SMEDS-bladet nr 13

Bästa Smeds-ättling av Tor Fors

Mjölkhanteringen vid sekelskiftet av Bengt Harald

Släkten Blomqvist – livskraftig, sammanhållande av Harald Blomqvist

Släktens brudpar av Carita Häger – Else Johnsson 70 år

Helmi Willman: Den gamla goda tiden var inte alltid så god av Birgitta Östdahl

Ättlingar till Matts Johansson Smeds – Släktutredning av Gunnevi Lindén och Helfrid Strahl-Bysund

Ättlingar till Anders Jakobsson Vik – Släktutredning sammanställd av Tor Fors

Bästa Smeds-ättling!

November är det när jag skriver detta.

November inleddes med Allhelgonadagen. Dagen som manar oss att minnas och tacka dem som gått före oss, för vad de uträttat och gett oss. De som kan, tänder sina ljus och pryder gravarna, medan många av olika skäl inte kan göra det. Man har emellertid möjlighet att sända sina tankar genom tid och rum.

Gretel Enbacka, f. 1925, dotterdotter till Erik Gustav Wiik (Tab. 29) avled den 19 augusti i år. Gretel var under flera år med i arbetsgruppen för Smeds-släkten, en arbetsuppgift som hon – trots sin sjukdom – engagerade sig i med intresse. Vi övriga i arbetsgruppen kommer att minnas henne med tacksamhet.

November är också den månad då vi blir påminda om det ödesdigra krigsutbrottet för ett halvsekel sedan. Vi blir påminda om det både i press, radio och TV. Även här i Västerås, i vår lokaltidning slås det upp stora rubriker – ”Skotten i Mainila ...”

November i år kommer vi också att minnas, då öppenhet och frihet ställs som krav av flera 10-tals miljoner mänskor och då murar rivs. Kanske den öppenheten förhoppningsvis kan ge möjlighet att hitta en och annan Smeds-ättling som vid sekelskiftet begav sig till dåvarande S:t Petersburg.

I det sammanhanget vill jag citera ett stycke ur en livsskildring som dottern till en amerikaemigrant från Socklot tecknat ner.

”På senare delen av 20-talet hade vi besök av en strängkvartett som leddes av en Esther Sundqvist. Det var inte endast hennes namn som väckte mitt intresse, där var också någonting dunkelt familjärt i hennes rörelser och uppförande. Jag kunde inte motstå ingivelsen att träffa henne efter programmet. Jag presenterade mig och hänvisade till det faktum att vi båda hade namnet Sundqvist. Strax frågade hon: kom er far från Finland? Javisst, svarade jag. – Varifrån, kanske från Nykarleby? Yes, svarade jag. Men er far då, var hans namn Jacob? Yes, svarade hon.

Av allt i världen! Jag hade hört min far tala om att han hade en bror med namnet Jacob som hade ansetts vara en odugling emedan han hellre spelade fiol än arbetade. Eventuellt hade han tagit jobb som timmerman på ett fartyg som seglade till S: t Petersburg. Det var hans dotter, född i S:t Petersburg, som jag talade med.”

Så kan mänskors liv och vägar korsa varandra.

Släktträff 1992 beslöt vi (arbetsgruppen för Smeds-släkten) vid vårt möte i somras att anordna. Liksom de tidigare släktträffarna – 1977 och 1982 – kommer den att hållas i Nykarleby i juli månad. Så mycket mera vet vi inte idag men vi vill redan nu informera om vårt beslut. – Vi ser fram emot en storsamling för Smeds-ättlingarna och deras familjer 1992.

God Jul och Gott Nytt År!

Tor Fors

Gransångargatan 132

724 71 Västerås

Bo-Erik Granvik

Tärnvägen 10

824 00 Hudiksvall

Carita Häger

66 930 Kovjoki

Birgitta Östdahl

68 500 Kronoby

Mjölkhanteringen kring sekelskiftet

Bengt Harald

Kreaturshållningen var under 1800-talets senare del en viktig inkomstkälla i Socklot. Fisket var en annan betydande näring som gav såväl mat på bordet som inkomster i börsen. I det gamla Socklot var det, intressant nog, också bönderna som fiskade. Näringsgrenen var inte förbehållen enbart de obesuttna, som man lätt kunde tro.

