Minnen.

Något om Sandnäs glasbruk och en resa.


     Från äldre tider ha vi benämningen Monäs sund för det vatten, numera vik, som mellan Vexala och Monäs sträcker sig från Munsala åminne till nordpricken norrom den s. k. Römson, en sträckas om c:a 12 km. På en liten holme i inre delen av viken hade kapten J. Kerrman i tiden sitt sommarnöje; han kallade stället Sanct Helena. Vid ungefär halva sundets längd ligger en sandudde, som kallas Sandnabban. Denna plats ansågs lämplig för ett glasbruk, och år 1845 inköpte tvenne personer, Grenman och Granberg, för detta ändamål ½ tolftedels mantal av Mariedahls hemmans marker.
     Då glasbruket blev uppfört, gav man platsen namnet Sandnäs. — Sandnäs glasbruk. Stranden där var så brant och djup, att inga bryggor behövdes, endast en planka från fartyget, från vilka man med skottkärror forslade ved upp till hyttan, som låg ungefär 100 famnar upp. Ved åtgick i stor myckenhet, och Grenman och Granberg läto bygga 6 större och mindre skutor för vedforsling. „Storörn“ lastade omkring 120 famnar ved. De övriga lastade mindre, de voro „Lillörn“, „Skynda hem“, „Svalan“, „Toivo“ och den minsta „Pilten“. Av dessa försåldes „Storörn“ sedermera till häradshövding Sterenius på Udden. Han begynte frakta hö med den till Sverige, varför den av ortsbefolkningen erhöll öknamnet „Höjvambin“. Alla dessa seglade från islossningen till isläggningen ved både från närmare skogsskiften och från Vörå skärgård, Öster- och Västerön och Mickelsörarna. Priset var 50 kopek eller ungefär 2 mk per famn eller 1 mk för lasset, som skulle innehålla ved om 1 alns höjd, 1 alns bredd och 18 kvarters längd. Veden användes såsom torkningsved och även för sträckugnen för att få valsarna utpressade till fönsterglas.
      Glasblåsare togos från Sverige, emedan sådana icke funnos att tillgå i eget land. Under Grenmans och Granbergs tid voro 8 glasblåsare anställda. På vardera sidan om ugnen arbetade fyra blåsare. Var och en hade sin uppassare, som skulle emottaga valsarna och sätta in dem på deras bestämda rum. Varje blåsare hade sin kittel. Då denna blev tom, blev det uppehåll i arbetet, tills ny massa ihopsmälts. Denna bestod av gran- och enrisaska och kalk. Denna glassort kallades „grönglas“. Av glasblåsarna var Keith hyttmästare.
      På 1850-talet dog Grenman och i hans ställe kom en ny brukspatron med namnet Rechhardt. Han fortsatte arbetet med samma iver. Granberg slog sig ned i Vasa och inrättade ett ölbryggeri vid Sandviken — Sandviks bryggeri — som han innehade till sin död.
      Grönglaset som tillverkades på Sandnäs fick emellertid ringa avsättning, sedan man i södra Finland begynt tillverka s. k. taffelglas, likaså vid Grönviks glasbruk på Iskmo-landet. I denna glasart skulle ingå sand och kiselsten. Sanden borde dock vara av bättre kvalitet än den, som fanns vid Sandnäs. Kiselsten fanns i skogen på Näs-udden av Näs' hemmans marker, där den sprängdes och släpades med hästar till glasbruket. Där fanns då två väderstampar, som stampade stenen till mjöl. Sedan lämnades askan bort och man begagnade kiselstensmjöl, sand och kalk.
      Efter några år sålde Rechardt inrättningen åt en ny patron med namnet v. Fieandt, som även han med iver bedrev arbetet, tills döden plötsligt drabbade honom. Man påstod, att han dog av arsenikförgiftning. Det blev då en stagnation i driften.
      Emellertid upptogs arbetet av en ny patron vid namn Ehnqvist. Vid glasbruket hade funnits en glasblåsare Gleisner, som blev arbetslös, då driften nedlagts, varför han genom en kamrat vid Kiikala glasbruk i södra Finland fick arbete där. När nu arbetet återupptogs, behövde patron Ehnqvist en glasblåsare, varför han med gästgivarskjuts reste till Kiikala och hämtade Gleisner tillbaka. När Gleisner kom till Vexala, vidtalade han två bönder att resa till Kiikala efter hans familj. De begåvo sig i väg, men råkade omsider i osäkerhet om vägen och vände om i Loimijoki och kommo efter fyra veckors bortavaro sålunda tillbaka med oförrättat ärende.
      Jag nämner detta, emedan jag i följd härav själv kom att företaga en lång resa. Jag blev nämligen anmodad att resa till Kiikala i samma ärende med en kamrat Jakob Knuth. Vi reste i mars månad strandvägen till Björneborg. I södra Österbotten var det svårt att få foder åt hästen. Man fann vår resplan alltför vidlyftig och sade „hållas hei'm norrbaggar!“ Från Björneborg gällde det att färdas upplandsvägen, och då ingen av oss kunde finska, köpte vi en tolkbok i B:borg. Vi togo in på en mängd gästgiverier och för övrigt där det bäst passade, när kvällen kom, och sökte oss mat med eller mot folkets vilja. För maten gav vi naturligtvis full ersättning. I Loimijoki prästgård skaffade jag mig en karta, som visade vägen via Salo. Slutligen kommo vi till ett tämligen stort träsk och där var Kiikala glasbruk. Där funno vi också Gleisners hustru, hans två minderåriga barn och hans syster, med vilka vi omsider lyckligen frankommo till Sandnäs. Sträckan Nykarleby—Kikkala uppgavs vara 55 mil. Som bevis på de vägsträckor som tillryggalades må nämnas, att vi en dag på återresan höllo middag i Björneborg och togo följande kväll i Lillkyro.
      För hela resan erhöllo vi i betalning 48 mark var.
      Sandnäs glasbruk togs sedan på arrende av hyttmästar Keith som drev arbetet på gammalt sätt en tid framåt. Så kom en rikssvensk Johansson och köpte bruket, men han reste snart tillbaka till sitt land igen.
      Slutligen uppstod eldsvåda i hyttan, som fullständigt lades i aska. Byggnaderna såldes åt olika håll, en ända till Jakobstad, och Sandnäs saga var all.
      Keith och Gleisner slogo ned sina bopålar på Skrivars hemmans mark omkring 1 km söderom det forna glasbruket och bodde där till sin död.

Isak Flygar.



[”Skrivars. Munsala.”
Detalj ur vykort utgivet av Munsala Hembygdsförening r. f.]


     Enl. från Industristyrelsens handlingar antecknade uppgifter fick Sandnäs Glasbruk sina privilegier år 1847. Bruket gick ofta från hand till hand. Som ägare äro antecknade Ehnqvist, Granberg, Rechardt, v. Fieandt, Ehnqvist, Nils Malmberg [apotekare i Nykarleby, Serlachius och Hohenthal (gemensamt?) samt rikssvensken J. Brundin, som dock arrenderade det åt hemmansägaren Ramstedt från Sverige. Möjligt är, att även i andra fall den officielle ägaren var en annan än den, som verkligen bedrev driften. År 1887 härjade en eldsvåda i bruket, varvid hyttan dock räddades. Det sista arbetsåret var 1890, och år 1894 nedbrann slutligen hyttan.

Red.


Österbottniska Posten, nr 8/1936.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Sandnäs i Uppslagsverket Finland.
Fler artiklar och notiser ur ÖP.
(Inf. 2005-06-26.)