[Illustrationerna tillagda. Datumen kvarleva sedan festtalet lades ut som följetong.]

[23 mars 2003]
Ombedd att vid detta festliga tillfälle berätta något litet om livet här i det forna diktarhemmet, måste jag be att få uttala min släkts och min egen synnerliga glädje och tacksamhet för att vårt forna älskade centralhem, där så många av oss vistats och fostrats, nu blivit upprättat, såvitt möjligt varit, i sitt förra skick, så att det åtminstone i det väsentliga måtte likna den frejdade Kuddnässonen skalden Zackarias Topelius hem under hans barndoms- och ungdomstid. Likväl måste jag i denna s. a. s. intima krets, av vilken jag nu är omgiven här på hemorten, angående själva det icke så lätta restaureringsarbetet bekänna, att då detta i ett otal detaljer varit beroende av de speciella upplysningar, som mina 2 systrar och jag, de enda kvarlevande Kuddnäsbarnen i 2:dra led, kunnat avgiva, så ha vi av autopisk kännedom endast förmått vittna om, huru här såg ut på 1850—1870-talen, alltså bara för ett halvt århundrade sedan och litet till.

Då utgjordes Kuddnäs' värdsfolk av gamla doktorinnan Sofie Topelius, vår mormor, och hennes fosterdotter fröken Fanny Topelius, avl. doktorns broders sondotter, medan sonen skalden, endast till sommarmånaderna kunde komma till sitt forna hem och sin älskade moder, och så gjorde år efter år. Men han kom då aldrig mera ensam, som under studieåren, utan hade nu med sig sin växande familj, — och då blomstrade det kära gamla familjehemmet upp på nytt och genljöd av barnafröjd som i forna tider. Och gamla doktorinnan var hemmets sol, hon som med stor självuppoffring ville bereda fröjd och trevnad åt alla. — Det var alltså för Kuddnäs familjens liv ingen oväsentlig tid, denna period, som våra barndomsminnen beröra. Vi ha visserligen av vår mor och mormor hört åtskilligt berättas om, huru här var inrett och möblerat under skaldens barndom, men vid restaureringen har man endast delvis kunnat taga hänsyn därtill, dels emedan helhetsbilden var ofullständig, dels emedan en mängd förändringar redan under nämnda tid hade blivit vidtagna, liksom även senare under årens lopp. När det sålunda var omöjligt att fastställa någon »normaltyp» för barndomshemmets gestaltning, måste man åtnöja sig med en kombination av, kort sagt, det som tidigare varit och det som senare rätt länge bestod.

Detta alltså till först om den för våra ögon blottade ramen för detta liv, som levdes här i detta i sin vardagsuppenbarelse så enkla borgerliga hem, vilket likväl med en så intensiv och minnesgod kärlek fyllde skaldens hjärta intill hans sista stund och som i all hans diktning efterlämnat så rika spår, att man gott kan kalla det en av hans bästa källor till poetisk inspiration. — Men vad jag i denna stund under de få minuter, som stå mig till buds, kan hinna försöka skildra, det måste inskränkas till s. a. s. några »idyller och epigram» just från vår diktares i så många hänseenden så betydelsefulla uppväxtår.

[30 mars]

Förstoring av familjeporträttet av W. Carstens 1827. Kopia från 1930-talet vid Kuddnäs.

Född som tredje barn i läkarhemmet på Kuddnäs egendom Felixdagen den 14 januari 1818, i midvintertid, under en lyckotydande stjärnkollektion, växte och utvecklade sig gossen  Zacharias, — kortare kallad Zachris och allra kortast Zacke — i naturlig ordning som alla andra barn, i hälsa och ohälsa, i dygd och odygd och åtnjöt av sina goda föräldrar den bästa uppfostran man kunde begära. Angående hans utseende som liten pilt kunna vi väl som den uleåborgska författarinnan Sara Wacklin givit av Nykarlebygossens glada, ljusa ansikte med de djupt liggande pigga ögonen, såsom »en väl gräddad vetebulle med korinter i». [Citatet brukar tillskrivas Runeberg.] En bild av honom vid 9 års ålder se vi på Carstens 1827 målade familjetavla.

