Minnen från en svunnen tid
Mats Fors
 |
|
Edith Sofia Björkman är 88 år och hemma i Socklot. I följande artikel berättar hon om hur det var att vara liten i början av seklet, den hårda kampen för brödet men också saknaden efter den riktiga kärnmjölken! |
Edith Sofia Granvik, sedermera Björkman, föddes den 21 mars 1902. Familjen bestod av tio personer, föräldrarna inräknade. Då, i början av seklet, var det vanligt med stora barnkullar.
– Vi barn vi delade säng. För var skulle vi ha placerat åtta sängar, säger Edith.
Barnen fick tidigt lära sig att arbeta. Det kunde gälla allt från passning av mindre syskon till höbärgning. Edith minns att hon började delta i höbärgningen när hon var så liten att hon knappt fick av höet från störarna. Men alltid var vi till någon hjälp.
Bäcken genom Socklot, ”fari”, svämmade över varje år, särskilt vid Ransvik var det stora översvämningar.
– Vi slog höet vadande i vattnet så benen blev alldeles röda och såriga. Höet räfsade vi ihop och drog det på en flotte till ladorna. Vi höbärgade också på tillandningarna, lötet, ute vid sjön. Där var det inte mycket att bärga men allt skulle tas till vara. Höet hängde vi upp i träden för att det skulle torka.
Edith berättade om vargen som strök runt gårdarna. En gång hade någon glömt att stänga farstudörren. I farstun fanns dörren till skafferiet där kalvkött förvarades. Vargen fick upp skafferidörren och for i väg med ett helt kalvlår!
– I samma veva dödade vargen också en hund. Jag tror att det var Henrik Wiiks hund, men jag kommer inte ihåg om vargen åt upp den också.
– Det var fattigt och usligt förr. Men vi hade i alla fall mat. Det fanns många fattiga mänskor här i Socklot. Att de inte svalt ihjäl var ett under.
Självhushållning
Basfödan bestod av bröd, fisk och potatis. Brödet bakade vi alltid själva, ett gott bröd. När vi gick i skolan hade vi ju en bit bröd med oss och då bytte vi bröd med varandra, det var alltid godare på det viset.
Som många andra i byn på den tiden fiskade även Ediths pappa. Han fiskade med ryssjor och fick bland annat strömming, abborre och kutul.
– På vintern var han med och drog not. Han brukade göra upp en stor brasa invid vår bagarstuga för att karlarna, när de kom tillbaka från notdragningen, våta och frusna, skulle få värma sig. Där sorterade de också fisken och lade den i lådor. Ibland var det svårt att sälja fisken och en gång for min pappa ända till Jyväskylä för att sälja den.
Fiskefångsten delas. Från vänster: Sven Nikonen, Sven Granvik, Karl Granvik ock Joel Björkman. Den lilla i mitten är Nils, Ediths och Joels son.
När pappa fiskade på hösten så rensades fisken och saltades i en fjärding. Kutul skulle ha överflödigt med salt, i annat fall gulnade den.
När man skulle ha fisk till middag påföljande dag, togs den in kvällen före och lades i blöt över natten.
– Mamma kokade den med potatis och lagade vitsås till. Och det åt vi med kryddpeppar till och det var gott det, minns Edith.
Jag kan inte påminna mig att vi skulle ha plockat svamp, men däremot plockade vi lingon för hela vinterns behov.
Barnkläder och krimskrams
Många gårdar hade stora potatisland. Det tog lång tid att ta upp potatisen för allt togs ju för hand. Hjälpte man andra med potatisupptagningen fick man en liten ersättning – 25 penni och mindre ändå var vanligt för några dagars arbete. Efter det att potatisen var upptagen for man till marknaden. Inte före.
– Det var mycket folk på marknaden. De måste ha kommit långväga ifrån för på den tiden fanns det inte så mycket folk i Nykarleby.
På marknaden fanns allt möjligt att köpa. Allt från barnkläder till krimskrams. Men hade vi råd med en bulle fick vi vara nöjda. Jag kan inte komma ihåg att vi sålde någonting på marknaden. Men det fanns väl också lite rikare folk än vi i byn. Det kan väl hända att någon bybo hade med sig något till marknaden som de sålde.
Lin blir garn
Vad gällde kläderna tillverkade man så mycket som möjligt själv. Ibland köptes någon tygbit men ofta vävdes tyget av lin och hampa som man först odlat. Det var mycket arbete med det. Först skulle man skörda linet och sedan skulle man dra det i en skå med taggar. Därefter skulle linet rötas i en grop med vatten. Efter en vecka tog man upp det, hängde det på gärdesgårdar för att torka och slutligen för att linet skulle bli riktigt torrt lade man det i bastun. Sedan skulle det bråtas, klippas och skickas till spinneriet. Efter en tid fick man det tillbaka som garn. Jag har fortfarande kvar garn av det lin jag skördat.
– Jag kommer inte ihåg att vi färgade lingarnet, men däremot annat garn som vi vävde av. Man talade om Jeppo-färgen – ett färgningspulver som man köpte i Jeppo, därav namnet. Som färgningsmedel användes även ”stenmossa”, som gav en gul färg.
[Trodde att man köpte från yllespinneriet, men så stötte jag på denna annons:
Österbottniska Posten, 11.01.1924, nr 2, s. 3
Nationalbibliotekets digitala samlingar.
(Inf. 2023-01-04.)]
Barfota till kyrkan
Vid höstslakten togs det mesta tillvara. Huden garvades till läder som skulle användas för att tillverka bl.a. skor. Brukligt var att en skomakare kom till byn på höstarna efter höstslakten, han gick från gård till gård och sydde vardagsskor. Men aktsamma om skorna skulle man vara.