Sedan mycket långt tillbaka i tiden har bönderna i byn bedrivit fiske vid sidan om jordbruket på de knappt tilltagna och ofta vattensjuka markerna. Det är först under 1900-talet som en mera strikt uppdelning i bönder och fiskare utkristalliserat sig.

Man behöver inte bläddra mycket i gamla dokument innan bilden av ett bysamhälle med en stor befolkning i förhållande till de marker som skulle stå för utkomsten framträder. Fisket var en viktig binäring till jordbruket när det gällde att skaffa mat för att mätta många hungriga munnar.

Efterhand som landet höjde sig ökade odlings- och betesarealerna vilket gjorde det möjligt för bönderna att öka kreatursbesättningarna. Hur mycket tid bönderna kunde ägna sina hemman efter det att sysslorna som hängde samman med fisket var avklarade kan man bara ana sig till. Men det var ju mycket folk på gårdarna på den tiden så arbetskraften räckte säkert till. Böndernas sed att fiska var säkert en tradition som de tagit över från äldre generationer då det ännu gick att dra not i Viken och i ”Paschin”.

Möjligheterna att göra mjölk i större mängder till pengar var – kan man anta – begränsade i en by där de flesta hade kor och de som var utan inte heller hade några pengar att köpa mjölk för. Därför gällde det att omvandla mjölken till smör som hade längre lagringstid och kunde säljas ytterom byn.

Mikael Nikonen en föregångare

Små mejerier började under 1800-talets senare del dyka upp litet varstans och en socklotbonde som tidigt försökte sig på mejerirörelse var Mikael Nikonen på hemmanet Nikonen 15 som ligger mitt i byn. Gården är bortriven sedan länge men äldre socklotbor minns stället under många namn som Mickas, Lindströms och Gustas. Med tanke på en yngre generation är det kanske enklast att lokalisera gården till strax söder om Björkmans.

Denne Mikael inredde mejeriet i bottenvåningen av en uthusbyggnad där också fähuset var inrymt. Hans äldsta dotter i andra äktenskapet, Lina gift Ahlnäs, som var född 1870 arbetade som mejerska i mejeriet under sin ungflickstid ungefär fram tills hon ingick äktenskap. Edit Ahlnäs som fyller 92 år i december har alltjämt fragmentariska minnesbilder av morfar Micks mejeri.

Mikael som var gift tre gånger lär ha varit särskilt förtjust i Lina och han gjorde allt för att hon skulle bli kvar på gården för att ta hand om de yngre barnen som föddes senare. För att få henne att stanna inredde han gårdens framstukammare åt henne och for själv till marknad i Vasa för att köpa möbler till ungflickskammaren. Möblerna som var gjorda vid fängelset i Vasa sändes hem med Mattssons skuta som lade till vid Nålörn. Därifrån fick han sedan hämta möblerna med häst och kärra.

Det är inte osannolikt att Mikael tänkte på Lina och hennes behov av någon form av utkomst när han startade mejeriet. För att hon skulle göra ett gott arbete i mejeriet sände han henne i lära.

För att hålla mejeriet i gång behövdes mjölk mer än vad gårdens egna kor producerade. Sannolikt levererade också andra bönder i byn mjölk till mejeriet och fick på det sättet kontanter att röra sig med.

Från Mikael Nikonens mejeri levererades smör till Helsingfors På den tiden var Tammerfors nordligaste ändpunkt på järnvägen. Smöret fördes med häst från Socklot till Tammerfors – en sträcka på ca 300 km – därifrån sändes det vidare med tåg till Helsingfors. Där sålde en av Mikaels döttrar, som var gift Sandvik, smöret i en kiosk på Sandviks torg. Trots likheterna har de två namnen inget gemensamt.

