- - -
Historia.
I äldsta tid var jordägarna skyldiga att bygga och underhålla
vägar. Under medeltiden var de allmänna vägarna farbara endast
med häst. En av de viktigaste medeltida vägarna i Finland var den s.k. Oxvägen, som ledde från Tavastehus genom Rengo, Somero och St
Mårtens till Åbo. Det allmänna vägnätets längd
i Finland kring 1550 har beräknats till ca 2 000 km; häri ingick
bl.a. den s.k. Stora strandvägen från Åbo till Viborg,
vilken betecknas som landets äldsta landsväg. Ett sekel senare fanns
ungefär 4 000 km allmän väg. Landsvägar löpte då
utmed hela västkusten, från s. Tavastland till de närmaste kuststäderna,
från Viborg till Kexholm, Nyen [St Petersburgs föregångare] och Nöteborg samt
från Tammerfors till Korsholm.
De viktigaste vägarna i s. Finland var farbara med vagn. Under gångna
sekler ansågs vattenvägarna utgöra de naturligaste kommunikationslederna.
Vid anläggandet av landsvägar hade strategiska och handelspolitiska
synpunkter stor betydelse. Först i slutet av 1700-t. kan ett livligare intresse
för vägbyggnad spåras, eftersom några huvudstråk då
anlades i det inre av landet, som dittills så gott som helt saknat med fordon
farbara vägar. Under denna tid byggdes vägen Nyslott-Kuopio-Pulkkila-Uleåborg,
vägen Tfrs-Gamlakarleby, vägen Tfrs-Kuopio samt en del bivägar.
Vägarnas sammanlagda längd mot slutet av den svenska tiden uppskattas
till ca 9 000 km. I slutet av 1800-t. var vägnätets längd
ca 45 000 km, vilket avspeglar den kraftiga utvecklingen under detta sekel.
Mantalsägarnas
väghållningsskyldighet bibehölls i 1734 års lag; först
lagen angående vägars och broars byggande av 1883 medförde lättnader
för den jordbrukande befolkningen, bl.a. därigenom att kostnaderna till
en del överfördes även på andra fastigheter och inkomsttagare.
Ett nytt skede i v:s historia började 1825, då regeringen årligen
började anslå medel för vägbyggnadsarbeten. Statens andel
i upprätthållandet av v. har därefter successivt ökat och
slutligen blivit dominerande; viktiga milstolpar i denna utveckling har varit
väglagar, som stiftades 1918, 1927 och 1954 (den sistnämnda jämte
ändringar är fortfarande i kraft). Enligt 1918 års väglag
(trädde i kraft 1921) underhölls landsvägarna på statens
bekostnad, antingen indirekt genom kommunala vägnämnder, eller direkt
(de viktigaste vägarna) genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, medan
anläggnings- och underhållskostnader för byvägarna bestreds
av dem som hade behov eller drog nytta av vägen. Beslutet att låta
staten överta ansvaret för landsvägarna var unikt i hela världen.
Underhållet av landsvägar, som inte togs i statens omedelbara vård,
handhades till en början av privata entreprenörer, som utsetts av vägnämnderna,
men 1948 övertogs denna uppgift av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Vägnätet,
som 1925 omfattade drygt 25 000 km landsväg och ca 20 000 km byväg,
var med hänsyn till motorfordonstrafikens krav undermåligt ännu
långt efter andra världskriget, som vållade svårt avbräck
i v:s utveckling. Vägar, som året om kunde trafikeras med motorfordon,
fanns under tiden mellan de båda världskrigen endast i kusttrakterna
och i s. Finland. På 1920-t. erhöll avlägsna trakter i Lappland
landsvägsförbindelse med det övriga Finland genom Ishavsvägen till Petsamo. Med stöd av en speciallag byggdes 1929-35 ca 1 500 km
ny landsväg i n. Finlands och Karelens glesbygder. Kilpisjärvi längst
uppe i den s.k. lapska armen förenades med rikets vägnät först
under andra världskriget, då tyskarna byggde en väg från
Palojoensuu till Ishavskusten vid Skibotn. Även flera andra vägar i
Lappland byggdes i samarbete med tyskarna. Efter kriget dröjde det till 1953,
innan iståndsättandet av gamla och byggandet av nya vägar tog
fart; bl.a. den viktiga Skärgårdsvägen (se d.o.) i Åboland
byggdes dock redan på 1940-t. Genom omfattande vägbyggnadsarbeten på
1950- och 60-t., till stor del bekostade med sysselsättningsmedel, har det
finländska vägnätet numera uppnått en tämligen tillfredsställande
standard. Vägbeläggningsarbeten i större skala började utföras
först på 1960-t.; sedan 1958 används härvid s.k. oljegrus.
Till de största vägprojekt som förverkligats under decennierna
efter andra världskriget hör de för industrin och turismen viktiga
tvärvägarna Björneborg-Joensuu (”Insjöfinlands väg”)
och Vasa-Joensuu (”Blå vägen” [Fortsätter över Kvarken via Umeå
till Mo i Rana.]); båda byggdes huvudsakligen på 1970-t. Omfartsvägar,
som leder trafiken förbi tätorterna, har byggts sedan slutet av 1960-t.
- En systematisk vägmuseiverksamhet, som syftar till att bevara bl.a. vissa
broar och vägavsnitt i ursprungligt skick, påbörjades 1980. I
samband med detta började man bygga upp ett vägmuseum i Reso,
där t.ex. redskap som använts vid vägbyggen kommer att ställas
ut. Se även broar, gästgiverier, skjutsväsen. (Suomen teiden historia, 2 bd, 1974-75;
V. Wallin/Voionmaa, Suomen maantiet Ruotsin vallan aikana, 1893; H. Backman, Historik
över vägbyggnadsverksamheten i Finland, 1935; U. Varjo, (Über die
Strassen Finnlands, 1965; M.I. Jaatinen, Tie suomalaisessa maisemassa, 1967; J.
Viertola, Kustavilaisen ajan maantierakennukset, 1980). |