Det skulle föra för långt att här försöka giva en utförligare karakteristik av gossens föräldrar, utmärkta personligheter båda — vardera på sitt sätt — den från Uleåborg bördige intelligenta och bildade medicine- och kirurgiedoktorn, som i Sverige utbildat sig för sitt läkarekall och bl. a. praktiserat som fältskär vid krigsflottan — inom parentes sagt den främste förebilden för sonens kända berättande fältskär — och så gossens förträffliga moder, en borgardotter från Nykarleby med den tidens bästa och ortens bästa fruntimmersutbildning, en sund livsåskådning och ett varmt hjärta.

— Ja, om jag därtill ville beskriva deras vardagsliv, doktorns läkaremottagning, distriktsresor, jordbruk och industriella experiment, eller värdinnans husesysslor, familjeumgänget, utfärder till skärgården och dylikt, så skulle dagens timmar icke därtill förslå. Jag vill blott i korthet framhålla, att herrskapet Topelius levde ett lyckligt familjeliv, så länge hälsans dagar varade, vidpass 8 lyckliga år, säger sonen skalden. Jag nämner i förbigående, att musik och sång icke voro främmande för detta hus, då doktorn spelade violin och hans maka under sitt arbete okonstlat sjöng glada visor. Det är ock känt, att båda makarna voro litterärt intresserade och hemmastadda i tidens kända diktverk. Sådan var i kortaste översikt det hemmets miljö, där Zachris växte upp, men i föräldrarnas outtröttliga strävan för dagens id låg dem önskebarnets vård och uppfostran varmast om hjärtat. Att de genom döden förlorat tvenne tidigare födda söner i späd ålder, ökade deras omsorg om den tredjes väl.

Då fadern doktorn i ett brev kallar pilten Zacke vid ett par års ålder »vår lille trädgårdsmästare», så kunna vi i andanom se honom tulta omkring mellan trädgårdsparadisets rosenhäckar och blomsterrabatter och med blommor i händerna framställa sina förnumstiga funderingar för den svenska trädgårdsmästaren Zetterberg, som där ordnade och planterade, — han som hade förutspått ett berömt namn åt den nyfödde. Något år senare får pilten i faderns brev redan äran heta »lille karlen, som fostrar sig väl», och som nu börjat röra sig på egen hand. Snart har han i hemmet sina originella lekföretag. Om vintern gräver han i trädgårdens snödrivor hemliga gångar och gömmer skatter i dem, och med sin syster Sofie åker han kälke utför lekbergets sluttning där. Men när han en kall vinterkväll ensam vill gå ut, då säger hans finska sköterska Brita på sin brutna svenska bevekande: »Sakarias pra kossen min, kå int ut! Arjin siter på nysa'roen!» Vargar rörde sig närgånget där ute på den tiden. — Av tillåtna sommarlekar i det fria var väl båtskeppningen på bäckens bruna böljor eller i kvarnrännan bland det roligaste, särdeles när man hade kamrater med.


[6 april]
När Zacke var en helt liten pilt, kom hans barnkäre unga styvmorfar Turdin ofta till Kuddnäs på besök, och då vankades det alltid butikgotta, ty rådmannen hade handelsbutik vid torget. Då tog morfar pojken på sitt knä och förstod att göra åtkomsten av de väntande godsakerna spännande genom att först upptaga ur sina fickor det ena intressanta föremålet efter det andra, nästan alltid i samma ordning: kniven, dosan, kammen och till sist [karamell]struten. Och då pojken fått den åstundade struten i sin hand, kom genast därtill uppmaningen »skaka!» Var där då något som skramlade i struten, karameller eller russin och mandlar, hade lilla Zacke så roligt.

En annan idyll från barnkammarlivet: Där sitter Zacke på en pall vid sin mammas fötter, medan mamma under sitt sömnadsarbete berättar sagor för den lille, om tuppen och hönan, om stadsråttan och landsråttan, om prinsessan Pip och andra för barnets fattningsgåva lämpliga snillealster. Senare kommo vildare sagor, om Lunkentus, om Carsus och Moderus, om rike Pehr Krämer och många andra. — Men om kvällen välsignade mor sin son i bädden med »Gud, som haver» och »Fader vår». — Ja, jag talar här blott om gossebarnet, men hans enda syster Johanna Sofia rönte ju samma vård och samma kärlek, som han, och hon var hans ständiga trognaste lekkamrat.