Mejeriet på Dalbacken

Ett annat mejeri i byn fanns på sin tid vid Dalbacken på butikstomten nedanför samlingshuset. När och hur mejeriet startade har det inte varit möjligt att få fram uppgifter om utan mera ingående forskning. Ingen nu levande socklotbo minns när mejeriet var i gång. Däremot fanns den ca 6 x 10 meter stora träbyggnaden och maskineriet till en hästvandring kvar en tid efter det att mejeriet hade upphört. De äldsta byborna minns byggnaden och den karakteristiska hästvandringen. Den energi som mejeriet behövde fick man av hästar som ständigt gick runt och på så sätt fick axlar och kugghjul att rotera.

Långt efter mejeriet upphört fanns en cirkelformig fördjupning på den plats där hästarna gått runt. Det blev då också en samlingsplats för byns barn och ungdomar som, med risk för liv och lem, gärna klängde på hästvandringskonstruktionen som även den, liksom axlar och kugghjul, var gjorda av trä.

Av allt att döma drevs mejeriet i form av ett samföretag dit byns bönder levererade mjölken. Exakt när mejeriet upphörde är det ingen som med bestämdhet vet. Mycket tyder på att det skedde i samband med att en rysk truppavdelning förlades till byn. I varje händelse började ryssarna använda byggnaden som bageri rätt kort efter sin ankomst. Senare var byns butik inrymd i byggnaden. Mycket talar för att utvecklingen hade gått förbi den här typen av mejerier när det upphörde med sin verksamhet. Ett tag fanns det planer på att av stockarna uppföra en byggnad för byns telefoncentral, men tanken förföll.

Johan Wik har illustrerat hästvandringen som var mejeriets energikälla. Lägg märke till de båda drivhjulen som var gjorda av trä. Det större, horisontella benämndes för tapphjulet och det mindre för lilla drevet. Förstoring.

Jakobstad ny marknad

Även om mejeriet lades ned levde korna vidare och fortsatte att producera mjölk för vilken byns bönder hade att hitta ny marknad. Den hittade man i Jakobstad bland herrskap och arbetare dit man nu började leverera sin mjölk. (Inom parentes bör det framhållas att det är svårt att få fram uppgifter om när socklotborna började föra mjölk till Jakobstad. Det förefaller som om man under en kortare tid också förde mjölk dit medan mejeriet ännu var i gång.)

Det dröjde inte länge innan mjölkhanteringen hade funnit nya former utgående från krav som leveranserna till Jakobstad ställde. Bönderna delade upp sig i mjölklag, eller som byborna sade mjölkschack, så stora som krävdes för att fylla en kärra. Det blev i normala fall tre sådana – Smeds-schacket, bys-schacket och Rivas-schacket. Dagligen rullade tre hästforor från byn med mjölk till Jakobstad. Det var specialbyggda kärror med resår och ett hjulpar. Småningom försågs ekipagen med gummihjul. En enkel resa räckte ett par timmar. Vanligtvis gick hemfärden snabbare än ditresan.

Hos Gunnar Ahlnäs fortsatte man emellertid smörtillverkningen i egen regi med en specialanskaffad utrustning, varför man där kom att stå på sidan om den organiserade mjölktransporten till Jakobstad.

Antalet turer bestämdes utifrån den mjölkmängd envar gård levererade. Ollas, som på den tiden levererade mjölk från två hemman, hade ansenliga mängder, ibland över 100 liter, vilket också ledde till tätare turer för den gården. William Wik berättar att där var man bland de första som började föra mjölk till Jakobstad. Han gjorde sin första tur år 1916 och kom under ett år att företa 90 mjölkturer. Wik menar dock att mjölktransporterna till Jakobstad kan ha inletts några år tidigare.

Framme i Jakobstad hade kuskarna att distribuera mjölken till olika kunder, såväl större bespisningskök som privata familjer. Malmska sjukhuset och Jakobstads mekaniska verkstads personalmatsal var ett par större kunder.

