Uppskakande olyckshändelse
vid skjuttävling på Banvallen.

Den som idag promenerar eller skidar längs banvallen kanske vet att här gick engång den smalspåriga järnvägen mellan Kovjoki och Andrasjön. Det som är mera obekant är att här fanns skyddskårens skjutbana på 1920- och 30-talet. 

På söndagar oftast ordnades skjutövningar på kyrktiden, vilket inte sågs så lämpligt av alla. Deltagarna hade Brostugan som samlingsplats och därifrån promenerade man till den gamla banvallens (rälsen borta sedan 1916) skjutstation och längre fram den där uppgrävda skjutvallen där markörgraven och måltavlorna fanns. En gång inträffade där en tragedi som länge levde kvar i folks medvetande och ännu vet någon enstaka person om vad som här inträffade för länge sedan.



Den delvis bortgrävda skjutvallen ca 1990. Förstoring.
Foto: Lars Pensar.


Försvarsmaktens karta över området väster om älven. Förstoring.



Detalj ur ovanstående karta. Skjutvallen (grön) i vänsterkant, skjutbanan (röd) och älven (ljusblå). Under rektangeln står ”Ampomarata” (med o).



Detalj ur en annan karta. Skjutvallen i vänsterkant. 150- och 300-metersbanorna till vänster. Till höger är pistol- och korthållsbanorna markerade med klammer.


Lokaltidningen ÖP omtalade det inträffade:

Uppskakande olyckshändelse vid söndagens skjuttävlan.

En Munsala skyddskårist träffad av ett dödande skott i huvudet.

En sorglig olyckshändelse inträffade senaste söndag i Nykarleby. Xde  skyddskårskretsen hade skjuttävlan å skjutbanan invid staden, varvid skyddskårsundersergeanten Axel Vidberg från Munsala skyddskår blev träffad av ett skott med den påföljd, att han samma dag avled.

Mitt under pågående skjutning observerade en av skyttarna, i samma ögonblick som skottet brann av, att en man befann sig mitt i  skottlinjen och föll. Då man ögonblicket därpå skyndade fram för att undersöka saken, fann man nämnda Vidberg liggande framför måltavlorna med ett skottsår i huvudet. Den sårade fördes omedelbart till sjukhuset i Nykarleby, där han erhöll den första hjälpen, varefter han fördes med automobil till Jakobstads sjukhus  för att undergå operation. Där hyste man ännu ett svagt hopp om att han skulle kunna räddas, enär hjärtat och pulsen arbetade normalt men senare på dagen kom meddelande att livet flytt.

Såväl av det ögonvittnen berättat som av det protokoll som fördes  vid den omedelbart efter händelsen föranstaltade polisundersökningen, framgår att det inträffade måste betraktas som ren olyckshändelse. Ordningen vid banan var den bästa, och den primitiva, men verksamma signaleringen vid varje paus i skjutningen funktionerade oklanderligt. Men av någon oförklarlig anledning hade den förolyckade, som befann sig i markörgraven, trots kamraternas varning och utan att någon signal givits från skjutplatsen, kommit upp ur markörgraven, varvid han träffades av det dödande skottet.

Den så sorgligt omkomne var en 27 års man och en intresserad skyddskårist. Särskilt var han  intresserad och skicklig skytt. Sålunda kan nämnas, att han uppnått dagens bästa skytteresultat. Det var sannolikt hans stora intresse för skytte och hans iver att se resultaten, som gjorde,  att han icke gav sig tid att invänta signalen från skjutplatsen.

Det var en sympatisk ung man, som med Axel Vidberg gick bort. I hans anhörigas sorg deltager icke blott den kår han tillhörde, utan alla medlemmar i hela skyddskårskretsen, av vilka de flesta kände honom från många tidigare tävlingar och känns det som en personlig förlust. Det inträffade bör vara en varning  att ytterligare skärpa försiktighetsåtgärderna  vid all skjutning.


Österbottniska Posten nr 16, 22 april 1932.
Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll med kommentaren:

Åtminstone rävarna fick något att gräva i då den höga skjutvallen övergavs i.o.m. att skyddskårens verksamhet förbjöds i fredsavtalet. I dag är det få vandrare längs banvallen som vet vad kullarna varit.

Ett annat skjutolycksfall inträffade vid södra sidan från Juthasmonumentet under tiden militärförläggningen fanns i Nykarleby 1941–42.

*     *     *

Från allmänheten.

Rättelse.

Som bekant inträffade vid den kretsskjutning, som den 17 april hölls i Nykarleby, en beklaglig olyckshändelse, vilken berövade skyddskåristen Axel Vidberg livet. Emedan händelsen även i denna tidning skildrats något ensidigt, och då hela skulden därigenom drabbat den omkomne, nödgas jag införa följande rättelse, därvid stödande mig på uppgifter lämnade av den kamrat, som vid tillfället befann sig med den förolyckade i markörgraven, ävensom på andra närvarande skyddskåristers utsago.

Skjutningen försiggick på 300 m:s sträcka, varvid man som signalering använde sig av rop. På en så lång sträcka är denna signalering mindre effektiv. Nu sköt man samtidigt på annan sträcka invid, varvid samma signalering användes, vilket bidrog till att göra den tvetydig. Då olyckan inträffade, sköt ett lag om fyra man sina provskott, tre per man. I markörgraven befann sig med undantag av två skolpojkar endast en skyddskårist jämte Vidberg. När alla provskott skjutits i tre tavlor, men intet i den fjärde, drogo de båda markörerna den felaktiga slutsatsen, att endast tre man sköto. Utan att ha uppfattat någon signal gingo de samtidigt ut ur vallgraven, togo en liten omväg och gingo från sidan uppför vallen till tavlorna för att påklistra hålen.

I samma ögonblick avlossades det ödesdigra skottet, som träffade Vidberg, då däremot kamraten räddades, tack vare, att han befann sig ett steg bakom den förolyckade.

Det i tidningarna missvisande »trots kamraternas varningar» bortfaller sålunda. Båda voro ense om att alla skott avlossats. Att markörerna inte kunde ses till skjutplatsen beror på den omständigheten, att en elektrisk ledning är dragen längs banans sida. Ledningens stolpar jämte buskar och träd hindra sikten.

Varför vände inte markörerna signaltavlan för att därigenom tillkännagiva sin avsikt att gå opp? Den funktionerade inte, d. v. s. färgen har nötts så, att den är lika på bägge sidorna.

Varför drogos inte tavlorna ned i vallgraven för att där påklistras? Arrangörerna hade tidigare medhaft linor för detta ändamål, men dessa blevo ej före tävlingen uppsatta. En ödesdiger försummelse!

Av ovanstående framgår, att den förolyckade själv på grund av sitt ödesdigra misstag vållade olyckan, men denna hade undvikits, ifall arrangemangen varit mindre bristfälliga.

Förvånansvärt är, att en kretsskjutning kan äga rum under sådana förhållanden!


Anders Vidberg, Österbottniska Posten, 13 maj 1932, nr 19, s. 4.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.


Läs mer:
Bråd död och tillbud.
Innehållsförteckning till Frihetskriget.
Fler artiklar och notiser ur Österbottniska Posten.
(Inf. 2018-05-17, rev. 2022-02-04 .)