Större bild av vindskammaren som fungerade som minnesrum tills museet etablerades.

Men då livet ju ej är idel lek ens för de unga, började tidigt barnens undervisning, och vare det här genast sagt, att för båda gick det jämförelsevis lätt att lära, emedan naturbegåvningen var åtföljd av ett stort intresse att få lära sig. De elementäraste grunderna till allt bokvetande fick gossen Zacharias genom sin första informator, den 17 år äldre kusinen Frans Mikael Topelius, vilken bodde med honom i södra vindskammaren, de år han hade anställning såsom präst i församlingen. Denne ädelt anlagde unge man var särdeles avhållen i familjen, och hans inflytande på gossen och ynglingen Zachris kom därför att bliva djupt och varaktigt. Till honom har Zachris skrivit sitt första brev, som även finnes bevarat, och hos »Bror Frantz» — så ville föräldrarna, att Z. för respektens skull skulle titulera sin äldre kusin och preceptor [lärare] — fick han till sist åtnjuta skriftskoleundervisning på Orisberg i Storkyro, där Frantz då var anställd som brukspredikant och skollärare, och där han dog ung 1836.

Sedan Fr. Topelius flyttat bort från Nykarleby, fortsatte Zackes elementarundervisning i moster och gudmor Sahlboms småbarnsskola, men fadren doktor Topelius skötte själv om gossens förkovran i skrivning, och detta med sådant framgång, att Zachris redan vid rätt tidiga år i de små skrifter han »utgav» i hemkretsen visade en anmärkningsvärt tydlig och snygg stil och säker rättskrivning.

Sedan fick Zachris från hösten 1826 sin andra informator i den unge snickarsonen, sedermera läkaren  Fredrik Blank, och nu begynte den mycket omtalade  vindskammarskolan 1826—29, som vi emellertid här ej hinna egna många ord åt. Zachris var ej nu ensam lärjunge, kamraterna voro 4, näml. yngre syster Sofie samt kusinerna Rosa,  Alexander och Thilda Lithén. Alexander och Thilda, som då nyligen hade förlorat sin moder, en syster till doktorinnan Topelius, höllos som egna barn på Kuddnäs och tillbringade många dagar och nätter där. Alexander sov då i samma lilla utdragssoffa med Zachris i vindskammaren. Det var överhuvud goda grunder barnen erhöllo i denna förberedande skola, under doktor Topelius faderliga övervakning. Zachris kom där t. o. m. så långt, att han fick börja med latinet och var således väl förberedd vid sitt inträde i Uleåborgs trivialskola hösten 1829. Skolåren där måste vi förbigå och hålla oss till Kuddnäs.

[13 april 2003]
Gossen Zachris hade särskilt genom historie och geografiundervisningen erhållit rika impulser till självständigt tänkande jämte ett för hans ålder avsevärt mått av vetande. Men då i hans naturell fantasibegåvningen tog överhand över de övriga anlagen, drevs han att omsätta sitt vetande och sina intryck dels i fantasifulla lekar, dels i ett tidigt begynnande författareskap. Av lekar må jag nämna hans skuggspel exeqverat som »ljudfilm» med hiskeligt paffande och högljudda förklaringar bakom ett vitt papper, spänt på en stolkarm, — naturligtvis inför en intresserad publik i hemkretsen. — Och ute på gården hade Zacke på det lilla spruthusets [Skjulet där brandsprutan förvarades.] tak invid bagarstugugaveln riggat upp åt sig ett fartyg med mast och roder, och där seglade han som kapten och styrman i en person djärvt ut på inbillade världshav, till de främmande länder han läst om i geografin, medan hans fader doktorn vid sitt skrivbord tankfullt blickande ut genom fönstret, övervakade sonens lek.