Noggrant fördes bok dag för dag över mjölktransporterna till Jakobstad. Ovanstående är taget ur körbok för december 1913 och omfattats av ett körlag om sex bönder; Joel Sjöblom, Sanna Lillqvist, Kristina Harald, Henrik West, Wilhelm Harjulin och Maria Harjulin. Av boken framgår att transporter skett även i november. Förstoring.

Storskifte och nytt mejeri

Storskiftet som splittrade bosättningen i byn slog också sönder förutsättningarna för den etablerade mjölktransportrutinen. För utflyttarna till främst Gråsön blev vägen till Jakobstad för lång. När andelsmejeriet i Nykarleby byggdes och verksamheten kom i gång ändrades förutsättningarna för mjölkhanteringen i byn. En del socklotbor fortsatte trots den kortare vägen till Nykarleby att föra mjölk till mejerier i Jakobstad.

Mjölkhanteringen i byn övergavs senare till förmån för pälsdjuren och andra näringsgrenar som gav människorna i bondgårdarna större frihet. Nu förefaller också pälsdjuren att vara på väg ut om ingen vändning till det bättre sker.

Avslutningsvis kan noteras att det nu 1989 finns bara en gård som producerar mjölk – Ollas.

Släkten Blomqvist
– Livskraftig, sammanhållande

Harald Blomqvist

Släkten Blomqvist från Jakobstad är en del av Smeds-släkten. Släktgrenen utgår från Sofia Evelina Westerlund från Kovjoki, gift med Anders Wilhelm Blomqvist från Vexala. Evelinas far, Karl Wilhelm Eriksson, var son till Greta Eriksdotter Wiik, som omnämns i släktboken i tabell 33. Greta ”flyttade” till staden som tjänarinna och icke vidare kunnat följa hennes öden”, står det i boken.

Harald Blomqvist berättar i sitt brev till Smedsbladet om sin livskraftiga och sammanhållande släkt.

Sofia Evelina Blomqvist födde 11 barn, av vilka 10 förde släkten vidare och utgör nu ca 220 personer. Inom familjen har alltid rått ett gott förhållande och god sammanhållning. Då mor Evelina (Lina), den 5 maj 1972 fyllde 85 år beslöts att hela familjen med barn och barnbarn skulle samlas en söndag i juli på Hällörn, familjens sommarställe, en bit norr om Jakobstad mot Larsmo.

Hällörn inköptes 1920 när familjen flyttade från Nykarleby till Jakobstad. Hällörn bestod då, förutom av sommarvillan, av ängar och trädgård samt fähus och två lador. Ängarna har naggats något i kanterna, men fortfarande finns ”stenen vid grinden” och de stora björkarna runt stugan och fågelsången ljuder klar från den omgivande skogen.

Det Blomqvistska sommarstället, som är en av de äldsta sommarstugorna i trakten, påbyggd och tillbyggd för att kunna hysa den stora familjen.
Från vänster är Britt-Marie Sundqvist (Ruths dotter, Ann-Sofie Sandberg (Pers dotter), Maria Boström med dotter, Marias man Carl- Johan Boström och hans mor Alice Boström, knästående Markus Risberg (Alams sondotterson).

Det var här vi beslöt att samlas för att hela familjen skulle träffas och för att samtidigt uppvakta och hylla vår kära mor, mormor, farmor eller svärmor. Svärmor nämndes sällan eller aldrig av de ingifta. Hon var mor eller mormor/farmor för alla, och för henne var alla lika nära.

Söndagen den 9 juli 1972 blev för oss alla en dag att minnas 74 barn, barnbarn och ingifta, utökat med ett antal släktingar och vänner, mötte upp. Mor Lina var lycklig över att få träffa alla och gladdes över den stora skara barn och ungdomar som deltog i samlingen. – Men när dagen var slut, och de flesta rest, var också Mor Linas levnadsdagar tillända. Hon somnade in, nöjd med sin dag och sitt liv.

Efter denna minnesrika samling, blev det en tradition med en sommarsamling en söndag i juli månad, första tiden varje år, senare mera sporadiskt.