Edith berättar att när familjen gick till kyrkan, för övrigt nästan varje söndag, gick barnen barfota. Först när de kom till stan tog de på sig skorna. De hade helt enkelt inte råd att nöta dem under den tid då vädret tillät att gå barfota.
Skolgång och skriftskola
Edith har gått i skola i sammanlagt fyra år. Ja, det var ju någon slags småskola före och den hölls först i olika gårdar, något skolhus fanns inte på den tiden, berättar Edith.
Det sista året Edith gick i småskolan fick hon en ”fröken” som var utbildad och ”inte som de andra som bara var sådana som kunde läsa och skriva”. Hon hette Nanny Andersson och var gift med den lärare som Edith hade under sitt sista år i skolan, John Sundqvist.
Nanny höll skola i samlingshuset, där det var fruktansvärt kallt eftersom det inte eldades under lördagar och söndagar.
– På måndagarna var det så kallt att vi måste ha fötterna uppe på bänkarna och med jämna mellanrum sprang vi runt, runt för att hålla oss varma.
Direkt efter avslutad skolgång började Edith arbeta som piga eller ”tjäna” som man sade. Hon var fjorton eller femton år och arbetade där det behövdes. Edith var duktig att arbeta och därför var hon också efterfrågad. När hon var sexton gick hon i skriftskolan.
– Inte gick det för sig att gå i skriftskolan när man var femton som nu. Under skriftskoletiden var hon inneboende i stan. Jag bodde hos min kusin, tant Hanna. Till söndagarna gick jag hem till mina föräldrar och syskon.
Nöjen och giftermål
Efter konfirmationen fortsatte Edith att arbeta i gårdarna. Det fanns inget annat arbete och studier var det inte att tänka på, eftersom föräldrarna inte hade någon ekonomisk möjlighet till det.
 Skolkort från 1915. Övre raden från vänster: Viola Kronqvist-Segerstam, Ester Vikström, Sven Nikonen, William Wik, Hugo Gleisner, Verner Ekström.
Nedre raden från vänster: Helmi Haglund-Vesterholm, Helmi Harald Vesterlund, Edith Granvik-Björkman, Dagny Nyman-Grägg, Gunda Sjöblom-Wik, Toini Ahlnäs, Helmi Ahlnäs-Wik och läraren, John Sundqvist.
På samlingshuset var det ofta dans, soaréer och andra festligheter, även till närliggande byar for de på dans.
– En i byn hade lastbil, med den tog vi oss från by till by. Jag sjöng med i sångkören och då fick jag ju också vara med på en hel del tillställningar.
Den 13 november 1925 gifte Edith sig med Joel Jacob Björkman efter att de ”följts åt ett bra tag”. Bröllopet hölls i Ediths hem med många gäster och bröllopsmat bestående av kött och potatis samt risgrynsgröt och fruktsoppa, vanlig bröllopsmat på den tiden.
– Jag hade en mörk brudklänning. Jag minns att den var grå med en sydd ros framtill. I övrigt var den helt slät. Inte satt man något värde på brudklänningen på den tiden. Den bara försvann den.
De nygifta flyttade till den gård där de fortfarande bor. Förutom Edith och Joel bodde också Joels föräldrar i gården.
– Vi bodde i den ena ändan, de andra i den andra.
Joel fick halva hemmanet direkt när vi gifte oss. Senare ärvde han hela hemmanet.
Efter giftermålet fortsatte det vardagliga slitet för brödfödan. Edith berättar att allt som skulle göras gjordes ”för hand”. Inga maskiner fanns att tillgå, så mjölkningen ”kostade på armarna.”
– Man steg upp klockan fem på morgnarna, mjölkade och om det var säsong för höbärgning, höbärgade man. Annars var det fullt upp med andra sysslor. På kvällen var det så dags att mjölka korna igen. Mjölken kördes till mejeriet i Pedersöre. Byborna turades om med att köra de många vändorna.
Edith saknar inte det tunga arbetet i dag men däremot kärnmjölken!
– Tänk om man fick ett glas riktig kärnmjölk i dag!
 Familjen Björkman sommaren 1950. Ludvig, Nils, mamma Edith, pappa, Joel, Inga-Britt och Solveig.
Byns utveckling
Någon gång på 20-talet kom den första traktorn till byn. Edith tror att det var 1922 som ”Smess-Evert” köpte sig en traktor. Hon minns också när elektriciteten kom till Socklot.
– Nog minns jag bra när vi hade ångpanna här i byn som producerade elektricitet. Det fanns en där som passade upp. Mattsson hette han.
– Man såg knappt någonting när alla tände lamporna samtidigt. Då vi senare fick el från Nykarleby var den så pass stark att vi såg. Men inte ens den var riktigt bra heller. De gårdar som låg längst bort räckte elen inte till.
Telefonen kom nästan samtidigt till byn som elektriciteten. Till en början var det inte många som hade telefon. Ediths familj var en av de som skaffade telefon så fort den kom.
– Telefoncentralen fanns i byn. Dit ringde man och talade om vilket nummer man önskade komma till. Men det hördes ju över hela världen! Alla i byn visste med vem och om vad man pratat.
Ransonering och krig
Något som vi alla var med om och aldrig glömmer, var kriget. Hon berättar om ransoneringen på alla matvaror, kläder, ja allt. Ediths familj hade brödet, de slapp svälta. Men förutom att se till att själva överleva, skulle gårdarna också leverera till armén.
– Alltid hade vi någon brödbit och potatis vi kunde leverera, men de där stackarna som var på samlingshuset, de som övade för kriget. I det kalla samlingshuset hade deras potatis frusit De sade att inte ens böndernas grisar skulle äta den, men de var tvungna.
Så blev det fred, äntligen. Jag hade tre bröder ute i kriget. En blev kvar där. |