Bra tidigt utvecklade sig hos gossen ett visst krigarlynne, en drift att få uträtta något stort i världen. Ett manlighetsprov, som han gärna utförde var att beväpnad med en käpp störta sig mitt in i ett buskage av brännässlor, där han vilt slog omkring sig med käppen och sålunda nedgjorde sina fiender, räknande efter slaget antalet brännknutar på sina händer. Inne ställde han upp pappersgubbar i golvspringorna och sköt på dem med pilar. Ja, på byråklaffen i sin vindskammare utförde han formliga bataljer med papperssoldater, som han själv med en sax klippte huvud och lemmar av under ett som himlavalv eller molnbank över slagfältet hållet pappersark. Dramatiskt! Icke sant? Hand i hand med sådana lekar gick författandet. Klokt nog inskränkte sig den unge författaren i början till reproduktion av lästa berättelser, gärna med någon humoristisk poäng. En mängd små av honom delvis illustrerade häften i omslag av brokigt papper »publicerades» i hemkretsen, såldes eller utlånades mot kontant ersättning av knappnålar, vilka ju behövdes i stor mängd att sticka upp insekter på. Ty man skulle ju ock samla sådana. Längre fram författades »Efemerider» eller små Kuddnästidningar, som flickorna i umgängeskretsen torde varit särdeles snåla på. — Men de hörde till studenttidens nöjen. Jag behöver säkerligen inte för herrskapet påpeka, vilken förberedelse vi i allt detta finna till Zachris Topelius mångsidiga poetiska, historiska och dramatiska diktargärning, sagoberättandet kanske framför allt.

En liten vers, som påstås ha varit hans allra första rimsmideri, ännu något torrt i tonen, lydde så:

»En liten vers jag ville skriva
åt min syster och min mor.
Skulle nå'n den versen riva,
vore skadan inte stor.»

Han tänkte på att papperslappen, varå versen vore skriven, lätt kunde rivas sönder, till föga skada dock för eftervärlden. En annan vers, som tävlar med den nu citerade i ursprunglighet, var gravsången över en död burfågel, den han älskat:

»Tippelill, var fri och glad,
flyg till Gud i gröna blad!
Tack för att du sjöng för mig!
Jag har ledsamt efter dig.»

Här är tonen redan högre och diktionen mera poetisk. Till jul och märkesdagar i familjen diktades sedan verser i överflöd, och förebilder saknades icke: Z:s fader och moder skrevo vers, Frans Mikael skrev, och Z:s syster Sofe var ej sämre än andra. Hon uppvaktade sin broder med verser på hans namnsdagsbord. Alla små rimsmidare ha nu visserligen inte lämnat något namn efter sig i världslitteraturen, men Zachris Topelius junior var en av de få utvalda, för vilket barndomens övning i verskonst i hemomgivningens befruktade jordmån med tiden växte till erkänt mästerskap.

[20 april 2003]
Att Zachris far i någon mån skulle uppmuntrat sin son till poetiskt rimmeri, det tror jag icke alls, men väl uppmanade han honom ivrigt till att föra bok över allt sitt görande och låtande. »En ordentlig karl skall leva med pennan i hand», sade han. Och »allt vad du gör, gör det bästa du kan!» »Vinn över dig själv!» var ett annat av hans kärnord. »Lär dig att villigt försaka!» Det sista var nu inte så lätt för en ibland nog självsvåldig ungherre. Men föra bok enligt pappas mening och föredöme, det begynte den unge Zachris med i god tid. Han skrev noga upp sina små inkomster och utgifter, t. o. m. antalet fångade möss i egna fällor dag för dag. Och dagböckerna sedan! »Journali eli Päiväkirja, ruotiksi Dagbok» betitlade han högtidligt första försöket i den vägen. Med dagnotiserna höll han ut till sin levnads sista dagar. — Av faderns pedagogiska kärnord var där ännu ett, som för gossen blev av stor betydelse: »Fläng ögonen omkring dig!» D. ä. givt akt på din omgivning allt vad där sker, och lär av allt!» Detta gjorde gossen även med största intresse. Naturstudium blev ett älsklingsnöje för honom under hela hans liv. Fadern ledde experiment med magnetism och elektricitet och små kemiska försök, och informatorn Blank, kallad »insektskungen», lärde gossen förstå insekternas liv och att samla växter.