Mor Lina i mitten tillsammans med sina syskon Evert Alex och Maria.
Bilden är tagen vid sammankomsten 9 juli 1972, samma dag som mor Lina avled.

Årets sommarsamling var den 10:e i raden av sammankomster. Samtidigt blev den också en födelsedagsfest för syster Alma (gift Lindblom) som under året hade fyllt 80 år och för hennes son Leif och hans fru Solveig som båda fyllt 60.

Festen blev en fullträff vad beträffar antalet deltagare, 128 ställde upp, flertalet av den yngre generationen, med barn och ungdomar, vilket bådar gott för släktens fortbestånd

Tyvärr ställde vädrets makter till bekymmer. Efter en vacker och varm förmiddag samlade molnen sig till attack med en rejäl regnskur, och då det inte fanns rum inomhus för denna stora samling, blev det att söka skydd där det fanns; i ladan vid vedbacken, i lekstugan för en del av barnen och under ett provisoriskt tak av presenningar.

Så blev då också denna fest en minnenas fest. En dag vi minns.

Vår Storfamilj har nu blivit så stor att det är svårt att samlas i något vanligt hem. Det är därför viktigt att vi fortsätter med dessa sommarsamlingar till fröjd och glädje för den äldre generationen att få följa släktets tillväxt, och för att de yngre skall känna samhörighet och banden som förenar.

Släktens brudpar

— — —

ELSE JOHNSSON - 70 ÅR

Else Johnsson, f. Wik i Socklot, fyllde 70 år i februari i år. Else är bosatt i Österslöv Kristianstad. Här i mitten på bild med make John och med sina närmaste.

I sitt brev till Smeds-bladet skriver hon:

– På min 70 årsdag var våra barn, barnbarn, släktingar och vänner, drygt 100 personer, samlade i Bygdegården i Österslöv. En stor glädje var också att en del av min närmaste släkt från Finland kunde komma, min bror Bror och hans fru Enid, brorsdotter Ulla-Britt med make Mikael och barnen Jonas och Annika samt min svägerska Anna Wik.

– Min 70-årsdagsfest blev ett ljust och vackert minne. Vi vill önska alla Smedsare God Jul och Gott Nytt År! Else och John Johnsson samt barnen med familjer.

Helmi Willman: Den gamla
goda tiden var inte alltid så god

Birgitta Östdahl

		Den gamla goda tiden som äldre mänskor lätt vill tala om var inte alla gånger så god. Det anser i alla fall Helmi Willman, född Eriksson år 1906. Hon fick som äldst i en syskonskara på nio barn dra ett tungt lass när familjeförsörjaren, fadern dog vid 51 års ålder.

Erikssons i Socklot var en bondgård som på den tiden låg intill Smeds. Helmis far hette Johan Eriksson och farfar hette Johan Erik Smeds.

Förutom jordbruket med sju till nio kor utgjorde fisket en livsnäring.

Med åtta yngre syskon blev det helt naturligt så att Helmi rätt tidigt fick börja hjälpa till med sysslorna på gården. Så värst mycket karlgöra blev det inte till att börja med för Helmi. Hon hade tre bröder som allt eftersom de växte upp fick gripa tag i dem. Men för flickorna gällde det att hjälpa till med en rad andra sysslor. Helmi minns att hon ofta fick åta sig kovaktarsysslan.

– Det var inte så roligt alla gånger, säger Helmi Willman som nu hunnit fylla 83 år men är frisk och vid god vigör. Helmi har två vuxna barn, en son i Nykarleby och en dotter i Lahtis. Dottern har två söner. Helmi som blev änka för tio år sedan bor i sin stuga på Högbacka i Nykarleby.

Trots att man inte gillade alla uppgifter protesterade ingen. Det fanns ingen annan råd än att börja arbeta och hjälpa till så fort man dög till någonting, som det sades på den tiden.

