Nykarleby stad 1620—1920 av V. K. E. Wichmann

2. Staden och dess omgivningar


Staden under 1700-talet

I beskrivningar från 1700-talet kallas Nykarleby en sjöstad med stapelfrihet, belägen i Österbotten, Vasa län och Åbo stift, 49 1/2 mil från Åbo. 8 1/2 mil norr om Vasa och 28 mil söder om Uleåborg. (Enligt 1754 anställd observation ligger staden under 63 gr. 31 min 38 sek. polhöjd). Den är anlagd på östra sidan av en genom Nykarleby och Lappo socknar genomflytande å, 1/4 mil ovanför dess utlopp i havet. Staden ligger inom Leppo bys förra område (nuvarande kyrkoby) och ån bildar här 2 „angenäma“ forsar, stadsforsen mitt framför staden och Ragnörns forsen ett litet stycke under norra tullporten. Dessa forsar sägas „tillskynda invånarna både nytta och nöje, underlätta handelsvarornas utförsel med stora last- och förningsbåtar och förse staden med friskt och sunt vatten samt hälsosam luft“. —

Staden var då 1180 alnar lång och 483 alnar bred, hade 5 (något tidigare 3) på längden ifrån sydväst till nordost löpande, något smala gator, stenlagda år 1767, vilka avskuros av 6 tvärgator eller gränder (senare omnämnas 20 dylika). De förnämsta voro Ågatan, långsmed älven, Rådstugugatan samt Östragatan „mot solens uppgång.“ — Gränderna hade namn efter därboende, såsom Kierrmans gränd, fiskar Krooksgränd o.s.v. Den var fördelad i vissa kvarter. Tre av långgatorna löpte tillsammans norr om den s.k. hängbron och bildade sålunda en enda gata allt intill norra tullen. Landsvägarna ifrån Savolax och Tavastland samt från de södra orterna i Finland sammanstötte utanför södra tullen och löpte sedan norrut genom staden både vinter och sommar.

Stadens grund var högländ och fast utom den österut ifrån åbacken belägna delen, som stod på lös jordmån, varigenom, enligt en dåtida författare, vattufria källare svårligen stå att erhålla. Enligt en annan åter hade stadsborna försett sina tomter med vattutrummor och gatorna med utfallsdiken och kavelbroar, så att klimatet är ganska lindrigt och få sjukdomsfall gängse, utom vid sjökanten hetsig feber, skälvosot och blodsjuka, „enkannerligen då krigsfolket marscherar genom staden, eller soldater återvänt från krig“. Därtill säges vidare, „att de som här på orten vakta sig för fylleri och överflödighet, når en ålder av 80—90 år, till och med 100“.


Rådhuset, kyrkan och övriga byggnader
Mitt uti staden fanns „ett rymligt, reguliert och av vackra tvåvåningsbyggnader omgivet torg.“ På östra sidan av torget låg det år 1753 uppförda rådhuset av trä i två våningar med ett torn, „försett med klocka och urverk.“ I rådhuset fanns stadsfängelset med 2 rum, det ena „den s.k. civilarresten för mindre brottslingar och det andra, vari varken sol eller måne skina, för grova missgärningsmän.“ Vid stadens södra tull stod och står fortfarande den år 1708 uppförda vackra korskyrkan, som ansågs på den tiden vara den prydligaste i hela Österbotten, „66 alnar lång och 43 alnar bred, försedd med tenn-orgelverk och andra vanliga kyrkoprydnader och karaktäristiska takmålningar från Fredrik den I:tes tid“. Bredvid kyrkan den ansenliga klockstapeln med 2 välljudande klockor, uppförd 1702—03 och „beprydd med ett högt spetsigt torn, varifrån de utgående och inkommande skeppen kunna skönjas, och pläga de senare vid deras hemförväntande efterses och liksom först beneventeras [välkomnas]. “