Slutligen ha vi att nämna, hur hans föräldrar voro angelägna om att motarbeta all slags klemighet för att göra sin älskling till en härdad och stark man. Som avskräckande exempel berättades för honom om Vidrock, som fullklädd gick på bastulaven. Tillfälle till umgänge med hurtiga kamrater saknades icke heller. De strövade omkring i skog och mark, lekte med båtar i bäcken, simmade vid Alesvaj, åkte kälke och skridsko om vintern och övade sig i pojkars vanliga lekar och konster. Skvaltkvarnen vid en backsluttning strax norrom gården var Kuddnäs-barnens förtjusning. Att få se hur där malades höst och vår var ett särskilt nöje.

Till Kuddnäslivets karakteristik höra ju även skärifärderna till släktingarnas sommarstugor på holmarna, då doktorn icke hade någon egen villa, utom andel i bolagsstugan på Alörns norra udde, av Z. T. förevigad i den minnesvärda sagan »Gamla stugan». Man besökte morfar Turdins stuga invid skeppsvarvet på Djupsten, morbror Josef Calamnius' stuga på Kubban, bolagsvillan »Myggan» och flera andra på Alörn, men tyvärr medger icke tiden någon skildring av dessa mångomtalta uppfriskande sommarnöjen. Hela hembygdens och särskilt dess vackra skärgårds väna natur blev skaldeynglingen så kär, så kär; själva luften han där inandades, föreföll honom angenämare, speciellare än luften i någon annan del av världen, som han besökt. Redan den gav honom en jublande hemkänsla var gång han återkom dit från södern eller norden. Bruset från älvens forsar i stilla sommarkvällar var den stämningsrikaste musik, som han också endast på hemstranden kunde höra. Huru skönt var ej att dväljas i de gröna salar, mellan björkar, alar, där naturens friska stämma talar!» Ja, där lärde gossen sig älska sitt fosterland. Med särskild kärlek omfattade han från sin tidiga barndom hemträdgårdens aspar — »vindens musikanter», kallade han dem som hade lärt honom att sjunga — Ja, själva byggningen, det vita huset, där hans vagga stått, och allra mest den södra vindskammare, som ofta efter skoltiden där, blev hans egen kammare, omfattade han med sitt varma hjärtas rika kärlek. Och det är nog den kammaren, där i hans allom bekanta novell i den historiekunnige fältskärn — närmast en kombinationsgestalt av hans faders och hans egen genius — sitter och förtäljer sina berättelser för gamla vänner och släktens ungdom! Den egna kammaren där uppe var som ett utsiktstorn, därifrån han med allt mer klarnande blick såg ut i världen omkring sig, och där han med sin rika inbillningskraft drömde sig in i forntids och framtids osedda livsområden.

Så växte gossen till yngling i det goda hemmets sköte, och diktarhågen drev oemotståndligt till poetisk alstring, allt eftersom hans psyke utvecklades, med alla de tusen växlande intryck, vilka här strömmat in i hans själ som poetiskt material. — Skolåren i Uleåborg 1829—32 gåvo ju ock betydande plus till hans vetande, och själsutveckling, och stjärnfallet han där såg en tidig vintermorgon, stannade kvar djupt inne i hans fantasi som ett varsel om en hög livsuppgift i framtiden.

[28 april 2003]
Men livets verklighetskrav gjorde sig nu ock redan gällande, även i annan form, än läspluggets börda. Hans goda faderns 10 långa sjukdomsår och hans 1831 timade bortgång, då gossen var blott 13 år gammal, väckte tankar på livets allvar, varom han visserligen redan förut flera gånger blivit erinrad — tidigast väl genom berättelsen om hans två små tidigt bortgångna bröder, som vilade under en rönn på gamla gravgården mitt inne i staden (ihågkomna i den skönaste av Z. T. s alla sagor, den om »Björken och stjärnan»), vidare genom en ogift fasters död på Kuddnäs och gamla mormor Turdins i staden, henne, som han så förträffligt karakteriserat i fältskärns berättelser. Men i sitt barnsliga sinne förmådde han icke ännu fatta innebörden av den stora förlust, som drabbat honom.