Helmi tog körkort

När fadern insjuknade i lungsot blev det bekymmersamt i den erikssonska familjen. Sönerna var för unga för att ta körkort. Och familjen hade liksom de andra gårdarna i byn sin mjölktransportdag. På den tiden kördes mjölken till mejeriet i Jakobstad. Familjen Eriksson hade en T-ford som behändigt kunde omändras till en så kallad ”flakabil” och lämpade sig för mjölkkörslor.

Det hjälpte inte att fadern var sjuk och ingen i familjen hade körkort, alla bönder hade sin körtur och det skulle också Erikssons ha. Helmi som var äldst av barnen hade fyllt 22 år. Nu fick hon skaffa sig körkort. Detta hände år 1929. På den tiden var det synnerligen sällsynt att kvinnor hade körkort. Bilar var sällsynta och damer vid ratten var ännu mera sällsynt.

– Det var inte så svårt och invecklat att erhålla körkort, minns Helmi. Någon regelrätt bilskola förekom inte. Helmi minns i alla fall att hon lärde sig trafikmärkenas betydelse och lite allmänt trafikvett. Ett intyg över nykterhet skulle hon också ha. Det gavs av nykterhetsföreningen på orten. Selim Smeds var ordförande på den tiden och han kände bra till Helmis leverne så några problem med att erhålla nykterhetsintyget hade hon inte. Sen var det dags att åka till Jakobstad för att köra upp för besiktningsmannen. Inga skriftliga förhör förekom. Samtidigt som Helmi rattade runt i Jakobstad förhördes hon i teorin. Hennes bröder som hade rattat bilen på ägovägar ansåg sig vara betydligt mera lämpade som chaufförer. De trodde inte att Helmi skulle få körkort. Men se det fick hon, och dessutom vid första försöket. Nu var det bara att börja köra mjölk till mejeriet.

Bröderna hjälpte

Hjälp med de tunga kannorna fick hon av bröderna som vanligen följde med på åkturerna. Trafiken var ju inte speciellt livlig på den tiden.

– På vägen mellan Socklot och Jakobstad kunde jag möte en eller två bilar, berättar Helmi. Ibland mötte hon ingen bil. Några olyckor eller dikeskörningar var hon inte med om. Helmi minns inte att hon väckte någon större uppmärksamhet när hon kom körande med bil till staden. En annan socklot-flicka tog körkort samtidigt med Helmi. Men de två var de första damerna med körkort i Socklot. Mjölkkörandet fortsatte hon med ända till någon av hennes bröder kom i körkortsåldern och övertog sysslan.

Före bilåldern kördes mjölk med häst till Jakobstad. Förutom att mjölken levererades till mejeriet hände det också att den såldes direkt till butiker i staden. Likvid erhöll bönderna en gång i veckan. Mjölkskjutsbolagen omfattade 6–7 gårdar därför hade varje gård i medeltal en körtur i veckan.

Någon fartdåre var inte Helmi.

- Jag körde högst 50 kilometer i timmen, berättar hon.

T-Forden omändrad till ”flakabil” användes för mjölk- och fisktransporter till Jakobstad. Helmi var den första i syskonskaran som tog körkort och körde mjölkbilen. Här poserar Helmis bror Hugo Eriksson framför bilen. Förstoring. [N. 790. Kg och B 1290 kg betyde netto- och bruttovikt.]

Fisk till torget

Det var inte enbart mjölk som kördes till Jakobstad. Fiskandet var allmänt i Socklot och fisken skulle ju säljas.

– Därför for vi några dagar i veckan till torget i Jakobstad för att sälja fisk.

Onsdagar och lördagar var fiskförsäljningsdagar. Pojkarna var ute och fiskade tidigt på morgonen för redan klockan sju skulle fisken vara på torget. Då kom fabriksarbeterskorna för att köpa fisk innan de gick till sitt arbete. Det var Helmis bröder som fiskade. På den tiden fanns ingen bilväg ut till Grisselön utan man färdades med häst mellan Grisselön och Socklot. Sen for man iväg med bilen lastad med fisk från Socklot till Jakobstad. Helmi minns inte att Erikssons skulle ha farit till Nykarleby för att sälja fisken. Den staden var nog för liten för kommersen. För det mesta fiskades strömming. Men också abborre fiskades och såldes. På hösten var det siken som utgjorde delikatessen. På matbordet hemma vankades ofta fisk. Strömming förekom i alla former, nästan året om.