Under grundläggningsåret 1620 omnämnas i staden endast „sextio rökar“ — Vid medlet av sjuttonhundratalet funnos 113 bebyggda och 5 ödestomter;“ vid slutet av samma sekel 164 med trähus bebyggda tomter nästan alla rödmålade och de vid torget i 2 våningar. (Regeringen hade efter Nystadska freden uppmanat stadsborna att i stället för de av fienden uppbrända och ruinerade trähusen „uppföra korsverkshus“, dock utan påföljd). Staden räddades från fullkomlig förstörelse genom att till furst Galitzin erlägga 10 tusen riksdaler i brandskatt, samt „för den benägenhet som ryske generalen furst Dolgoruki under sin fångenskap (efter slaget vid Narva) där åtnjutit“ 1711. Denna „benägenhet“ torde också, tyvärr, visat sig däri, att då Dolgoruki jämte andra ryske fångar skulle från Nykarleby föras vidare till Sverige, lyckades fångarne överrumpla skeppsbesättningen, och med detsamma rädda sig undan till sina landsmän. En mindre hedrande „böneskrift“ från Nykarleby bor „till Hans Zariske Majestät och dennes trupper“ påfanns även sedermera av de svenska trupperna och överbefälet.) Utom rådhuset och kyrkan omnämnas såsom „publike byggnader“ av en den ännu kvarstående elementarskolan [Trivialskolan] med dess rektorslokal, ett mindre „våghus“ samt 2 tullhus. Nykarleby säges i den tidens relationer [berättelser] „med sina prydliga publika hus, sina tvåvånings byggnader vid torget samt näpna kryddgårdar däremellan presentera ett rätt behagligt utseende.“ De i gränderna belägna husen sägas vara „tätt sammanhängande och liksom uti en kedja med tak, täckta med näver“. —



[Kyrkan. Har ingått i stadsvyer paketerade i kuvert. Förmodligen fotograferat vid samma tillfälle som vårvinterbilderna i vykortsserierna JHF och JHG. Notera fackverket i mittspannet!
Lars Pensar tillhandahöll. (Inf. 2005-02-09.)]

[Läs mer: Kyrkan i kapitlet Fakta.]



Besökare om staden

Annorlunda lydande och mindre smickrande uttalanden gjordes dock av andra samtida och något senare ortsbesökare. Porthan skriver till Calonius: „Den 16 juli 1794 reste jag genom Nykarleby, den sämsta stad jag under denna min resa härtills sett, illa anlagd, illa byggd, utan rörelse och utan duglige handlande. En enda sades äga förmögenheter“ o.s.v. — Den rikssvenska memoirförfattaren från kriget 1808, majoren, dåvarande löjtnanten Ljungstedt som efter slaget vid Oravais med sitt regemente passerade orten, skildrar stadens „totala brist på mat, rum och andra bekvämligheter såväl till följd av krigets konfusion som ock den lilla stadens klena ressurser“, samt tillägger: „Nykarleby är intet märkvärdigt ställe. Låga rödmålade trähus med torvtak (?), på sin höjd ett eller annat tegeltak, illa stenlagda gator och ett skräpigt torg, se där, hela härligheten! Det förhåller sig så, att har man sett en svensk småstad, så kan man i andanom föreställa sig alltsammans!“. — En inhemsk krigsskildrare från samma tid berättar, att när ryssarne 1808 retirerade genom Nykarleby roade sig soldaterna att med sina bajonetter sticka ut rutorna i de låga trähusen, som de passerade.


Miniatyrmodellerna av husen kring torget
Genom f.d. seminariidirektor Z. Schalins försorg skar framlidne orgelnisten Gästrin i trä ur minnet några miniatyrbilder av rådhuset och de förnämsta byggnaderna i det forna Nykarleby före branden. Dessa näpna efterbildningar förvaras i Z. Topelii forna vinds- och studerkammare å Kuddnäs.


Älven och hamnar

En fjärdedels mil norrut, berättas det, ligger Åminnet, „där köpmännen hava en säker vinterhamn för sina fartyg, och vidare beckbruk och skeppsbryggeri.“ Hamnen blev dock, enligt Myrmans utsago, redan under senare hälften av 1700-talet obekväm och grund liksom stadens tidigare hamn vid Nålörn, och fartygen fullastades först vid den såkallade Aliance-holmen, vanligen kallad Djupsten ungefär 1/2 mil från havsbandet. Leppo namnet bevaras ännu, ehuru i förvrängd form, ss. Leppo-gubben, ursprungligen Leppo kobban (kobb = litet skär uti i havsbandet). Vid Bådan (= landbådan, som bådar landets närhet, d.v.s. upplandningen vid kusten) har enligt vad äldre personer, erinra sig, i slutet av 1800-talet notdragning förekommit. Färden till den ungefär en mil ute i havet belägna Alörn skedde förr genom det numera fullständigt uppgrundade sundet mellan „Leppon“ och Djupsten, den s.k. kanalen. I Tunelds geografi, utgiven under senare hälften av 1700-talet [1789], omtalas Alörn, numera oriktigt kallad Alön; senare bekant för det å densamma ännu befintliga Majniemi, Z. Topelius enkla sommarhem, där han diktat och signerat flera av sina vackraste dikter.