[En rönnbärsdignande rönn på gravgården. Förstoring.
Foto: Lars Pensar den 12 september 2014.
(Inf . 204-09-12.)]

Jag har hittills icke särskilt talat om det djupa inflytande som gossens moder utövat på min älsklings karaktärsdaning och kan ej mera ingå på detta rikhaltiga kapitel. Vare det här sagt, att hon efter mannens bortgång blev gossens allt i alla, hans kärleksfulla, förståndiga och allvarsamma uppfostrarinna, och när hon i hans redan hunna mannaålder år 1868 gick ur tiden, då anade han djupet av sorgens mysterium, då var det som om för hans hjärta en sol gått ner!

Student 5/6 1883 vid blott 16 år, efter information hos skaldemästaren Runeberg var unge Zachris ännu för barnsligt omogen att bestämma sitt rätta blivande genus vitae, eller att kunna med nödig framgång bedriva de akademiska studier han till en början ägnade sig åt på naturvetenskapernas område, i akt och mening att ägna sig åt hans faders yrke, läkarens, det fadern dock varit nog förutseende att icke påyrka. Men snart blev det likväl historiens studium och litteraturens, som mest anslog. Om studenttidens stora betydelse för den unge Topelius' utveckling, hans kamratumgänge, hans resor till och från hemmet, hans studier och nöjen i huvudstaden och hemma under ferierna lämnat lämna oss hans dagboksskildringar rundligt besked. Jag måste hänvisa till dem.

Nu var också det riktiga ungdomssvärmeriets tid i förälskelsens tecken för honom inne. Vilket förtrollande skimmer spred icke kärleken över livets alldaglighet, men huru ofta slocknade det icke åter i djupa skuggor! Det idealistiskt artade flammandet för barndomsvännen och kusinen Tilda L. tillfredsställde ju icke i längden. Men sedan vår unge diktare efter mera tillfälliga svärmerier, än för den ena, än för den andra, slutligen vunnit Emelie Lindqvists varaktiga kärlek, då hade han ock funnit en fast punkt i sitt hjärtas oroliga värld. Och då han med henne i förening byggde sig ett eget hem i huvudstaden, blev barndomshemmet i norden ingalunda av det nya hemmet bragt i glömska. Tvärtom steg det, så länge hans innerligt älskade moder levde där i sin ensamhet, för den fjärran boende sonens sinne i allt högre glans. Och först då förstod han, vad ett gott och älskat barndomshem är värt.

Ärade församling!

Jag måste här avbryta min högst ofullkomliga skildring, dessa Kuddnäs-minnen från 100 år tillbaka, huvudsakligen enligt vad jag hört min moder och min mormoder berätta om vår avhållne Z. Topelius', skaldens, sagoberättarens och barnavännens utveckling under hans uppväxtår. Mitt syftemål var att därmed i görlig mån klarlägga detta barndomshems betydelse för honom själv, för hela hans diktning och därmed — kort sagt — för oss alla.

Man har allmänt vant sig att tala om Topelius såsom den »blide» skalden, och det är ju sant, att i hela hans apparition [framträdande] var något blitt och ljust och människovänligt. Men blidheten var dock icke det enda lynnesdraget hos en person, som under sin tid utfört ett så duktigt mannavärv, som han. Faktiskt är, att Topelius alltid beundrade »mandom, mod och morske män» och ringaktade det vacklande och fega. Om hans poesi har man sagt, att den mest handlar om »sol och vår och luft och ljus», men tillägg även blommor och kärlek. Genom själsstrider redan i ungdomen hade också han nödgats kämpa sig fram, tills den fromma barnatron vann fullständig seger. Med det i grunden barnsligt goda och älskvärda, som hörde till hans väsen, erövrade han särskilt barnvärlden omkring sig. Med rörande ödmjukhet bekämpade han på dödsbädden sin ringhet inför Gud med de sista framstammande orden: »Ett litet barn kom hit till världen, ett litet barn går bort i Jesu namn» Och Guds lov och pris var hans svanesång. O, att det skulle bli allas vår svanesång, då vi en gång skola lämna detta jordiska.

*   *   *