– Nog blev man led på fisken, utbrister Helmi.

Hon minns också hur byborna saknade en ordentlig väg ut till Grisselön. Fisket var av stor betydelse för byborna och därför skulle en bilväg underlätta hanteringen.

På talko byggdes sedan en väg.

– Vår gård hade en viss vägstump att iordningsställa. Erikssons hade sin del som Helmis bröder åtog sig att bygga. Nog var det en glädjens dag när vägen togs i bruk i slutet på 20-talet. Helmis far var sjuk när vägen byggdes. Han dog år 1930, yngsta barnet i familjen var då bara två år. Modern levde som änka i över trettio år. Hon dog 1962.

Helmi gifte sig med Joel Willman och flyttade till Högbacka i Nykarleby. Han hade en motorcykel så något bilkörande blev det inte för fru Helmi. Så småningom köptes en Moskowitz men Helmi tyckte att trafiken blivit så pass livlig att hon valde att sitta som passagerare bredvid chauffören.

Därför är det många av hennes vänner som inte vet att hon haft körkort.

Helmi Willman, född Eriksson i Socklot år 1906, utanför sin stuga på Högbacka i Nykarleby där hon bott i över 50 år. Ändå minns hon
barn- och ungdomsåren i Socklot mycket bra.

Rysstiden

När Helmi drar sig till minnes olika händelser från sin barndom i Socklot minns hon tiden då ryssarna belägrade samlingshuset. Det var under åren 1916–1918. Då använde de mejeriet som kokstuga. Där kokades bland annat ärtsoppa. Hon minns att de åt sura rysslimpor och hade stora sockerbitar. Ryssarna körde antingen med häst eller så vandrade de till fots.

Helmi minns speciellt den dag när ryska bataljoner marscherade till Socklot. Hären var som en grå taktfast massa. Helmi gick i skola och eleverna fick gå till fönstret för att bevittna ryssarnas inmarsch. På något sätt fanns en ingrodd rädsla för ryssarna. Vi vågade oss aldrig in i samlingshuset. En del pojkar gick dit ibland men inte flickorna. Helmi har dock inga tråkiga minnen av ryssarnas vistelse i Socklot. De var snälla och vänliga speciellt mot barnen. Men visst var det kusligt när de provsköt på Grisselön och Gråsön. Ryssarnas uppgift i Socklot var att bevaka åmynningen som infart till landet.

Allt har ändrats

Helmi tycker nog att Socklotbyn förändrats radikalt i och med nyskiftet på 50-talet. Förr var alla jordbrukare och fiskare. Alla bodde längs bygatan. Många hade stugan på ena sidan vägen och fähuset på den andra. Nu finns inte många bönder och fiskare kvar. De som är bönder har stora jordbruk med minst tjugo kor. Fisket har också ebbat ut. Istället blomstrade pälsnäringen i byn under sjuttio- och början av åttiotalet. Näringen är nu i kris. Helmi hoppas att krisen skall vända och att näringen har en framtid. För med den har också byn Socklot en framtid.

Den gamla bilden

Tor Fors

Så skall vi avsluta med ”Den gamla bilden”. Det är Einar och Lars Wikblad som lägger ut strömmingsryssja utanför Hällgrund.

Bilden är egentligen inte så gammal – den är tagen i början av 70-talet av Rolf Enlund – men den är dock från den tid då det begav sig. Här har det fiskats i generationer för att dryga ut hushållskassan. Detta är nu ett minne blott, fisket som inkomstkälla fick på 70-talet ge vika för pälsnäringen.

[Hällgrund med båken i bakgrunden.]

Elisabeth Walander, syster till Einar och Lars har sänt in bilden.

Har du, bästa läsare, ”Den gamla bilden”, det kan vara mänskor i arbete, familjefotografi eller någon annan intressant bild, sänd in den till undertecknad.