K
alevala, Finlands nationalepos, skapades som enhetligt diktverk
av Elias Lönnrot (se denne) och utkom första gången 1835,
i utvidgad upplaga 1849. K. är en hjältedikt, som berättar
om Väinämöinens, Ilmarinens, Lemminkäinens (se dessa)
m.fl. äventyr. Till grund för dikten ligger runor, mindre folksånger,
de flesta upptecknade i Karelen och inte äldre än från medeltiden,
fastän många av dem återspeglar äldre kulturskeden.
Runorna i K., som bildar en relativt löst komponerad helhet, har tillkommit
vid skilda tider. De baserar sig dels på tilldragelser främst
i s.v. Finland under tidig kristen tid, dels på urgamla kosmogoniska
föreställningar, schamanism, medeltida riddarballader, kristna
legender m.m. Eposet hade stor betydelse för uppkomsten av en finsk
nationell medvetenhet och har även spelat en viktig roll som inspirationskälla
för finländsk konst, litteratur och musik. K. har vidare sedan
1870-t. haft en central ställning som forskningsobjekt inom den finska
folkdiktsforskningen (jfr folkdiktning).
[Kalevalaa, lauletaan. Kalevala sjunges. Axel Eliassons konstförlag,
Stockholm. Avsänt den 27/11 1906 från Stockholm till
”Gefle”.] |
Kring sekelskiftet fördes en häftig debatt mellan inhemska
och utländska forskare om huruvida K. var att betrakta som ett nationellt
folkepos eller som en skrivbordsprodukt av Elias Lönnrot. Samtidigt
som K. uppstod Kalevala-myten, föreställningen om en gyllene
förkristen forntid i det finska folkets hävder. Det är
närmast denna myt som gett diktverket dess nationellt väckande
verkan (jfr Karelen). — K. hade fram till 1980 översatts till
22 språk (den första översättningen, till svenska
av M.A. Castrén, utkom redan 1841; senare sv. övers. har gjorts
av K. Collan, 1864—68, R. Hertzberg, 1884, O. Homén, förk.
sv. uppl., 1944, B. Collinder, 1948, flera senare uppl.), utom till de
s.k. världsspråken och de nordiska språken bl.a. till
jiddisch, japanska, kinesiska, hebreiska och arabiska. Omkring 1 600
milj. människor kunde därmed läsa eposet på sitt
modersmål. (J. Krohn, Finska litteraturens historia I, 1891; A.
Borenius—J. Krohn, Kalevalan esityöt, 3 bd, 1891—95; D.
Comparetti, Der Kalewala oder die traditionelle Poesie der Finnen, 1892;
A.R. Niemi, Kalevalan kokoonpano I. Runokokous Väinämöisestä,
1898; K. Krohn, Kalevalan runojen historia, 1903—10, Kalevalan kysymyksiä,
2 bd, 1918, Kalevalastudien, 6 bd, 1924—28; V. Kaukonen, Vanhan Kalevalan
kokoonpano, 2 bd, 1939—45, Elias Lönnrotin Kalevalan toinen
painos, 1956, Lönnrot ja Kalevala, 1979; A. Turunen. Kalevalan sanakirja,
1949, Kalevalan sanat ja niiden taustat, 1980)
|