Djupsten

Nykarlebys läge vid den tämligen, i forna dagar mer än nu, ansenliga älven och den utanför dess mynning liggande vackra skärgården, lockade allt från början av stadens tillvara dess invånare till fiske och skärgårdsliv, varom särskilt skalden Z. Topelii numera publicerade dagböcker fr. 1832—1835, bl.a. nyligen refererade i ortens tidning, innehålla livliga skildringar. Genom sitt läge invid älvmynningen blev Djupsten den lättast tillgängliga av skärgårdens holmar och väl även den tidigast besökta. Ännu i början av 1830-talet var denna en verklig holme, dit metfärder företogs till den s.k. sommarstugan. Där kunde man övernatta och äta frukost och börja sitt mete på „Diktan“ en väldig förtöjningspollare, fäst i en stadig stenkista, av vilken spåren ännu finnas kvar. Sålänge verksamheten pågick vid det här anlagda skeppsvarvet, var dock livet å den lilla holmen något oroligt och mindre lockande för sommarbosättning. Men sedan skeppsbyggeriet där upphört, begynte stadsborna på holmen bygga sina „villor“ eller enkla sommarhem. Den älsta anses hava varit f.d. Vahlbergska villan ute på holmens norra udde, därnäst stadsfiskalen Forséns, rektor Karstens, sedermera såld åt rådman Sundström, vidare konsul Nylunds och kapten Silfvasts bolagsvilla samt kapten Grönqvists. När efterhand efterfrågan på villaplatser blivit allt livligare, läto stadsfullmäktige i slutet av 1800-talet och början av detta sekel indela holmen i villatomter, som småningom bebyggts och givit Djupsten dess nuvarande prägel av ett litet småstadsvillasamhälle.

[Läs mer: Djupsten av Einar Hedström.]


Alörn

Efter Djupsten kom turen småningom till Alörn, till vilken man även brukade företaga gemensamma utflykter och fiskefärder, likaledes älskligt skildrade av den store Nykarlebyskalden och dess skärgårdssångare. Där fanns sedan 1700-talet en sommarstuga, ännu i Topelii barndoms- och ungdomstid, som bar det i hans „läsning för barn“ oförgätliga namnet „Gamla stugan“. Ingen å orten har kunnat uppgiva när den byggdes, men enligt traditionen brukade främst stadens köpmän och skeppsredare begiva sig dit, för att vänta och mottaga sina hemvändande fartyg. „Gamla stugan“ hade ofta flera gäster än som bekvämligen kunde rymmas där, och man låg över natten i „syskonsäng“ på en lave långsmed stugans ena vägg. Efterhand begynte en och annan stadsbo skaffa sig en egen, dylik anspråkslös sommarstuga, så att enl. Topelius, flera dylika funnos å 1830- och 1840-talen, av vilka en handl. Nordlings ännu kvarstår, Dessutom omnämnas „Hammarins stuga“, kallad „Myggan“, sedan flyttad till Forsbacka och därifrån inköpt av direktor Wichmann och ombyggd å Bådan till bak- och badstuga, Häggblomska, Rundströmska och den ävenledes numera bortflyttade „Högbackarnas stuga“. Den största av „stugorna“ och Alörns första egentliga „villa“, Charlottenlund, tillhörde handl. Lithén, om vilken skalden yttrade vid sitt första besök å stället 1835 att „den är förmycket stadslik och mera påminnande om ett hotell än en skärestuga“. Den värs, som han vid ett annat besök diktat till damerna, „tipporna små“, väl förnämligast till ungdomsbruden Mathilda Lithén, kvarstår ännu i trappan till övre våningen och är av följande lydelse:

I hundra år skall stugan stå ...

Stadsbornas glada sommarliv på Alörn under 1840-talet har Topelius även skildrat i ett särskilt poem, „Skärgårdsidyll“, infört i kalendern „Necken“ för år 1849.

Lithénska villan övergick vid slutet av 1840-talet till Topelii svåger, rådman J. A. Lybeck, som där anlade skeppsvarv. Året förut tillkommo flera nya villor, rådman Dyhrs, som ännu står kvar, rådman Bergers, tullförvaltar Falcks och på nordligaste udden kapten Högdahls, kallad Petersborg, samt slutligen på Lill-Alörns sydligaste udde handlanden Collanders, som av skaldens maka inköptes och skänktes åt honom under en hans utrikes resa. Han döpte villan till Majniemi. Här tillbragte Topelius 12 lyckliga somrar med sin familj, diktande flera av sina vackraste poem och sagor. År 1897 i juni gjorde han sitt avskedsbesök å sommarhemmet som en gång bortflyttats från platsen, men av Nykarleby seminarister åter ditflyttats och återställts i sitt gamla skick. Därvid hölls en tilltalande avskedsfest till skaldens, „Nykarlebys största sons“ ära. Från fönstret i skaldens „sommararbetsrum“, hans vindskammare, skönjes ännu många av de ställen han i sin diktning förhärligat. Fjäderholmarna och Pehr Matts sten hägra vid synranden; den sistnämnda en gammal råsten med inhuggna råmärken och namn på omnäjdens fiskare och sälskyttar, antagligen förskrivande sig från 1500-talet.

