök i den vackra kyrkan, som har många sevärdheter.


Redan i en av kyrkans förstugor möter man sevärdheter: några gravstenar från 1600-talet. Stenarna är försedda med bastanta järnringar i hörnen, ty de har använts som lock över gravarna. Det var roligt att studera inskriptionerna.
     Inne i kyrkan grips man genast av skönhet, stillhet, ro.
     Den är så vacker invändigt denna kyrka. Målningarna, icke bara Lennart Segerstråles, utan också många andra äldres konstverk på duk, på trä … Konstnärernas namn är för mig obekanta.
     De många bibelorden, anvisningarna med tänkespråken möter blickarna överallt i kyrkan. De gamla språkvändningarnas sirlighet och stilens svårtydda tecken gör att man läser gärna och mera. Ovanför en av dörrarna står t.ex. ”Bewara thin foot, när tu går in i Herrens hus” .
     Här skall jag icke beskriva sakkunnigt någonting, det duger jag icke till. Jag vill bara rycka loss några stämningsmoment ur en helhet …

     Då man kommer ifrån en solljus jäktig dag och möter stillhetens halvskugga här, vill man bara ett: slå sig ner, meditera, eller bara sitta … Och få detta till andakt.

     I kyrkan finns sju ljuskronor. Den största i mitten bär följande nog så tidstypiska inskription:

”Gudi Till ähra och NyCarleby Kÿrckia
Till prÿdnad Hafwer Handells Man Ehreborne
Grellson Ryss Med dhes
K Maaka Ehreborne och dÿgdsamae Hustru
Margreetha Petersdotter Ray Förährat
Denna Crona Anno 1705 ”.

 

Inskriptionen på ljuskronan.
[Inskriptionen på ljuskronan. R i Ray ser mer ut som B. Foto: F.L: juli 2004, montage. Förstoring.]


     Bilder avlärjungarna är målade på läktarskranket. En av verserna lyder:

”Tåligt lida,
hoppas bida.
Tro förwist
På Jesum Christ.
Lagen skatta,
Kärt omfatta.
Bed Andächtigt
Lef Försichtigt.”

     Kyrkan är som sagt öppen hela somrarna så att vem som helst skall få vallfärda dit, men inte var det någon trängsel. Jo, se nu kommer en — — — kanske är det en av männen som gör de nya gångarna i skick utanför. Nej det är en främling. Även han stryker mössan under armen, men han vandrar beslutsamt i riktning mot läktaren. Snart har han en overall på sig. Han är en orgelbyggare, åtminstone en orgelreparatör. Jag vet inte varifrån det kom, men med ens erinrade jag mig några vackra avsnitt ur Jan Fridegårds Sommarorgel, där den gamle orgelbyggaren byggde ett instrument i solig sommartid …
     Nåja, mannen gicktill sitt arbete, vi samtalade skraltigt på finska. Jag fortsatte uppåt längs stegar och trappor. Det blev mörkare. Men så med ens mötte mig tända ellampor. Jag fortsatte uppåt och snart stod jag vid tornurets bastanta urverk, som är inrymt i en liten hytt. De väldiga klockloden hängde i bastanta manillarep, nära tums tjocka! En väldig slant höll takten och farten.
     Tick — tack, tick — tack ett tjugotal meter ovan staden. En åldrig men sinnrik mekanism, det är säkert.
     Här väntade jag tills tornklockan harklade sig och slog …
     Nyfikenheten kunde ju naturligtvis inte hålla en tidningsmurvel i schack. Jag lurade i de små fyrkantfönstergluggarna på urtavlan och snart hade jag tagit undan ett avfönstren och vinkade åt några småpojkar på storbron. Kameran fick därefter göra sitt …


Inskriptionen på ljuskronan.
[Utsikt från en nivå nedanför tornuret.
Foto: F.L. juli 2007.]


     Alla som tycker att Nykarleby är en obetydlig stad borde kliva hit upp i kyrktornet och se den från ovan. Högsommargrönskan dominerar — och älven. Stadsgårdarnas olika färger gör att bilden får ett vackert utseende, som sagt detta sett ovanifrån. Hur Nykarleby ser ut i plan vet vi alla.
     Naturligtvis har deflesta stadsbor som varit skriftskolpojkar varit uppe i kyrktornet. Här är namn i massor inristade, här har man instuckit konfirmationskort i väggspringorna och nåt.
     Gör ett besök i Nykarleby ”Kyrckia”, det lönar sig säkert oberoende om man vill se utsikten eller uppleva tempelstillheten i ljuv sommartid. Då man står uppe i tornet och ser älven flyta mörk nedanför och ser det stilla stadslivet erinrar man sig den gamla Grundtvig-psalmen:  Gammal är kyrkan …

 

Österbottniska Posten nr 25/1958.


Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll med kommenaren:

Kyrkomålarna som illuminerade kyrkan, åren 1749–1758,  var Daniel Hjulström  och Johan Alm. Den förre lämnade sitt arbete 1752, medan Johan Alm fortsatte och slutförde arbetet med kyrkmålningarna åren 1754–1758. Altarbyggnaden och predikstolen gjordes av Abraham Eliason under samma tidsperiod.


Läs mer:
Kyrkan i kapitlet Fakta.
Innnehållsförteckning till kapitlet Från ovan.
Fler artiklar och notiser ur ÖP.
(Inf. 2006-06-19, rev. 2018-03-27 .)