[Läs mer: Alörn av Einar Hedström.]


Övriga öar och holmar
Till och med på Kubbans (= Kobben) lotsplats, så pass långt från staden, fanns en sommarvilla under den förra hälften av 1850-talet, tillhörig skalden Topelii morbroder, handlanden Calamnius. Den flyttades senare såsom bagarstuga till fröken J. Berghs stadsgård. På Långörn funnos likaledes små sommarstugor, kyrkoherden Mathesii på mekaniker P. Nesslers nuvarande tomt, samt kapten Kerrmans fiskarstuga; på Frösön — det s.k. Krankborg [sedermera fiskare Jarl ”Jalle” Blomqvist högkvarter], alla ävenledes numera bortflyttade. Utfärder företogos också till Ti-(Tyr)skärssund, Björkholmen, Kåtaskär, där numera finnas villor, och Båthällsklubben genom det alltmera uppgrundade Tiskärssund samt söderom Alörn till Rödskärsklubben, även den villabebyggd. Östra stranden av Alörn blev sålunda småningom kantad med sommarstugor och villor.

Även på Bådaudden byggdes nu rådman Sandströms sommarstuga som sedermera inköptes av direktör Conradi och efter dennes bortflyttning från orten av bryggmästar Herler. Denna lät flytta den till dess nuvarande plats vid „Andra sjön“. Senare byggdes direktor Wichmans „Sjöhaga“ ett stycke längre inåt land, numera även bortsåld åt bonden Mickelsbacka. En synnerligen bekväm väg till Båda-villorna utgjorde den i förra hälften av 1850-talet anlagda „kanalen“ som drogs genom det grunda vattnet mellan Djupsten och Leppogubben. Denna kanal var så smal, att endast en båt i sänder kunde passera densamma. Ännu så sent som 1874 var kanalen, som ofta begagnades bl.a. av Majniemiborna, fullt trafikabel. Nu är där, enligt Hedströmska anteckningarna, överallt fastland.

[Läs mer: Skärgården i kapitlet Fakta.]


Kuddnäs

Av andra minnesvärdare platser i stadens omnäjd på fastlandet må här framhållas Topelii barndomshem Kuddnäs, beläget strax norrom staden vid högra älvstranden. Karaktärsbyggnaden har delvis ombyggts och förfulats till skaldens stora harm och sorg genom en tillbyggnad å södra gaveln. Den är numera Nykarleby landsförsamlings fattiggård. [Återuppstod i sin forna glans som museum 1934.] Trädgården och „lusthuset“ ha däremot bibehållits i oförändrat skick liksom skaldens studierum, vindskammaren mot söder. Utanför står nu en 1918 av stadsborna upprest minnessten, som förkunnar, att „Zachris Topelius föddes här den 14 januari 1818.“ [Skall vara: Här på Kuddnäs föddes den 14 januari 1818 Zacharias Topelius]

[Läs mer: Kuddnäs i kapitlet Fakta.]


Ruddammen, Juthbacka och Juthas

Strax söderom staden invid sockenmagasinet visas „Ebba Brahes ruddam“, i vilken hon berättas ha låtit uppföda rudor och karpar på den tiden då dessa trakter innehades i förläning av hennes man, fältherren greve Jacob de la Gardie, innan grevskapet Carleborg inrättades och förlänades åt greve Clas Tott. När man sedan fortsätter långs södra landsvägen på västra älvstranden, passerar man förbi Juthbacka-gård med sin karaktärsbyggnad, uppförd i gammal svensk herrgårds stil med brutet tak, samt Forsbacka hemman, varifrån von Döbeln dagtecknat sin rapport om Juthas affären. Själva slagfältet ligger 5 kilometer från staden och å detsamma finnes en vacker bautasten, upprest på ett stenkummel med von Döbelns bröstbild i brons, gjuten i Leipzig, samt två stentavlor med inskriptioner, infattade i kumlet. Monumentet upprestes 1885 enligt ritning av D. Nyblin. Icke långt därifrån finnas Klockars gårdarne, där den bekante svenske riksdagsmannen och bondeståndets talman vid Borgå lantdag Per Klockars i tiden hade sin bostad, ävensom Juthas gästgiveri [nuv. Holm], vilket namn liksom Juthbacka härstammar från en gammal svensk borgarsläkt i Nykarleby Juthe och sålunda icke, såsom tyvärr skett t.ex. i „Fänrik Ståls sägner“, bör skrivas efter finskt uttal: Juutas.

[Läs mer: Juthbacka i kapitlet Fakta. Foto från Ruddammen.]


Brunnsholmarna

Ovanför stadsbron ligga mitt i älven de täcka Brunnholmarna med ett sommarvärdshus och mittemot på östra stranden en under sjuttonhundratalets senare och adertonhundratalets förra hälft i hela mellersta Österbotten bekant och anlitad „surbrunn“. Brunnsbalerna i „Österbottens pärla“ (== Nykarleby) ha livligt skildrats av både Z. Topelius och särskilt av L. L. Laurén i den sistnämndes „Minnen från skolan och hembygden“. Särskilt livlig var frekvensen på 1840-talet samt 1852, då Vasa trivialskola hitflyttades. De dansande förfriskade sig emellanåt från hälsokällan, vars vatten ansågs vara stärkande och välgörande för magen samt med konfekt strutar, som bjödos av kavaljererna åt damer, som voro i tur. Serveringen sköttes i många år av jungfrurna Blom. Restaurationen var livligt besökt och likaså kägelbanorna.

[Läs mer: Brunnsholmarna i kapitlet Fakta.]


Topeliiparken samt sång- och musikfesten
Till sist må även nämnas stadens vackra esplanader med deras ståtliga hängbjörkar och den s.k. Topeliiparken, planterade år 1864 efter branden av framlidne apotekaren i Jakobstad och anläggaren av dess orangeri, apotekar Schauman. I Topeliiparken firades en stämningsfull svensk sång- och musikfest den 26—28 juni 1914, varvid festtalet hölls av Nykarlebybon, den å Forsbacka födde universitetsprofessorn och rektorn Ivar Heikel. Festprologen hade författats av skalden Hj. Procopé. Dirigenter voro överste A. Stenius och kapellmästar A. Apostol.


Från Topeliusparken mot nordnordväst
[Från Topeliusparken mot nordnordväst, 1928. Har ingått i stadsvyer paketerade i kuvert. Förmodligen fotograferat vid samma tillfälle som sommarbilderna i vykortsserierna JHF och JHG.
Lars Pensar tillhandahöll. (Inf. 2005-02-09.)]

[Läs mer: Topeliusparken i kapitlet Fakta.]


Kvarnar, såg, bränneri, Munsala och Jeppo enligt Tuneld

I Tunelds geografi (upplagan från 1792) omnämnes bland „ortens märkvärdigheter en strax invid södra tullen grundmurad mjölkvarn, (stadskvarnen), en högst fördelaktig inrättning, icke för lång tid sedan uppbygd och är den enda av sitt slag i hela orten (= Österbotten)“. Det heter där vidare: „Ett regalt bränneri är 1/2 mil söderut ifrån staden uppbyggt och inrättat på en holme i Lappo älv, Haraldsholmen kallad; det skall vara ett bland de yppersta i hela riket i avseende till sin ordningsfulla och högst bekväma plan och inrättning. En och 1/3 mil från staden i Lappo älv och Jäppo by finnes vidare Junkare (= Jungars) väl inrättade sågverk med holländska blad, varest både dubbla och enkla kantade bräder sågas, samt en mil söderut från staden Munsala kapell, där församlingen nyligen inköpt ett skattehemman till prästebord och där kapellkyrkan som bäst bygges av sten ganska rymlig och blir det enda kapell som har stenkyrka i hela orten (=Österbotten).“ (Kapell före 1734 med egen kyrka, dock långt tidigare, ovisst när, egen präst 1755, pastorat 1857; Jeppo bönehus 1859 egen präst 1863, kapell 1867). — Vidare omnämnes att „Soklot icke numera kan betraktas såsom sjöby“, samt att med Nykarleby, förenats de kring den lilla ån, Strömmen uppkomna skogsbyarna Strömmen eller Kofjoki samt Markby.

[Läs mer: Stadskvarnen i kapitlet Fakta.]


Wichmann, V. K. E. (1920) Nykarleby stad 1620—1920, sid 10—19.


Nästa kapitel: Stadens donationsjord; åkerbruk, boskapsskötsel och fiske.

Mellanrubrikerna tillagda.